Dead Lord – In Ignorance We Trust (2017)

Debuten Goodbye Repentence (2013) och uppföljaren Heads Held High (2015) lät som om Thin Lizzy hade tagit in Elvis Costello på sång (något som Dead Lord-medlemmarna kan ha fått höra vid både ett och två tillfällen tidigare). Även om nu gitarristerna Krim/Hedenström knappast är några Gorham/Robertson/Moore, så är Dead Lord ett gott substitut för de av oss som saknar Lynott & Co. Musikaliskt är In Ignorance We Trust en logisk fortsättning på de första två plattorna, möjligen med ett lite mer varierat låtskriveri.

Innan sången kommer in i inledningsspåret Ignorance förs åtminstone mina tankar till vad som skulle kunna vara öppningsscenen i en amerikansk 70-talsfilm, kanske med en biljakt eller poliser som jagar jeansklädda skurkar i en smutsig gränd. Det är en hygglig start som dessutom håller i sig under större delen av vinylens A-sida. Dock kommer plattans två starkaste kort, rockaren Kill Them All och den lugnare Never Die med sin kvinnliga bakgrundssång, efter varandra i början på B-sidan.

Efter att ha låtit In Ignorance We Trust snurra på tallriken ett flertal gånger så infinner sig en liten, liten känsla av slentrian på i alla fall ett par spår. En trött låt som The Glitch luktar det till och med en aning utfyllnad om. Det hela är habilt med några riktigt starka toppar, och klart värt att inhandlas ska tilläggas, men om detta tredje album slår sina föregångare är tveksamt. Ser därför redan nu fram emot Dead Lords fjärde giv.

Spotify


Odyssey: The definitive examination of (Music From) The Elder (2016)

OdysseyCitat ur Odyssey: “So here we are 35 years later and someone is interested in their least successful album.” Annars är det ju inte alldeles ovanligt att böcker skrivs eller dokumentärer produceras angående lyckade projekt som med tiden fått klassikerstatus, som till exempel Led Zeppelins IV eller Metallicas Master of Puppets. Men 1981 års (Music From) The Elder med Kiss? Kanske den mest feltajmade plattan som gjorts av något band någonsin och som sjönk som en sten på försäljningslistorna? Jo, nog är det värt att poängtera att det ändå är lite ovanligt att någon bemödar sig lägga tid och energi på att skriva en hel bok om en flopp!

Kiss hade några riktigt hyggliga år och var the hottest shit runt 1977-78. Sen gjorde alla i bandet varsin soloplatta som släpptes samtidigt; ett gemensamt projekt som förväntades bli en stor framgång med platinaplattor men som blev en rejäl missräkning. I samma veva gjordes Kiss Meets the Phantom of the Park, en spelfilm som såldes in till bandet som en blandning av A Hard Day’s Night och Star Wars men som blev en ofrivillig fnissorgie på grund av dåligt skådespeleri och töntiga ”actionscener” (som äkta Kiss-nörd älskar man förstås filmen ändå). Därefter två album med ett klart poppigare sound än tidigare och som trots en hit i I Was Made for Lovin’ You lyckades stöta bort många av de gamla fansen.

1981 var det därför dags att gå ut officiellt med att man nu minsann skulle spela in en rejäl rockplatta som skulle återge bandet dess status och glans från fornstora dar! Under låtskrivarprocessen och med ett inte så litet uns av haltande logik ändrade dock bandet sig och spelade istället under hemlighetsmakeri in en slags proggsymfonikonceptplatta, som inte många fattade poängen med. Kiss hade fram till dess i stora drag gjort låtar som hade att göra med ”fuck me, suck me” (Paul Stanleys uttryck), men istället släpptes så The Elder med texter på det aningen dunkla temat ”pojke gör en resa genom gott och ont och växer upp”. Någonting åt det hållet, ingen verkar veta säkert.

Ett litet aber var att skivbolaget bestämde sig för att kasta om låtordningen på slutprodukten, vilket ledde till att handlingen kom i oordning. Man bestämde även att skrota de dialoger som hade spelats in av inhyrda skådespelare och som skulle knutit ihop låtarna med varandra. Resultatet blev ett högst diffust och svårförstått koncept – och fiaskot var ett faktum. Ett klockrent exempel på när ett populärt bands hybris går käpprätt åt helsefyr. Och just därför är Odyssey intressant!

