David Lee Roth – Crazy from the Heat (1997)

“I’m very proud of my work. Sat down, ’85, I was up for fourteen video awards; California Girls, Gigolo. But We Are the World was happening at the same time. The mighty James Brown is sitting in front of me at the MTV awards, and he turns around to me, and says, “Are you Dave Roth?” I Said, “Yes, sir, Mr. Brown.” He said, “You gonna sweep up tonight.” I thought, “Great.” After my seventh loss in a row, I leaned over, and I said, “Mr. Brown, do you mean, like, after the show?”

Innan jag började bläddra i David Lee Roths Crazy from the Heat så var Dave för mig lite som en manligare, hårigare och mer egocentrisk version av Vince Neil eller Bret Michaels, som halva sitt liv hängt upp tankeverksamheten på krokar med överskrifter som brudar, droger och stålar slarvigt uppklistrade ovanför. Det visar sig dock att Roth har en hel del innanför pannbenet och att Crazy from the Heat innehåller ganska få historier om dessa ämnen. Tillräckligt dock för att man ska förstå att han vid sidan av att vara en av de bästa frontmännen i rockhistorien även var en casanova som sällan tackade nej till en lina eller tre och lite extra cash då det begav sig.

Det första man lägger märke till om man läser boken på originalspråk är Daves sätt att skriva, vilket är väldigt likt hur han pratar, vilket i sin tur gör att man ständigt hör hans röst i skallen medan man läser. Det är mycket ”a whole ’nother” och ”can you dig it?”, kryddat med både bred och inbjudande och knastertorr och sarkastisk humor. Roth har aldrig varit speciellt politiskt korrekt vilket han heller inte är här där han är lagom mansgrisig på sina ställen, dock utan att det går över gränsen. Att Dave är en bottenlös pratkvarn bekräftas av det faktum att boken bantades ner från hela 1200 sidor till knappa tredjedelen.

“Howard Stern calls me up the next morning, he says, “So Dave, you lookin’ for publicity?” I said, “Howard, this is a thirty-five-dollar pot bust.  It’s a hundred dollars if your dog poops on the sidewalk. If I was looking for publicity, I would have pooped on the sidewalk.”

Crazy from the Heat är i det stora hela hyfsat kronologisk, fast med Daves egna avstickare i kapitel med titlar som Untouched by Human Hands, Rothing Your Room, Censorship, Wars & Remembrance och Krell Wars med observationer om lite vad som helst, vilket funkar suveränt. Innan han sätter igång från barndomen och framåt avhandlar han dock tre historier; en om strippor, en om att bli haffad av polisen och en om fysiska skador han ådragit sig genom musikkarriären. Kanske för att det är allmänhetens generella bild av honom: den spagathoppande galningen som jämt omges av brudar när han inte sitter i häktet.

“I broke my foot doing the big split jump that’s on the back cover on the second Van Halen album. I was jumping off a drum riser onto cement, and I snapped a bone. Inside is a picture of me in a cast with a cane. That’s how I sang Somebody Get Me a Doctor in the studio.”

När boken väl kommer igång så är beskrivningen och genomgången av hans barndom under 60-talet på Diamond Dave-slang hysteriskt rolig. Dock är det ju musikkarriären de flesta vill läsa om och tiden innan Van Halen beskrivs väldigt flyktigt, då Dave sjöng i ett band som hette Red Ball Jets medan resten av Van Halen vid samma tid gick under namnet Mammoth. Van Halens historia är utspridd lite varstans i boken, uppdelad i de ämnesskiftande kapitlen och således långt ifrån kronologisk. Kan man sitt Van Halen så finns det få överraskningar eller snaskigheter.

Att bandet kantades av bråk redan från start, med stora egon och ett ogillande mellan honom och resten av bandet är inga nyheter, men det är intressant att höra Roths tolkning. Att det kunde ha gått väldigt annorlunda redan från början, då Gene Simmons, som producerade Van Halens första demo, var sugen på att plocka Eddie Van Halen till Kiss har också varit känt, liksom att Kiss manager Bill Aucoin tyckte att bandet skulle kicka Roth och skaffa en bättre sångare för att kunna nå framgång. Hur som helst är det intressant att höra historien berättas genom Daves ögon och han gör det utan att ösa skit på de andra i bandet. Och man får äntligen veta den verkliga historien bakom Van Halens aversion mot bruna M&M’s.

