Gott & Blandat 2017 Part IV

Tre plattor till från 2017 som landar i väldigt spridda kategorier. Jag börjar få ont om bra idéer till ingresser till dessa inlägg, så bara läs och insup vad jag skrivit nedan så blir det bra.

Dead Cross – Dead Cross

Första gången jag hörde talas om Dead Cross var faktiskt i en intervju i Rolling Stone alldeles nyligen med trumguden Bill Ward (Black Sabbath) där han listar hårdrockens tio bästa album genom tiderna och detta knep tiondeplatsen (!). Tro fan man blir intresserad när en av världens svängigaste hårdrockstrummisar och numera även lycklig innehavare av en riktigt bra radioshow hävdar att en alldeles nysläppt platta platsar på tio i topp av alla tiders bästa metalplattor, innan vi andra dödliga ens hunnit höra en enda ton. Jag säger inte att Bill Ward har fel, men han kan ha förhastat sig en smula. Kanske, med extra mycket kursiv text. Fast ju mer jag lyssnar desto mer tokdyrkar jag plattan, och det faktum att sången levereras av sångguden Mike Patton (Faith No More, Mr. Bungle, Fantômas, Tomahawk, etc.) och trummorna av den där andra trumguden Dave Lombardo (Slayer, Fantômas, Suicidal Tendencies, Testament, etc.) borgar för intrikat och inte så lite utflippad musik. För utflippad är den, på ett alldeles underbart sätt. Patton är lika ombytlig i sångstilen som vanligt och det tog längre tid än jag vill medge att lista ut vem han lät som i låtar som Shillelagh, men till slut ramlade polletten ner: sentida Mille Petrozza (Kreator). Med minuten kortare än Slayers mästerverk Reign in Blood slungas man hejdlöst mellan hårdare genrer likt en vanmäktig flipperkula, där lejonparten av musiken landar någonstans mellan thrash, hardcore, punk och industri med bastanta melodikrokar att hänga upp låtskeletten på. Dead Cross lägger sig tills vidare på en hedersam bubblarplats strax under topp tio bland mina favoriter i år men kan definitivt avancera.
Spotify

 

Transport League – Twist and Shout at the Devil
Likt Sepultura som jag skrev om i G&B II borde inte ett så här pass gammalt och etablerat band platsa i ett Gott & Blandat-inlägg. Transport League bildades redan 1994 och har gett ut ett halvtjog plattor innan denna, men trots att bandet genom hela karriären hållit hög standard på precis alla släpp så har de fortfarande inte nått ut till de stora hårdrocksmassorna och blivit ett ”klassiskt svenskt hårdrocksband”, vilket de verkligen förtjänat vid det här laget och sålunda lyder min motivering till deras närvaro i detta inlägg. Plus att Twist and Shout at the Devil, förutom att ha en stenhård dubbelnorpad titel, är en fruktansvärt bra platta från början till slut. Sångaren Tony Jelencovich borde vara lika välkänd i Sverige som Messiah Marcolin, Anders Fridén, Tom S. Englund eller Jocke Berg (båda två, varav den från Hardcore Superstar faktiskt gästar på låten Werewolves in the Sink). Att Tony frontat coverband som Glanzig där han lät fruktansvärt mycket som Glenn Danzig och Plantera där han lät sanslöst likt Phil Anselmo visar på hans allsidighet. Att han dessutom sjöng på B-Thongs två första plattor gör honom till en av våra osjungna hårdrockshjältar. Första låten, som jag läste som Detroit Rock City men som egentligen heter Destroy Rock City, börjar dock som den gamla Kiss-dängan med en bilkrasch och det välkända gitarrintrot. Därefter är det stenhård och überstökig stoner blandat med ett par skopor death ‘n’ roll av allra bästa sort och rå Foo Fighters-känsla (speciellt i Thousand Eyes & One) som är så snygg att ett par manliga tårar rinner nedför kinderna när plattan tonar ut.
Spotify

 

Vain – Rolling with the Punches
När jag väl är igång med band som aldrig fått någon vidare uppskattning så hivar jag med Vain. Vain bildades 1986 i San Francisco och har från början skapat skitig och tidlös sleaze någonstans mellan tidiga Guns N’ Roses, L.A. Guns, Billy Idol och Bullet Boys. Beat the Bullet från debuten No Respect (1989) lär vara deras största hit till dags dato och den funkar precis lika bra idag. Davy Vain, som börjar närma sig femtioårsåldern, låter som en blandning av sitt åttiotalsjag, en ovanligt träffsäker (och ung) Vince Neil (Mötley Crüe) och plussar på det hela med det otvungna vibratot från Sean Harris (Diamond Head). Han har alltså knappt påverkats alls av tidens tand, utan tvärtom utvecklats i positiv riktning. Rolling with the Punches handlar i slutändan om röjig sleaze med både känsla och hjärta och var man musikmedveten på 80-talet som jag, så får man sig en rejäl nostalgismocka. Plattan blir dessutom bättre och bättre ju längre in man lyssnar, där åttonde låten Don’t Let it Happen to You just nu ligger i täten för min del.
Spotify

(I nästa G&B utlovar jag fler musikaliska dunungar och färre försummade halvpensionärer. Kanske, med extra mycket kursiv text.)

