Behemoth: Devil’s Conquistadors (2014)

BehemothNästan 500 sidor information om ett av de hårdaste, tuffaste och bästa metalbanden de senaste två decennierna, det måste väl ändå vara för bra för att vara sant? Ja, lite är det nog det, i alla fall om du vill att biografier ska komma till skott och inte ordbajsa i all oändlighet.

Den officiella Behemoth-biografin Devil’s Conquistadors, skriven av Lukasz Dunaj, är till stora delar utformad som ett intervjureportage i en hårdrockstidning där många i bandets närhet från nu och då har fått komma till tals, vilket i sig kan vara positivt när man ska teckna ett porträtt. Men där andra tidningar och biografier hade gått in och sållat bland stoffet, så förefaller det här som att man låtit precis alla långa utläggningar om allt och ingenting från bokens intervjuoffer passera tryckeriet. Allt är ju faktiskt inte intressant eller ens relevant. En annan brist, som lyckligtvis inte är lika tidsödande, är översättningen från polska till engelska, som gärna hade fått göras av någon mer bevandrad i det engelska språket.

Är då Devil’s Conquistadors inte en läsvärd bok? Klart den är, Behemoth har gått från polsk tonårsunderground till nästintill internationell mainstreamframgång och att få ta del av denna historia är utförandet till trots fascinerande. Att lyckas i musikbranschen är svårt nog för de band som redan befinner sig i musikaliskt bättre bemedlade områden, jämfört med att börja från noll i Polen på 1990-talet. Sedan är förstås ingen hårdrocksbiografi komplett utan en stor portion anekdoter från turnélivet och möten med publik och andra band, vilket det finns gott om i Devil’s Conquistadors. Bland de nämnda finns till exempel svenska Dissection och Deicide från Florida. Just i fallet med Deicide och frontmannen Glen Benton berättas det om dennes fäbless för att använda sin egen avföring till att göra små ”konstverk” av, som sedan lämnas lite överallt i turnébussen för andra att upptäcka… Mysigt!

Annonser

McAuley Schenker Group – Perfect Timing (1987)

MSGKom så julen 1987 då en av klapparna innehöll en grammofonskiva i form av Perfect Timing med McAuley Schenker Group (en ny version av Michael Schenker Group, fast nu med senaste sångaren Robin McAuley med i bandnamnet). ”Öh, tack, precis vad jag hade önskat mig…”, slank det pliktskyldigt ur mig. I samma stund kom jag dock ihåg att Pär Fontander i P3:s dåvarande pärla Rockbox hade spelat några spår från plattan och att dessa inte hade varit så förbaskat pjåkiga. Sen kan det knappast gå fel med Michael Schenker på gitarr; även om själva låtarna inte alltid är hundraprocentiga så är hans solon det. Lyssna till exempel på valfri låt från hans tid i UFO på 70-talet, där man sitter och bara väntar på att solot ska komma eftersom man vet att det kommer att vara lysande/briljant/magnifikt. Med andra ord: det var en rätt hygglig julklapp.

Perfect Timing har, åtminstone till skillnad från tidigare album med Schenkers medverkan, ett mer kommersiellt sound. Kanske något för den som gillar Scorpions material från ungefär samma period, ett annat band som Schenker var medlem i på 70-talet. Det är nog ingen vild gissning att han här ville försöka nosa lite på brorsan Rudolfs framgångar med de tyska arenarockarna. Och helt fel ute var han inte, McAuley Schenker Group fick faktiskt en mindre hit med öppningsspåret Gimme Your Love, även om jag nog anser att flera andra låtar på skivan är starkare. (På albumet efter fick de sedan en större hit med Anytime.)

Perfect Timing är i positiv mening lättlyssnad 80-talshårdrock med superbt gitarrspel. Vad finns det att inte gilla med det liksom…