“It was the first time I saw somebody get killed on the dance floor. Bikers frequented the place, and it was during our fifth set, toward the end of the night, and there was a sprawling fracas in the corner. I remember seeing somebody reeling toward the drums. He was holding his stomach, and I thought he was spilling soda pop out of a cup.”

I berättelserna om Van Halen får man också en inblick i hur det var att spela på ölhaken och de mindre ställena som okänt band. Fem fyrtiofem-minutersshower per dag kunde det bli om man fick jobbet och man fick då i stort sett bara spela covers som det gick att dansa till (!). Bakgårdspartyn centrerade runt ett specifikt hus där tonåringen hade föräldrafritt var dock en annan femma och slutade nästan alltid med att bylingen kom och bröt upp festligheterna. Van Halen gjorde därefter i stort sett samma resa till toppen som Mötley Crüe skulle ta sig an ett par år efter dem och banden spelade dessutom på samma hak i Hollywood (Gazzari’s, Starwood, Whisky-A-Go-Go, o.s.v.). Skillnaden var att Van Halen befann sig på ölhaksnivån i tre-fyra år medan Mötley hade flaxen att få kontrakt tämligen omgående.

“I went back to my hotel room and woke up in the middle of the night with an ungrateful stomach, and made a Flo Jo dash for where I thought the bathroom still was. “Still” being the operative word in the description, based on last night’s hotel – not tonight’s. I was a man on a mission. I jumped out of bed, slammed right into a wall, turned around, smashed right into the lamps, knocked a picture off the wall, thrashed around, destroyed my stereo, knocked the television over, barely made it to the bathroom. Got sick – like gloriously, gloriously sick – forgot to pull the curtain.”

Om bandmedlemmarna som ingått i Roths soloband genom åren står det inte mycket, trots att det inkluderar storheter som Billy Sheehan, Edgar Winter, Steve Vai och bröderna Matt och Gregg Bissonette. Mest står att läsa om ALS-drabbade gitarristen Jason Becker som spelade på A Little Ain’t Enough (1991) och som jag skrivit om i ett tidigare inlägg och det känns lite fattigt. Jag hade verkligen önskat att han skrivit mer ingående om soloalbumen och sättningarna, som han hastar sig igenom på några sidor.

Huvuddelen av återstoden av boken utgörs av tips till de som är gröna inom musikbranschen eller entreprenörer överlag, samt en ren reseguide till svårframkomliga och lagom livsfarliga exotiska områden världen över.

“Four weeks later, we’re a million miles up the dead-empty Amazon river, it’s like every book you ever read. Ed’s making an omelette out of a can of what we think is Spam but in Portuguese is dog food. There was no picture.”

Har man, som Dave, kuskat runt på turné i torftiga turnébussar så trånga att man gaffat fast sina extremiteter vid sätena innan man slocknat, så har man lite att komma med i min mening. Han delar med sig av flertalet användbara tips vad gäller att få en lågbudgetshow att se proffsig ut, hur man lurar till sig så mycket gratisgrejer som möjligt, hur och på vilka sätt managers, revisorer och andra involverade i artisternas affärer kan tänkas lura sina klienter, hur det går till i en inspelningsstudio, hur man överlever två år på en turnébuss som flackar runt från stad till stad och hur man fördriver tiden på tråkiga hotellrum. Man får en ganska god inblick i backstagelivet och groupiescenen då det begav sig, dock utan att han går in på några ekivoka detaljer, det är istället mycket fyndiga omskrivningar och parafraseringar. Det bjuds bland annat på en förbannat rolig historia som involverar en groupie och en hårborste och den är långtifrån så oanständig som bilderna ni nu förmodligen projicerar i skallen.

“You would fish somebody.  A lot of times you would go down in the market areas of towns, get yourself a big frozen fish, like a cod. And you would pick somebody – preferably someone who had registered the most dramatic negative reaction to any invasion of their space, they’d go right on top of the list. What you do is get into his room while he’s downstairs working or at the gig or whatever, and he’s got to come back after sound check and change his clothes. He goes to pull open a sock drawer and he’s been fished. You hear the screams.”

Roth ligger alltså ett antal snäpp högre på IQ- och EQ-skalan än vad jag tidigare fått för mig och är hyfsat intellektuell och kunnig på många områden och har man bara sett honom som ”rockstjärnan David Lee Roth” innan, så får man sig ett par rejäla ögonbrynshöjare under läsningens gång. Vad som står ut mest utöver hans musikpersona är hans längtan efter nya erfarenheter, äventyr och kampen mot tristess. Man får följa med honom på bergsklättring i Himalaya och utan åror på Amazonas i en liten kanot och då förstår man att Dave verkligen är en flerdimensionell människa och långt ifrån en musikkarikatyr. Att han dessutom var av judisk börd hade jag ingen aning om eftersom han ser så genomamerikansk ut, men både hans mor- och farföräldrar var ryska judar. Hans syn på hur det är att vara jude får man sig således också till dels.

