Odcult – Into the Earth (2018)

Inledande Unhallowed påminner inte så lite om Black Sabbaths Symptom of the Universe med en modern touch. Resten av plattan innehåller dock väldigt få uppenbara stölder, om ens några. Musiken på Into the Earth består till största delen av brötigt producerad och 70tals-minnande hårdrock uppblandat med sentida stoner, där sångaren Christoffer ”Coffe” Fransson låter som ett omöjligt mellanting mellan Ozzy, Stephen Pearcy (Ratt), Chuck Billy (Testament) och Kurt Cobain och där gitarrsolona låter särdeles begåvade.
Det som kan ligga bandet lite i fatet är bandnamnet eftersom många, inklusive jag själv, kanske förväntar sig hårdare tongångar i stil med doom, black, death eller liknande när man hör det, men dessa bandnamnsfördomar torde väl Slaughter ha slaktat redan 1990?
Odcult härstammar från småländska Ljungby och som smålänning ser jag mig extra tvungen att lyfta fram dessa grabbar, inte minst för att Into the Earth är en riktigt suverän platta.

Spotify

Annonser

Alternativa jullåtar

I dagar som dessa då man bombarderas av undermåliga och ofta kräkframkallande, smetiga och inställsamma jullåtar från alla håll och kanter behöver man tamejfan alternativ. Dessa finner man nedan, allt från punk, power metal och grindcore till glamrock, progrock och grunge, vissa fullständigt gravallvarliga, andra rena skämten. Efter ett par års frånvaro tyckte jag det var dags för en uppdaterad version av denna lista, som nu även finns på Spotify (plus/minus någon låt hit och dit).

press play on tape

Bortglömda Mästerverk: Quatermass – Quatermass (1970)

Den här plattan gick ganska obemärkt förbi de flesta tills Ritchie Blackmore fem år senare valde att göra en cover på Black Sheep of the Family till Rainbows debutalbum, varpå den återsläpptes och därpå fick något av en kultstatus, men få hajar till idag när man nämner Quatermass. Trion som utgjorde bandet var förresten även med och startade gruppen Episode Six, där Deep Purple-kändisarna Ian Gillan och Roger Glover tog sina första stapplande steg i musikvärlden under det sena 60-talet.

Det jag gillar mest med den här plattan är att den låter så fruktansvärt splittrad men ändå lyckas vara så förbannat bra som helhet. Ena stunden låter det som tidiga Deep Purple på sitt souligaste/bluesigaste humör, för att i nästa stund låta episkt och tidlöst med hårdrocksackord som aldrig vill eka ut. Däremellan leker de med jazzen, ibland i stil med Jan Johanssons Jazz på svenska men oftare mycket mer utflippat. 2001-soundtracket flimrar förbi för mitt inre stundvis när jag lyssnar och stundom låter det som om man befinner sig inne i en kyrka med en nysmord jätteorgel. Och även om plattan allt som oftast låter megamaffig i ljudbilden så var ju Quatermass som sagt endast en trio: keyboardisten Pete Robinson, trummisen Mick Underwood och sångaren/basisten John Gustafson (1942-2014). Gustafson hade en både fyllig och lite nasal stämma som landar någonstans mellan tidiga Glenn Hughes och Ian Gillan med ett jävla tryck och lyssna gärna lite extra på basen för den är rakt igenom helt suverän.

Varför Quatermass inte slog igenom med sitt enda album berodde kanske på deras förmåga att skriva utflippade långa låtar som var hyfsat svårsmälta, men jag tvivlar eftersom många andra band gjorde precis samma sak vid samma tid och nådde framgång. Quatermass hade nog bara oturen att vara ett bra band i mängden just då och lyssnar man på plattan idag så skulle jag säga att de var lite före sin tid. Quatermass var dessutom en viktig kugge i progrockens barndom och tål definitivt att upptäckas av er som missat dem. Jag själv har via det här inlägget upptäckt att Quatermass var ännu bättre än vad jag fått för mig.

Spotify

 

Post War, Saturday Echo

Make Up Your Mind


Up on the Ground

Satan – Cruel Magic (2018)

Vi kan väl börja med att avhandla namnet Satan, ett ingalunda ovanligt bandnamn i hårdrockskretsar. Antalet Satan som funnits genom hårdrockshistorien är hela nio stycken enligt Metal Archives och det Satan som det här inlägget handlar om kan ha varit först. Bandet bildades 1979 i Newcastle, samma år och i samma stad som självaste Venom. Och medan Venom totade ihop vad som skulle utgöra skissen för den framtida thrashen och andra subgenrer till hårdrocken, så hoppade Satan på NWOBHM-tåget, även om också de anses vara föregångare till senare subgenrer.

Satan har liksom de flesta jämgamla band gått igenom ett antal medlemsbyten genom åren. Få andra band lär dock ha bytt namn hela två gånger och därefter kunnat återuppstå under sitt ursprungsnamn. Namnen de använde under sina utsvävningar var Blind Fury (1985) och Pariah (1988-1998). Komplicerat som Satan, jag vet. Som Blind Fury släppte de Out of Reach och den är riktigt 80tals-snäv, progressiv och melodiös i stil med Queensrÿches Rage for Order med Iron Maiden-minnande solon. Pariahs tre plattor har jag ännu inte betat av.

I min mening så var Satan ett undermåligt skitband i början av karriären. Det som stod ut de första åren var Brian Ross falsettskrik och gitarristerna Steve Ramsey och Russ Tippins talang. Första fullängdaren Court in the Act (1983) höjer många till skyarna, men den har än så länge inte fallit mig på läppen alls, men i och det här inlägget ska jag ge plattan en andra chans. Först på Suspended Sentence (1987) började det arta sig i mitt tycke och ett par år senare splittrades bandet, typiskt nog. Återföreningen dröjde till 2011 och det tog ytterligare ett par år innan hyfsade Life Sentence släpptes. Efter det måste något drastiskt ha hänt, för Atom by Atom (2015) blev en helgjuten käftsmäll för de få som hörde den och en platta vars förträfflighet jag hade tänkt skriva om när den kom.

I stället skriver jag nu om Cruel Magic som är ännu bättre. För det här är bra, det här är jävligt bra! Genom lyssningarna har den sakta men säkert växt till en av årets bästa plattor och då måste man ju dela med sig. Sångaren Brian Ross är utan tvekan Satans främsta tillgång. Han landar någonstans mellan Sean Harris (Diamond Head) och Joey Belladonna (Anthrax), fast med Meatloafs och Alice Coopers teatraliska sida som topping. Och på den här plattan överträffar han sig själv fast han hunnit bli 64 år, liksom resten av bandet som även de varit med till och från sedan starten. Musiken låter Queensrÿche före Operation: Mindcrime blandat med Savatage och tidiga Iron Maiden. Jag vågar inte skriva ner allt som är förträffligt och suveränt med den här plattan eftersom folk förlitar sig alltför mycket på vad andra skriver och säger idag. Lyssna själva, njut and Hail Satan if you please…

Spotify