Legend Of The Seagullmen – Legend of the Seagullmen (2018)

Bandet består av gitarristerna Brent Hinds (Mastodon), Jimmy Hayward (Jonah Hex) och Tim Dawson, trummisen Danny Carey (Tool), basisten Peter Griffin (Zappa Plays Zappa, Dethklok), keyboardisten Chris DiGiovanni och sångaren David Dreyer.
Debuten, som även är ett konceptalbum, berättar en nautisk spaghettivästern-historia frammanad av Dreyer som jag inte riktigt tagit mig an än. Jag har haft fullt upp med musiken så texterna får vänta, men jag antar att de kommer att vara lika flummiga och suveräna som musiken.
Bandet låter varken Tool eller Mastodon för er som undrar. Danny Carey gör dock ett hästjobb bakom pukorna. Det låter tung episk metall med lite 70-tal, progrock, stoner, goth och punk under naglarna och sista minuten i avslutande Ballad of the Deep Sea Diver låter verkligen Ennio Morricone och spaghettivästern. Det enda gruset i hårdrocksmaskineriet avhandlar det viktigaste, nämligen sången. David Dreyer låter bra i balladläge, men låter i övrigt ganska tråkig. Hade Brent Hinds fått sjunga hade det här varit årets platta fanimej, för musiken är fantastisk. Nu är plattan bara lagom fantastisk, men väl värd en plats på bloggen.

Spotify

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s