“Every step I took on that stage was smashing some Jew-hating, lousy-punk ever deeper into the deck. Every step. I jumped higher ‘cause I knew there was going to be more impact when I hit those boards. And if you were even vaguely anti-Semitic, you were under my wheels, motherfucker. That’s where the lyrics came from. All equally as important. You want to know the ingredients? Don’t ask if you don’t want to know.”

Större delen av Crazy from the Heat är skriven med glimten i ögat och gapflabben duggar bitvis tätt, det är bara när han beskriver sitt avhopp och Van Halens fejder (som pågår ända in i slutet av boken) som man anar viss ilska och sorg, annars är hela David Lee Roths väsen som ett underbart stolpiller fyllt av testosteron, oxytocin och andra mer illegala substanser redo att avfyras från sida ett. När jag skulle hämta citat från boken visade det sig vara skitsvårt att välja, eftersom det här kan vara den mest citatstinna biografi jag läst hittills, där åtminstone var tionde sida innehåller ett pangcitat som man stolt skulle kunna hänga upp på väggen eller slänga iväg på måfå på sociala medier och sprida lite glädje.

Crazy from the Heat är långtifrån en renodlad rockbiografi som synes, men fruktansvärt läsvärd ändå, vilket genom åren gjort den till en storsäljare. Avslutningsvis: döm aldrig boken efter omslaget (speciellt inte detta), ty mellan pärmarna kan det finnas mycket gott att hämta.

Annonser

Sebastian Bach – 18 and Life on Skid Row (2016)

“One of Dad’s favorite bands was The Lovin’ Spoonful, fronted by John Sebastian. The two actually got to meet. Dad told me the story like this: John and my dad went up onto a grassy hill overlooking the Berkeley campus. As my father told me, John Sebastian smoked a joint with him, after which Dad told him that he was going to name his first son after him. And here I am, now. Smoking a joint. Writing this book.”

Sebastian Bach kom likt för miljontals andra in i mitt musikliv 1989 och såg man honom live under storhetstiden så undrade man var i helvete han fick all sin energi ifrån. Jag såg honom bland annat klättra farligt långt upp i kulisserna i Globen när Skid Row var förband till Guns N´ Roses och tänkte att ”Axl lär ju på sin höjd ta sig ut på scenen”, vilket stämde ganska hyfsat. Sebastian fyllde för övrigt 50 år för ett par veckor sen och har onekligen levt ett osedvanligt hårt och intressant liv jämfört med oss vanliga dödliga och när jag plockade upp 18 and Life on Skid Row så hade jag ganska höga förväntningar. Det här var ändå snubben som jag sett öppna för både Guns N’ Roses och Mötley Crüe och under fyrtiofem minuter lyckats fånga hela publiken och verkligen ägt scenen och i fullängdsformat var han faktiskt ännu bättre. Han har dessutom alltid haft språkets gåva och varit kvick som en vessla i tanken. En klassisk intervju är Famous Last Words med Kurt Loder från ’91.

“I used to joke around, “In Canada there are three pastimes: Hockey. Beer. And Rush.” Funny, yes. Truthful, more so.”

18 and Life on Skid Row inleds med karriärens kanske absoluta lågvattenmärke och man förstår i efterhand hur han tänkte. Incidenten då Sebastian inför 20.000 glada fans i Massachusetts blir träffad av en flaska i skallen och bestämmer sig för att först slänga tillbaka flaskan och i och med det göra slarvsylta av en oskyldig flickas ansikte och sen toppa det med att hoppa ner i vimlet och kicka ett annat oskyldigt fan i huvet är ingen händelse någon musiker vill ha på sin resumé. Men det hände. Och från den punkten går det nästan bara att ta sig uppåt och framåt. Vilket han gjorde.

Vad som sedan följer är en ganska rak tidslinje fram till nutid. Han började sjunga i kyrkan när han var åtta år och sticker ut lite bland andra rockstjärnor eftersom han hade en hyfsat lycklig barndom, var duktig i skolan och gillade idrott. Han var dock alltid klassens clown som ju är ett klassiskt utmärkande drag bland många framstående musiker. Eller i alla fall vilda hårdrocksmusiker. Tidigt i karriären frontade Bach kultbandet Madam X och det var då han som sjuttonåring runt 1985 stötte ihop med Pantera för första gången, ett band som han skulle turnera med långt senare.

