David Lee Roth – Crazy from the Heat (1997)

“I’m very proud of my work. Sat down, ’85, I was up for fourteen video awards; California Girls, Gigolo. But We Are the World was happening at the same time. The mighty James Brown is sitting in front of me at the MTV awards, and he turns around to me, and says, “Are you Dave Roth?” I Said, “Yes, sir, Mr. Brown.” He said, “You gonna sweep up tonight.” I thought, “Great.” After my seventh loss in a row, I leaned over, and I said, “Mr. Brown, do you mean, like, after the show?”

Innan jag började bläddra i David Lee Roths Crazy from the Heat så var Dave för mig lite som en manligare, hårigare och mer egocentrisk version av Vince Neil eller Bret Michaels, som halva sitt liv hängt upp tankeverksamheten på krokar med överskrifter som brudar, droger och stålar slarvigt uppklistrade ovanför. Det visar sig dock att Roth har en hel del innanför pannbenet och att Crazy from the Heat innehåller ganska få historier om dessa ämnen. Tillräckligt dock för att man ska förstå att han vid sidan av att vara en av de bästa frontmännen i rockhistorien även var en casanova som sällan tackade nej till en lina eller tre och lite extra cash då det begav sig.

Det första man lägger märke till om man läser boken på originalspråk är Daves sätt att skriva, vilket är väldigt likt hur han pratar, vilket i sin tur gör att man ständigt hör hans röst i skallen medan man läser. Det är mycket ”a whole ’nother” och ”can you dig it?”, kryddat med både bred och inbjudande och knastertorr och sarkastisk humor. Roth har aldrig varit speciellt politiskt korrekt vilket han heller inte är här där han är lagom mansgrisig på sina ställen, dock utan att det går över gränsen. Att Dave är en bottenlös pratkvarn bekräftas av det faktum att boken bantades ner från hela 1200 sidor till knappa tredjedelen.

“Howard Stern calls me up the next morning, he says, “So Dave, you lookin’ for publicity?” I said, “Howard, this is a thirty-five-dollar pot bust.  It’s a hundred dollars if your dog poops on the sidewalk. If I was looking for publicity, I would have pooped on the sidewalk.”

Crazy from the Heat är i det stora hela hyfsat kronologisk, fast med Daves egna avstickare i kapitel med titlar som Untouched by Human Hands, Rothing Your Room, Censorship, Wars & Remembrance och Krell Wars med observationer om lite vad som helst, vilket funkar suveränt. Innan han sätter igång från barndomen och framåt avhandlar han dock tre historier; en om strippor, en om att bli haffad av polisen och en om fysiska skador han ådragit sig genom musikkarriären. Kanske för att det är allmänhetens generella bild av honom: den spagathoppande galningen som jämt omges av brudar när han inte sitter i häktet.

“I broke my foot doing the big split jump that’s on the back cover on the second Van Halen album. I was jumping off a drum riser onto cement, and I snapped a bone. Inside is a picture of me in a cast with a cane. That’s how I sang Somebody Get Me a Doctor in the studio.”

När boken väl kommer igång så är beskrivningen och genomgången av hans barndom under 60-talet på Diamond Dave-slang hysteriskt rolig. Dock är det ju musikkarriären de flesta vill läsa om och tiden innan Van Halen beskrivs väldigt flyktigt, då Dave sjöng i ett band som hette Red Ball Jets medan resten av Van Halen vid samma tid gick under namnet Mammoth. Van Halens historia är utspridd lite varstans i boken, uppdelad i de ämnesskiftande kapitlen och således långt ifrån kronologisk. Kan man sitt Van Halen så finns det få överraskningar eller snaskigheter.

Att bandet kantades av bråk redan från start, med stora egon och ett ogillande mellan honom och resten av bandet är inga nyheter, men det är intressant att höra Roths tolkning. Att det kunde ha gått väldigt annorlunda redan från början, då Gene Simmons, som producerade Van Halens första demo, var sugen på att plocka Eddie Van Halen till Kiss har också varit känt, liksom att Kiss manager Bill Aucoin tyckte att bandet skulle kicka Roth och skaffa en bättre sångare för att kunna nå framgång. Hur som helst är det intressant att höra historien berättas genom Daves ögon och han gör det utan att ösa skit på de andra i bandet. Och man får äntligen veta den verkliga historien bakom Van Halens aversion mot bruna M&M’s.

“It was the first time I saw somebody get killed on the dance floor. Bikers frequented the place, and it was during our fifth set, toward the end of the night, and there was a sprawling fracas in the corner. I remember seeing somebody reeling toward the drums. He was holding his stomach, and I thought he was spilling soda pop out of a cup.”

I berättelserna om Van Halen får man också en inblick i hur det var att spela på ölhaken och de mindre ställena som okänt band. Fem fyrtiofem-minutersshower per dag kunde det bli om man fick jobbet och man fick då i stort sett bara spela covers som det gick att dansa till (!). Bakgårdspartyn centrerade runt ett specifikt hus där tonåringen hade föräldrafritt var dock en annan femma och slutade nästan alltid med att bylingen kom och bröt upp festligheterna. Van Halen gjorde därefter i stort sett samma resa till toppen som Mötley Crüe skulle ta sig an ett par år efter dem och banden spelade dessutom på samma hak i Hollywood (Gazzari’s, Starwood, Whisky-A-Go-Go, o.s.v.). Skillnaden var att Van Halen befann sig på ölhaksnivån i tre-fyra år medan Mötley hade flaxen att få kontrakt tämligen omgående.

