Corey Taylor – A Funny Thing Happened on the Way to Heaven (2013)

De som förstått vårt namn och har koll på vad vi står för, begriper nog också varför den här recensionen är så långt ute på beyond-vingen man kan komma. Jag bråkade länge med mig själv om jag skulle lägga upp den alls. Samtidigt är vi ju inte den mest aktiva musikbloggen, men det vi lägger upp står vi för till hundra procent. Inga jävla halvmesyrer med andra ord. Så här är den.

CoreyTaylor-AFunnyThing-00

A Funny Thing Happened on the Way to Heaven kombinerar två av mina favoritintressen, nämligen musik och det paranormala. Hårdrocken har sedan larvstadiet på 60-talet garnerat sina texter och estetik med ockulta och paranormala teman och element. Black Sabbath vittnade om paranormala upplevelser när de spelade in Sabbath Bloody Sabbath i Clearwell Castle i Gloucestershire, medan Ronnie James Dio och Ritchie Blackmore roade sig med seanser närhelst tid gavs under 70-talet. Till och med Mötley Crüe’s The Dirt innehåller ett visst mått av det paranormala (något med flygande gafflar på den tiden Lita Ford dejtade Nikki Sixx om jag inte minns fel).

Själv sitter jag fortfarande på staketet, om man ska direktöversätta det engelska uttrycket för någon som inte bestämt sig, även om jag också haft min beskärda del av oförklarliga upplevelser. Genom åren har jag också lärt mig att ignorera de cyniker som himlar med ögonen istället för att försöka övertyga dem, liksom jag lärt mig att godta att inte alla delar mitt tycke och smak vad gäller musik eller film. Det lär dock förmodligen vara enklare att få ett Jehovas Vittne att börja lyssna på Deicide eller Cattle Decapitation än att få en hårdnackad skeptiker att tro på en andevärld i min mening. Således är min ståndpunkt att Corey Taylor talar absolut sanning i den här boken. Kändisskap, fans och pengar hade han redan, så vad han i slutändan gör med den här boken är att utsätta sig för en veritabel skitstorm av påhopp och hat från oliktänkande.

“There are inconceivable mysteries beyond our horizons, out into the nether space, millions upon millions upon millions of miles and lifetimes away that most of us neither have the capacity nor the patience to venture toward. Fuck, there are still places on this planet that man has not explored and there are species that we have not discovered, not to mention the rapid advances in technology on a regular basis. So for skeptics to tell me there is no way these things can exist or that what I am saying herein cannot be true is a pile of obstructive dick snot.”

Corey är en hängiven ateist (men upplevs mer som en agnostiker), vilket må vara lite motsägelsefullt i sammanhanget och han är starkt kritisk mot religion i allmänhet och vad den utvecklats till i USA i synnerhet, med dess motsättningar och bristande acceptans för oliktänkande. Han pungsparkar den kristna amerikanska högern med blykängor och ämnen som vapenkontroll, minoritetshat och intelligent design får också sin del av kängan. Endast en fullskalig jubelidiot skulle göra något liknande i hans ställning och motivationen torde ha kommit helt ifrån behovet att berätta, oavsett konsekvenserna. Han respekterar dock de som väljer att tro och mer än en gång klär han mina egna uppfattningar och föreställningar om religion och det paranormala i ord bortom min egna kompetens. Han är därtill en fantastisk ordsmed i det att man verkligen förstår hur han menar och vad han menar.

Huvuddelen av boken består av självupplevda händelser som tar vid redan när Corey var endast nio år gammal. En av historierna utspelar sig på adressen 2451 Laurel Canyon i Hollywood, ett mytomspunnet hus som numera ägs av producenten Rick Rubin. Här spelade Slipknot 2003 in vad som skulle bli Vol 3: (The Subliminal Verses) och Taylor delade rum med Clown. Samtliga involverade blev under vistelsen övertygade om att stället var hemsökt och därtill närmast paranoida. Detaljerna låter jag er läsa om själva och oavsett vad man själv tror och tycker så utlovar jag intressant läsning. Corey är ofta lika klurig, fyndig och rolig som exempelvis Lemmy och han glider lika ofta ifrån ämnet som den sistnämnde gjorde i självbiografin White Line Fever.

“Between the Council of Nicea and the nineteenth-century advent of Dispensationism, it really is a wonder that more Christians do not sit up, put their newspaper and coffee down, and say, “Wait a minute… what the fuck?”

Då och då flashar Coreys liv som rockstjärna förbi i små anekdoter för att rama in historierna, men det är det paranormala som sitter i framsätet hela tiden. Detta är ingalunda någon rockbiografi, även om namn som Trent Reznor och Sebastian Bach flyger förbi. Humorn, som inte sällan rör sig nedanför bältet, genomsyrar materialet och man kommer på sig själv med att fnissa ofta och mycket. Det ryms även en hel del filosofi och filosofier mellan pärmarna om strukturer och relativitet, om att allting behöver en motpol för att bli det det är, kaos versus ordning, etc. Han leker fram sina egna teorier byggda på vad han vet om strängteori, singularitet och kvantfysik och gör det lättfattligt och hyfsat plausibelt och slänger således fram många både egenskapade och lånade idéer och teorier som får läsaren att tänka utanför lådan.

Som sagt, även för den som inte tror ett smack på det paranormala funkar boken, delvis på grund av Coreys humor, delvis på hans förmåga att spotta ur sig suveräna citat och fyndigheter. Lättläst, underhållande, utmanande och hyfsat provokativ blir mitt slutgiltiga omdöme.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s