Anders Johansson – Trumslagarpojken (2016)

AndersJohansson01

”Vi åkte till Leningrad (numera Sankt Petersburg) för att spela nio konserter på Yubileyny Palace of Sports, där en video/liveskiva spelades in på det sista giget. Under någon av de andra konserterna hade någon i publiken tagit med en jättelik fisk, en stör. Den slängdes rakt i ansiktet på Yngwie mitt i hans ensam-gitarrsolo och han blev helt paralyserad och omtöcknad av smällen. Han stod i spotlighten och tittade på den gigantiska fisken i någon minut på golvet, och gitarren bara tjöt. Sekunderna tickade och fisken låg där den låg i det vita ljuset. Efteråt övertygade vi Yngwie om att detta var ett meddelande från den ryska maffian att han skulle bli mördad samma natt.”

Jag skulle vilja påstå att de som haft lite koll på Anders Johanssons karriär genom åren främst faller inom två kategorier (och generationer). Dels det gamla gardet av hårdrockare som följde Yngwie Malmsteens tidiga solokarriär, dels de dryga årtiondet yngre spolingar som vuxit upp med HammerFall. Anders och hans keyboardspelande bror Jens föddes ju dock in i ”kändislivet” som söner till den legendariske pianisten Jan Johansson och logiskt nog är det där som Anders väljer att börja sin berättelse. Styckena om pappa Jan är intressanta även för de som inte spisar jazz, om hur han komponerade den berömda ”Pippi Långstrump-låten” och hur Sveriges mest sålda jazzplatta Jazz på svenska (som växt till en av mina instrumental-favoriter i och med det här inlägget) kom att bli till. Han berättar också om hur pappa Jan färgat av sig rent musikaliskt på sina söner och hur hans alltför tidiga död i en bilolycka 1968, då Anders endast var sex år, kom att färga hans humör nattsvart och hatiskt för lång tid framöver.

Som barn av det tidiga 70-talet känner jag igen en hel del av Anders beskrivning av sin 60-talsbarndom. Och hans och Jens överjävliga och ADHD-aktiga beteende (tänk er två mer nutida, överintelligenta och tekniskt väldigt begåvade Emil i Lönneberga-typer) känner jag igen från min yngre bror. Deras dödsföraktande barndomslekar får våra ”kasta isboll med sten i” och ”åka pulka ner för trapporna” att blekna rejält i jämförelse och det är ett under att deras mor (som fyller 88 i år) fortfarande är i livet med tanke på allt jävelskap de ställt till med. Efter att ha åkt dit för en bilstöld i tonåren ändras dock banan för Anders, som var på väg åt alldeles fel håll och proffsmusiklivet tog sina första stapplande steg med bandet Silver Mountain.

”En dag när mamma var nere i Limhamn för att handla, det vill säga sex kilometer hemifrån, släpade Jens upp orgeln och en högtalare på andra våningen av huset och spelade så högt det gick, ute på en balkong. Ljudet strömmade rakt ut. Vansinnigt högt. Mammas ådror frös till is av fasa när hon hörde de välbekanta tonerna nere i Limhamn.”

Del två i boken går under namnet Yngwie & Co och har man läst Yngwie-böckerna jag recenserade här på bloggen för ett par år sen funkar det här definitivt som kompletterande material, då man får en tredje och på många sätt annorlunda infallsvinkel eftersom Yngwie själv skönmålade och hoppade över mycket i sin bok och Anders Tengner utgick från vittnen i sin. Än en gång får man dock bekräftat vilken usel bilförare Yngwie var och än en gång blir man varse i ännu högre grad vilken skithög deras dåvarande manager Andy Trueman (ofta kallad Falseman) var. Att han kom undan med allt han gjorde (kokainsmuggling, lurade bandet på enorma summor pengar, etc.) är sanslöst. Det jag inte insett förrän nu är att mycket av skadegörelsen och upptågen som var vardag under den här tiden i mångt och mycket var en protest mot Andy för hur lite bandet fick betalt.

”Vi ansåg att vi kunde straffa Andy på två sätt. Genom att sluta i bandet eller ställa till med oreda, fortsätta turnera och upptäcka världen. Vi valde det senare.”

Trueman anges också som skälet till att Yngwies attityd och stil så sakteliga förändrades till det sämre (brittisk accent, lyxkonsumtion, kokainmissbruk, etc.) Fram till runt 1986 hade Yngwie faktiskt vänstersympatier och dedicerade plattan Trilogy till Olof Palmes minne. Idag skulle jag tippa på att han tänker rösta på Trump i november. Anders försvarar dock Yngwie i mycket hur konstigt han än betedde sig, dock erkänner han att Yngwie var en egocentrisk och empatiskt störd människa och att han dessutom var extremt homofobisk nämns mer än en gång. Yngwie-tidens omtalade upptåg och fylleslag ges det många exempel på och konstigt vore väl annars. ”You released the focking fury”-incidenten har givetvis ett eget stycke och en utförlig och förmodat mest sanningsenliga redogörelsen för hur det hela gick till. Bland bilderna i mitten hittar man dessutom tanten som var orsak till det hela.

”En mer anmärkningsvärd händelse inträffade ett par år senare i Michigan. Jag var sjuk så jag låg i mitt rum och mådde väldigt dåligt, men de andra gick till hotellbaren. Där började Yngwie och Jens diskutera vem som var bäst, Bach eller Beethoven. Bach tror jag de båda tycker egentligen, men på fyllan blev det någon förbistring dem emellan. Som så ofta när alkohol är med i bilden. Yngwies argument tröt så han ville visa Jens vem som bestämde och vem som var störst och starkast genom att ta ett glasbord och kasta baklänges i baren utan att se vart det hamnade. Det träffade vicepresidenten för General Motors rakt i huvudet så han skadades halvallvarligt. Här går historierna isär lite, tjugo stygn och medvetslös har jag till exempel hört. Groggy och fem stygn tippar jag och det är ju rätt illa det med.”