“Steven Adler would walk around his house explaining to me how everybody was mean to him, and how he would never let the band down. As he would tell me this, he would walk into his bathroom, look me straight in the face, and tell me he didn’t even do dope. Then, he would remove a loose brick from the wall behind his toilet. Reaching into his bathroom wall, he would pull out a stash of dope. Which he would then do in front of me. The whole time, explaining to me how he didn’t do it.”

När tonårssynderna är avklarade och han halkar in på Skid Row så får man en rejäl inblick i turnélivet, med både droger, alkohol och sex och det förekommer en hel del bakom kulisserna-historier om andra band men man får inte reda på så mycket snaskiga godsaker om just Skid Row, vilket är konstigt. Han berättar faktiskt mer om Lars Ulrich, Axl Rose och Ace Frehley än han gör om Rachel Bolan, Scotti Hill och Dave Sabo på ett personligt plan och jag misstänker att det har att göra med att han ännu hyser en längtan om att åter fronta bandet och inte vill sabba chanserna. Vilket ju i sin tur gör att historien haltar lite, men det må va hänt. Man får dock reda på hur klassiker som Slave to the Grind och In a Darkened Room kom till och varför Sebastian är våt nedanför midjan i videon till I Remember You. En detalj som dock är utanför kamerans blickfång.

“I loved other bands as well. Cheap Trick, Van Halen, and Rush came after Kiss. But there simply never was, and never will be, another band that captured the imagination, quite like Kiss. My relationship with this band, their music, and the impact they have had on my family, and career, is nothing short of a lifelong obsession.”

Det finns gott om historier om andra rockstjärnor och det som får boken att sticka ut rejält i rockbiografi-träsket är hur mycket Sebastian Bach själv är ett fan. Han är genomgående väldigt osjälvisk och talar ofta och mycket om sitt favoritband Kiss och hur mycket de betytt för inte bara hans egen historia utan för alla som väljer att spela musik i någon form. Hans egna anekdoter och möten med originalmedlemmarna gör den här boken till ett måste i hyllan för Kiss-fans, där i synnerhet Ace Frehley förekommer ett flertal gånger.

Boken handlar nästan lika mycket om Sebastian som ett fan som en artist, där exempelvis historien om när han råkar armbåga en bamsig Hells Angel i trynet under en Mötley Crüe-konsert ’96 resulterar i den aningen knotigare näsa vi är vana att se på senare år. Man får givetvis också Sebastians version på varför Skid Rows klassiska sättning splittrades, vilken känns väldigt ärlig och säkerligen skiljer sig en hel del från hur resten av bandet tolkat saken. Att Sebastian efter Skid Row hamnade på Broadway i musikaler som Jekyll & Hyde och Jesus Christ Superstar och gjorde ett alldeles galant jobb talar för hans mångsidighet. Och inte ens Broadway är främmande för fördärv och utsvävningar visar det sig.

“We would do shots of ginseng before we went onstage with the guys in Bon Jovi. Whereas Pantera would line up forty shots of Crown Royal and Coke before they went out to perform. Going on the road with Pantera was like being on tour with Mike Tyson. An incredibly talented fighter who would think nothing of biting your ear off.”

På minussidan ligger drogbikterna och utsvävningarna. The Dirt i all ära, men här känns det fördärvliga festandet i sina skildringar rent tröttsamma i slutändan, men samtidigt överraskade det mig hur lite turnén Skid Row gjorde med Pantera omnämndes. Den lär ju ha varit episk i sin moraliska dekadans och filmades dessutom i stora delar bakom kulisserna både från Skid Rows och Panteras håll och gavs ut som turnévideos. Ett annat minus är att de insprängda bilderna helt saknar bildtexter så man får gissa vilka personerna är, men eftersom det ofta rör texten runtikring kan man ofta gissa ganska rätt. Största minuset är dock att min favoritplatta med Skid Row, sUBHUMAN rACE, förbigås nästan helt, men det tänker jag minsann råda bot på i ett framtida inlägg.

“By the time we got to the hotel I couldn’t form a sentence. My last memory of this bus ride with Slayer was them all checking into the hotel, as I sat out in the front valet area under a tree, talking to myself. This was back In 1994. I don’t do that shit anymore. I count myself lucky at how I abused my body, over the years, and am still here to tell the tale. Sitting under a tree talking to myself is not my optimum idea of a good time. Cocaine sucks.”

