Satan – Cruel Magic (2018)

Vi kan väl börja med att avhandla namnet Satan, ett ingalunda ovanligt bandnamn i hårdrockskretsar. Antalet Satan som funnits genom hårdrockshistorien är hela nio stycken enligt Metal Archives och det Satan som det här inlägget handlar om kan ha varit först. Bandet bildades 1979 i Newcastle, samma år och i samma stad som självaste Venom. Och medan Venom totade ihop vad som skulle utgöra skissen för den framtida thrashen och andra subgenrer till hårdrocken, så hoppade Satan på NWOBHM-tåget, även om också de anses vara föregångare till senare subgenrer.

Satan har liksom de flesta jämgamla band gått igenom ett antal medlemsbyten genom åren. Få andra band lär dock ha bytt namn hela två gånger och därefter kunnat återuppstå under sitt ursprungsnamn. Namnen de använde under sina utsvävningar var Blind Fury (1985) och Pariah (1988-1998). Komplicerat som Satan, jag vet. Som Blind Fury släppte de Out of Reach och den är riktigt 80tals-snäv, progressiv och melodiös i stil med Queensrÿches Rage for Order med Iron Maiden-minnande solon. Pariahs tre plattor har jag ännu inte betat av.

I min mening så var Satan ett undermåligt skitband i början av karriären. Det som stod ut de första åren var Brian Ross falsettskrik och gitarristerna Steve Ramsey och Russ Tippins talang. Första fullängdaren Court in the Act (1983) höjer många till skyarna, men den har än så länge inte fallit mig på läppen alls, men i och det här inlägget ska jag ge plattan en andra chans. Först på Suspended Sentence (1987) började det arta sig i mitt tycke och ett par år senare splittrades bandet, typiskt nog. Återföreningen dröjde till 2011 och det tog ytterligare ett par år innan hyfsade Life Sentence släpptes. Efter det måste något drastiskt ha hänt, för Atom by Atom (2015) blev en helgjuten käftsmäll för de få som hörde den och en platta vars förträfflighet jag hade tänkt skriva om när den kom.

I stället skriver jag nu om Cruel Magic som är ännu bättre. För det här är bra, det här är jävligt bra! Genom lyssningarna har den sakta men säkert växt till en av årets bästa plattor och då måste man dela med sig. Sångaren Brian Ross är utan tvekan Satans främsta tillgång. Han landar någonstans mellan Sean Harris (Diamond Head) och Joey Belladonna (Anthrax), fast med Meatloafs och Alice Coopers teatraliska sida som topping. Och på den här plattan överträffar han sig själv fast han hunnit bli 64 år, liksom resten av bandet som även de varit med till och från sedan starten. Musiken låter Queensrÿche före Operation: Mindcrime blandat med Savatage och tidiga Iron Maiden. Jag vågar inte skriva ner allt som är förträffligt och suveränt med den här plattan eftersom folk förlitar sig alltför mycket på vad andra skriver och säger idag. Lyssna själva, njut and Hail Satan if you please…

Spotify

Annonser

Metal Allegiance – Volume II: Power Drunk Majesty (2018)

Metal Allegiance är en supergrupp i ordets rätta bemärkelse och hjärnan bakom det hela är den ganska okända basisten, låtskrivaren och producenten Mark Menghi. Första spelningen gick av stapeln på Motörhead’s Motörboat Cruise 2014 av en ren slump eftersom Dave Mustaine blev sjuk och Megadeth ersätter man inte bara sådär. Där och då bestod bandet av Menghi, David Ellefson (Megadeth) och Mike Portnoy (Sons Of Apollo, The Winery Dogs, Transatlantic, ex-Dream Theater, etc.) plus en helvetes massa gästartister som brände av så många covers de bara kunde, däribland Alex Skolnick (Testament, Trans-Siberian Orchestra, Savatage, etc.) som strax därpå valde att gå med i bandet och grundstommen var därmed komplett.