Annonser

Peter Dolving – Peace Of Mind

Något vi bestämde redan från början på Soundsandbeyond var att vi skulle vara mer än en sajt där man bara la upp recensioner på skivor som släppts eller ska släppas eller släppts för så länge sedan att ingen jävel längre bryr sig, fast de borde. Vi skulle uppmärksamma filmer, böcker, tv-serier, o.s.v., bara det hade någon slags anknytning till något inom musik som kändes äkta, något med en lagom stenhård kakbotten bakad av en riktig rock n’ roll-själ. Det senaste som stod ut en del från mitt håll var kanske Metal Grasshopper med Phil Anselmo, där Phil spelade metalguru.

Det här är något liknande, fast den här gången är det på riktigt och det handlar ingalunda om metal, utan om människans innersta väsen och våra tankebanor. Om man någon gång läst någon av Peter Dolvings tankeväckande svador på Facebook, vilket större delen av er förmodligen inte har gjort, så skulle man känna igen sig.

Utan att Dolving blir alltför politisk av sig delar han med sig av erfarenheter och insikter om hur människan funkar i grunden (på både svenska och engelska) med en sådan ärlighet, andlighet och klurighet att det är svårt att värja sig när man väl börjat lyssna, och jag lånar mer än gärna ut ett extra fönster där han kan lära ut sina visdomar. Om fler av oss tänkte som herr Dolving så vore världen en bättre plats, och har ni inte lärt er något nytt efter varje avsnitt så har ni inte lyssnat ordentligt. Youtube-kanalen hittar man här.

Gott & Blandat 2017 Part III

Ytterligare tre riktigt suveräna plattor från årets skörd som hårdrockare i allmänhet torde ha koll på, men säkerligen missat.

My Regime – Deranged Patterns
Debuten avhandlade jag i ett G&B-inlägg förra året då det liksom föll på min lott, eftersom min kollega här på bloggen råkar plonka bas i bandet. Jag är ändå lagom jävig men ska hålla mig så objektiv jag kan. Minst ett par hästlängder ifrån bakom basistens bas för att prata Peter Wahlbeck-språk. Deranged Patterns håller sig inom ungefär samma ramar som debuten, men särskiljer sig alldeles tillräckligt och lite till för att visa att bandet inte räds utveckling. Plattan rullar igång med ett lagom pårökt intro signerat trumgeniet Robert ”Bob Ruben” Hansson, som abrupt övergår i knappa treminutersdräparen Time Slipping out of Tune, en suverän och koncis öppningsdänga som borrar sig ner till själva kärnan av bandets identitet. Nämligen vital, högintensiv och Bay Area-flirtande thrash med en ganska rejäl fäbless för Slayermangel och ett och annat ettrigt tremolo-riff. Fragmentariska likheter med andra band inom thrash-eliten såsom Nuclear Assault, tidiga Testament, Exodus, Forbidden etc. finner man om man lyssnar extra uppmärksamt, men när jag lyssnade på plattan första gången så slog det mig hur mycket det också lät som Kryddans första band Aeon tidvis, fast med extra mycket allt. Lite som om han gröpat ur essensen från sin karriärs barndomsmylla och strött över hela pizzan så att säga. Kryddan har för övrigt inte låtit så här pass giftig, vass, fly förbannad och (vågar jag säga ungdomlig?) på åratal. Deranged Patterns låter i mina öron mer primitiv, hungrig och djurisk jämfört med debuten, även om musiken i sig låter mer varierad och klurig rent tekniskt. Produktionen är därtill närapå knastertorr och precis lagom bångstyrig och oslipad. Och även om jag är lagom jävig måste jag ändå nämna bassolot Silver eftersom genomtänkta bassolon som slåss med vanliga låtar på en platta är en närapå utdöd företeelse numera. Summa summarum: Gillar man Slayer och fartfylld Bay Area-thrash och inte har hört talas om My Regime så har man en rejäl herdestund framför sig.
Spotify

