Gott & Blandat 2017 Part I

2017 har än så länge varit ett händelsefattigt år här på bloggen, så jag tänkte förgylla den med lite kortrecensioner från årets plattor framöver. Senaste ”Gott & Blandat”-inlägget i vintras avhandlade 30 plattor, vilket förmodligen är ett par tjog för mycket att ta in på en och samma gång.
Liksom förra året är 2017 hittills ett riktigt bra musikår vad gäller hårdare tongångar och som vanligt i Gott & Blandat-inlägg så förekommer inga välkända gamla stötar, jag fortsätter att koncentrera mig på nyare band och artister, samt lyfta fram mer obskyra äldre band som förtjänar en större publik.
Vi börjar lite lätt och lagom med tre plattor som ni borde ha hört i år, men som ni förmodligen aldrig har hört talas om.

Igorrr – Savage Sinusoid
Låt oss börja med det sjukaste och kanske mest svårlyssnade jag hört än så länge i år. Igorrr lär få de flesta att höja inte bara det ena ögonbrynet utan även det andra så pass högt att det riskerar att förenas med hårfästet och stanna där. Genrerna överlappar varandra i ett rasande tempo på Savage Sinusoid, från brötig extremmetall till electronica och industri med inslag av operasång, klassiskt, spansk gitarr, dragspel, sitar, fiol, flöjt, österländska instrument, o.s.v. Programmerade trummor och hackiga elektroniska effekter blir det också en del av, vilket jag vanligtvis avskyr men här funkar det förvånansvärt bra. Det är grandiost och sanslöst vackert tidvis, galet irriterande av och till, men i det stora hela sanslöst jävla bra. Igorrr låter lite som om Devin Townsend, Mike Patton, Tuomas Holopainen och Trent Reznor slagit sina galenpannor ihop, för att ge en fingervisning. Avant-garde och experimentellt är bara förnamnet. Bakom pseudonymen Igorrr hittar man multiinstrumentalisten Gautier Serre (Whourkr) från Frankrike och det här är tredje fullängdaren, där Gautier tagit hjälp från gästmusiker som Travis Ryan (Cattle Decapitation), Teloch (Mayhem) och dragspelarna Pierre Mussi och Adam Stacey som till vardags spelar i Secret Chiefs 3, ett projekt bildat av Trey Spruance (Mr Bungle, ex-Faith No More). Det finns även en operasångerska bland gästerna vars namn jag inte lyckats googla fram, men som sjunger så jävla vackert att klockorna stannar. ”Kräver sina lyssningar” kan vara årets underdrift vad gäller Savage Sinusoid.
Spotify

Apocalypse Orchestra – The End is Nigh
Gävlebandet Apocalypse Orchestra beskrivs på sin första fullängdare bäst som en blandning av melankolisk folk metal och episk doom med en medeltida touch. Sångaren Erik Larsson, som även spelar cittra och mandola, låter lite Hetfieldskt entonig och aningen svajig när han sjunger själv, vilket är ganska sällan. Ofta bidrar hela bandet med vikingakörer så pass snygga att Oden skulle offra även det andra ögat i Mimers brunn för att få höra dem på Sweden Rock Festival nästa år. Produktionen är svintung, skitsnygg och basbrötig å det grövsta och utöver de två museala instrument jag redan nämnt förekommer även vevlira, säckpipa och luta. Genomgående vemodigt, vackert och svinbra om än måhända en smula enahanda i längden. Ett fartfyllt stycke likt Candlemass’ Into the Unfathomed Tower insprängt någonstans i mitten hade gjort susen, men faktum kvarstår att det här är riktigt jävla bra och lagom udda. Hade Quorthon levat idag tror jag att han hade tokdyrkat Apocalypse Orchestra.
Spotify

Moonloop – Devocean
Progressiv och atmosfärisk death metal från Barcelona med en sångare som growlar både avgrundsdjupt och välartikulerat, lite som ett mellanting av Mikael Åkerfeldt (Opeth), Johnny Hedlund (Unleashed) och David Vincent (ex-Morbid Angel). Musiken låter en del Opeth runt Ghost Reveries, smyckat med blastbeats, akustiska gitarrer och atmosfäriska keyboardmattor, men även inslag av Enslaved, Gojira och Death från deras progressiva period kan skönjas här och var. Ibland drar Moonloop rentav iväg åt det dissonanta Voivod-hållet, vilket är dödsskönt. Den rena sången, som förekommer ganska sparsmakat, får mig att tänka på Steven Wilson (Porcupine Tree, Blackfield, etc.), medan stämsången faktiskt lutar en del åt Alice In Chains. Bandnamnet är förresten taget från en EP med nämnda Porcupine Tree. Trots att bandet funnits sedan 2001 är Devocean blott deras andra fullängdare i diskografin, där debuten Deeply from the Earth gavs ut för hela fem år sedan. Texterna berör bland annat miljöförstöring, naturen och havet och albumtiteln är givetvis en ordlek på orden devotion (hängivenhet) och ocean (hav). Moonloop är given lyssning om man föredrar sin death metal spetsad med diverse klurigheter och substans bortom gore, död och slafsigheter, eller om något av banden jag namedroppat ovan faller en på läppen.
Spotify

Annonser