En lagom kompetent Youtube-sökning visar på den breda variationen av covers (Rush, Pantera, Black Sabbath, Iron Maiden, etc.) som betades av under kryssningen, synd bara att de som råkade filma oftast verkade vilja föreviga allt annat än just själva scenområdet…

Den första självbetitlade plattan innehöll gäster och metal-celebriteter som Doug Pinnick, Phil Anselmo, Randy Blythe, Chuck Billy, Tim ”Ripper” Owens, Steve ”Zetro” Souza,  Andreas Kisser, Charlie Benante och Rex Brown. Och med så pass många kockar vid spisen skulle man kunna tro att den skulle vara osammanhängande och svårlyssnad men produktionen, bandets kärnsättning och inriktningen på thrash som musikalisk ledstjärna gör att det låter som en lagom enhetlig samling förbannat bra låtar.

Precis samma sak kan sägas om Volume II: Power Drunk Majesty. Att låtarna låter hyfsat olika ligger liksom i sakens natur och på uppföljaren heter gästerna John Bush, Bobby ”Blitz” Ellsworth, Max Cavalera, Mark Osegueda, Mark Tornillo, Trevor Strnad, Johan Hegg och Floor Jansen. Lite extra kul att de fick med lite svensk vikingaflärd med Hegg och kvinnlig talang och fägring med Floor. Eftersom jag vuxit upp med Death Angel, Overkill, Testament, Sepultura unt so weiter så kan jag inte annat än att älska det här. Och ett ”band” som Metal Allegiance går inte att exemplifiera med bara en video.

 

Bound by Silence (feat. John Bush)

 

Mother of Sin (feat. Bobby Blitz)

 

Voodoo of the Godsend (feat. Max Cavalera)

 

Bonus: We Rock (Riktigt hyfsad Dio-cover)

Spotify

Vojd – The Outer Ocean (2018)

Sedan The Outer Ocean kom ut i början av året har jag plöjt den otaliga gånger och den är osannolikt bra. Å ena sidan låter den hyfsat modern, punkig och actionrockig i stil med The Hellacopters, Imperial State Electric och Backyard Babies, å andra sidan 80tals-hårdrockig så det stänker om det. Gitarrerna och gitarrstämmorna låter som en blandning av Thin Lizzy, tidiga Iron Maiden och Saxon och de ofta übersnygga gitarrsolona som något Ace Frehley skulle kunna ha bänt ur sig under storhetstiden. Sångaren Joseph Tholl har en cool, fet och rivig stämma som låter som en blandning av Paul Di’Anno, Dave Grohl, Phil Lynott och Paul Stanley. Därtill är basen väldigt framträdande i mixen med skitsnygga basgångar och trummorna låter rakt igenom apbra.

Vojd gick mellan 2004-2016 under namnet Black Trip, som släppte två fullängdare, men tvingades döpa om sig på grund av ett medelmåttigt mexikanskt dödsmetalband med samma namn och samtidigt hoppade basisten Johan Bergebäck och gitarristen Sebastian Ramstedt av för att återförenas med Necrophobic. Vojd består således av trummisen Anders Bentell (Order Of Isaz), sångaren och basisten Joseph Tholl (Enforcer, ex-Corrupt) samt gitarristerna Linus Björklund (ex-Delve, ex-Verminous) och bandpappan Peter Stjärnvind (Merciless, Krux, ex-Entombed, ex-Nifelheim, etc.).

Överlag låter Vojd som Kiss på sitt catchigaste humör, Thin Lizzy, Saxon, Van Halen, Scorpions och tidiga Def Leppard. Man kommer ofta på sig själv med att undra var man hört ett intro, stick eller en brygga förut, men oftast går man bet. Exempelvis har Vindicated Blues ett No One Like You-intro, Heavy Skies ett Overkill-intro och introt till Break Out gör mig galen, eftersom jag vet att jag hört det förut!

Tre låtar frångår receptet, Dream Machine som låter flummigt jazzbluesig och aningen som tidiga Black Sabbath på sitt jammigaste humör, titellåten som låter som om en sömndrucken Eddie Van Halen hade kompat ett psykedeliskt progrockband och avslutande balladaktiga och skitsnygga To the Light. En fullkomligt magnifik platta, från början till slut.