Författaren Julian Gill är en riktigt påläst Kiss-nörd som tidigare har givit ut The Kiss Album Focus-serien och Gene, Ace, Peter & Paul, både med och utan hjälp av sin sidekick Tim McPhate. I Odyssey går han igenom hela The Elders skapandeprocess, vad som ledde fram till den och vad som hände efteråt. Efter att ha läst boken är det frågan om det återstår något att besvara; det är en ordentlig research man gjort. Man har intervjuat varje person som på ett eller annat sätt haft ett finger med i tillkomsten av plattan. Exempel på de som fått komma till tals är bandets mångårige art director Dennis Woloch, producenten Bob Ezrin och Chris Lendt, som bland annat skötte gruppens ekonomi och var vice president för deras management.

Så långt är egentligen allt i sin ordning. Tråkigare blir det av att Julian Gill inte är någon fena på att redigera och sovra i sitt material, något som gäller även hans övriga böcker. Några exempel: när man inte kunde fråga ut en av röstskådespelarna, eftersom denne var död, gjorde man istället en överflödig intervju med dottern. Eller när valfritt intervjuoffer börjar med att säga något i stil med ”Jag minns inte, men…” och sedan gör en utläggning utan att faktiskt komma med något matnyttigt, då kanske man som författare skulle fundera på om ett sådant svar skulle kunna uteslutas ur den färdiga produkten. Man tar även med en ytterst kortfattad tidslinje över vad ett fåtal andra och till synes slumpmässigt utvalda artister hade för sig 1981, vilket knappast bidrar med någonting alls i sammanhanget.

Dock, är du ett Kiss-fan så läser du fortfarande Odyssey med nöje. Framgångssagor i all ära, men misslyckandesagor gör sig också väl som bokmaterial. Tog man bara bort transportsträckorna ur Gills böcker så…

Behemoth: Devil’s Conquistadors (2014)

BehemothNästan 500 sidor information om ett av de hårdaste, tuffaste och bästa metalbanden de senaste två decennierna, det måste väl ändå vara för bra för att vara sant? Ja, lite är det nog det, i alla fall om du vill att biografier ska komma till skott och inte ordbajsa i all oändlighet.

Den officiella Behemoth-biografin Devil’s Conquistadors, skriven av Lukasz Dunaj, är till stora delar utformad som ett intervjureportage i en hårdrockstidning där många i bandets närhet från nu och då har fått komma till tals, vilket i sig kan vara positivt när man ska teckna ett porträtt. Men där andra tidningar och biografier hade gått in och sållat bland stoffet, så förefaller det här som att man låtit precis alla långa utläggningar om allt och ingenting från bokens intervjuoffer passera tryckeriet. Allt är ju faktiskt inte intressant eller ens relevant. En annan brist, som lyckligtvis inte är lika tidsödande, är översättningen från polska till engelska, som gärna hade fått göras av någon mer bevandrad i det engelska språket.

Är då Devil’s Conquistadors inte en läsvärd bok? Klart den är, Behemoth har gått från polsk tonårsunderground till nästintill internationell mainstreamframgång och att få ta del av denna historia är utförandet till trots fascinerande. Att lyckas i musikbranschen är svårt nog för de band som redan befinner sig i musikaliskt bättre bemedlade områden, jämfört med att börja från noll i Polen på 1990-talet. Sedan är förstås ingen hårdrocksbiografi komplett utan en stor portion anekdoter från turnélivet och möten med publik och andra band, vilket det finns gott om i Devil’s Conquistadors. Bland de nämnda finns till exempel svenska Dissection och Deicide från Florida. Just i fallet med Deicide och frontmannen Glen Benton berättas det om dennes fäbless för att använda sin egen avföring till att göra små ”konstverk” av, som sedan lämnas lite överallt i turnébussen för andra att upptäcka… Mysigt!

