The Sonics – Here Are The Sonics!!! (1965)

thesonics01

Från att ha skrivit om några av 2016 års bästa plattor i förra inlägget tänkte jag ta ett rejält kliv bakåt i musikhistorien till 1965 och The Sonics debutplatta Here are the Sonics!!! Bandet bildades 1960 i Tacoma, Washington av gitarristen Larry Parypa och de första åren var sättningen högst instabil och flytande, svängdörrarna fladdrade konstant såsom det ofta gör i bands barndom. När basist saknades på repen infann sig exempelvis Larrys morsa bakom fyrsträngaren. Den positionen skulle så småningom tillfalla Larrys bror Andy. Resten av The Sonics klassiska sättning som etablerades i slutet av 1963 utgjordes av Gerry Roslie (sång, piano, orgel), Bob Bennett (trummor) och Rob Lind (saxofon, munspel) och med den spelades bandets två första (och bästa) plattor in; Here Are The Sonics!!! och Boom (1966).

Själv upptäckte jag plattan via Robert Dimerys tegelstensbok 1001 Album du måste höra innan du dör och anledningen till att jag skriver om den är därför att utan den och uppföljarens inflytande är det tveksamt om band som Nirvana, Mudhoney, L7 och The Hives ens blivit till. The Sonics musikstil kan beskrivas som oborstad, primitiv, energisk och aggressiv protopunk/garagerock och har influerat såväl hårdrocken, punken som grungen utan att många idag ens vet om deras existens och de har även kallats ”punkens gudfäder”, vilket är ett tungt och rättvist epitet. Bland alla garageband i mitten av 60-talet var få lika högljudda, råa och sjövilda. Sångaren Gerry Roslie beskrivs ofta som en vit hybrid av Little Richard och Screamin’ Jay Hawkins och jag är benägen att hålla med.

Here Are The Sonics!!! spelades in live på en tvåkanalare med endast en mikrofon som dinglade och fångade upp trummorna. Ett trumljud som självaste Kurt Cobain tydligen tokdyrkade:

”I have to admit… The Sonics recorded very, very cheaply on a two track you know, and they just used one microphone over the drums, and they got the most amazing drum sound I’ve ever heard. Still to this day, it’s still my favorite drum sound. It sounds like he’s hitting harder than anyone I’ve ever known”.

Under tidigt 60-tal var det i stort sett kutym att halva plattan skulle bestå av covers av någon outgrundlig anledning, och så även på denna. Ursinniga versioner av Roll Over Beethoven (Chuck Berry), Money (That’s What I Want) (Barrett Strong) och Good Golly, Miss Molly (Little Richard) betas av men det är bandets originalkompositioner som står ut som ett välvässat uppåtriktat långfinger till eftervärlden. Även textmässigt stod de ut, He’s Waitin’ från Boom handlar om Satan, Strychnine om det livsfarliga centralstimulerande preparatet/giftet stryknin, singeldebuten från 1964 The Witch handlar självklart om häxor och Psycho likaledes självklart om psykopater. Tunga ämnen om man ser till att merparten av vad som låg på listorna 1965, bortsett från Barry McGuires Eve of Destruction och ett par andra dängor, mest handlade om surfing, bilar och brudar.

The Sonics klassiska sättning spelade även in Introducing the Sonics (1967) innan de gick skilda vägar året därpå, men bandet existerade som turnerande band fram till 1980, ofta utan en enda originalmedlem. 2007 återbildades bandet med originalmedlemmarna Gerry Roslie, Larry Parypa och Rob Lind i sättningen och har sedan dess kuskat runt och spelat och släppte förra året den första fullängdaren sedan 1980.

Trots min vid det här laget väldokumenterade avsky för saxofon står den här plattan ut som en riktig 60-talspärla. De få saxofonsolon som hörs är så pass distade att man med lite stålvilja kan intala sig att det är gitarrsolon. Sentida återutgåvor plussar på med en cover av Little Richards Keep A-Knockin’ och tre hyvens jullåtar (!).

Spotify

The Witch

Strychnine

Psycho

Annonser