Gott & Blandat 2017 Part IV

Tre plattor till från 2017 som landar i väldigt spridda kategorier. Jag börjar få ont om bra idéer till ingresser till dessa inlägg, så bara läs och insup vad jag skrivit nedan så blir det bra.

Dead Cross – Dead Cross

Första gången jag hörde talas om Dead Cross var faktiskt i en intervju i Rolling Stone alldeles nyligen med trumguden Bill Ward (Black Sabbath) där han listar hårdrockens tio bästa album genom tiderna och detta knep tiondeplatsen (!). Tro fan man blir intresserad när en av världens svängigaste hårdrockstrummisar och numera även lycklig innehavare av en riktigt bra radioshow hävdar att en alldeles nysläppt platta platsar på tio i topp av alla tiders bästa metalplattor, innan vi andra dödliga ens hunnit höra en enda ton. Jag säger inte att Bill Ward har fel, men han kan ha förhastat sig en smula. Kanske, med extra mycket kursiv text. Fast ju mer jag lyssnar desto mer tokdyrkar jag plattan, och det faktum att sången levereras av sångguden Mike Patton (Faith No More, Mr. Bungle, Fantômas, Tomahawk, etc.) och trummorna av den där andra trumguden Dave Lombardo (Slayer, Fantômas, Suicidal Tendencies, Testament, etc.) borgar för intrikat och inte så lite utflippad musik. För utflippad är den, på ett alldeles underbart sätt. Patton är lika ombytlig i sångstilen som vanligt och det tog längre tid än jag vill medge att lista ut vem han lät som i låtar som Shillelagh, men till slut ramlade polletten ner: sentida Mille Petrozza (Kreator). Med minuten kortare än Slayers mästerverk Reign in Blood slungas man hejdlöst mellan hårdare genrer likt en vanmäktig flipperkula, där lejonparten av musiken landar någonstans mellan thrash, hardcore, punk och industri med bastanta melodikrokar att hänga upp låtskeletten på. Dead Cross lägger sig tills vidare på en hedersam bubblarplats strax under topp tio bland mina favoriter i år men kan definitivt avancera.
Spotify

 

Transport League – Twist and Shout at the Devil
Likt Sepultura som jag skrev om i G&B II borde inte ett så här pass gammalt och etablerat band platsa i ett Gott & Blandat-inlägg. Transport League bildades redan 1994 och har gett ut ett halvtjog plattor innan denna, men trots att bandet genom hela karriären hållit hög standard på precis alla släpp så har de fortfarande inte nått ut till de stora hårdrocksmassorna och blivit ett ”klassiskt svenskt hårdrocksband”, vilket de verkligen förtjänat vid det här laget och sålunda lyder min motivering till deras närvaro i detta inlägg. Plus att Twist and Shout at the Devil, förutom att ha en stenhård dubbelnorpad titel, är en fruktansvärt bra platta från början till slut. Sångaren Tony Jelencovich borde vara lika välkänd i Sverige som Messiah Marcolin, Anders Fridén, Tom S. Englund eller Jocke Berg (båda två, varav den från Hardcore Superstar faktiskt gästar på låten Werewolves in the Sink). Att Tony frontat coverband som Glanzig där han lät fruktansvärt mycket som Glenn Danzig och Plantera där han lät sanslöst likt Phil Anselmo visar på hans allsidighet. Att han dessutom sjöng på B-Thongs två första plattor gör honom till en av våra osjungna hårdrockshjältar. Första låten, som jag läste som Detroit Rock City men som egentligen heter Destroy Rock City, börjar dock som den gamla Kiss-dängan med en bilkrasch och det välkända gitarrintrot. Därefter är det stenhård och überstökig stoner blandat med ett par skopor death ‘n’ roll av allra bästa sort och rå Foo Fighters-känsla (speciellt i Thousand Eyes & One) som är så snygg att ett par manliga tårar rinner nedför kinderna när plattan tonar ut.
Spotify

 

Vain – Rolling with the Punches
När jag väl är igång med band som aldrig fått någon vidare uppskattning så hivar jag med Vain. Vain bildades 1986 i San Francisco och har från början skapat skitig och tidlös sleaze någonstans mellan tidiga Guns N’ Roses, L.A. Guns, Billy Idol och Bullet Boys. Beat the Bullet från debuten No Respect (1989) lär vara deras största hit till dags dato och den funkar precis lika bra idag. Davy Vain, som börjar närma sig femtioårsåldern, låter som en blandning av sitt åttiotalsjag, en ovanligt träffsäker (och ung) Vince Neil (Mötley Crüe) och plussar på det hela med det otvungna vibratot från Sean Harris (Diamond Head). Han har alltså knappt påverkats alls av tidens tand, utan tvärtom utvecklats i positiv riktning. Rolling with the Punches handlar i slutändan om röjig sleaze med både känsla och hjärta och var man musikmedveten på 80-talet som jag, så får man sig en rejäl nostalgismocka. Plattan blir dessutom bättre och bättre ju längre in man lyssnar, där åttonde låten Don’t Let it Happen to You just nu ligger i täten för min del.
Spotify

(I nästa G&B utlovar jag fler musikaliska dunungar och färre försummade halvpensionärer. Kanske, med extra mycket kursiv text.)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s