The Adventures of Ford Fairlane (1990)

AdventuresOfFordFairlane

Vince Neil försökte sig på en karriär på vita duken precis som många andra musiker. Problemet var att han helt saknade talang för skådespeleri. I egenskap av übernördigt Mötley Crüe-fan vet jag att han fick en liten roll i Polisskolan 6 – Går under jorden. Vinces scener blev dock rättvist bortklippta i slutändan, men jag har dem arkiverade på en VHS i nån låda. Jag hittade dock en del av inspelningen på Youtube.

Det blev istället i The Adventures of Ford Fairlane som Vince debuterade som ”skådespelare”. Ingen talroll den här gången, men hela intrigen bygger på det förmodade mordet på Vinces karaktär Bobby Black. Jag har förmodligen sett den ett tvåsiffrigt antal gånger genom åren och större delen av handlingen ligger fortfarande i baksätet och letar febrilt efter trepunktsbältet. På ett bra sätt. The Adventures of Ford Fairlane är i grunden en suverän, hyfsat smart och fartfylld actionkomedi regisserad med en jefla sisu av finnen Renny Harlin (Die Hard 2, Cliffhanger, The Long Kiss Goodnight). Skulle man göra en nyinspelning idag vetefan var man skulle hitta en ny Andrew Dice Clay. Det går bara inte. Han är ett unikum i samma klass som Denis Leary, Sam Kinison och Jim Carrey. Han är själva nidbilden av ”The Italian New Yorker”.

“So many assholes… So few bullets…”

Resten av rollistan upptas av legendarer som Wayne Newton, Priscilla Presley, Robert ”Freddy Krueger” Englund och Ed ”Al Bundy” O’Neill. Tillhör man MTV-generationen lär man känna igen torrbollen Kurt Loder och har man monokeln rejält fastkilad i ögonhålan lär man även känna igen bandet bakom Vince Neil; Randy Castillo (Lita Ford, Ozzy Osbourne, Red Square Black, Mötley Crüe), Carlos Cavazo (Quiet Riot, Ratt) och Phil Soussan (Ozzy Osbourne, Billy Idol, Beggars & Thieves). The Adventures of Ford Fairlane är en redig hårdrocksrulle med samma pliktkoll som Spinal Tap, School of Rock och Trick or Treat och borde ha sin naturliga plats i varje hårdrockares hjärta (och DVD-hylla).

“Conversation with Zuzu Petals was like masturbating with a cheese grater: slightly amusing, but mostly painful.”

Gillar man 80-talsmusik och manschauvinistisk humor ofta riktad under bältet garnerat med alldeles nödvändiga oneliners i bästa Schwarzenegger-stil lär man älska den här filmen. Andrew Dice Clay passar som handen i handsken i huvudrollen. Så jävla vidrig, cool, underbar och överdriven på samma gång. Lite som om John Travoltas karaktär i Grease rumlat runt i buskarna med John Travoltas karaktär i Pulp Fiction och trökat ut en obstinat avkomma med en cigarett mer ofta än inte guppande i mungipan. Enda minuset står Gilbert Gottfried för. Ingen frisk människa i världen står ut med Gilbert Gottfried i mer än tio sekunder.

“Johnny was the only guy who could out-disgust me. When we were kids we had gross-out contests. I coughed a pile of phlegm on a table, he said ”nice try” and pulled out a straw…”

Soundtracket är också värt att nämna, detta är ju trots allt en musikblogg. Mötley Crüe bidrog med Rock ’n’ Roll Junkie, Billy Idol med Cradle of Love och Queensrÿche med Last Time in Paris. Största utropstecknet stod dock Richie Sambora för med Jimi Hendrix-covern The Wind Cries Mary. Här bevisade han att han kunde stå på egna ben och faktiskt även klå chefen på fingrarna vad gäller sången. Spola fram till ungefär hälften och det står utan tvivel: Sambora var överlägsen Jon röstmässigt, vilket lär ha svidit rejält i Jon Bons ego. Därav deras långtida hatkärlek till varandra, månne? Soundtracket innehåller dessutom en suverän cover på Yardbirds I Ain’t Got You med Andrew Dice Clay på sång och med aningen modifierad text. Säga vad man vill, men nog piskar den det stelbenta originalet rejält?

 “1969 Fender Stratocaster, original pick-ups, maple neck, strung upside down for a left-handed motherfucking genius, Jimi Hendrix.”

Annonser

Corey Taylor – A Funny Thing Happened on the Way to Heaven (2013)

De som förstått vårt namn och har koll på vad vi står för, begriper nog också varför den här recensionen är så långt ute på beyond-vingen man kan komma. Jag bråkade länge med mig själv om jag skulle lägga upp den alls. Samtidigt är vi ju inte den mest aktiva musikbloggen, men det vi lägger upp står vi för till hundra procent. Inga jävla halvmesyrer med andra ord. Så här är den.