McAuley Schenker Group – Perfect Timing (1987)

MSGKom så julen 1987 då en av klapparna innehöll en grammofonskiva i form av Perfect Timing med McAuley Schenker Group (en ny version av Michael Schenker Group, fast nu med senaste sångaren Robin McAuley med i bandnamnet). ”Öh, tack, precis vad jag hade önskat mig…”, slank det pliktskyldigt ur mig. I samma stund kom jag dock ihåg att Pär Fontander i P3:s dåvarande pärla Rockbox hade spelat några spår från plattan och att dessa inte hade varit så förbaskat pjåkiga. Sen kan det knappast gå fel med Michael Schenker på gitarr; även om själva låtarna inte alltid är hundraprocentiga så är hans solon det. Lyssna till exempel på valfri låt från hans tid i UFO på 70-talet, där man sitter och bara väntar på att solot ska komma eftersom man vet att det kommer att vara lysande/briljant/magnifikt. Med andra ord: det var en rätt hygglig julklapp.

Perfect Timing har, åtminstone till skillnad från tidigare album med Schenkers medverkan, ett mer kommersiellt sound. Kanske något för den som gillar Scorpions material från ungefär samma period, ett annat band som Schenker var medlem i på 70-talet. Det är nog ingen vild gissning att han här ville försöka nosa lite på brorsan Rudolfs framgångar med de tyska arenarockarna. Och helt fel ute var han inte, McAuley Schenker Group fick faktiskt en mindre hit med öppningsspåret Gimme Your Love, även om jag nog anser att flera andra låtar på skivan är starkare. (På albumet efter fick de sedan en större hit med Anytime.)

Perfect Timing är i positiv mening lättlyssnad 80-talshårdrock med superbt gitarrspel. Vad finns det att inte gilla med det liksom…


Half Man – The Complete Field Guide for Cynics (1999)

Half ManFörsta gången jag besökte den lilla festivalen Rock i Dalen i skånska Örkelljunga var 1997, då för att höra Spiritual Beggars köra nya låtar som inte skulle komma att släppas förrän året efter på plattan Mantra III. På köpet den gången fick jag även stå ut med Backyard Babies och, befarade jag när Blanch Sebasthian presenterades, ännu ett taskigt coverband som skulle lira Black Sabbath-material på ett oinspirerat vis. Ibland har man lyckligtvis fel, detta coverband hade ett riktigt ess i ärmen i sångaren och munspelaren Janne Bengtsson som ju faktiskt gjorde låtar som exempelvis The Wizard rättvisa. Vilken förbenat bra och dramatisk sångröst han hade, tänkte jag. Men ändå, varför slösa bort sin talang på att göra andras låtar?

En stund senare stod dock Bengtsson med sin uttrycksfulla röst och en gitarr på scenen igen, denna gång med bandet Half Man som gudskelov satsade på mestadels eget och alldeles utmärkt material i sjuttiotalshårdrockspsykedeliabluesgenren. Det visade sig att Half Man redan vid det laget hade varit aktiva i många år, så givetvis var det läge att kolla upp om de hade släppt några plattor, eftersom de ju självklart måste ha gett ut något. Men inte, inget alls vad det verkade. I själva verket var det tydligen så att de inte heller gjorde särskilt många spelningar överhuvudtaget utan visade sig mest när det var dags för Rock i Dalen, där de var något av festivalens husband under 1990-talet. Tänka sig, en liten undangömd guldklimp i Örkelljunga!

Ett par år senare fick de i alla fall tummen ur ändan och spelade så in debutplattan The Complete Field Guide for Cynics, som gavs ut på egen hand på både CD och LP (i endast 500 exemplar). Tack och lov att denna kvartett till slut fick sin musik dokumenterad för eftervärlden, annars hade vi inte kunnat lyssna på låtar som tolkningen av PJ Harveys Hardly Wait, Searching for a Woman eller plattans absoluta höjdpunkt Nowhere Leading Road (part 1 & 2). Framför allt den sistnämnda är så bra att när jag hörde den första gången tänkte att den bara måste vara skriven av något annat band decennier tidigare – men nej, det är verkligen Half Man original! Min enda ynka invändning mot albumet skulle möjligen kunna vara produktionen som gärna hade fått låta aningen mer analog och retro, något som hade passat deras förr-i-tiden-musik ännu bättre.

