Gott & Blandat 2017 Part V

Jag har inte bestämt mig för om 2017 är bättre eller sämre än de två föregående åren än, jag vet bara att jag har nära hundra plattor kvar från årets skörd att lyssna på. Jag borde kanske bli snävare i mitt musiklyssnande för min egen hälsas skull, men jag totalvägrar. Återstår för oss alla att se hur många av dessa som dyker upp i G&B-inlägg innan året är slut. Lyxproblem #197498.

Alunah – Solennial
Jag har faktiskt skrivit om Alunah en gång förut, nämligen som ett ljudklappstips 2014. Plattan Awakening the Forest beskrev jag som tung, ödesmättad stoner metal/doom med reverbpimpad kvinnlig stämsång. Sedan dess har bandet knappt utvecklats ett dyft, vilket är alldeles underbart. Det finns inte något annat band jag hört som låter i närheten av Alunah, så varför ändra på receptet? På Awakening the Forest jämförde jag Sophie Days röst med en kvinnlig Ozzy Osbourne och det stämmer fortfarande, men jag borde lagt till att hon även låter en del som Courtney Love när hon var som bäst runt Celebrity Skin. Största skillnaden visavi Awakening the Forest som jag ser det nu ligger i att Solennial drar aningen mer åt doom än stoner, men skillnaden är verkligen minimal. När det kommer till kvinnligt frontade stoner/doomband finns det inget som mäter sig med Alunah och alldeles för få vet ännu vilka de är. Avslutande låten A Forest är förresten en Type O Negatifierad cover på The Cure som klår originalet med flertalet kvantsprång och hästlängder, såvida man inte gillar stelopererad new wave från tidigt 80-tal där i stort sett bara virveltrumman står för något slags liv i musiken. Att jag googlade ganska länge på vem som gästsjöng på låten och trodde att det var en man talar mycket för Sophie Days talang och väldigt mycket mindre för min egen talang som musikguru, men jag bjuder på det.
Spotify

 

Temple Of Lies – The Serial Killer Suite
Bandet bildades ur resterna av garagestonerbandet Anaconda i Leicester, England och har två tidigare plattor i ryggsäcken, den egensläppta Monumental (2012) och förra årets ganska suveräna From Sand som definitivt tål att kollas upp. Temple Of Lies låter som ett magnifikt hopkok av väldigt många bra metalband och första låten Epic Doom från suveränt betitlade The Serial Killer Suite påminner om Faith No Mores Surprise! You’re Dead blandat med sentida Venom där sångaren Si Shaw landar någonstans mellan en sönderskriken Mike Patton och Chuck Billy (Testament). Andra låten Illusion of Choice drar mer åt Clutch och stonerhållet och inom dessa lösiga ramar hittar vi Temple Of Lies som definitivt borde gå en ljus framgång till mötes. Si Shaw påminner genomgående om en 90-tals-Chuck Billy med inslag av Phil Anselmo runt Downs NOLA och en touch av James Hetfield och när han sjunger rent låter han lite som Dave Wyndorf (Monster Magnet), vilket aldrig är fel. Den rifftyngda men ingalunda svårsmälta musiken balanserar mellan psykedelisk och gung-ho stoner, rå alternativ metal i stil med Helmet och Anthrax som de lät med John Bush bakom micken. Riktigt jävla svinbra och lagom oberäknelig tungmetall som precis alla med bra musiksmak borde slänga ett par gula getöron på.
Spotify

Harlott – Extinction (2017-3/86)
Harlott är en kvartett från Australien där Extinction är deras tredje fullängdare och större delen av hårdrockarna utanför Melbourne vet fortfarande inte vilka de är, vilket de ju definitivt borde. Thrash har alltid fått mitt blod att pumpa lite extra ända sedan min bror och jag halkade in i genren runt 1987-88 via Metallicas …And Justice for All, Slayers South of Heaven, Kreators Extreme Aggression, Nuclear Assaults Out Of Order, Anthrax Among the Living, etc. Och alltsedan grungens intåg i början av 90-talet har det funnits ett fåtal band som blivit kvar vid sin läst, såsom Kreator, Carcass, Overkill och givetvis Slayer med ett fåtal godtagbara utsvävningar. Genren börjar så sakteliga återta en större del i hårdrockens kostcirkel och spinner man vidare på den analogin så är Harlott definitivt kött och potatis-metal i en anrättning som kompletteras med thrashsås reducerad ned till botten av grytan och extra mycket Steve ”Zetro” Souza-saliv frustad från tre bord bort. Gillar man Exodus runt Fabulous Disaster och Impact is Imminent eller 80-tals-thrash rakt av, med snygg produktion och mycket dubbelkaggar så lär man inte bli ett skit besviken på Harlott.
Spotify