Spotify

Black Trip – Goin’ Under (2013)
Black Trip – Shadowline (2015)

Dautha – Brethren of the Black Soil (2018)

Saknar man Memento Mori eller Candlemass med Messiah Marcolin på sång så är Dautha definitivt ett suveränt substitut. Episk doom från Norrköping där Lars Palmqvist låter fruktansvärt likt Messiah, fast han saknar lite av Marcolins botten i rösten och hans suveräna vibrato. Tungt som en mammut på nedåttjack är det och riktigt välspelat dessutom, med en liten sorgkant som passar genren perfekt. Vad som inte låter Candlemass är den oerhört snygga stämsången, de få folkmusikinslagen och de första minuterna av The Children’s Crusade, som låter sakralt och religiöst. Sex låtar trängs på knappa timmen, men ingen låt känns för lång, vilket talar för musikens förträfflighet. Brethren of the Black Soil är en av de bästa doomplattorna jag hört på åratal, tamejfan!

Spotify

David Lee Roth – Crazy from the Heat (1997)

“I’m very proud of my work. Sat down, ’85, I was up for fourteen video awards; California Girls, Gigolo. But We Are the World was happening at the same time. The mighty James Brown is sitting in front of me at the MTV awards, and he turns around to me, and says, “Are you Dave Roth?” I Said, “Yes, sir, Mr. Brown.” He said, “You gonna sweep up tonight.” I thought, “Great.” After my seventh loss in a row, I leaned over, and I said, “Mr. Brown, do you mean, like, after the show?”

Innan jag började bläddra i David Lee Roths Crazy from the Heat så var Dave för mig lite som en manligare, hårigare och mer egocentrisk version av Vince Neil eller Bret Michaels, som halva sitt liv hängt upp tankeverksamheten på krokar med överskrifter som brudar, droger och stålar slarvigt uppklistrade ovanför. Det visar sig dock att Roth har en hel del innanför pannbenet och att Crazy from the Heat innehåller ganska få historier om dessa ämnen. Tillräckligt dock för att man ska förstå att han vid sidan av att vara en av de bästa frontmännen i rockhistorien även var en casanova som sällan tackade nej till en lina eller tre och lite extra cash då det begav sig.

Det första man lägger märke till om man läser boken på originalspråk är Daves sätt att skriva, vilket är väldigt likt hur han pratar, vilket i sin tur gör att man ständigt hör hans röst i skallen medan man läser. Det är mycket ”a whole ’nother” och ”can you dig it?”, kryddat med både bred och inbjudande och knastertorr och sarkastisk humor. Roth har aldrig varit speciellt politiskt korrekt vilket han heller inte är här där han är lagom mansgrisig på sina ställen, dock utan att det går över gränsen. Att Dave är en bottenlös pratkvarn bekräftas av det faktum att boken bantades ner från hela 1200 sidor till knappa tredjedelen.

“Howard Stern calls me up the next morning, he says, “So Dave, you lookin’ for publicity?” I said, “Howard, this is a thirty-five-dollar pot bust.  It’s a hundred dollars if your dog poops on the sidewalk. If I was looking for publicity, I would have pooped on the sidewalk.”

Crazy from the Heat är i det stora hela hyfsat kronologisk, fast med Daves egna avstickare i kapitel med titlar som Untouched by Human Hands, Rothing Your Room, Censorship, Wars & Remembrance och Krell Wars med observationer om lite vad som helst, vilket funkar suveränt. Innan han sätter igång från barndomen och framåt avhandlar han dock tre historier; en om strippor, en om att bli haffad av polisen och en om fysiska skador han ådragit sig genom musikkarriären. Kanske för att det är allmänhetens generella bild av honom: den spagathoppande galningen som jämt omges av brudar när han inte sitter i häktet.

“I broke my foot doing the big split jump that’s on the back cover on the second Van Halen album. I was jumping off a drum riser onto cement, and I snapped a bone. Inside is a picture of me in a cast with a cane. That’s how I sang Somebody Get Me a Doctor in the studio.”