18 and Life on Skid Row är i slutändan något så ovanligt som en rockbiografi skriven av stjärnan själv, där han sprider sin tacksamhet till de som hjälpt honom och dessutom ursäktar sitt beteende till andra han gjort illa på något vis. Ett väldigt kanadensiskt beteende, även om Sebastian råkades födas på Bahamas. Det finns säkert gott om överdrifter och halvsanningar som i vilken annan biografi som helst, men på det hela taget känns boken som en ärlig berättelse av en man som vill återge sin historia utan mellanhänder och skönmålningar.

Odyssey: The definitive examination of (Music From) The Elder (2016)

OdysseyCitat ur Odyssey: “So here we are 35 years later and someone is interested in their least successful album.” Annars är det ju inte alldeles ovanligt att böcker skrivs eller dokumentärer produceras angående lyckade projekt som med tiden fått klassikerstatus, som till exempel Led Zeppelins IV eller Metallicas Master of Puppets. Men 1981 års (Music From) The Elder med Kiss? Kanske den mest feltajmade plattan som gjorts av något band någonsin och som sjönk som en sten på försäljningslistorna? Jo, nog är det värt att poängtera att det ändå är lite ovanligt att någon bemödar sig lägga tid och energi på att skriva en hel bok om en flopp!

Kiss hade några riktigt hyggliga år och var the hottest shit runt 1977-78. Sen gjorde alla i bandet varsin soloplatta som släpptes samtidigt; ett gemensamt projekt som förväntades bli en stor framgång med platinaplattor men som blev en rejäl missräkning. I samma veva gjordes Kiss Meets the Phantom of the Park, en spelfilm som såldes in till bandet som en blandning av A Hard Day’s Night och Star Wars men som blev en ofrivillig fnissorgie på grund av dåligt skådespeleri och töntiga ”actionscener” (som äkta Kiss-nörd älskar man förstås filmen ändå). Därefter två album med ett klart poppigare sound än tidigare och som trots en hit i I Was Made for Lovin’ You lyckades stöta bort många av de gamla fansen.

1981 var det därför dags att gå ut officiellt med att man nu minsann skulle spela in en rejäl rockplatta som skulle återge bandet dess status och glans från fornstora dar! Under låtskrivarprocessen och med ett inte så litet uns av haltande logik ändrade dock bandet sig och spelade istället under hemlighetsmakeri in en slags proggsymfonikonceptplatta, som inte många fattade poängen med. Kiss hade fram till dess i stora drag gjort låtar som hade att göra med ”fuck me, suck me” (Paul Stanleys uttryck), men istället släpptes så The Elder med texter på det aningen dunkla temat ”pojke gör en resa genom gott och ont och växer upp”. Någonting åt det hållet, ingen verkar veta säkert.

Ett litet aber var att skivbolaget bestämde sig för att kasta om låtordningen på slutprodukten, vilket ledde till att handlingen kom i oordning. Man bestämde även att skrota de dialoger som hade spelats in av inhyrda skådespelare och som skulle knutit ihop låtarna med varandra. Resultatet blev ett högst diffust och svårförstått koncept – och fiaskot var ett faktum. Ett klockrent exempel på när ett populärt bands hybris går käpprätt åt helsefyr. Och just därför är Odyssey intressant!

Författaren Julian Gill är en riktigt påläst Kiss-nörd som tidigare har givit ut The Kiss Album Focus-serien och Gene, Ace, Peter & Paul, både med och utan hjälp av sin sidekick Tim McPhate. I Odyssey går han igenom hela The Elders skapandeprocess, vad som ledde fram till den och vad som hände efteråt. Efter att ha läst boken är det frågan om det återstår något att besvara; det är en ordentlig research man gjort. Man har intervjuat varje person som på ett eller annat sätt haft ett finger med i tillkomsten av plattan. Exempel på de som fått komma till tals är bandets mångårige art director Dennis Woloch, producenten Bob Ezrin och Chris Lendt, som bland annat skötte gruppens ekonomi och var vice president för deras management.

