Ginger Wildheart – Ghost in the Tanglewood (2018)

Ginger Wildheart har jag nämnt ett par gånger innan här på Sounds and Beyond, bland annat i recensionen av en av världens bästa plattor. Ginger har på senare tid kämpat med psykisk ohälsa och för ganska exakt ett år sedan blev han intagen på mentalsjukhus med dygnetrunt-övervakning efter att ha försökt ta sitt eget liv. Ginger har varit väldigt frispråkig när det kommer till sina problem och spelade för ett par år sedan in låten Fuck You Brain tillsammans med kompisen Ryan Hamilton som ett finger i ögat på folk som fortfarande inte fattar.

“My depression wants me dead. So far I’m winning on weight advantage, but the battle is never over.”

Ghost in the Tanglewood låter försiktigt positiv i all sin svärta, där han här och var konfronterar sina demoner i texterna, så jag hoppas att han är på bättringsvägen. Den är dessutom del av ett experiment, eftersom Ginger slutade ta sina piller under inspelningen och hoppas på att musiken är en bättre medicin, vilket låter hyfsat farligt.
Musiken låter i stora drag som en blandning av Jeff Lynne och Tom Petty, det vill säga själfull, nostalgisk och ofta grubblande gubbrock med en skopa country, fast med Gingers egendomlighet och briljans som twist på det hela och här och var spetsad med irländsk folkmusik. Stämsången skulle dessutom fått självaste David Crosby att tårögt inta fosterställning med tummen fastkilad mellan gaddarna. Välskrivet som alltid vad gäller Ginger och fullpepprat med steel guitar och ledsna vilda västern-fioler. Borde egentligen inte alls platsa på bloggen, men gör det by proxy.

Alla intäkter från plattan går oavkortat till The Samaritans, en organisation som jobbar med mental ohälsa i Storbritannien.

Spotify

Annonser

Rivers Of Nihil – Where Owls Know My Name (2018)

Efter ett bedrägligt lugnt intro kastas man huvudstupa in i det som är Pennsylvania-kvintetten Rivers Of Nihil och där Where Owls Know My Name är deras tredje platta sedan starten 2009. Vad som bjuds är till stora delar råbarkad, stenhård och trumintensiv döds där growlet låter torrt, strävt och ibland lite Corpsegrinder-aktigt, vilket är passande i den annars übersnygga ljudbilden. Solona bryter ofta av på ett snyggt sätt och innehåller saxofon, vilket vanligtvis får mig att kaskadspy rätt ner i närmsta vask, men vilken här känns som en homogen del av resten av musiken där den också följer med i en del av de mest kaotiska ställena på ett lite avantgardistiskt vis, utan att det går helt överstyr. Gitarrsolona är därtill helt underbara, tänk John Petrucci (Dream Theater) blandat med Fredrik Thordendal (Meshuggah), lite flashighet med mycket nerv och känsla.
Dock frångår de receptet här och var en hel del. Old Nothing låter exempelvis till stora delar som uppsnofsad och atmosfärisk grindcore toppat med ett av dessa apsnygga solon som mellanakt. Dessutom slåss de nog om ett av årets längsta titlar med Subtle Change (Including the Forest of Transition and Dissatisfaction Dance), där sångaren Jake Dieffenbach låter en del som Mikael Åkerfeldt (Opeth) och Dan Swanö med sin rena röst och får sällskap av basisten Adam Biggs flickvän Sarah Thomas, vilket funkar riktigt bra och även den bär spår av grindcore och har ett riktigt snyggt solosegment med saxofon inblandat.
Vidare så låter Hollow inte så mycket grindcore, utan tar det steget längre in i Fear Factory-landet med trummor så fantastiska att man undrar om Jared Klein är mänsklig eller om det är så att ena gitarristen Brody Uttley (som också står för keyboards och programmering) ligger bakom en del av smattret. Det lär nog visa sig live.

Ju mer jag lyssnar desto mer älskar jag det och jag förbannar mig själv för att jag inte upptäckte bandet tidigare. Gillar man atmosfärisk döds som drar åt grindcore och metalcore-hållet, men som tänjer på gränserna åt alla håll med inslag av djent, progrock/metal, saxofon, kluriga solon och en hel del nytänk kan det här definitivt vara något för skivtallriken.

Spotify

Legend Of The Seagullmen – Legend of the Seagullmen (2018)

Bandet består av gitarristerna Brent Hinds (Mastodon), Jimmy Hayward (Jonah Hex) och Tim Dawson, trummisen Danny Carey (Tool), basisten Peter Griffin (Zappa Plays Zappa, Dethklok), keyboardisten Chris DiGiovanni och sångaren David Dreyer.
Debuten, som även är ett konceptalbum, berättar en nautisk spaghettivästern-historia frammanad av Dreyer som jag inte riktigt tagit mig an än. Jag har haft fullt upp med musiken så texterna får vänta, men jag antar att de kommer att vara lika flummiga och suveräna som musiken.
Bandet låter varken Tool eller Mastodon för er som undrar. Danny Carey gör dock ett hästjobb bakom pukorna. Det låter tung episk metall med lite 70-tal, progrock, stoner, goth och punk under naglarna och sista minuten i avslutande Ballad of the Deep Sea Diver låter verkligen Ennio Morricone och spaghettivästern. Det enda gruset i hårdrocksmaskineriet avhandlar det viktigaste, nämligen sången. David Dreyer låter bra i balladläge, men låter i övrigt ganska tråkig. Hade Brent Hinds fått sjunga hade det här varit årets platta fanimej, för musiken är fantastisk. Nu är plattan bara lagom fantastisk, men väl värd en plats på bloggen.

Spotify