Sebastian Bach – 18 and Life on Skid Row (2016)

“One of Dad’s favorite bands was The Lovin’ Spoonful, fronted by John Sebastian. The two actually got to meet. Dad told me the story like this: John and my dad went up onto a grassy hill overlooking the Berkeley campus. As my father told me, John Sebastian smoked a joint with him, after which Dad told him that he was going to name his first son after him. And here I am, now. Smoking a joint. Writing this book.”

Sebastian Bach kom likt för miljontals andra in i mitt musikliv 1989 och såg man honom live under storhetstiden så undrade man var i helvete han fick all sin energi ifrån. Jag såg honom bland annat klättra farligt långt upp i kulisserna i Globen när Skid Row var förband till Guns N´ Roses och tänkte att ”Axl lär ju på sin höjd ta sig ut på scenen”, vilket stämde ganska hyfsat. Sebastian fyllde för övrigt 50 år för ett par veckor sen och har onekligen levt ett osedvanligt hårt och intressant liv jämfört med oss vanliga dödliga och när jag plockade upp 18 and Life on Skid Row så hade jag ganska höga förväntningar. Det här var ändå snubben som jag sett öppna för både Guns N’ Roses och Mötley Crüe och under fyrtiofem minuter lyckats fånga hela publiken och verkligen ägt scenen och i fullängdsformat var han faktiskt ännu bättre. Han har dessutom alltid haft språkets gåva och varit kvick som en vessla i tanken. En klassisk intervju är Famous Last Words med Kurt Loder från ’91.

“I used to joke around, “In Canada there are three pastimes: Hockey. Beer. And Rush.” Funny, yes. Truthful, more so.”

18 and Life on Skid Row inleds med karriärens kanske absoluta lågvattenmärke och man förstår i efterhand hur han tänkte. Incidenten då Sebastian inför 20.000 glada fans i Massachusetts blir träffad av en flaska i skallen och bestämmer sig för att först slänga tillbaka flaskan och i och med det göra slarvsylta av en oskyldig flickas ansikte och sen toppa det med att hoppa ner i vimlet och kicka ett annat oskyldigt fan i huvet är ingen händelse någon musiker vill ha på sin resumé. Men det hände. Och från den punkten går det nästan bara att ta sig uppåt och framåt. Vilket han gjorde.

Vad som sedan följer är en ganska rak tidslinje fram till nutid. Han började sjunga i kyrkan när han var åtta år och sticker ut lite bland andra rockstjärnor eftersom han hade en hyfsat lycklig barndom, var duktig i skolan och gillade idrott. Han var dock alltid klassens clown som ju är ett klassiskt utmärkande drag bland många framstående musiker. Eller i alla fall vilda hårdrocksmusiker. Tidigt i karriären frontade Bach kultbandet Madam X och det var då han som sjuttonåring runt 1985 stötte ihop med Pantera för första gången, ett band som han skulle turnera med långt senare.

“Steven Adler would walk around his house explaining to me how everybody was mean to him, and how he would never let the band down. As he would tell me this, he would walk into his bathroom, look me straight in the face, and tell me he didn’t even do dope. Then, he would remove a loose brick from the wall behind his toilet. Reaching into his bathroom wall, he would pull out a stash of dope. Which he would then do in front of me. The whole time, explaining to me how he didn’t do it.”

När tonårssynderna är avklarade och han halkar in på Skid Row så får man en rejäl inblick i turnélivet, med både droger, alkohol och sex och det förekommer en hel del bakom kulisserna-historier om andra band men man får inte reda på så mycket snaskiga godsaker om just Skid Row, vilket är konstigt. Han berättar faktiskt mer om Lars Ulrich, Axl Rose och Ace Frehley än han gör om Rachel Bolan, Scotti Hill och Dave Sabo på ett personligt plan och jag misstänker att det har att göra med att han ännu hyser en längtan om att åter fronta bandet och inte vill sabba chanserna. Vilket ju i sin tur gör att historien haltar lite, men det må va hänt. Man får dock reda på hur klassiker som Slave to the Grind och In a Darkened Room kom till och varför Sebastian är våt nedanför midjan i videon till I Remember You. En detalj som dock är utanför kamerans blickfång.