När boken väl kommer igång så är beskrivningen och genomgången av hans barndom under 60-talet på Diamond Dave-slang hysteriskt rolig. Dock är det ju musikkarriären de flesta vill läsa om och tiden innan Van Halen beskrivs väldigt flyktigt, då Dave sjöng i ett band som hette Red Ball Jets medan resten av Van Halen vid samma tid gick under namnet Mammoth. Van Halens historia är utspridd lite varstans i boken, uppdelad i de ämnesskiftande kapitlen och således långt ifrån kronologisk. Kan man sitt Van Halen så finns det få överraskningar eller snaskigheter.

Att bandet kantades av bråk redan från start, med stora egon och ett ogillande mellan honom och resten av bandet är inga nyheter, men det är intressant att höra Roths tolkning. Att det kunde ha gått väldigt annorlunda redan från början, då Gene Simmons, som producerade Van Halens första demo, var sugen på att plocka Eddie Van Halen till Kiss har också varit känt, liksom att Kiss manager Bill Aucoin tyckte att bandet skulle kicka Roth och skaffa en bättre sångare för att kunna nå framgång. Hur som helst är det intressant att höra historien berättas genom Daves ögon och han gör det utan att ösa skit på de andra i bandet. Och man får äntligen veta den verkliga historien bakom Van Halens aversion mot bruna M&M’s.

“It was the first time I saw somebody get killed on the dance floor. Bikers frequented the place, and it was during our fifth set, toward the end of the night, and there was a sprawling fracas in the corner. I remember seeing somebody reeling toward the drums. He was holding his stomach, and I thought he was spilling soda pop out of a cup.”

I berättelserna om Van Halen får man också en inblick i hur det var att spela på ölhaken och de mindre ställena som okänt band. Fem fyrtiofem-minutersshower per dag kunde det bli om man fick jobbet och man fick då i stort sett bara spela covers som det gick att dansa till (!). Bakgårdspartyn centrerade runt ett specifikt hus där tonåringen hade föräldrafritt var dock en annan femma och slutade nästan alltid med att bylingen kom och bröt upp festligheterna. Van Halen gjorde därefter i stort sett samma resa till toppen som Mötley Crüe skulle ta sig an ett par år efter dem och banden spelade dessutom på samma hak i Hollywood (Gazzari’s, Starwood, Whisky-A-Go-Go, o.s.v.). Skillnaden var att Van Halen befann sig på ölhaksnivån i tre-fyra år medan Mötley hade flaxen att få kontrakt tämligen omgående.

“I went back to my hotel room and woke up in the middle of the night with an ungrateful stomach, and made a Flo Jo dash for where I thought the bathroom still was. “Still” being the operative word in the description, based on last night’s hotel – not tonight’s. I was a man on a mission. I jumped out of bed, slammed right into a wall, turned around, smashed right into the lamps, knocked a picture off the wall, thrashed around, destroyed my stereo, knocked the television over, barely made it to the bathroom. Got sick – like gloriously, gloriously sick – forgot to pull the curtain.”

Om bandmedlemmarna som ingått i Roths soloband genom åren står det inte mycket, trots att det inkluderar storheter som Billy Sheehan, Edgar Winter, Steve Vai och bröderna Matt och Gregg Bissonette. Mest står att läsa om ALS-drabbade gitarristen Jason Becker som spelade på A Little Ain’t Enough (1991) och som jag skrivit om i ett tidigare inlägg och det känns lite fattigt. Jag hade verkligen önskat att han skrivit mer ingående om soloalbumen och sättningarna, som han hastar sig igenom på några sidor.

Huvuddelen av återstoden av boken utgörs av tips till de som är gröna inom musikbranschen eller entreprenörer överlag, samt en ren reseguide till svårframkomliga och lagom livsfarliga exotiska områden världen över.

“Four weeks later, we’re a million miles up the dead-empty Amazon river, it’s like every book you ever read. Ed’s making an omelette out of a can of what we think is Spam but in Portuguese is dog food. There was no picture.”