Annonser

Procol Harum – Shine on Brightly (1968) – Gubbrockens antites

När jag var i tjugoårsåldern var min största fasa långt ifrån att tappa mitt fagra hår, bli vackert ölmagad eller att inte hitta den rätta käringen att dela sagda sorger med. Skräcken var att jag någon gång i framtiden skulle bli en nöjd och oengagerad gubbrockare som köper godtyckliga best of-samlingar och helt plötsligt börjar tycka att ”musik ska vara dansant”, eller att en dag finna att Kreators Extreme Aggression eller Kyuss Blues for the Red Sun är alltför svåra, hårda och jobbiga, men att Svensktoppen faktiskt inte är en så dum idé ändå. Det var min ultimata mardröm.

Gubbrock är ett ganska svävande men ändå träffande begrepp, och för mig betyder det trygg musik som inte vandrar allt för långt utanför de satta gränserna och som man kan skråla med i även med en promillehalt strax över sju. Gubbrock för mig är Status Quos och Bruce Springsteens 80-tal, Dire Straits, Ulf Lundell och Tom Petty, för att ge några exempel. Musik som känns lagom mycket rock, men som också skulle kunna funka som hissmusik på ett äldreboende. Rockmusik utan tillräckligt mycket stake och själ.

Oroväckande många av dagens korkade ungdom verkar dra likhetstecken mellan gubbrock och classic rock, vilket är ett gigantiskt mentalt felsteg. Kikar man på en tråd om ämnet på Flashback så nämns band som Metallica, Iron Maiden, Ramones, Nirvana, Led Zeppelin, Queen och Pink Floyd. Samtliga av dessa hamnar dock i classic rock-genren, även om Metallica är thrash fast de har doppat fötterna i ett flertal andra genrer, Maiden var NWOBHM fast numer är de ett av de största metalbanden, Ramones var punk men flirtade med både hårdrock och surfrock à la The Ventures och Beach Boys, Nirvana var grunge men gled från genre till genre i var och varannan låt, etc. Ett band som utvecklas och svävar mellan genrer kan aldrig bli gubbrock, hur korkad och infantil deras musik än har varit eller är.

Och med den svidande svadan klargjord och färdig så ska resten av inlägget tillägnas Procol Harums andra platta Shine on Brightly. En platta jag skulle sälja min själ för om jag plötsligt blivit fråntagen förmånen att höra den närhelst jag vill. En platta så långt ifrån definitionen gubbrock som man kan komma, även om en del av den nutida gubbrocken säkerligen hämtat inspiration från just Procol Harum.


Procol Harum bildades ur resterna av bandet The Paramounts i början av april 1967 och bestod då av Gary Brooker (sång och piano), Robin Trower (gitarr), Matthew Fisher (orgel och piano), Dave Knights (bas) och B.J. Wilson (trummor). Procols texter skrevs dessutom uteslutande av poeten Keith Reid, lite i stil med Hawkwind där sci-fi-författaren Michael Moorcock skrev många av texterna. Ett udda arrangemang idag kan tyckas, där det är musiken som ofta är det som går på entreprenad eller spökskrivs, vilket är många snäpp värre. Keith Reids texter är dessutom alltid hyfsat suveräna.

Anledningen till att jag skriver om den här plattan är som så många gånger förr för att folk i allmänhet inte har uppmärksammat den tillräckligt, trots att den snart fyller femtio. Frågar man folk i femtio- och sextioårsåldern vilka Procol Harum var så lär nittioåtta individer av hundra svara ”det var väl dom som gjorde A Whiter Shade of Pale?”och ha noll koll på resten av deras diskografi, den nittionionde kanske svarar ”men jag föredrar Homburg” och den hundrade svävar ut i en radda superlativ om den här plattan, kallar den ett mästerverk och börjar så småningom tokhylla Grand Hotel (1973) och får något drömskt i blicken. Jag är stolt representant av den sista kategorin. Jag fullkomligt tokdyrkar Shine on Brightly och i synnerhet då In Held Twas in I som kan vara den första mastodontlåten inom progrocken och klockar in på sjutton minuter och trettio sekunder där varenda sekund är ren och skär magi. Shine on Brightly är helt enkelt ett tvättäkta mästerverk från första till sista ton och jag låter hellre er upptäcka det själva än att jag ska vara en party pooper och analysera sönder plattan.

A whiter Shade of Pale i all ära men Procol Harum var så fruktansvärt mycket mer än bara den magnifika låten. Eller är faktiskt fortfarande. Senaste plattan Novum släpptes så sent som i april i år. Och ska ni införskaffa Shine on Brightly så leta då reda på versionen som lägger till ett Plus! i titeln. Där snackar vi musikalisk plusmeny å det grövsta, men mätt blir man fanimej aldrig.
Spotify