Tack vare The Complete Field Guide for Cynics var mitt intresse för Half Mans förehavanden rätt stort under tiden som följde. År 2000 släppte de en split-7″ tillsammans med Mothercake och bidrog med en version av Round and Round på Aerosmith-hyllningen Right in the Nuts. Det skulle dock dröja till 2002 innan fullängdsuppföljaren Red Herring såg dagens ljus, ett album som dessvärre inte alls är lika övertygande som debuten där allt bra material uppenbarligen hamnade. Några hyggliga spår ska ändå nämnas, till exempel den instrumentala öppningen Repulsion och Willy the Pimp. Därefter blev det inga fler album med Half Man. Janne Bengtsson och basisten Patric Carlsson hade dock vid ungefär samma tid sidoprojektet Tectonic Break som spelade in en demo med två låtar och medverkade på samlingen Sucking the 70’s, en hyllning till 1970-talets hårdrock med en riktigt förträfflig cover på Parish Halls How Can You Win. De båda befinner sig numera i bandet Skånska Mord.

Åtminstone LP-versionen av The Complete Field Guide for Cynics kan nog numera anses vara obskyr på samma sätt som de 60- och 70-talsplattor Half Man-medlemmarna själva hämtade sin inspiration ifrån. Lyckligtvis kan man med en kvick sökning fortfarande få tag i plattan på CD, eller helt enkelt lyssna på den på Youtube.

Warlock – Triumph and Agony (1987)

triumph-and-agonyTyskt band släpper tre plattor med ljumma framgångar, blir sedermera uppmärksammade och ombedda att flytta sin bas till USA och när halva gruppen inte vill hänga med på detta så byter man helt sonika ut bakåtsträvarna, flyttar i alla fall, skaffar amerikansk producent som skriver större delen av nästa album och så blir man under en period ganska stora, samtidigt som det ändå blir det sista släppet under bandnamnet på grund av konflikt med managern som äger rättigheterna till namnet vilket i sin tur leder till att sångerskan Doro Pesch går solo istället. Ja, ungefär så kan man sammanfatta Warlock som var aktiva under 1980-talet.

Triumph and Agony, den ovan nämnda fjärdeplattan, borde egentligen komma på tal oftare när man pratar hyggliga metalalbum från förr. I videon till öppningsspåret All We Are visar medlemmarna att de kan sina fräcka hårdrocksposer, givetvis iklädda stentuffa stentvättade jeans. Låtens refräng sitter som en smäck och gav bandet en mindre hit. Ytterligare en video gjordes till Für Immer, en av plattans två givna ballader med sång på både tyska och engelska.

Albumets styrka ligger i refrängerna, något som visar sig även i andra spår som exempelvis Metal Tango och I Rule the Ruins. Men ska man nu prompt leta förbättringspotential någonstans så kan man åtminstone i vissa fall undra hur Warlock hade låtit med en aning mer minnesvärda gitarrsolon. Trummorna går givetvis helt fria från kritik då Cozy Powell tydligen är med och spelar på några låtar, dock oklart vilka.

Triumph and Agony är lätt att finna vare sig man vill ha den i fysisk form eller digitalt. Tysk 80-talsmetal när den mår som allra mest prima.

Mother Superior – The Mothership has Landed (1996)

mother superiorSatt man så och tittade på Grammisgalan i februari 1997 och de nominerade för årets hårdrock kom upp. Under 1996 hade Refused släppt Songs to Fan the Flames of Discontent, Spiritual Beggars låtit som 70-talet på Another Way to Shine och The Hellacopters fullängdsdebuterat med den distade Supershitty to the Max. The Hellacopters gick den gången hem med priset även om alla tre banden efter det gjorde sig namn och hade hyggliga till stora framgångar. Och sen hade vi då det fjärde nominerade bandet, Mother Superior från Uppsala med förstlingsverket The Mothership has Landed. Någon som kommer ihåg dem?