Har man, som Dave, kuskat runt på turné i torftiga turnébussar så trånga att man gaffat fast sina extremiteter vid sätena innan man slocknat, så har man lite att komma med i min mening. Han delar med sig av flertalet användbara tips vad gäller att få en lågbudgetshow att se proffsig ut, hur man lurar till sig så mycket gratisgrejer som möjligt, hur och på vilka sätt managers, revisorer och andra involverade i artisternas affärer kan tänkas lura sina klienter, hur det går till i en inspelningsstudio, hur man överlever två år på en turnébuss som flackar runt från stad till stad och hur man fördriver tiden på tråkiga hotellrum. Man får en ganska god inblick i backstagelivet och groupiescenen då det begav sig, dock utan att han går in på några ekivoka detaljer, det är istället mycket fyndiga omskrivningar och parafraseringar. Det bjuds bland annat på en förbannat rolig historia som involverar en groupie och en hårborste och den är långtifrån så oanständig som bilderna ni nu förmodligen projicerar i skallen.

“You would fish somebody.  A lot of times you would go down in the market areas of towns, get yourself a big frozen fish, like a cod. And you would pick somebody – preferably someone who had registered the most dramatic negative reaction to any invasion of their space, they’d go right on top of the list. What you do is get into his room while he’s downstairs working or at the gig or whatever, and he’s got to come back after sound check and change his clothes. He goes to pull open a sock drawer and he’s been fished. You hear the screams.”

Roth ligger alltså ett antal snäpp högre på IQ- och EQ-skalan än vad jag tidigare fått för mig och är hyfsat intellektuell och kunnig på många områden och har man bara sett honom som ”rockstjärnan David Lee Roth” innan, så får man sig ett par rejäla ögonbrynshöjare under läsningens gång. Vad som står ut mest utöver hans musikpersona är hans längtan efter nya erfarenheter, äventyr och kampen mot tristess. Man får följa med honom på bergsklättring i Himalaya och utan åror på Amazonas i en liten kanot och då förstår man att Dave verkligen är en flerdimensionell människa och långt ifrån en musikkarikatyr. Att han dessutom var av judisk börd hade jag ingen aning om eftersom han ser så genomamerikansk ut, men både hans mor- och farföräldrar var ryska judar. Hans syn på hur det är att vara jude får man sig således också till dels.

“Every step I took on that stage was smashing some Jew-hating, lousy-punk ever deeper into the deck. Every step. I jumped higher ‘cause I knew there was going to be more impact when I hit those boards. And if you were even vaguely anti-Semitic, you were under my wheels, motherfucker. That’s where the lyrics came from. All equally as important. You want to know the ingredients? Don’t ask if you don’t want to know.”

Större delen av Crazy from the Heat är skriven med glimten i ögat och gapflabben duggar bitvis tätt, det är bara när han beskriver sitt avhopp och Van Halens fejder (som pågår ända in i slutet av boken) som man anar viss ilska och sorg, annars är hela David Lee Roths väsen som ett underbart stolpiller fyllt av testosteron, oxytocin och andra mer illegala substanser redo att avfyras från sida ett. När jag skulle hämta citat från boken visade det sig vara skitsvårt att välja, eftersom det här kan vara den mest citatstinna biografi jag läst hittills, där åtminstone var tionde sida innehåller ett pangcitat som man stolt skulle kunna hänga upp på väggen eller slänga iväg på måfå på sociala medier och sprida lite glädje.

Crazy from the Heat är långtifrån en renodlad rockbiografi som synes, men fruktansvärt läsvärd ändå, vilket genom åren gjort den till en storsäljare. Avslutningsvis: döm aldrig boken efter omslaget (speciellt inte detta), ty mellan pärmarna kan det finnas mycket gott att hämta.