Något Anders och Jens sysselsatte sig med efter Yngwie-eran var att sätta samman en massa konstellationer som spelade progressiv jazz/fusion med skumma rytmer (”Vi körde 33/8-delar. 7-takt. Fem över fyra samt en hel hoper grupperingar man normalt inte hör”). Dessa avhandlas i tredje delen, betitlad Mellanspel. Basisten Jonas Hellborg förekom i flertalet av dessa, en snubbe som åtminstone jag blev nyfiken på att kolla upp närmare. Bakteria (kika in texten…) var ett annat projekt de startade runt den här tiden, med texter så pass sjuka att ingen ville ge ut plattan. De fåtal exemplar som letade sig ut på marknaden bär den tankeväckande titeln Defecate, Suffocate, Mutilate, Masturbate. För att väcka ännu mera anstöt hade de planer på att låta Christer Pettersson (?!) sjunga på ett par spår, men han var för nersupen och obehaglig att ha att göra med. Metal Blade som ratat dem stal sedan konceptet och startade det likartade men enligt Anders långt mesigare projektet Brujeria. Efter Yngwie och innan HammerFall spelade Anders dessutom in en platta med självaste Owe Thörnqvist (som kallades Owie ”för han hade lite likheter med Yngwie ibland”), vilket var nytt för mig. Nu är jag ju ingen vidare Owie-konnässör, men ändå.

HammerFall-tiden (del fyra) beskrivs i stora delar som rätt miserabel trots att Anders var med i femton år. Han var hårt hållen, den kreativa inputen han tilläts bidra med var minimal och känslan av ”inhyrd musiker” lyser igenom i mycket. Jag visste inte speciellt mycket om HammerFall då min fetish för bandet är ganska minimal och jag har följdaktligen heller inte läst Oscar Dronjaks bok Legenden om HammerFall (2014) utan bara vad som stått i diverse musikblaskor. Mina fördomar om HammerFall som ett toppstyrt posörband införlivades dock storligen. Läser man mellan raderna så förstår man vad Anders egentligen tycker om Oscar och Joacim Cans, men är för diplomatisk för att skriva rätt ut. Under HammerFall-tiden tog Oscar med bravur över den störiga rollen som fyllot som gick alla på nerverna (a.k.a. Yngwie), ett drag som Anders dock uppskattade. Det jag tycker är konstigt är att Anders trots att han verkar rätt framåt som person ändå under stora delar av sitt musikerliv varit en bifigur och funnit sig i det, för han vill ju egentligen ta plats.

”HammerFall kommer från en annan musiktradition än jag, som är omkring tio år äldre än de andra medlemmarna. Jag lyssnade på band som Deep Purple där improvisationer premierades. De andra i HammerFall lyssnade på Judas Priest, Manowar, Iron Maiden, Helloween och liknande. Inget fel på det, men det blev ofta klagomål då jag improviserade live, eller i studion. Jag försökte anpassa mig så gott det gick med mer eller mindre framgång. Ibland kunde jag inte hålla mig till de strikta ramarna, utan improviserade hej vilt, särskilt om någon annan trummis kollade.”

Jag hade på känn redan innan jag slog upp första sidan att den här boken skulle bli lite utöver det vanliga. Man får fniss i halsen redan i Jens Johanssons introduktion och efter det faller gapskratten tätt. Anders är av naturen en extremt nojig person som genom hela livet haft sina duster med diverse tvångstankar och slängar av Tourettes, vilket jag känner igen mig i (åtminstone vad gäller tvångstankar) och det är rätt skönt att läsa om någon som är flera snäpp värre och få lite perspektiv. I övrigt upplever jag honom som intelligent med ett rikt och målande språk och diplomatisk och schyst utan att för den skull skönmåla historien. Den han berättar mest pinsamma idiotier och dåraktigheter om är faktiskt sig själv (med Jens som god tvåa) och han försöker aldrig ge sken av att vara något han inte är, utan känns på det hela taget väldigt ärlig. Namedroppandet är för övrigt omfattande både vad gäller musiker, plattor och knepiga låtar och stycken man missat (såsom Frank Zappas The Black Page). Det festas med Metallica här och Svullo där, det pruttas i hissen på Mayflower Hotel i New York med en föga entusiastisk Prince och det trumråddas åt självaste surkarten Ginger Baker.

På minuskontot hamnar en del upprepningar här och var liksom en del stavfel och slarvfel, vilket är förvånande med tanke på att han nämner att bland annat Jens kontrolläst materialet. Lite störande och onödigt är det även när han citerar folk på engelska, men det må va hänt. Och eftersom Jens nämns i var och varannan mening hade det kanske inte varit en så dum idé att skriva boken ihop, eller i alla fall haft lite kommentarer här och var från honom. Men även om Jens inte varit med och författat så har han varit bollplank genom processen, och hans åsikter lyfts fram både här och där.

Boken är mer än en rockbiografi, då folk födda helt utan musikintresse lätt skulle kunna sluka den med behållning. De barnförbjudna Spinal Tap-historierna står stundvis som spön i backen och när jag läst ut den hade jag sju kollegieblocksidor fullkluddade på båda sidor, vilket är mer än jag haft någon gång jag fört anteckningar till en recension här på bloggen. Torde säga en del. Att sålla och skriva den här recensionen var således ett rent helvete, men också ett välsignat nöje. Läser ni bara en bok i år så rekommenderar jag starkt Trumslagarpojken.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s