Nackspärr – 66.6 Din ajplats i etern

Vad sägs om ett radioprogram/podcast riktat till de lite mer kräsna och äventyrliga hårdrockarna? Alltså de som kräver lite mer än att höra We’re Not Gonna Take It, Heaven’s on Fire och Rock You Like a Hurricane på repeat och minnas tillbaka till ungdomens ystra dagar då man hade mer hår på skallen och bra mycket mindre på andra ställen. Ett program som skiljer sig från andra hårdrocksinriktade kanaler som spelar sönder klassiker så till den milda grad att man till slut i ren desperation hellre slår över till NRJ, Mix Megapol eller helt enkelt väljer tystnadens lugna ro.

Nackspärr

…är precis allt annat än lugn och ro för sinnena och varje tvåtimmars-avsnitt blir man bombarderad av både splitterny och lastgammal musik om vartannat som sällan eller aldrig annars får någon plats i etern. Tänk Rockbox (om du är gammal nog) eller P3 Rock fast med hyfsat mycket mera stake. Nackspärr har sänt i stort sett varje fredag sedan i julas från Värnamo (där ju Soundsandbeyond också har sin hemvist, så förbered er på redig och oförställd småländska) och spelar sällan samma låt mer än en gång. Under sommaren finns de gamla avsnitten att avnjuta på SoundCloud alternativt iTunes. Övrig info, hårdrocksviktiga uppdateringar, nyheter och bilder på de skäggiga farbröderna bakom Nackspärr hittar man på deras Facebook-sida.

Annonser

Lita Ford – Living Like a Runaway: A Memoir (2016)

LitaFord01

Efter ett precis lagom ryggdunkande förord av självaste Dee Snider slungas man in i historien om Lita Ford, alias The Queen of Metal. Från att som självlärd gitarrist blott 16 år gammal ha kastat sig in i den kraftigt mansdominerade rockvärlden med The Runaways, får man sedan följa hennes karriär och liv genom motgångar och succéer i en historia som gjord för att hamna på vita duken (vilket den ju delvis redan gjort).

Boken är författad tillsammans med Martina Fasano, som nämns med ett kort tack först på sista sidan i boken så hur stor del hon har i slutprodukten är oklart. Under fem års tid jobbade Lita med tre olika skribenter, men valde att slutföra boken ensam då ingen riktigt kunde fånga hennes röst.

Även om jag följt Litas karriär sedan mitten av 80-talet så visste jag inte speciellt mycket om människan bakom artisten och eftersom jag knappt hört något om eller från henne på nära tjugo år hade jag heller ingen aning om hur hennes liv sett ut sedan dess, eller vilket helvete hon genomled under sitt senaste äktenskap. Hon går dock inte in på några detaljer i boken av respekt för sina söner, men man kan ana en del om man läser mellan raderna. Jag hade heller ingen vidare koll på The Runaways karriär, vilket man definitivt får här.

“So there I was, in the Scorpions’ dressing room, stoned, hiding under a table with a slice of white-chocolate cheesecake in my hand. Thank God nobody found me.”

Det är ganska mycket sex, droger och rock ’n’ roll mellan pärmarna, precis som man kan förvänta sig av en schyst rockbiografi. Faktiskt mycket mer än vad jag hade förväntat mig. Lita är minsann inte blyg för att dela med sig av pikanta, pinsamma och smått chockerande detaljer, som att hon fick flatlöss efter en natt med Dee Dee Ramone, eller att hon snortade metamfetamin med Lemmy när de skrev Can’t Catch Me. Det känns ganska befriande att en kvinna för en gångs skull får skryta om sina sexuella eskapader, även om det kanske blir lite väl mycket av det goda. Bland liggen nämns bland andra storfräsare som Ritchie Blackmore, Glenn Tipton och Eddie Van Halen. Man får dessutom en tur bakom kulisserna på hennes förhållanden med Nikki Sixx, Chris Holmes och Tony Iommi, där den sistnämne knappast framstår som någon gentleman. Man kan lugnt påstå att det knappast råder någon brist på rockcelebriteter eller smaskigt skvaller.

Det är också riktigt uppfriskande med en biografi från en kvinnlig rockstjärna för en gångs skull, som kan vittna om hur svår och orättvis rockvärlden kunde och fortfarande kan te sig och hur svårt det kan vara att bli respekterad som kvinnlig musiker. Vad som är lite förbryllande är att hon framstår som en stark och självständig kvinna i större delen av boken, för att sedan under sexton år i stort sett vara en slav åt sin dåvarande man.

“Sharon managed me during the worst time of Ozzy’s drug use. A few weeks after the release of Close My Eyes Forever, I went to a party full of celebrities, and I ran into Ozzy. He looked at me, pointed his finger in my face, and said, “Do I know you? I know you, right?” “Holy fuck, Ozzy. We have a top-ten single together.” The one and only top-ten hit single you’ve ever had in your life, and you don’t know my name?”

Lita verkar ha lite svårt för att trampa folk på tårna, så på minuskontot ligger att hon är aningen för snäll och mjäkig. Lite fler verbala snytingar kunde ha utdelats. Sharon Osbourne får för all del ta en hel del välförtjänt skit, men hennes komplicerade och stundtals kyliga relation till Joan Jett hade exempelvis kunnat utforskas djupare. Hon hoppar dessutom lite väl mycket fram och tillbaka i tiden, vilket ibland rör till det. Boken är därtill alldeles för kort (262 sidor) med tanke på att den avhandlar en 40 år lång karriär, där exempelvis slutperioden av The Runaways-tiden känns rejält avsnoppad.

Men trots sina brister är det här ändå en hyfsat suverän och underhållande biografi över en av hårdrockens största kvinnliga ikoner och för ett Mötley-fan som undertecknad är boken nödvändig som kompletterande del av musikhistorien.