CoreyTaylor-AFunnyThing-00

A Funny Thing Happened on the Way to Heaven kombinerar två av mina favoritintressen, nämligen musik och det paranormala. Hårdrocken har sedan larvstadiet på 60-talet garnerat sina texter och estetik med ockulta och paranormala teman och element. Black Sabbath vittnade om paranormala upplevelser när de spelade in Sabbath Bloody Sabbath i Clearwell Castle i Gloucestershire, medan Ronnie James Dio och Ritchie Blackmore roade sig med seanser närhelst tid gavs under 70-talet. Till och med Mötley Crüe’s The Dirt innehåller ett visst mått av det paranormala (något med flygande gafflar på den tiden Lita Ford dejtade Nikki Sixx om jag inte minns fel).

Själv sitter jag fortfarande på staketet, om man ska direktöversätta det engelska uttrycket för någon som inte bestämt sig, även om jag också haft min beskärda del av oförklarliga upplevelser. Genom åren har jag också lärt mig att ignorera de cyniker som himlar med ögonen istället för att försöka övertyga dem, liksom jag lärt mig att godta att inte alla delar mitt tycke och smak vad gäller musik eller film. Det lär dock förmodligen vara enklare att få ett Jehovas Vittne att börja lyssna på Deicide eller Cattle Decapitation än att få en hårdnackad skeptiker att tro på en andevärld i min mening. Således är min ståndpunkt att Corey Taylor talar absolut sanning i den här boken. Kändisskap, fans och pengar hade han redan, så vad han i slutändan gör med den här boken är att utsätta sig för en veritabel skitstorm av påhopp och hat från oliktänkande.

“There are inconceivable mysteries beyond our horizons, out into the nether space, millions upon millions upon millions of miles and lifetimes away that most of us neither have the capacity nor the patience to venture toward. Fuck, there are still places on this planet that man has not explored and there are species that we have not discovered, not to mention the rapid advances in technology on a regular basis. So for skeptics to tell me there is no way these things can exist or that what I am saying herein cannot be true is a pile of obstructive dick snot.”

Corey är en hängiven ateist (men upplevs mer som en agnostiker), vilket må vara lite motsägelsefullt i sammanhanget och han är starkt kritisk mot religion i allmänhet och vad den utvecklats till i USA i synnerhet, med dess motsättningar och bristande acceptans för oliktänkande. Han pungsparkar den kristna amerikanska högern med blykängor och ämnen som vapenkontroll, minoritetshat och intelligent design får också sin del av kängan. Endast en fullskalig jubelidiot skulle göra något liknande i hans ställning och motivationen torde ha kommit helt ifrån behovet att berätta, oavsett konsekvenserna. Han respekterar dock de som väljer att tro och mer än en gång klär han mina egna uppfattningar och föreställningar om religion och det paranormala i ord bortom min egna kompetens. Han är därtill en fantastisk ordsmed i det att man verkligen förstår hur han menar och vad han menar.

Huvuddelen av boken består av självupplevda händelser som tar vid redan när Corey var endast nio år gammal. En av historierna utspelar sig på adressen 2451 Laurel Canyon i Hollywood, ett mytomspunnet hus som numera ägs av producenten Rick Rubin. Här spelade Slipknot 2003 in vad som skulle bli Vol 3: (The Subliminal Verses) och Taylor delade rum med Clown. Samtliga involverade blev under vistelsen övertygade om att stället var hemsökt och därtill närmast paranoida. Detaljerna låter jag er läsa om själva och oavsett vad man själv tror och tycker så utlovar jag intressant läsning. Corey är ofta lika klurig, fyndig och rolig som exempelvis Lemmy och han glider lika ofta ifrån ämnet som den sistnämnde gjorde i självbiografin White Line Fever.

“Between the Council of Nicea and the nineteenth-century advent of Dispensationism, it really is a wonder that more Christians do not sit up, put their newspaper and coffee down, and say, “Wait a minute… what the fuck?”

Då och då flashar Coreys liv som rockstjärna förbi i små anekdoter för att rama in historierna, men det är det paranormala som sitter i framsätet hela tiden. Detta är ingalunda någon rockbiografi, även om namn som Trent Reznor och Sebastian Bach flyger förbi. Humorn, som inte sällan rör sig nedanför bältet, genomsyrar materialet och man kommer på sig själv med att fnissa ofta och mycket. Det ryms även en hel del filosofi och filosofier mellan pärmarna om strukturer och relativitet, om att allting behöver en motpol för att bli det det är, kaos versus ordning, etc. Han leker fram sina egna teorier byggda på vad han vet om strängteori, singularitet och kvantfysik och gör det lättfattligt och hyfsat plausibelt och slänger således fram många både egenskapade och lånade idéer och teorier som får läsaren att tänka utanför lådan.

Som sagt, även för den som inte tror ett smack på det paranormala funkar boken, delvis på grund av Coreys humor, delvis på hans förmåga att spotta ur sig suveräna citat och fyndigheter. Lättläst, underhållande, utmanande och hyfsat provokativ blir mitt slutgiltiga omdöme.