Gott & Blandat 2017 Part V

Jag har inte bestämt mig för om 2017 är bättre eller sämre än de två föregående åren än, jag vet bara att jag har nära hundra plattor kvar från årets skörd att lyssna på. Jag borde kanske bli snävare i mitt musiklyssnande för min egen hälsas skull, men jag totalvägrar. Återstår för oss alla att se hur många av dessa som dyker upp i G&B-inlägg innan året är slut. Lyxproblem #197498.

Alunah – Solennial
Jag har faktiskt skrivit om Alunah en gång förut, nämligen som ett ljudklappstips 2014. Plattan Awakening the Forest beskrev jag som tung, ödesmättad stoner metal/doom med reverbpimpad kvinnlig stämsång. Sedan dess har bandet knappt utvecklats ett dyft, vilket är alldeles underbart. Det finns inte något annat band jag hört som låter i närheten av Alunah, så varför ändra på receptet? På Awakening the Forest jämförde jag Sophie Days röst med en kvinnlig Ozzy Osbourne och det stämmer fortfarande, men jag borde lagt till att hon även låter en del som Courtney Love när hon var som bäst runt Celebrity Skin. Största skillnaden visavi Awakening the Forest som jag ser det nu ligger i att Solennial drar aningen mer åt doom än stoner, men skillnaden är verkligen minimal. När det kommer till kvinnligt frontade stoner/doomband finns det inget som mäter sig med Alunah och alldeles för få vet ännu vilka de är. Avslutande låten A Forest är förresten en Type O Negatifierad cover på The Cure som klår originalet med flertalet kvantsprång och hästlängder, såvida man inte gillar stelopererad new wave från tidigt 80-tal där i stort sett bara virveltrumman står för något slags liv i musiken. Att jag googlade ganska länge på vem som gästsjöng på låten och trodde att det var en man talar mycket för Sophie Days talang och väldigt mycket mindre för min egen talang som musikguru, men jag bjuder på det.
Spotify

 

Temple Of Lies – The Serial Killer Suite
Bandet bildades ur resterna av garagestonerbandet Anaconda i Leicester, England och har två tidigare plattor i ryggsäcken, den egensläppta Monumental (2012) och förra årets ganska suveräna From Sand som definitivt tål att kollas upp. Temple Of Lies låter som ett magnifikt hopkok av väldigt många bra metalband och första låten Epic Doom från suveränt betitlade The Serial Killer Suite påminner om Faith No Mores Surprise! You’re Dead blandat med sentida Venom där sångaren Si Shaw landar någonstans mellan en sönderskriken Mike Patton och Chuck Billy (Testament). Andra låten Illusion of Choice drar mer åt Clutch och stonerhållet och inom dessa lösiga ramar hittar vi Temple Of Lies som definitivt borde gå en ljus framgång till mötes. Si Shaw påminner genomgående om en 90-tals-Chuck Billy med inslag av Phil Anselmo runt Downs NOLA och en touch av James Hetfield och när han sjunger rent låter han lite som Dave Wyndorf (Monster Magnet), vilket aldrig är fel. Den rifftyngda men ingalunda svårsmälta musiken balanserar mellan psykedelisk och gung-ho stoner, rå alternativ metal i stil med Helmet och Anthrax som de lät med John Bush bakom micken. Riktigt jävla svinbra och lagom oberäknelig tungmetall som precis alla med bra musiksmak borde slänga ett par gula getöron på.
Spotify

Harlott – Extinction (2017-3/86)
Harlott är en kvartett från Australien där Extinction är deras tredje fullängdare och större delen av hårdrockarna utanför Melbourne vet fortfarande inte vilka de är, vilket de ju definitivt borde. Thrash har alltid fått mitt blod att pumpa lite extra ända sedan min bror och jag halkade in i genren runt 1987-88 via Metallicas …And Justice for All, Slayers South of Heaven, Kreators Extreme Aggression, Nuclear Assaults Out Of Order, Anthrax Among the Living, etc. Och alltsedan grungens intåg i början av 90-talet har det funnits ett fåtal band som blivit kvar vid sin läst, såsom Kreator, Carcass, Overkill och givetvis Slayer med ett fåtal godtagbara utsvävningar. Genren börjar så sakteliga återta en större del i hårdrockens kostcirkel och spinner man vidare på den analogin så är Harlott definitivt kött och potatis-metal i en anrättning som kompletteras med thrashsås reducerad ned till botten av grytan och extra mycket Steve ”Zetro” Souza-saliv frustad från tre bord bort. Gillar man Exodus runt Fabulous Disaster och Impact is Imminent eller 80-tals-thrash rakt av, med snygg produktion och mycket dubbelkaggar så lär man inte bli ett skit besviken på Harlott.
Spotify

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s