Bortglömda Mästerverk – Anacrusis – Screams and Whispers (1993)

Anacrusis01

Anacrusis bildades i St. Louis, Missouri 1986 och hade innan det här albumet släppt tre fullängdare, alla med sitt eget stuk. 1993 bestod bandet av Kenn Nardi (sång, gitarr och huvudsaklig musikmotor), Kevin Heidbreder (gitarr), John Emery (bas) och Paul Miles (trummor). Förra trummisen Chad Smith (nej, inte den Chad Smith) hoppade av lagom till inspelningen, främst av ekonomiska skäl då han hade en familj att försörja och bandet inte drog in tillräckligt med flis. Dock var han med och skrev och arrangerade stora delar av Screams and Whispers, vilket han givetvis ska ha cred för.

Anacrusis är svåra att beskriva, i alla fall vad gäller den här plattan. Stilmässigt torde ett mellanting av thrash och prog metal ligga närmast till hands, kryddat med alternativ rock och en gnutta stelbent och synthbemängd goth. Även band som går att dra paralleller till är svåra att komma på, men själv tycker jag att Voivod, Coroner, Savatage, Fear Factory och måhända tidiga Nevermore svischar förbi mitt inre när jag lyssnar. Skillnaden mot föregångaren Manic Impressions är inte milsvid, men Manic är aningen rakare, thrashigare, mer basic (med Anacrusis-mått mätt) och något av svårmodet, variationen och bombasmen saknas. Den innehåller dock även den riktiga höjdarspår i form av bland annat Explained Away och Something Real.

En signifikant skillnad vad gäller soundet på Screams and Whispers jämfört med tidigare plattor är de orkestrala och skräckfilmsminnande keyboardinslagen, ett inslag som Kenn Nardi hade velat testa länge. De framhäver och komplementerar det musiken vill ha sagt perfekt och skapar mystik och atmosfär i bästa King Diamond-stil. Celtic Frosts Into the Pandemonium rankades tydligen högt bland Kenns egna favoriter, en skiva som kombinerar tungt riffande med orkestrala arrangemang. Nardis mål var att kombinera Anacrusis med sagda platta, men med mer fokus på melodi (och mindre på Tom G. Warriors grodsång får man förmoda). Utan att vara speciellt förtjust i Celtic Frost själv skulle jag säga att de lyckades ganska hyfsat.

Nagelfar man Anacrusis sound ytterligare så skulle jag säga att Kenn Nardis röst ibland låter monotont Page Hamilton-aktig, ibland Burton C. Bell-ångestladdad och ibland rentav robotlik, med både ett elakt black metal-gläfs och brutalt death metal-growl i bakfickan. Samtidigt besitter han en utmärkt balladröst. Med andra ord en sångare som är stört omöjlig att beskriva i ord och det som gör honom fullständigt unik är hans falsett som på något sätt delar sig i två stämmor när han tar i, lite som en hybrid av salig David Wayne (Metal Church, Reverend) och en meskalintrippad David Lee Roth med ett dussin ilskna mördarbin som flugit vilse innanför läderbrallorna. John Emerys bas ligger högt i mixen, ger musiken en extra dimension och låter stundvis Practice What You Preach-mungigeaktig. Trummisen Paul Miles behärskar både teknisk klurighet och simpel tvåtakt och fyller sin föregångares skor galant.

Även textmässigt ligger den här plattan på en hög nivå. Det är inte bara tuffa ihopslängda klichéer som passar bra till musiken, utan det är lyrik som man faktiskt kan ta till sig. Den enda stötestenen jag har är produktionen, som Kenn Nardi själv stod för, och då mer specifikt det småtråkiga distljudet på gitarrerna. Men samtidigt tillför det på ett underligt sätt till den lite torra och speciella ljudbilden som råder på plattan. Lite mera rymd och luft hade dock inte skadat.

Det var förmodligen tio år sedan jag hörde en Anacrusis-platta i sin helhet, så detta inlägg var en rejäl lektion även för mig. Screams and Whispers fyller definivt kriterierna för ett bortglömt mästerverk; få kommer ihåg bandet och skivan beskrivs av de som hört den nästan uteslutande just som ett mästerverk nätet runt. Även efter tio gånger på repeat tröttnar jag ingalunda. Och även om jag haft denna plattan och (den nästan lika bra) Manic Impressions i skivsamlingen sedan tidigt 90-tal, så har jag av någon anledning aldrig kommit mig för att kolla upp Anacrusis två första album förrän nu.

Bandet återförenades 2009 men har inte spelat in något nytt, vilket än så länge gör detta till deras exemplariska svanesång och magnum opus. Dock spelade de av någon anledning in de två första albumen på nytt 2010. Manic Impressions återutgavs i en undermålig, reverbdränkt och menlös remixutgåva 2006, men ingen verkar har brytt sig speciellt mycket om Screams and Whispers. Tre låtar remixades förvisso till samlingsplattan Silver (2012), men det räcker inte på långa vägar. Den här plattan förtjänar en rejäl återutgåva med demos, utförliga linernotes och, som sagt, att någon fixar till produktionen en smula.

Anacrusis har gjort hela sin katalog nedladdningsbar (förvisso bara som 192 kbps mp3-filer, men ändå) på hemsidan, och där kan man också förutom att läsa hela historien om bandet även stifta bekantskap med Kenn Nardis senaste projekt Cruel April. Anacrusis har en del inbokade spelningar i Europa i april, bland annat på anrika Roadburn Festival i Holland, så har ni vägarna förbi…

Spotify

Tools of Separation

Grateful

Too Many Prophets

Driven

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s