Gott & Blandat 2016 Part III

Som jag nämnt förut så har 2016 varit ett särdeles suveränt musikår, där även många gamla rävar utfört stordåd (Metallica, Testament, Megadeth, Kansas, Watchtower, etc.) Därför tänkte jag klämma in en tredje del av Gott & Blandat, som får bli det allra sista inlägget för i år. Som vanligt förekommer inga gamla välkända stofiler i dessa inlägg, utan jag fortsätter att koncentrera mig på nyare band och artister, samt lyfta fram mer obskyra äldre band som förtjänar en större publik. Enjoy! Gott nytt musikår från oss på Soundsandbeyond!

Press play on tape

Annonser

Love/Hate – sleazemetallens okrönta kungar

lovehate01

1990 var något av ett mellanår inom hårdrocken. Det mesiga, slätstrukna och inställsamma var på tillbakagång och det ruffiga, aggressiva och alternativa var det nya svarta, såsom extrem-metallen med dess otaliga undergenrer och givetvis grungen. Mer traditionell hårdrock hade nått vägs ände trodde många. Eller åtminstone de bakåtsträvande och enkelspåriga undergenrerna glam och sleaze. De var hopplöst förlegade och dömda att utplånas, i alla fall var det konsensus i min vänskapskrets; ingen skulle någonsin kunna komma i närheten av Guns N’ Roses’ mästerverk Appetite for Destruction och därmed lär både glammen och sleazen så sakteliga självdö. Det finns dock allt som oftast lysande undantag som piskar störiga förståsigpåare och åsiktsmaskiner på fingrarna och vad gällde sleazen hette ett av de starkast lysande Love/Hate.

Love/Hate bildades 1985 när sångaren Jizzy Pearl anslöt sig till resterna av bandet Data Clan efter att deras dåvarande sångare hoppade av en turné i Japan. Data Clan hade en überglammig image med smink, hårspray och spandex, inte helt olika Poison eller Warrant och spelade någon form av stelbent gothic rock blandat med new wave i stil med The Cure, Billy Idol och tidiga U2. Exempel på hur de lät går att hitta på Youtube för den som är intresserad. Resten av det som är Love/Hates klassiska sättning bestod av Jon E. Love (gitarr), Joey Gold (trummor) och Skid Rose (bas). Den sistnämnde, som oftast bara går under namnet Skid, var lite av bandets ledare och stod också för det mesta av materialet. Han är dessutom en sanslöst bra basist, vilket ni lär märka. I likhet med Mötley Crüe och Guns N’ Roses i sina karriärers barndom delade även Love/Hate bostad, en sjaskig lagerlokal i Los Angeles som de kallade SoulHouse. Fram till 1987 experimenterade bandet hejvilt både med sin image och musiken innan de hittade sig själva i sleazemetallen, ofta klädda i skabbiga bikerpaltor i svart. Debuten låg fortfarande ett par år in i framtiden, men 1988 lyckades de hamna på soundtracken till kultrullarna Critters 2 och Terror på Elm Street 4 – Freddys mardröm med demoversioner av Why Do You Think They Call It Dope? respektive She’s an Angel, vilket förmodligen hjälpte en del i jakten på det skivkontrakt som de lyckades säkra samma år med Columbia Records.

1990 släpptes debuten Blackout in the Red Room, som lyckades leta sig upp på plats 154 på Billboard Top 200 vilket är riktigt hyfsat för en debut från ett oborstat hårdrocksband. Videon till Why Do You Think They Call It Dope? roterade flitigt på MTV’s Headbanger’s Ball och i den brittiska varianten av samma show rullade frekvent ett liveklipp av She’s an Angel inspelat på The Marquee i London och det var det klippet som gjorde att jag själv fick upp ögonen för bandet. När det kommer till plattor i sleazegenren finns det få som ens kommer i närheten av Blackout, som även flirtar med funk metal i Faith No More och Mordred-skolan och Ramones-skitig punk. Inga onödiga fillers, inga ballader, endast fullt ös medvetslös.