Kobra And The Lotus – Prevail I
Tung melodisk hårdrock med power metal-tendenser från Kanada med enastående sång levererad av sångerskan Kobra Paige. Kobra är den som gör att bandet står ut ganska rejält i hårdrocksdjungeln, även om musiken i sig ofta är lysande och alldeles enastående i sig självt. Och även om hon inte ger sig på att growla halsen ur led så är hon ändå riktigt mångfacetterad och kan låta vän, vacker och operadivig på Nightwish-vis likt ett otal andra av det täcka könet gjort till leda de senaste årtiondena, men när hon drar iväg åt det aggressiva Veronica Freeman-hållet (Benedictum) och blottar sin Dio-pondus är hon riktigt jävla svårslagen. Prevail I är bandets fjärde album och fortsättningen, som jag gissar bär titeln Prevail II, släpps senare i år. Den här plattan är min första kontakt med bandet, och google säger mig att den lär vara tyngst hittills, vilket är en evolution helt i min smak. Plattan är dessutom skönt kvasi-egyptisk i melodierna på det där 80tals-Dio/Iron Maiden-aktiga viset och ju mer man lyssnar, desto mer fastnar man. En bra indikation på en riktig växarplatta. En annan grej som sticker ut är gitarrsolona som låter en hel del som Marty Friedman och Jason Becker när de fungerade som gitarrduo i Cacophony, speciellt då i instrumentala Check the Phyrg.
Även om man tydligt hör influenser från klassiska band som Helloween, Dio, Maiden etc. så tycker jag att Kobra And The Lotus i slutändan fått till en häxblandning som låter precis lagom egen och som fler borde få upp öronen för.
Spotify

KXM – Scatterbrain
KXM bildades 2013 och består av Doug Pinnick (King’s X), George Lynch (Dokken, Lynch Mob) och Ray Luzier (Korn). Inom hårdrockens vida spektrum går det knappast att hitta tre mer olika snubbar, och att de dessutom kan frambringa musik så här pass magnifik är smått otroligt. Lite som om man skulle tota ihop C.C. DeVille (Poison), Maynard James Keenan (Tool) och Nicko McBrain (Iron Maiden) och förvänta sig ett storverk. Det vore i alla fall intressant lyssning om inte annat. Skillnaden ligger i att dessa farbröder känt varandra sedan länge och det var deras egna påfund att bilda ”supergruppen” från början och ingalunda något pengahungrigt skivbolag. Så hur låter KXM? Det låter extremt lite Dokken, Lynch Mob och Korn skulle jag vilja påstå. King’s X låter det dock en skopa eller tre av eftersom Pinnick står för sången och basen, men det skiljer sig ändå markant från Dougs huvudband. Det som främst skiljer banden åt är Lynchs flashigare och ofta fantastiska solon och Luziers mer intrikata spel där han frambringar aggressiviteten i låtarna. Det finns också en viss psykedelisk och eterisk touch som aldrig riktigt hade passat in i något utav huvudbanden och allra minst då i Dokken. Scatterbrain skulle dock ganska lätt kunna tas för ett King’s X-album av senare 90tals-årgång runt Tapehead, om det inte vore just för Lynchs gitarrsolon och de allt som oftast högintensiva trummorna. Gillar man således King’s X eller bluestyngd, grungig och progklurig hårdare metal borde man slänga ett getöra eller två på Scatterbrain.
Spotify

Gott & Blandat 2017 Part II

Vi kör vidare med årets Gott & Blandat och jag må ha hittat det magiska numret här, nämligen tre i stöten. Inga mer trettio plattor på rad och inget mer ”press play on tape”. Förutom när nöden så kräver förstås.

 

Spoil Engine – Stormsleeper
Jag fortsätter att kvotera in det kvinnliga könet i dessa inlägg, inte för att jag måste, utan för att det skrivs om kvinnligt frontade band så pass sällan, även om de allt som oftast sticker ut från mängden. Så mjo, jag kanske ”måste” till viss grad. Flickebarn behöver även de idoler att se upp till inom den hårdare rocken och metallen och där kommer belgiska Spoil Engine väl till pass, även om bandnamnet hade kunnat putsas på en smula till. Detta lär vara den fjärde fullängdaren från ett band som sånär sluppit den stora allmänheten (inklusive mig själv) förbi hittills, även om de varit förband till storheter som Megadeth, Killswitch Engage, Prong och Motörhead. Sanslöst välspelad, ofta skitförbannad, lagom atmosfärisk och modern metalcore/groove metal, som låter som ett mellanting av Amon Amarth och Arch Enemy med små nedslag i tragiskt bortglömda Blindside på sitt argaste humör. Välljudande metal som så mycket annat när geniet Fredrik Nordström haft ett finger med i spelet. Mycket dubbelkaggar, aggressivitet, snygga breaks och gitarrsolon som smyckar musiken. Ofta är det full speta, även om en del eftertänksamma stycken förekommer här och var. Sångerskan Iris Goessens growlar som en hel karl och låter lite som en mer tonsäker och yngre Lita Ford när hon väl sjunger (vilket är ganska sällan), rytmsektionen Matthijs Quaars (trummor) och Dave De Loco (bas) väver snygga mattor där gitarristerna Steven ‘gaze’ Sanders och Bart Vandeportaele kan bre ut sig och ta lagom mycket plats. Demokratisk och riktigt bra metal med mycket stake och kvinnlig sång, helt enkelt.
Spotify

