Shocker (1989)

Wes Craven är en ikon inom skräckfilmsgenren med bland annat The Hills Have Eyes, Terror på Elm Street och Scream-filmerna på sitt samvete. 1989 släpptes Shocker, en ganska bortglömd skräckis med en riktigt suverän grundidé som fullkomligt skriker efter en ordentlig remake. Med rätt manusförfattare och regissör skulle det kunna bli fruktansvärt bra. Som hårdrocksrulle är dock Shocker närapå oumbärlig i hyllan. Inte nog med att Kane Roberts flashar förbi som vaktmästare och att Alice Cooper själv dyker upp här och var, men sen har vi ju soundtracket. Jag kommer ihåg när det begav sig, hur mycket soundtracket vidgade mina vyer och preferenser, där det var okej att både gilla stenhård thrash och smörig AOR samtidigt. Det var någonstans i den här svängen som jag på riktigt insåg vidden av hårdrockens universala kraft. Vare sig man lyssnade på Dokken, Uriah Heep, Nuclear Assault eller Napalm Death så var man på något sätt samma skrot och korn.

Som sagt så är det soundtracket som står ut mest, även om filmen inte alls är så pjåkig. Desmond Child fick i uppdrag att fixa filmmusiken och inte på ett John Williams eller Ennio Morricone-vis, utan genom att samla ihop ett antal grupper och musiker och sedan skriva en bunt suveräna låtar, vilket han lyckades med. Bland soundtrackets tio spår så har Desmond bidragit till sju. Och den musikaliska spännvidden är mer än hyfsat bred. Å ena sidan har vi mjäkiga Sarayas Timeless Love och Bonfires Sword and Stone, å andra sidan finns Dangerous Toys Demon Bell och Dead Ons moshiga Different Breed. Megadeths version av Alice Coopers No More Mr. Nice Guy bör definitivt också nämnas.

Det som gör Shocker-soundtracket omistligt är dock första och sjätte låten, framförda av The Dudes Of Wrath, en supergrupp som även den sattes ihop av Desmond och där musikerna var hyfsat kända. Eller vad sägs om Paul Stanley, Alice Cooper, Vivian Campbell, Tommy Lee, Rudy Sarzo, Michael Anthony, etcetera?

Shocker finns numera i en riktigt suverän återutgåva på blu-ray, där nära halvtimmen av extramaterialet ägnas åt musiken, där Desmond Child, Kane Roberts, Dave Ellefson m.fl. ger sin syn på filmen i allmänhet och musiken i synnerhet. Plattan finns dock icke på Spotify.

Megadeth – No More Mr. Nice Guy

Dangerous Toys – Demon Bell

The Dudes Of Wrath – Shocker

Annonser

Zeal & Ardor – Stranger Fruit (2018)

Gravedigger’s Chant

Jag har länge haft en förkärlek för experimentella och avantgardistiska artister och band som vågar ta ut svängarna ordentligt och i det facket hamnar definitivt Zeal & Ardor. Beståndsdelarna består av sakral och ofta stompig bluesgospel som får mig att tänka på bomullsfält, chain gangs och amerikanska södern under slaverieran, industrirock i stil med Nine Inch Nails och Marilyn Manson toppat med extremmetall och då i synnerhet black metal. Det hela bottnar dock i genuinitet och gediget låtsnickeri som gör att spretigheten lär vara överkomlig även för en del puritaner. De snygga sakrala körerna och stämningsskapandet med allehanda ljudeffekter är pricken över i:et. Bör definitivt höras för att begripas, för som någon (oklart vem) sa en gång: ”att skriva om musik är som att dansa om arkitektur”.

Spotify

Road To Jerusalem – Road To Jerusalem (2018)

Road To Jerusalem fick mig på kroken redan innan jag hört färdigt första låten, som låter lite asiatiska skalor och lite Led Zeppelin-episk, liksom andra låten Under Your Skin. Tredje låten Village låter dock som om Mastodon frontats av Axl Rose och här får man de första fingervisningarna på hur pass snorbra gitarristen Michael Skovbakke är. Fjärde låten Widowmaker låter megaflummig och innehåller en hel del skumma takter som ingalunda gör den svårlyssnad, men jävligt svår för framtida coverband att framföra. Femte låten Poison Ivy blandar alla intrycken man fått hittills, lite Zeppelin, lite Mastodon men här låter sångaren Josh Tyree mer egen och han har en riktigt fläskig röst i Glenn Hughes-skolan när han tar i. Sjätte låten Ragtime Woman låter synkoperad baktakt i stil med inledningen till Sabbaths Behind the Wall of Sleep och funkar alldeles utmärkt. Sjunde låten Behold Me Now låter mer Deep Purple doppad i nutida produktion med en ung Brian Johnson bakom micken. Åttonde låten Them ger i början svaga Tool-vibbar och passar bra i slutet av plattan och här låter Tyree faktiskt en hel del som Dave Meniketti (Y&T). Nionde låten Jack O’ Diamonds avslutar plattan lika episkt som den började och det är svårt att utse någon riktig favoritlåt.

Det var längesen jag gjorde en låt-efter-låt-recension och vad gäller denna plattan tyckte jag att det passade. Gillar man hårdrock och metal rotad i 70-talet som tänjer på gränserna, likt Von Hertzen Brothers eller Mastodon, så kan det här definitivt vara något att kolla upp. Josh Tyree lär ju dessutom vara den mest mångsidiga sångaren sedan Myles Kennedy.

Spotify