Ginger Wildheart – Ghost in the Tanglewood (2018)

Ginger Wildheart har jag nämnt ett par gånger innan här på Sounds and Beyond, bland annat i recensionen av en av världens bästa plattor. Ginger har på senare tid kämpat med psykisk ohälsa och för ganska exakt ett år sedan blev han intagen på mentalsjukhus med dygnetrunt-övervakning efter att ha försökt ta sitt eget liv. Ginger har varit väldigt frispråkig när det kommer till sina problem och spelade för ett par år sedan in låten Fuck You Brain tillsammans med kompisen Ryan Hamilton som ett finger i ögat på folk som fortfarande inte fattar.

“My depression wants me dead. So far I’m winning on weight advantage, but the battle is never over.”

Ghost in the Tanglewood låter försiktigt positiv i all sin svärta, där han här och var konfronterar sina demoner i texterna, så jag hoppas att han är på bättringsvägen. Den är dessutom del av ett experiment, eftersom Ginger slutade ta sina piller under inspelningen och hoppas på att musiken är en bättre medicin, vilket låter hyfsat farligt.
Musiken låter i stora drag som en blandning av Jeff Lynne och Tom Petty, det vill säga själfull, nostalgisk och ofta grubblande gubbrock med en skopa country, fast med Gingers egendomlighet och briljans som twist på det hela och här och var spetsad med irländsk folkmusik. Stämsången skulle dessutom fått självaste David Crosby att tårögt inta fosterställning med tummen fastkilad mellan gaddarna. Välskrivet som alltid vad gäller Ginger och fullpepprat med steel guitar och ledsna vilda västern-fioler. Borde egentligen inte alls platsa på bloggen, men gör det by proxy.

Alla intäkter från plattan går oavkortat till The Samaritans, en organisation som jobbar med mental ohälsa i Storbritannien.

Spotify

Rivers Of Nihil – Where Owls Know My Name (2018)

Efter ett bedrägligt lugnt intro kastas man huvudstupa in i det som är Pennsylvania-kvintetten Rivers Of Nihil och där Where Owls Know My Name är deras tredje platta sedan starten 2009. Vad som bjuds är till stora delar råbarkad, stenhård och trumintensiv döds där growlet låter torrt, strävt och ibland lite Corpsegrinder-aktigt, vilket är passande i den annars übersnygga ljudbilden. Solona bryter ofta av på ett snyggt sätt och innehåller saxofon, vilket vanligtvis får mig att kaskadspy rätt ner i närmsta vask, men vilken här känns som en homogen del av resten av musiken där den också följer med i en del av de mest kaotiska ställena på ett lite avantgardistiskt vis, utan att det går helt överstyr. Gitarrsolona är därtill helt underbara, tänk John Petrucci (Dream Theater) blandat med Fredrik Thordendal (Meshuggah), lite flashighet med mycket nerv och känsla.
Dock frångår de receptet här och var en hel del. Old Nothing låter exempelvis till stora delar som uppsnofsad och atmosfärisk grindcore toppat med ett av dessa apsnygga solon som mellanakt. Dessutom slåss de nog om ett av årets längsta titlar med Subtle Change (Including the Forest of Transition and Dissatisfaction Dance), där sångaren Jake Dieffenbach låter en del som Mikael Åkerfeldt (Opeth) och Dan Swanö med sin rena röst och får sällskap av basisten Adam Biggs flickvän Sarah Thomas, vilket funkar riktigt bra och även den bär spår av grindcore och har ett riktigt snyggt solosegment med saxofon inblandat.
Vidare så låter Hollow inte så mycket grindcore, utan tar det steget längre in i Fear Factory-landet med trummor så fantastiska att man undrar om Jared Klein är mänsklig eller om det är så att ena gitarristen Brody Uttley (som också står för keyboards och programmering) ligger bakom en del av smattret. Det lär nog visa sig live.

Ju mer jag lyssnar desto mer älskar jag det och jag förbannar mig själv för att jag inte upptäckte bandet tidigare. Gillar man atmosfärisk döds som drar åt grindcore och metalcore-hållet, men som tänjer på gränserna åt alla håll med inslag av djent, progrock/metal, saxofon, kluriga solon och en hel del nytänk kan det här definitivt vara något för skivtallriken.

Spotify