Odyssey: The definitive examination of (Music From) The Elder (2016)

OdysseyCitat ur Odyssey: “So here we are 35 years later and someone is interested in their least successful album.” Annars är det ju inte alldeles ovanligt att böcker skrivs eller dokumentärer produceras angående lyckade projekt som med tiden fått klassikerstatus, som till exempel Led Zeppelins IV eller Metallicas Master of Puppets. Men 1981 års (Music From) The Elder med Kiss? Kanske den mest feltajmade plattan som gjorts av något band någonsin och som sjönk som en sten på försäljningslistorna? Jo, nog är det värt att poängtera att det ändå är lite ovanligt att någon bemödar sig lägga tid och energi på att skriva en hel bok om en flopp!

Kiss hade några riktigt hyggliga år och var the hottest shit runt 1977-78. Sen gjorde alla i bandet varsin soloplatta som släpptes samtidigt; ett gemensamt projekt som förväntades bli en stor framgång med platinaplattor men som blev en rejäl missräkning. I samma veva gjordes Kiss Meets the Phantom of the Park, en spelfilm som såldes in till bandet som en blandning av A Hard Day’s Night och Star Wars men som blev en ofrivillig fnissorgie på grund av dåligt skådespeleri och töntiga ”actionscener” (som äkta Kiss-nörd älskar man förstås filmen ändå). Därefter två album med ett klart poppigare sound än tidigare och som trots en hit i I Was Made for Lovin’ You lyckades stöta bort många av de gamla fansen.

1981 var det därför dags att gå ut officiellt med att man nu minsann skulle spela in en rejäl rockplatta som skulle återge bandet dess status och glans från fornstora dar! Under låtskrivarprocessen och med ett inte så litet uns av haltande logik ändrade dock bandet sig och spelade istället under hemlighetsmakeri in en slags proggsymfonikonceptplatta, som inte många fattade poängen med. Kiss hade fram till dess i stora drag gjort låtar som hade att göra med ”fuck me, suck me” (Paul Stanleys uttryck), men istället släpptes så The Elder med texter på det aningen dunkla temat ”pojke gör en resa genom gott och ont och växer upp”. Någonting åt det hållet, ingen verkar veta säkert.

Ett litet aber var att skivbolaget bestämde sig för att kasta om låtordningen på slutprodukten, vilket ledde till att handlingen kom i oordning. Man bestämde även att skrota de dialoger som hade spelats in av inhyrda skådespelare och som skulle knutit ihop låtarna med varandra. Resultatet blev ett högst diffust och svårförstått koncept – och fiaskot var ett faktum. Ett klockrent exempel på när ett populärt bands hybris går käpprätt åt helsefyr. Och just därför är Odyssey intressant!

Författaren Julian Gill är en riktigt påläst Kiss-nörd som tidigare har givit ut The Kiss Album Focus-serien och Gene, Ace, Peter & Paul, både med och utan hjälp av sin sidekick Tim McPhate. I Odyssey går han igenom hela The Elders skapandeprocess, vad som ledde fram till den och vad som hände efteråt. Efter att ha läst boken är det frågan om det återstår något att besvara; det är en ordentlig research man gjort. Man har intervjuat varje person som på ett eller annat sätt haft ett finger med i tillkomsten av plattan. Exempel på de som fått komma till tals är bandets mångårige art director Dennis Woloch, producenten Bob Ezrin och Chris Lendt, som bland annat skötte gruppens ekonomi och var vice president för deras management.

Så långt är egentligen allt i sin ordning. Tråkigare blir det av att Julian Gill inte är någon fena på att redigera och sovra i sitt material, något som gäller även hans övriga böcker. Några exempel: när man inte kunde fråga ut en av röstskådespelarna, eftersom denne var död, gjorde man istället en överflödig intervju med dottern. Eller när valfritt intervjuoffer börjar med att säga något i stil med ”Jag minns inte, men…” och sedan gör en utläggning utan att faktiskt komma med något matnyttigt, då kanske man som författare skulle fundera på om ett sådant svar skulle kunna uteslutas ur den färdiga produkten. Man tar även med en ytterst kortfattad tidslinje över vad ett fåtal andra och till synes slumpmässigt utvalda artister hade för sig 1981, vilket knappast bidrar med någonting alls i sammanhanget.

Dock, är du ett Kiss-fan så läser du fortfarande Odyssey med nöje. Framgångssagor i all ära, men misslyckandesagor gör sig också väl som bokmaterial. Tog man bara bort transportsträckorna ur Gills böcker så…

Annonser