“I went back to my hotel room and woke up in the middle of the night with an ungrateful stomach, and made a Flo Jo dash for where I thought the bathroom still was. “Still” being the operative word in the description, based on last night’s hotel – not tonight’s. I was a man on a mission. I jumped out of bed, slammed right into a wall, turned around, smashed right into the lamps, knocked a picture off the wall, thrashed around, destroyed my stereo, knocked the television over, barely made it to the bathroom. Got sick – like gloriously, gloriously sick – forgot to pull the curtain.”

Om bandmedlemmarna som ingått i Roths soloband genom åren står det inte mycket, trots att det inkluderar storheter som Billy Sheehan, Edgar Winter, Steve Vai och bröderna Matt och Gregg Bissonette. Mest står att läsa om ALS-drabbade gitarristen Jason Becker som spelade på A Little Ain’t Enough (1991) och som jag skrivit om i ett tidigare inlägg och det känns lite fattigt. Jag hade verkligen önskat att han skrivit mer ingående om soloalbumen och sättningarna, som han hastar sig igenom på några sidor.

Huvuddelen av återstoden av boken utgörs av tips till de som är gröna inom musikbranschen eller entreprenörer överlag, samt en ren reseguide till svårframkomliga och lagom livsfarliga exotiska områden världen över.

“Four weeks later, we’re a million miles up the dead-empty Amazon river, it’s like every book you ever read. Ed’s making an omelette out of a can of what we think is Spam but in Portuguese is dog food. There was no picture.”

Har man, som Dave, kuskat runt på turné i torftiga turnébussar så trånga att man gaffat fast sina extremiteter vid sätena innan man slocknat, så har man lite att komma med i min mening. Han delar med sig av flertalet användbara tips vad gäller att få en lågbudgetshow att se proffsig ut, hur man lurar till sig så mycket gratisgrejer som möjligt, hur och på vilka sätt managers, revisorer och andra involverade i artisternas affärer kan tänkas lura sina klienter, hur det går till i en inspelningsstudio, hur man överlever två år på en turnébuss som flackar runt från stad till stad och hur man fördriver tiden på tråkiga hotellrum. Man får en ganska god inblick i backstagelivet och groupiescenen då det begav sig, dock utan att han går in på några ekivoka detaljer, det är istället mycket fyndiga omskrivningar och parafraseringar. Det bjuds bland annat på en förbannat rolig historia som involverar en groupie och en hårborste och den är långtifrån så oanständig som bilderna ni nu förmodligen projicerar i skallen.

“You would fish somebody.  A lot of times you would go down in the market areas of towns, get yourself a big frozen fish, like a cod. And you would pick somebody – preferably someone who had registered the most dramatic negative reaction to any invasion of their space, they’d go right on top of the list. What you do is get into his room while he’s downstairs working or at the gig or whatever, and he’s got to come back after sound check and change his clothes. He goes to pull open a sock drawer and he’s been fished. You hear the screams.”

Roth ligger alltså ett antal snäpp högre på IQ- och EQ-skalan än vad jag tidigare fått för mig och är hyfsat intellektuell och kunnig på många områden och har man bara sett honom som ”rockstjärnan David Lee Roth” innan, så får man sig ett par rejäla ögonbrynshöjare under läsningens gång. Vad som står ut mest utöver hans musikpersona är hans längtan efter nya erfarenheter, äventyr och kampen mot tristess. Man får följa med honom på bergsklättring i Himalaya och utan åror på Amazonas i en liten kanot och då förstår man att Dave verkligen är en flerdimensionell människa och långt ifrån en musikkarikatyr. Att han dessutom var av judisk börd hade jag ingen aning om eftersom han ser så genomamerikansk ut, men både hans mor- och farföräldrar var ryska judar. Hans syn på hur det är att vara jude får man sig således också till dels.

“Every step I took on that stage was smashing some Jew-hating, lousy-punk ever deeper into the deck. Every step. I jumped higher ‘cause I knew there was going to be more impact when I hit those boards. And if you were even vaguely anti-Semitic, you were under my wheels, motherfucker. That’s where the lyrics came from. All equally as important. You want to know the ingredients? Don’t ask if you don’t want to know.”

Större delen av Crazy from the Heat är skriven med glimten i ögat och gapflabben duggar bitvis tätt, det är bara när han beskriver sitt avhopp och Van Halens fejder (som pågår ända in i slutet av boken) som man anar viss ilska och sorg, annars är hela David Lee Roths väsen som ett underbart stolpiller fyllt av testosteron, oxytocin och andra mer illegala substanser redo att avfyras från sida ett. När jag skulle hämta citat från boken visade det sig vara skitsvårt att välja, eftersom det här kan vara den mest citatstinna biografi jag läst hittills, där åtminstone var tionde sida innehåller ett pangcitat som man stolt skulle kunna hänga upp på väggen eller slänga iväg på måfå på sociala medier och sprida lite glädje.

Crazy from the Heat är långtifrån en renodlad rockbiografi som synes, men fruktansvärt läsvärd ändå, vilket genom åren gjort den till en storsäljare. Avslutningsvis: döm aldrig boken efter omslaget (speciellt inte detta), ty mellan pärmarna kan det finnas mycket gott att hämta.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s