Det är lustigt ibland hur vissa artister fastnar och åtminstone blir ihågkomna, medan andra bara trillar in i musikbranschen ett litet tag för att sedan gå upp i rök och aldrig mer nämnas. Mother Superior får nog sägas höra till den sistnämnda kategorin, de släppte uppföljaren The Mothership Movement 1998 innan medlemmarna gick vidare till andra projekt. Men gillar man Supershitty to the Max och Another Way to Shine så finns det ingen ursäkt att inte också lyssna på utmärkta The Mothership has Landed. Det handlar om ren och skär rock influerad av de där tuffa banden från Detroit under sent 60- och tidigt 70-tal. Visst, det är en typisk och trött beskrivning av många grupper, men Mother Superior hade till skillnad från många grupper en skaplig sångare och framförallt starkt låtmaterial. Märkvärdigare än så behöver det inte vara.

Vill man ha ett fysiskt exemplar av The Mothership has Landed är det en smal sak att söka upp en nätbutik som har den. Annars finns den också på Spotify.

…And Justice for Art: Stories About Heavy Metal Album Covers (2014)

andjusticeforartTuff hårdrock är inte bara till för att lyssnas på, man kan titta på den också. Om man växte upp och dessutom var musiknörd under 1970- och 80-talet var LP-konvoluten en lika självklar del av upplevelsen som själva musiken. Man gick in i en så kallad skivbutik, bläddrade bland albumen och om man då ramlade över ett okänt band så dömde man boken efter omslaget så att säga; med andra ord var det så att om omslaget var skithäftigt så var det en större sannolikhet att man gick bort till disken och bad att få lyssna lite på alstret – och på ett enda ögonblick hade man kanske upptäckt ny musik att njuta av. Sedan gick man hem och studerade den nyinhandlade förpackningen mer noggrant samtidigt som de coola riffen och dundrande trummorna dånade ur högtalarna.

Ett annat scenario kunde vara när man inte bara redan kände till favoritbanden utan även deras konstnärer och då var spänd av förväntan inför varje nytt skivsläpp, inte bara för musikens skull utan även inför hur konvoluten skulle komma att se ut. Bland många kända konstnärsnamn kan här nämnas Roger Dean som knåpade ihop konvolut åt exempelvis Yes, Uriah Heep och Budgie, Jim Fitzpatrick som målade de flesta av Thin Lizzys omslag och så givetvis Derek Riggs som länge jobbade för Iron Maiden och var upphovsman till deras maskot Eddie.

Det finns ju redan ett oräkneligt antal rockbiografier som handlar om hur en massa häftiga grupper har kommit till, hur de har skrivit sina låtar, hur de har spelat in sina plattor, hur de har hinkat öl och snortat sönder sina näsor, hur de har satt på sina groupies och hur de har blivit osams för att slutligen splittras. Tänk om någon också bara kunde kläcka idén att skriva en hel bok som behandlar arbetet bakom skivomslagen, från tanke till färdig produkt? Eller tänk om det rentav redan finns en sådan bok utgiven? Tja, det finns det ju faktiskt.

För egen del upptäcktes …And Justice for Art: Stories About Heavy Metal Album Covers som av en ren händelse i flödet på olika sociala medier. Ramon Oscuro Martos, mannen bakom projektet, har egenhändigt gett ut boken och spridit informationen om den på Internet så gott han kunnat. Hör du till den kategorin av musikälskare som beskrivs i inledningen så kan det här verket med 60 olika skivomslag representerade vara av intresse. Författaren har intervjuat både konstnärer och bandmedlemmar och spenderar i de flesta fall fyra sidor per artist och utvalt omslag på att gå igenom hur processen har gått till. Bland de band vars konvolut omnämns finns till exempel äldre rävar som Black Sabbath, Rainbow, Metallica, Motörhead och Slayer, men även aningen yngre förmågor som Opeth och Katatonia.

Lite kritik dock för texten på baksidan där det står att ”Each chapter covers the story of a particular artwork to the most ridiculous level of detail.” Detta är helt enkelt att lova för mycket, vilket gör att förväntningarna blir lite för högt ställda om man nu verkligen tror att det blir ”löjligt” detaljerat. Men ändå, detta är ett riktigt hyggligt koncept och förhoppningsvis banar det väg för fler liknande böcker!

