Procol Harum – Shine on Brightly (1968) – Gubbrockens antites

När jag var i tjugoårsåldern var min största fasa långt ifrån att tappa mitt fagra hår, bli vackert ölmagad eller att inte hitta den rätta käringen att dela sagda sorger med. Skräcken var att jag någon gång i framtiden skulle bli en nöjd och oengagerad gubbrockare som köper godtyckliga best of-samlingar och helt plötsligt börjar tycka att ”musik ska vara dansant”, eller att en dag finna att Kreators Extreme Aggression eller Kyuss Blues for the Red Sun är alltför svåra, hårda och jobbiga, men att Svensktoppen faktiskt inte är en så dum idé ändå. Det var min ultimata mardröm.

Gubbrock är ett ganska svävande men ändå träffande begrepp, och för mig betyder det trygg musik som inte vandrar allt för långt utanför de satta gränserna och som man kan skråla med i även med en promillehalt strax över sju. Gubbrock för mig är Status Quos och Bruce Springsteens 80-tal, Dire Straits, Ulf Lundell och Tom Petty, för att ge några exempel. Musik som känns lagom mycket rock, men som också skulle kunna funka som hissmusik på ett äldreboende. Rockmusik utan tillräckligt mycket stake och själ.

Oroväckande många av dagens korkade ungdom verkar dra likhetstecken mellan gubbrock och classic rock, vilket är ett gigantiskt mentalt felsteg. Kikar man på en tråd om ämnet på Flashback så nämns band som Metallica, Iron Maiden, Ramones, Nirvana, Led Zeppelin, Queen och Pink Floyd. Samtliga av dessa hamnar dock i classic rock-genren, även om Metallica är thrash fast de har doppat fötterna i ett flertal andra genrer, Maiden var NWOBHM fast numer är de ett av de största metalbanden, Ramones var punk men flirtade med både hårdrock och surfrock à la The Ventures och Beach Boys, Nirvana var grunge men gled från genre till genre i var och varannan låt, etc. Ett band som utvecklas och svävar mellan genrer kan aldrig bli gubbrock, hur korkad och infantil deras musik än har varit eller är.

Och med den svidande svadan klargjord och färdig så ska resten av inlägget tillägnas Procol Harums andra platta Shine on Brightly. En platta jag skulle sälja min själ för om jag plötsligt blivit fråntagen förmånen att höra den närhelst jag vill. En platta så långt ifrån definitionen gubbrock som man kan komma, även om en del av den nutida gubbrocken säkerligen hämtat inspiration från just Procol Harum.


Procol Harum bildades ur resterna av bandet The Paramounts i början av april 1967 och bestod då av Gary Brooker (sång och piano), Robin Trower (gitarr), Matthew Fisher (orgel och piano), Dave Knights (bas) och B.J. Wilson (trummor). Procols texter skrevs dessutom uteslutande av poeten Keith Reid, lite i stil med Hawkwind där sci-fi-författaren Michael Moorcock skrev många av texterna. Ett udda arrangemang idag kan tyckas, där det är musiken som ofta är det som går på entreprenad eller spökskrivs, vilket är många snäpp värre. Keith Reids texter är dessutom alltid hyfsat suveräna.

Anledningen till att jag skriver om den här plattan är som så många gånger förr för att folk i allmänhet inte har uppmärksammat den tillräckligt, trots att den snart fyller femtio. Frågar man folk i femtio- och sextioårsåldern vilka Procol Harum var så lär nittioåtta individer av hundra svara ”det var väl dom som gjorde A Whiter Shade of Pale?”och ha noll koll på resten av deras diskografi, den nittionionde kanske svarar ”men jag föredrar Homburg” och den hundrade svävar ut i en radda superlativ om den här plattan, kallar den ett mästerverk och börjar så småningom tokhylla Grand Hotel (1973) och får något drömskt i blicken. Jag är stolt representant av den sista kategorin. Jag fullkomligt tokdyrkar Shine on Brightly och i synnerhet då In Held Twas in I som kan vara den första mastodontlåten inom progrocken och klockar in på sjutton minuter och trettio sekunder där varenda sekund är ren och skär magi. Shine on Brightly är helt enkelt ett tvättäkta mästerverk från första till sista ton och jag låter hellre er upptäcka det själva än att jag ska vara en party pooper och analysera sönder plattan.

A whiter Shade of Pale i all ära men Procol Harum var så fruktansvärt mycket mer än bara den magnifika låten. Eller är faktiskt fortfarande. Senaste plattan Novum släpptes så sent som i april i år. Och ska ni införskaffa Shine on Brightly så leta då reda på versionen som lägger till ett Plus! i titeln. Där snackar vi musikalisk plusmeny å det grövsta, men mätt blir man fanimej aldrig.
Spotify

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s