Puta Volcano – Harmony of Spheres
Äventyrlig, psykedelisk och grungig stoner från Aten av ett band med en tidigare fullängdare i bagaget (The Sun, 2015). Jag tipsades om bandet av en kompis och det var först efter ett halvdussin lyssningar, samtidigt som jag läste lite om bandet, som det gick upp för mig att Puta Volcano frontas av en sångerska. Inte för att Anna Papathanasiou a.k.a. Luna Stoner låter särskilt manhaftig, utan kanske mer för att jag är så pass Arch Enemy-, Benedictum-, Budgie- och Rush-skadad att jag inte längre kan skilja könen åt mellan varven. Med det sagt så låter Puta Volcano som Rush runt Counterparts med maffiga Alice In Chains-körer, blandat med drivig, bastyngd och organisk ökenrock/stoner i stil med Kyuss, QOTSA, Unida och Slo Burn med extra mycket nerv, livekänsla och skit i hörnen. Definitivt ett av de bättre och mer originella banden inom stonergenren jag hört på väldigt länge och Luna sjunger genomgående suveränt, speciellt när hon tar i från tårna så att den råa hesheten kommer fram. Puta Volcano kvoterades således in utan att jag ens var medveten om det. Bandets bakgrundshistoria får ni leta reda på själva eftersom allt jag finner på Google är rena grekiskan…
Spotify

Sepultura – Machine Messiah
Ni som känner till premisserna för Gott & Blandat undrar säkert vad Sepultura gör i ett G&B-inlägg och jag låter er undra sålunda en stund till. Huvuddelen av er som läser detta bör känna till hur Sepultura lät under Max Cavalera-tiden (1985–1996) och även hur de låtit sedan Derrick Green tog över mikrofonen på Against (1998). Jag älskar Max som kombinerad sångare, growlare och energiknippe och hade ganska länge svårt för Derrick Greens entoniga och Phil Anselmo-aktiga brölande eftersom han var så pass variationslös i jämförelse med Cavalera, även om musiken ofta var suverän. Fram till konceptalbumet Dante XXI (2006) var det ett par låtar per platta som gick an att stampa takten till och ett fåtal där Derrick stack ut hakan och vågade visa vad han kan göra med sin rena röst (One Man Army från Nation (2001) exempelvis). Men i mina öron var det inte förrän konceptalbum nummer två A-Lex (2009) (som bygger på Anthony Burgess’ A Clockwork Orange) som Sepultura hittade tillbaka till något riktigt originellt. Kairos (2011) följde därefter och där visade Green upp mer variation i growlet och suveräna titelspåret sticker ut. The Mediator Between Head and Hands Must Be the Heart (2013) var dock en mellanplatta med en alldeles för lång titel, där Grief och The Vatican är de enda låtar man borde kolla upp.
Så kommer vi då till årets Machine Messiah. Inte nog med att den delar titel med en av Yes’ bästa låtar, Classic Rock listade den nyligen bland årets 50 hittills bästa ”rock”-album bland en hel massa ickemetall (men dock en del riktigt bra plattor) och där drog de liknelser till just Yes, men även Rush och Iron Maiden. Själv hör jag inga specifika influenser från just de tre banden i själva musiken, mer än att årets upplaga av Sepultura är klurigare och progressivare än de någonsin har varit. Iceberg Dances är exempelvis en instrumentallåt som slår många andra rent progressiva band på fingrarna. Machine Messiah kan, eller till och med bör, bli en massiv vattendelare i Sepultura-historien bland de inbitna fansen. En riktig älska eller hata-skiva. Kanske inte en lika extrem U-sväng som Kiss’ The Elder visade sig vara, men det får tiden utvisa. Själv älskar jag Machine Messiah från början till slut och den är definitivt deras bästa sedan Chaos A.D. (1993).
Spotify