…And Justice for Art – Officiell hemsida
…And Justice for Art – Officiell Facebook

Dennis Dunaway – Snakes! Guillotines! Electric Chairs! My Adventures in the Alice Cooper Group (2015)

Alice Cooper är ett bandnamn. Alice Cooper är ett bandnamn. Alice Cooper är ett bandnamn, Alice Cooper är ett bandnamn… DENNIS DUNAWAY

Eller OK, det är inte riktigt på det viset – längre! Men som gammalt fan av bandet önskar man ibland att gemene man som går igång på låtar som Poison och Bed of Nails eller för den delen de gamla hitsen som School’s Out och No More Mr. Nice Guy, och som tycker att han den där Alice Cooper är så himla bra, åtminstone ska känna till historien (även om gemene man förstås skiter i sådana nördiga detaljer). En gång i tiden var det i alla fall så att trummisen Neal Smith, basisten Dennis Dunaway, gitarristerna Glen Buxton och Michael Bruce och sångaren Vincent Furnier valde att döpa sitt band till kvinnonamnet Alice Cooper. Ett halvskumt, mystiskt och effektivt val eftersom det väckte både uppmärksamhet och frågor.

Alice Cooper kämpade sig upp från att vara ett gäng okända slynglar som i mitten av 1960-talet bildade ett rockband och som länge bodde ihop i samma hus, till att under året 1973 vara den grupp som drog in mest stålar med sin Billion Dollar Babies-turné och i samma veva sätta rekord med den största publiken under en inomhuskonsert: 158000 i São Paulo, Brasilien. Alice Cooper var ett kompisgäng där alla bidrog med idéer som ledde fram till den scenshow med skräckinslag i form av exempelvis avrättningar som blivit synonymt med namnet.

Visst låter det bra så långt. Problemet var bara att de fem vännerna i takt med den ökande framgången gled isär, till viss del på grund av ökande missbruk hos två i gänget men även på grund av att människorna runt bandet tyckte att det väl kunde vara lite smidigare att sätta sångaren på piedestal och förminska de övriga medlemmarnas inflytande genom att helt enkelt fatta beslut över deras huvuden. Till slut var Alice Cooper en sångare som hade ett kompband bakom sig, ett kompband som han sedan helt sonika lämnade för att gå solo med inhyrda proffsmusiker istället.

Allt ovanstående är med i basisten Dennis Dunaways bok om åren i Alice Cooper. Och trots att det ovanstående framstår som aningen bittert börjar han dock inte röra i de trista episoderna förrän ungefär två tredjedelar in i texten. Det är snarare så att han under större delen håller sig till det positiva och berättar storyn om ett gäng kamrater som tillsammans jobbade sig upp till att bli ett innovativt och förbaskat framgångsrikt amerikanskt band med en rad hits som håller än idag, över fyra decennier senare. Boken avslutas också i positiv anda med att beskriva hur hela det gamla bandet, inte bara sångaren, väljs in i Rock and Roll Hall of Fame, vilket åtminstone i USA förefaller vara en stor sak (undertecknad anser att det är en helt ovidkommande institution, men det är en annan femma).

Det är underhållande läsning där Dennis Dunaway ingående skildrar hur vissa idéer kom till, som till exempel sångarens ögonsminkning, användandet av elektriska stolen och hur ormen kom in i bilden (en hint: inget av dessa påhitt kom från sångaren). Han går även detaljerat in på hur vissa låtar arbetades fram, vilket är precis vad man som nördigt Alice Cooper-fan vill få insikt om. Vidare berättar han de typiska anekdoterna som hör rockstjärnelivet till, som exempelvis varför Jim Morrison hade på sig Glen Buxtons svarta tröja på omslaget till The Doors Waiting for the Sun (1968), hur Dennis hångel från kvällen innan valde att ha sex med Neal Smith istället – med en sårad Dennis liggandes i samma säng och, inte minst, så berättar han en annan version än den hittills kända om den mytomspunna kycklingincidenten i Toronto 1969. Den sorgligaste delen handlar om Glen Buxtons sista tid i livet, från att ha fört en turbulent tillvaro i många år till att ironiskt nog avlida just när han hittat kärleken och lugnet och vara på väg att gifta sig.

