Writing On The Wall – The Power of the Picts (1969)

Två saker förvånade mig när jag hörde Writing On The Wall första gången. Den första var hur förbannat bra de var och den andra var att jag faktiskt aldrig förr hört talas om bandet, trots min fäbless för protometal. Musikaliska jordbävningar i stil med detta är vad jag lever för.

Edinburgh-bandet bildades 1965 under det kittlande namnet The Jury och spelade ganska renrakad och välluktande soul innan de 1968 bytte namn och musikstil till det mer komplexa. Ett suveränt album och en dito singel fick de ur sig under sin stund i solen, men de gjorde även ett tappert försök att spela in en uppföljare 1973 och om deras instrument inte hade stulits tror jag att den musikaliska kartan för hårdare musik hade sett aningen annorlunda ut idag. Många återutgåvor av The Power of the Picts innehåller hela klabbet och den torde stå stolt i hyllan hos varje rockkonnässör.

Musiken låter fuzzig heavy psych blandat med bluesig protometal, lite som en blandning av tidiga och jammiga Black Sabbath, Jimi Hendrix och Procol Harum. Stjärnan i Writing On The Wall var definitivt Bill Scott som med sin bångstyriga hammond kanske tog över lite väl mycket för gruppens bästa. Fan vet. Sångaren Linnie Paterson har en soulig röst som fyller registret mellan Arthur Brown, Jimi Hendrix, Jim Morrison (The Doors) och Gary Brooker (Procol Harum) och i slutändan har man ett band som sticker åt alla håll och kanter, men så var det ju runt 60-talets slut och 70-talets början. Utan tillåtelse att göra vad banden ville och förtroendet från skivbolagen så hade Queen, Pink Floyd, Rush eller Cheap Trick knappast blivit det de blev i slutändan och vi hade levt i en tråkigare värld utan att veta om det.

När man hör de brusiga och svinbra låtarna som aldrig blev släppta så kan man inte låta bli att fundera på om musikvärlden gick miste om något riktigt stort när Writing On The Wall kastade in handduken. En hyfsad låtskatt lämnade de onekligen efter sig.

Undrar man förresten, som jag gjorde, var man har hört introt till Shadow of Man så är det hämtat från The Planets av Gustav Holst. Ett stycke som även inspirerade King Crimsons The Devil’s Triangle och Black Sabbaths självbetitlade mästerverk.

Spotify

 

Aries

Child on a Crossing

Shadow of Man

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s