“I loved other bands as well. Cheap Trick, Van Halen, and Rush came after Kiss. But there simply never was, and never will be, another band that captured the imagination, quite like Kiss. My relationship with this band, their music, and the impact they have had on my family, and career, is nothing short of a lifelong obsession.”

Det finns gott om historier om andra rockstjärnor och det som får boken att sticka ut rejält i rockbiografi-träsket är hur mycket Sebastian Bach själv är ett fan. Han är genomgående väldigt osjälvisk och talar ofta och mycket om sitt favoritband Kiss och hur mycket de betytt för inte bara hans egen historia utan för alla som väljer att spela musik i någon form. Hans egna anekdoter och möten med originalmedlemmarna gör den här boken till ett måste i hyllan för Kiss-fans, där i synnerhet Ace Frehley förekommer ett flertal gånger.

Boken handlar nästan lika mycket om Sebastian som ett fan som en artist, där exempelvis historien om när han råkar armbåga en bamsig Hells Angel i trynet under en Mötley Crüe-konsert ’96 resulterar i den aningen knotigare näsa vi är vana att se på senare år. Man får givetvis också Sebastians version på varför Skid Rows klassiska sättning splittrades, vilken känns väldigt ärlig och säkerligen skiljer sig en hel del från hur resten av bandet tolkat saken. Att Sebastian efter Skid Row hamnade på Broadway i musikaler som Jekyll & Hyde och Jesus Christ Superstar och gjorde ett alldeles galant jobb talar för hans mångsidighet. Och inte ens Broadway är främmande för fördärv och utsvävningar visar det sig.

“We would do shots of ginseng before we went onstage with the guys in Bon Jovi. Whereas Pantera would line up forty shots of Crown Royal and Coke before they went out to perform. Going on the road with Pantera was like being on tour with Mike Tyson. An incredibly talented fighter who would think nothing of biting your ear off.”

På minussidan ligger drogbikterna och utsvävningarna. The Dirt i all ära, men här känns det fördärvliga festandet i sina skildringar rent tröttsamma i slutändan, men samtidigt överraskade det mig hur lite turnén Skid Row gjorde med Pantera omnämndes. Den lär ju ha varit episk i sin moraliska dekadans och filmades dessutom i stora delar bakom kulisserna både från Skid Rows och Panteras håll och gavs ut som turnévideos. Ett annat minus är att de insprängda bilderna helt saknar bildtexter så man får gissa vilka personerna är, men eftersom det ofta rör texten runtikring kan man ofta gissa ganska rätt. Största minuset är dock att min favoritplatta med Skid Row, sUBHUMAN rACE, förbigås nästan helt, men det tänker jag minsann råda bot på i ett framtida inlägg.

“By the time we got to the hotel I couldn’t form a sentence. My last memory of this bus ride with Slayer was them all checking into the hotel, as I sat out in the front valet area under a tree, talking to myself. This was back In 1994. I don’t do that shit anymore. I count myself lucky at how I abused my body, over the years, and am still here to tell the tale. Sitting under a tree talking to myself is not my optimum idea of a good time. Cocaine sucks.”

18 and Life on Skid Row är i slutändan något så ovanligt som en rockbiografi skriven av stjärnan själv, där han sprider sin tacksamhet till de som hjälpt honom och dessutom ursäktar sitt beteende till andra han gjort illa på något vis. Ett väldigt kanadensiskt beteende, även om Sebastian råkades födas på Bahamas. Det finns säkert gott om överdrifter och halvsanningar som i vilken annan biografi som helst, men på det hela taget känns boken som en ärlig berättelse av en man som vill återge sin historia utan mellanhänder och skönmålningar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s