Gott & Blandat 2017 Part II

Vi kör vidare med årets Gott & Blandat och jag må ha hittat det magiska numret här, nämligen tre i stöten. Inga mer trettio plattor på rad och inget mer ”press play on tape”. Förutom när nöden så kräver förstås.

 

Spoil Engine – Stormsleeper
Jag fortsätter att kvotera in det kvinnliga könet i dessa inlägg, inte för att jag måste, utan för att det skrivs om kvinnligt frontade band så pass sällan, även om de allt som oftast sticker ut från mängden. Så mjo, jag kanske ”måste” till viss grad. Flickebarn behöver även de idoler att se upp till inom den hårdare rocken och metallen och där kommer belgiska Spoil Engine väl till pass, även om bandnamnet hade kunnat putsas på en smula till. Detta lär vara den fjärde fullängdaren från ett band som sånär sluppit den stora allmänheten (inklusive mig själv) förbi hittills, även om de varit förband till storheter som Megadeth, Killswitch Engage, Prong och Motörhead. Sanslöst välspelad, ofta skitförbannad, lagom atmosfärisk och modern metalcore/groove metal, som låter som ett mellanting av Amon Amarth och Arch Enemy med små nedslag i tragiskt bortglömda Blindside på sitt argaste humör. Välljudande metal som så mycket annat när geniet Fredrik Nordström haft ett finger med i spelet. Mycket dubbelkaggar, aggressivitet, snygga breaks och gitarrsolon som smyckar musiken. Ofta är det full speta, även om en del eftertänksamma stycken förekommer här och var. Sångerskan Iris Goessens growlar som en hel karl och låter lite som en mer tonsäker och yngre Lita Ford när hon väl sjunger (vilket är ganska sällan), rytmsektionen Matthijs Quaars (trummor) och Dave De Loco (bas) väver snygga mattor där gitarristerna Steven ‘gaze’ Sanders och Bart Vandeportaele kan bre ut sig och ta lagom mycket plats. Demokratisk och riktigt bra metal med mycket stake och kvinnlig sång, helt enkelt.
Spotify

Puta Volcano – Harmony of Spheres
Äventyrlig, psykedelisk och grungig stoner från Aten av ett band med en tidigare fullängdare i bagaget (The Sun, 2015). Jag tipsades om bandet av en kompis och det var först efter ett halvdussin lyssningar, samtidigt som jag läste lite om bandet, som det gick upp för mig att Puta Volcano frontas av en sångerska. Inte för att Anna Papathanasiou a.k.a. Luna Stoner låter särskilt manhaftig, utan kanske mer för att jag är så pass Arch Enemy-, Benedictum-, Budgie- och Rush-skadad att jag inte längre kan skilja könen åt mellan varven. Med det sagt så låter Puta Volcano som Rush runt Counterparts med maffiga Alice In Chains-körer, blandat med drivig, bastyngd och organisk ökenrock/stoner i stil med Kyuss, QOTSA, Unida och Slo Burn med extra mycket nerv, livekänsla och skit i hörnen. Definitivt ett av de bättre och mer originella banden inom stonergenren jag hört på väldigt länge och Luna sjunger genomgående suveränt, speciellt när hon tar i från tårna så att den råa hesheten kommer fram. Puta Volcano kvoterades således in utan att jag ens var medveten om det. Bandets bakgrundshistoria får ni leta reda på själva eftersom allt jag finner på Google är rena grekiskan…
Spotify

Sepultura – Machine Messiah
Ni som känner till premisserna för Gott & Blandat undrar säkert vad Sepultura gör i ett G&B-inlägg och jag låter er undra sålunda en stund till. Huvuddelen av er som läser detta bör känna till hur Sepultura lät under Max Cavalera-tiden (1985–1996) och även hur de låtit sedan Derrick Green tog över mikrofonen på Against (1998). Jag älskar Max som kombinerad sångare, growlare och energiknippe och hade ganska länge svårt för Derrick Greens entoniga och Phil Anselmo-aktiga brölande eftersom han var så pass variationslös i jämförelse med Cavalera, även om musiken ofta var suverän. Fram till konceptalbumet Dante XXI (2006) var det ett par låtar per platta som gick an att stampa takten till och ett fåtal där Derrick stack ut hakan och vågade visa vad han kan göra med sin rena röst (One Man Army från Nation (2001) exempelvis). Men i mina öron var det inte förrän konceptalbum nummer två A-Lex (2009) (som bygger på Anthony Burgess’ A Clockwork Orange) som Sepultura hittade tillbaka till något riktigt originellt. Kairos (2011) följde därefter och där visade Green upp mer variation i growlet och suveräna titelspåret sticker ut. The Mediator Between Head and Hands Must Be the Heart (2013) var dock en mellanplatta med en alldeles för lång titel, där Grief och The Vatican är de enda låtar man borde kolla upp.
Så kommer vi då till årets Machine Messiah. Inte nog med att den delar titel med en av Yes’ bästa låtar, Classic Rock listade den nyligen bland årets 50 hittills bästa ”rock”-album bland en hel massa ickemetall (men dock en del riktigt bra plattor) och där drog de liknelser till just Yes, men även Rush och Iron Maiden. Själv hör jag inga specifika influenser från just de tre banden i själva musiken, mer än att årets upplaga av Sepultura är klurigare och progressivare än de någonsin har varit. Iceberg Dances är exempelvis en instrumentallåt som slår många andra rent progressiva band på fingrarna. Machine Messiah kan, eller till och med bör, bli en massiv vattendelare i Sepultura-historien bland de inbitna fansen. En riktig älska eller hata-skiva. Kanske inte en lika extrem U-sväng som Kiss’ The Elder visade sig vara, men det får tiden utvisa. Själv älskar jag Machine Messiah från början till slut och den är definitivt deras bästa sedan Chaos A.D. (1993).
Spotify

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s