Saigon Kick – Sleazens Queen?

Saigon Kick känns för oss som vet om dem som en väl bevarad hemlighet. Ett riktigt annorlunda band med sleazen som grund som aldrig riktigt fick chansen på grund av grungens intåg, trots att de definitivt hade både talangen och låtarna. Grungen, som vi ju alla vet, dirigerade om musikströmmarna under tidigt 90-tal vilket fick nästan alla söndersminkade, läderklädda och permanentade glamrockare att sjunka som ett perforerat stycke volfram rakt ner i Marianergraven med spandex, läppglans, hårspray och hela köret. Och trots att Saigon Kick slog de flesta genregiganter på fingrarna med både sina låtar och texter så gick även de i praktiken samma öde till mötes.

Saigon Kick bildades 1988 i Florida och från originalsättningen finns fortfarande sångaren Matt Kramer och sångaren/gitarristen Jason Bieler kvar idag, och det är dessa två som definierar Saigon Kick. Saigon Kick har dock inte släppt en platta sedan fickljumma Bastards (1999) utan sällar sig numera till nostalgibanden vilket är förbannat tråkigt. Dessutom är det en konstig inställning eftersom de flesta hårdrockare ju inte kommer ihåg bandet alls. Men jag ska göra mitt yttersta för att ni ska få upp öronen för detta tragiskt bortglömda band.

Bandet släppte fem fullängdare mellan 1991 och 1999 som svävar mellan Guns N’ Roses-sleaze, Red Hot Chili Peppers runt One Hot Minute, Jane’s Addiction på sitt hårdaste humör, Mother Love Bone och Warrior Soul med Beatlesmelodier som murbruk. Enastående referenser allihopa i min mening. Matt Kramer som sjöng på debuten och uppföljaren och som påminner inte så lite om Axl Rose på sina ställen blandat med en ung och hyfsat förbannad Kory Clarke (Warrior Soul, Space Age Playboys, Trouble) är fantastisk. Jason Bieler, sångare på de tre eftersläntarna i diskografin är lite mer flumfantastisk, minnande om Sebastian Bach (Skid Row), Billy Corgan (Smashing Pumpkins) och Mark Osegueda (Death Angel) i sina vänaste stunder och minst lika bra.

När det kommer till musiken så är det som sagt sleaze i grunden med en snortajt rytmsektion och är man gitarrnörd som undertecknad så lär man gå igång på både riff och solon. Och har man ett så pass österländskt bandnamn så borde ju musiken smyckas med österländska musikinstrument, vilket den gör stundvis med fusksitarer och annat skitsnyggt asiatiskt bling. Det område där Saigon Kick dock glänser starkast är balladerna i min mening. Going On, Fields of Rape och inte minst God of 42nd Street är så bra att man blir smått förbannad. Förbannad över att de aldrig legat på några listor, förbannad över att folk i allmänhet hellre lyssnar på skvalmusik som Drake, Justin Bieber och Taylor Swift. Förbannad över att texterna är så pass välskrivna trots att den stora massan endast lyssnar på refrängen.

Själv är jag övertygad om att Saigon Kicks bredd och brist på självcensur blev deras fall. Visst, de hade skitfläskiga sleazelåtar med arrangemang som andra band endast kunde drömma om att skriva, men de stoppade utöver det in låtar i plattorna som ingen blev riktigt klok på i sann Queen-anda. Bossanova-dängan Spanish Rain och swinglåten Victoria från annars suveräna Devil In The Details (1995) och indianmusiken som blandas med The Doors i Close to You från Water (1993) och den U2-aktiga titellåten från samma platta med sin pumpande bas och avslutande fantastiska gospelkörer är riktiga praktexempel. When You Were Mine från samma platta sticker också ut som ett välluktande långfinger till eftervärlden och låter filmmusik så det skriker om det. Saigon Kick lät dock alltid suveränt vilken slags musik de än spelade och varför de aldrig slog igenom går bara att spekulera om idag.

Som sagt existerar Saigon Kick fortfarande, men de lever än så länge på gamla meriter, vilket känns underligt. Fanskaran lär väl vara minimal, eller? Hur som helst är Saigon Kick ett band som precis alla med hyfsad musiksmak bör kolla upp å det snaraste. Basta och punktum!

Spotify bjuder på en del, saknas gör plattorna Devil in the Details (1995) och Bastards (1999) som dock går att finna på Youtube. Men även Youtube hade sina brister så jag tvingades ladda upp i vanlig ordning. Även det visar på att detta är ett tragiskt bortglömt band.

Month of Sundays från Saigon Kick (1991)

Body Bags från The Lizard (1992)

One Step Closer från Water (1993)

Flesh and Bone från Devil in the Details (1995)

Nearer från Bastards (1999)

Annonser