Satan – Cruel Magic (2018)

Vi kan väl börja med att avhandla namnet Satan, ett ingalunda ovanligt bandnamn i hårdrockskretsar. Antalet Satan som funnits genom hårdrockshistorien är hela nio stycken enligt Metal Archives och det Satan som det här inlägget handlar om kan ha varit först. Bandet bildades 1979 i Newcastle, samma år och i samma stad som självaste Venom. Och medan Venom totade ihop vad som skulle utgöra skissen för den framtida thrashen och andra subgenrer till hårdrocken, så hoppade Satan på NWOBHM-tåget, även om också de anses vara föregångare till senare subgenrer.

Satan har liksom de flesta jämgamla band gått igenom ett antal medlemsbyten genom åren. Få andra band lär dock ha bytt namn hela två gånger och därefter kunnat återuppstå under sitt ursprungsnamn. Namnen de använde under sina utsvävningar var Blind Fury (1985) och Pariah (1988-1998). Komplicerat som Satan, jag vet. Som Blind Fury släppte de Out of Reach och den är riktigt 80tals-snäv, progressiv och melodiös i stil med Queensrÿches Rage for Order med Iron Maiden-minnande solon. Pariahs tre plattor har jag ännu inte betat av.

I min mening så var Satan ett undermåligt skitband i början av karriären. Det som stod ut de första åren var Brian Ross falsettskrik och gitarristerna Steve Ramsey och Russ Tippins talang. Första fullängdaren Court in the Act (1983) höjer många till skyarna, men den har än så länge inte fallit mig på läppen alls, men i och det här inlägget ska jag ge plattan en andra chans. Först på Suspended Sentence (1987) började det arta sig i mitt tycke och ett par år senare splittrades bandet, typiskt nog. Återföreningen dröjde till 2011 och det tog ytterligare ett par år innan hyfsade Life Sentence släpptes. Efter det måste något drastiskt ha hänt, för Atom by Atom (2015) blev en helgjuten käftsmäll för de få som hörde den och en platta vars förträfflighet jag hade tänkt skriva om när den kom.

I stället skriver jag nu om Cruel Magic som är ännu bättre. För det här är bra, det här är jävligt bra! Genom lyssningarna har den sakta men säkert växt till en av årets bästa plattor och då måste man dela med sig. Sångaren Brian Ross är utan tvekan Satans främsta tillgång. Han landar någonstans mellan Sean Harris (Diamond Head) och Joey Belladonna (Anthrax), fast med Meatloafs och Alice Coopers teatraliska sida som topping. Och på den här plattan överträffar han sig själv fast han hunnit bli 64 år, liksom resten av bandet som även de varit med till och från sedan starten. Musiken låter Queensrÿche före Operation: Mindcrime blandat med Savatage och tidiga Iron Maiden. Jag vågar inte skriva ner allt som är förträffligt och suveränt med den här plattan eftersom folk förlitar sig alltför mycket på vad andra skriver och säger idag. Lyssna själva, njut and Hail Satan if you please…

Spotify

Annonser