Redan 1997 gav Michael Bruce ut sin självbiografi, No More Mr. Nice Guy: The Inside Story of the Alice Cooper Group , och framstod emellanåt en aning förbittrad i den. Efter att nu ha tagit del av Dennis Dunaways bok får man dock en större förståelse även för Michael Bruce uppfattning om tiden i bandet. Som läsare är det enkelt att inse att det måste ha varit en lättnad att få ge sina egna tolkningar av vissa händelser i bandets karriär som i media framställts på sådana sätt som de båda uppenbarligen inte kunnat skriva under på, vilket lär ha gett upphov till inte så lite frustrationer under årens lopp. Dennis Dunaway ger också erkännanden till personer utanför bandet som var en viktig del av organisationen men som glömts bort av historien, såsom managern Joe Greenberg och Cindy Smith, som förutom att sy bandets kläder också ordnade kontakten med Frank Zappa vilket i sin tur ledde till det första skivkontraktet. Försenade credits om man så vill – men rätt ska vara rätt, även om det är decennier senare.

Med tanke på att sångaren Alice Coopers självbiografi, Golf Monster: A Rock’n’Rollers Life and 12 Steps (2007), i mångt slätade över skildrandet av tiden i bandet så är Michael Bruce och Dennis Dunaways mer nyanserade och utförligare diton mycket välkomna bidrag till rockhistorien. Neal Smith nästa, tack!

Helix – Walkin’ the Razor’s Edge (1984)

Helix Walkin' 1984Det enda ens primitiva sida ibland kräver är lite lättsmält, icke-sofistikerad hårdare rock, förslagsvis gjord på 1980-talet av gossar med fluffiga kalufser på huvudet. Detta är en beskrivning som passar ganska bra in på Helix som ett tag var hyfsat stora i Sverige och tja, egentligen bara här och i hemlandet Kanada. De hade en hygglig period med albumen Walkin’ the Razor’s Edge och Long Way to Heaven från 1984 respektive 1985. Under samma period var de ute på turnéer med bland andra KISS och W.A.S.P. och vann nog över både ett och två av deras fans. Inget konstigt i det, musikaliskt låg banden inte så värst långt ifrån varandra. Lyssna på till exempel When the Hammer Falls, framförallt verserna, och tänk dig istället Blackie Lawless på sång så har du en låt som hade kunnat vara med på debutplattan med W.A.S.P. som även den är från 1984.

Om du var en ung spoling under den eran känner du säkert igen Rock You som var Helix största hit. Videon till låten är för övrigt en riktigt macho och jättetuff historia, där medlemmarna ömsom jobbar med smutsigt straffarbete ömsom spelar låten och häftigt poserar stjärten av sig. Självklart är de omgärdade av lättklädda damer, så lättklädda att den ursprungliga videon blev den första att förbjudas av MTV. Man gjorde sedan likadant även till den utmärkta Crazy Elephant-covern Gimme Gimme Good Lovin’, med medverkan av en ung Traci Lords, det vill säga en MTV-vänlig variant och en som kunde sändas nattetid på vuxenkanalerna. Båda dessa alternativa uncensored-versioner är numera lätta att finna för den som söker. Men för att visa att även hårdrockare kan vara känsliga själar producerades en mer nedtonad video på ännu en cover, balladen (Make Me Do) Anything You Want av A Foot in Cold Water, där bandet spelar så fint i en balettstudio med mer påklädda tjejer.

Säga vad man vill om Helix tidstypiska videor, Walkin’ the Razor’s Edge är i positiv bemärkelse en behagligt lättlyssnad hårdrocksplatta från en tid då man spelade in drygt en halvtimmes musik och lät det vara nog för ett album. Dessutom hade de i Brian Vollmer en sångare med rejäla röstresurser, och har det fortfarande i och med att de faktiskt ännu är aktiva.