Bortglömda Mästerverk – Colosseum II – Strange New Flesh (1976)

Jag har ett hundratal skivor på min ”to do”-lista vad gäller Sounds and Beyond och svårigheten är alltid vilken jag ska skriva om härnäst, så jag bad min bror välja den här gången. Denna var vad han valde… plus åtta till förstås, men allt inom sinom tid.

colosseumiifinal

Colosseum II var ett brittiskt band som bildades 1975 av trummisen Jon Hiseman efter att hans band Tempest gick i graven året innan. De är dessutom ett av de mest underskattade progrockbanden någonsin. Det var efter en konsert med Tempest som Hiseman sprang in i gitarristen Gary Moore (Thin Lizzy, BBM, etc.) backstage, som tyckte att det vore en god idé att slå sina progpåsar ihop. Hösten ’74 kungjorde Hiseman att ett nytt band var på gång, men det skulle dröja fram till sommaren därpå innan Jon och Gary fick sällskap av keyboardisten och geniet Don Airey (Deep Purple, Rainbow, Ozzy Osbourne, Black Sabbath, E.L.O., Judas Priest, Whitesnake, Jethro Tull, etc.), basisten Neil Murray (Whitesnake, Gary Moore, Black Sabbath, Michael Schenker Group, etc.) och den dittills oprövade och gröne sångaren Mike Starrs (som sedermera skulle ersätta John Lawton i Lucifer’s Friend). En supergrupp var således född, som från början kallade sig Ghosts, innan Bronze Records-grundaren Gerry Bron propsade på namnet Colosseum II.

Trots namnet så har de ganska lite gemensamt med original-Colosseum (1968-1971 & 1994-2015), förutom att Jon Hiseman bankade skinn även där. Originalet lät mer artrock, jazzrock och fusion. Mer svårsmält och pårökt med andra ord. Colosseum II lät tyngre och landar i progrock-genren, fast med grunden fast förankrad i vad föregångaren var. Efter att debuten visade sig vara en flopp sparkades Neil Murray och Mike Starrs sommaren ’76, basisten John Mole tillkom och gruppen förvandlades till ett instrumentalband närapå. De två nästkommande skivorna som bandet gav ut (War Dance och Electric Savage, båda 1977, även de floppar) innan de splittrades hade en ynka låt vardera där Gary Moore bidrog med sång, ganska långt innan han hittade sin naturliga röst. I augusti ’78 hoppade Gary av för att återförenas med Thin Lizzy och ersattes av Don Aireys bror Keith. En fjärde platta planerades men när även Don bestämde sig för att lämna skutan och gå med i Rainbow i december ’78 gick luften slutligen ur och sagan om Colosseum II var all.

De två senare plattorna är inget att fnysa åt minsann, gillar man instrumental 70tals-progrock med suveräna solon och intrikata låtuppbyggnader är de rentav majestätiska på sina ställen de också, med låtar som Intergalactic Strut, The Scorch, The Inquisition och Star Maiden/Mysterioso/Quasar. Och innan vi kommer till själva plattan som det här handlar om, så finns det ett sidospår vid namn Variations som behöver dryftas. Och varför är det viktigt? Jo, därför att att kompositören hette Andrew Lloyd Webber. Andrew och hans bror, cellisten Julian Lloyd Webber slog vad i en fotbollsmatch. Ett av lagen var Leyton Orient F.C., det andra laget verkar ha försvunnit i tiden. Själva vadet slutade i alla fall med att Andrew Lloyd Webber fick skriva celloarrangemanget till Niccolò Paganinis Caprice No. 24 där han valde att göra tjugotre varianter där Colosseum II’s blev den bästa. Jag hittar inte deras version på Youtube, däremot hittade jag en video där de jammar med Julian Lloyd Webber på cello. Så gott som något. Variations finns dock på Spotify.

Så till skivan Strange New Flesh och själva inläggets kärna. De flesta är överens om att Strange New Flesh rent instrumentalt är rent fenomenal; Gary Moores skira och själfulla solon, Don Aireys likaledes suveräna fingervandringar över keyboarden som blandar jazz och rock med klassiskt och Neil Murrays megafunkiga och briljanta basgångar. För att inte tala om Jon Hiseman. Fruktansvärt babianarseltajt, innovativ och sanslöst underskattad trummis som dessutom får bre ut sig i ett trumsolo som binder ihop näst sista låten On Second Thoughts med sista låten Winds. Återstår då Mike Starrs att begrunda. Enligt många fisförnäma och bajsnödiga prognördar är hans medverkan endast en distraktion, vars rockbluesiga röst de anser gifter sig särdeles dåligt med musiken. Sett från andra hållet av spektrumet, om man gillar classic rock och hårdrock så var det kanske Starss som gjorde att man faktiskt plockade fram Colosseum II 1976. Mike låter enligt mig ganska mycket som en omogen Freddie Mercury och det konstiga är att inte en enda förutom jag gör den kopplingen i de otaliga recensioner jag läst inför det här inlägget. Måhända har jag helt enkelt fel eller börjar få fel på hörseln. Ett annat alternativ är att alla de andra är idioter. Jag väljer att tro det senare. En ung Glenn Hughes under Trapeze-åren refererar en del till och det kan jag definitivt skriva under på. Slutligen vill jag lovorda produktionen, tydligen utförd av Jon Hiseman himself; varm, tydlig och tidlös. Det gäller även de demos jag hört från allehanda återutgåvor, med lite mysigt brus som topping.

Som all progressiv musik så kräver Strange New Flesh sina lyssningar innan polletten trillar ner och jag funderade länge på om jag skulle göra en ”låt-efter-låt-beskrivning”. Det må kanske funka på mindre kluriga plattor, men här skulle det nog bara sätta käppar i era fantasihjul. Låt således hjulen rulla medan ni lyssnar och bilda er egen uppfattning. Plattan har släppts i ett antal återutgåvor genom åren, varav många plussar på med demos från de efterföljande albumen. De är definitivt att föredra framför dem som plussar på med en blandning av demos och live.

Finns på Spotify

Dark Side Of The Moog


On Second Thoughts

Winds

Annonser