Gott & Blandat 2017 Part III

Ytterligare tre riktigt suveräna plattor från årets skörd som hårdrockare i allmänhet torde ha koll på, men säkerligen missat.

My Regime – Deranged Patterns
Debuten avhandlade jag i ett G&B-inlägg förra året då det liksom föll på min lott, eftersom min kollega här på bloggen råkar plonka bas i bandet. Jag är ändå lagom jävig men ska hålla mig så objektiv jag kan. Minst ett par hästlängder ifrån bakom basistens bas för att prata Peter Wahlbeck-språk. Deranged Patterns håller sig inom ungefär samma ramar som debuten, men särskiljer sig alldeles tillräckligt och lite till för att visa att bandet inte räds utveckling. Plattan rullar igång med ett lagom pårökt intro signerat trumgeniet Robert ”Bob Ruben” Hansson, som abrupt övergår i knappa treminutersdräparen Time Slipping out of Tune, en suverän och koncis öppningsdänga som borrar sig ner till själva kärnan av bandets identitet. Nämligen vital, högintensiv och Bay Area-flirtande thrash med en ganska rejäl fäbless för Slayermangel och ett och annat ettrigt tremolo-riff. Fragmentariska likheter med andra band inom thrash-eliten såsom Nuclear Assault, tidiga Testament, Exodus, Forbidden etc. finner man om man lyssnar extra uppmärksamt, men när jag lyssnade på plattan första gången så slog det mig hur mycket det också lät som Kryddans första band Aeon tidvis, fast med extra mycket allt. Lite som om han gröpat ur essensen från sin karriärs barndomsmylla och strött över hela pizzan så att säga. Kryddan har för övrigt inte låtit så här pass giftig, vass, fly förbannad och (vågar jag säga ungdomlig?) på åratal. Deranged Patterns låter i mina öron mer primitiv, hungrig och djurisk jämfört med debuten, även om musiken i sig låter mer varierad och klurig rent tekniskt. Produktionen är därtill närapå knastertorr och precis lagom bångstyrig och oslipad. Och även om jag är lagom jävig måste jag ändå nämna bassolot Silver eftersom genomtänkta bassolon som slåss med vanliga låtar på en platta är en närapå utdöd företeelse numera. Summa summarum: Gillar man Slayer och fartfylld Bay Area-thrash och inte har hört talas om My Regime så har man en rejäl herdestund framför sig.
Spotify

Kobra And The Lotus – Prevail I
Tung melodisk hårdrock med power metal-tendenser från Kanada med enastående sång levererad av sångerskan Kobra Paige. Kobra är den som gör att bandet står ut ganska rejält i hårdrocksdjungeln, även om musiken i sig ofta är lysande och alldeles enastående i sig självt. Och även om hon inte ger sig på att growla halsen ur led så är hon ändå riktigt mångfacetterad och kan låta vän, vacker och operadivig på Nightwish-vis likt ett otal andra av det täcka könet gjort till leda de senaste årtiondena, men när hon drar iväg åt det aggressiva Veronica Freeman-hållet (Benedictum) och blottar sin Dio-pondus är hon riktigt jävla svårslagen. Prevail I är bandets fjärde album och fortsättningen, som jag gissar bär titeln Prevail II, släpps senare i år. Den här plattan är min första kontakt med bandet, och google säger mig att den lär vara tyngst hittills, vilket är en evolution helt i min smak. Plattan är dessutom skönt kvasi-egyptisk i melodierna på det där 80tals-Dio/Iron Maiden-aktiga viset och ju mer man lyssnar, desto mer fastnar man. En bra indikation på en riktig växarplatta. En annan grej som sticker ut är gitarrsolona som låter en hel del som Marty Friedman och Jason Becker när de fungerade som gitarrduo i Cacophony, speciellt då i instrumentala Check the Phyrg.
Även om man tydligt hör influenser från klassiska band som Helloween, Dio, Maiden etc. så tycker jag att Kobra And The Lotus i slutändan fått till en häxblandning som låter precis lagom egen och som fler borde få upp öronen för.
Spotify

KXM – Scatterbrain
KXM bildades 2013 och består av Doug Pinnick (King’s X), George Lynch (Dokken, Lynch Mob) och Ray Luzier (Korn). Inom hårdrockens vida spektrum går det knappast att hitta tre mer olika snubbar, och att de dessutom kan frambringa musik så här pass magnifik är smått otroligt. Lite som om man skulle tota ihop C.C. DeVille (Poison), Maynard James Keenan (Tool) och Nicko McBrain (Iron Maiden) och förvänta sig ett storverk. Det vore i alla fall intressant lyssning om inte annat. Skillnaden ligger i att dessa farbröder känt varandra sedan länge och det var deras egna påfund att bilda ”supergruppen” från början och ingalunda något pengahungrigt skivbolag. Så hur låter KXM? Det låter extremt lite Dokken, Lynch Mob och Korn skulle jag vilja påstå. King’s X låter det dock en skopa eller tre av eftersom Pinnick står för sången och basen, men det skiljer sig ändå markant från Dougs huvudband. Det som främst skiljer banden åt är Lynchs flashigare och ofta fantastiska solon och Luziers mer intrikata spel där han frambringar aggressiviteten i låtarna. Det finns också en viss psykedelisk och eterisk touch som aldrig riktigt hade passat in i något utav huvudbanden och allra minst då i Dokken. Scatterbrain skulle dock ganska lätt kunna tas för ett King’s X-album av senare 90tals-årgång runt Tapehead, om det inte vore just för Lynchs gitarrsolon och de allt som oftast högintensiva trummorna. Gillar man således King’s X eller bluestyngd, grungig och progklurig hårdare metal borde man slänga ett getöra eller två på Scatterbrain.
Spotify

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s