Uppföljaren Wasted in America (1992) är för många lite svårare att ta till sig men det lönar sig i slutändan, tro mig. En del gnäller över att bandet tappat fokus och att Wasted därför blev för splittrad, jag väljer dock att kalla den mer äventyrslysten i jämförelse med debuten och faktiskt en smula bättre. Inför inspelningen så ratade skivbolaget den första omgången låtar som bandet visade upp. Frustrerade och oinspirerade så kände de att ett miljöombyte bort från det soliga och ytliga Los Angeles var nödvändigt, alltså drog de till New York där de flyttade in i ett nyrenoverat badhus ämnat för homosexuella (!) och tog nya tag. Detta har säkert en del i att Wasted in America låter mer allvarlig och aggressiv och att texterna överlag känns lite djupare, argare och dystrare. Att de inte drog jämnt med skivbolaget bidrog alldeles säkert också till resultatet. Wasted in America är som sagt spretigare än debuten, men för mig är den ändå deras bästa platta. Den enda renodlade balladen i bandets historia finner man här och bär den ganska oballadiga titeln Don’t Fuck With Me. Bara en sån sak. Bandet låter också tajtare, vilket kan ha att göra med att de året innan turnerade ganska hårt som förband till Skid Row, där flertalet av de nya låtarna testades på publiken.

Efter en europaturné som förband till Ozzy Osbourne fockade Columbia bandet, officiellt på grund av dåliga försäljningssiffror, men att Skid snackat skit om skivbolaget i var och varannan intervju gjorde säkert sitt till. För att kunna finansiera inspelningen av tredje plattan Let’s Rumble (1993) var Skid därför tvungen att sälja sin Corvette. Den skrala budgeten gjorde således att bandet endast fick några ynka dagar på sig i studion. Ändå blev den ganska hyfsad, men till sina föregångare når den knappt strax över midjan. Skivbolaget BMG plockade sedermera upp bandet, men på grund av grungens framfart ville de endast släppa albumet i Europa och det skulle dröja en bit in på nästa år innan det gavs ut också i USA.

Tiden mellan 1995 och 1999, då Love/Hate i tur och ordning släppte plattorna I’m Not Happy (1995), Livin’ Off Layla (1997) och Let’s Eat (1999) är ett enda sammelsurium av inre stridigheter, medlemsbyten och sidoprojekt. Plattorna har för all del några låtar som sticker ut, men för mig är det de två första plattorna som är obligatoriska i skivhyllan. Olika konstellationer av bandet har turnerat även på senare tid och 2007 återförenades originalsättningen tillfälligt inför ett fullsatt Club Vodka i Hollywood där de framförde debuten i sin helhet. I dessa tider där återföreningar av gamla hårdrocksband står som spön i backen så spår jag en acceptabel återföreningsplatta inom en hyfsat snar framtid. Eller hoppas i alla fall på en. Kan ärkefiender som medlemmarna i Dokken lägga sina meningsskiljaktigheter åt sidan, så kan även Love/Hate.

Spotify bjuder bara på de två första plattorna. De övriga hittar man på Youtube.

Blackout in the Red Room (från Blackout in the Red Room)
She’s an Angel (från Blackout in the Red Room)
Straightjacket (från Blackout in the Red Room)

Wasted in America (från Wasted in America)
Yucca Man (från Wasted in America)
Cream (från Wasted in America)

Spinning Wheel (från Let’s Rumble)

Lady Jane (från I’m Not Happy)

Explode (från Livin’ Off Layla)

Bonusvideo: Jizzy Pearl on the Hollywood Sign
Den första juni 1992 genomförde sångaren Jizzy Pearl ett numera legendariskt reklamjippo för att boosta försäljningen av Wasted in America där han hängde tjugo meter upp på ett krucifix som fästs på Y:et på den klassiska Hollywoodskylten. Bandet trodde att myndigheterna snabbt skulle upptäcka hysset, men Jizzy fick hänga kvar i flera timmar innan en helikopter från en nyhetskanal till slut upptäckte honom. Polis och brandkår tillkallades, där de senare fick lov att hjälpa den utmattade Jizzy ner. Han fick spendera några timmar i finkan för besväret och bandet blev hett nyhetsstoff precis som det var tänkt. Dessvärre fortsatte plattan att sälja trögt. Däremot resulterade det hela i att en förbandsturné med Black Sabbath gick i stöpet för att skivbolaget vägrade stödja bandet i fortsättningen. Och att Hollywoodskylten numera är försedd med rörelsedetektorer.