Så långt är egentligen allt i sin ordning. Tråkigare blir det av att Julian Gill inte är någon fena på att redigera och sovra i sitt material, något som gäller även hans övriga böcker. Några exempel: när man inte kunde fråga ut en av röstskådespelarna, eftersom denne var död, gjorde man istället en överflödig intervju med dottern. Eller när valfritt intervjuoffer börjar med att säga något i stil med ”Jag minns inte, men…” och sedan gör en utläggning utan att faktiskt komma med något matnyttigt, då kanske man som författare skulle fundera på om ett sådant svar skulle kunna uteslutas ur den färdiga produkten. Man tar även med en ytterst kortfattad tidslinje över vad ett fåtal andra och till synes slumpmässigt utvalda artister hade för sig 1981, vilket knappast bidrar med någonting alls i sammanhanget.

Dock, är du ett Kiss-fan så läser du fortfarande Odyssey med nöje. Framgångssagor i all ära, men misslyckandesagor gör sig också väl som bokmaterial. Tog man bara bort transportsträckorna ur Gills böcker så…

Behemoth: Devil’s Conquistadors (2014)

BehemothNästan 500 sidor information om ett av de hårdaste, tuffaste och bästa metalbanden de senaste två decennierna, det måste väl ändå vara för bra för att vara sant? Ja, lite är det nog det, i alla fall om du vill att biografier ska komma till skott och inte ordbajsa i all oändlighet.

Den officiella Behemoth-biografin Devil’s Conquistadors, skriven av Lukasz Dunaj, är till stora delar utformad som ett intervjureportage i en hårdrockstidning där många i bandets närhet från nu och då har fått komma till tals, vilket i sig kan vara positivt när man ska teckna ett porträtt. Men där andra tidningar och biografier hade gått in och sållat bland stoffet, så förefaller det här som att man låtit precis alla långa utläggningar om allt och ingenting från bokens intervjuoffer passera tryckeriet. Allt är ju faktiskt inte intressant eller ens relevant. En annan brist, som lyckligtvis inte är lika tidsödande, är översättningen från polska till engelska, som gärna hade fått göras av någon mer bevandrad i det engelska språket.

Är då Devil’s Conquistadors inte en läsvärd bok? Klart den är, Behemoth har gått från polsk tonårsunderground till nästintill internationell mainstreamframgång och att få ta del av denna historia är utförandet till trots fascinerande. Att lyckas i musikbranschen är svårt nog för de band som redan befinner sig i musikaliskt bättre bemedlade områden, jämfört med att börja från noll i Polen på 1990-talet. Sedan är förstås ingen hårdrocksbiografi komplett utan en stor portion anekdoter från turnélivet och möten med publik och andra band, vilket det finns gott om i Devil’s Conquistadors. Bland de nämnda finns till exempel svenska Dissection och Deicide från Florida. Just i fallet med Deicide och frontmannen Glen Benton berättas det om dennes fäbless för att använda sin egen avföring till att göra små ”konstverk” av, som sedan lämnas lite överallt i turnébussen för andra att upptäcka… Mysigt!

Anders Johansson – Trumslagarpojken (2016)

AndersJohansson01

”Vi åkte till Leningrad (numera Sankt Petersburg) för att spela nio konserter på Yubileyny Palace of Sports, där en video/liveskiva spelades in på det sista giget. Under någon av de andra konserterna hade någon i publiken tagit med en jättelik fisk, en stör. Den slängdes rakt i ansiktet på Yngwie mitt i hans ensam-gitarrsolo och han blev helt paralyserad och omtöcknad av smällen. Han stod i spotlighten och tittade på den gigantiska fisken i någon minut på golvet, och gitarren bara tjöt. Sekunderna tickade och fisken låg där den låg i det vita ljuset. Efteråt övertygade vi Yngwie om att detta var ett meddelande från den ryska maffian att han skulle bli mördad samma natt.”

Jag skulle vilja påstå att de som haft lite koll på Anders Johanssons karriär genom åren främst faller inom två kategorier (och generationer). Dels det gamla gardet av hårdrockare som följde Yngwie Malmsteens tidiga solokarriär, dels de dryga årtiondet yngre spolingar som vuxit upp med HammerFall. Anders och hans keyboardspelande bror Jens föddes ju dock in i ”kändislivet” som söner till den legendariske pianisten Jan Johansson och logiskt nog är det där som Anders väljer att börja sin berättelse. Styckena om pappa Jan är intressanta även för de som inte spisar jazz, om hur han komponerade den berömda ”Pippi Långstrump-låten” och hur Sveriges mest sålda jazzplatta Jazz på svenska (som växt till en av mina instrumental-favoriter i och med det här inlägget) kom att bli till. Han berättar också om hur pappa Jan färgat av sig rent musikaliskt på sina söner och hur hans alltför tidiga död i en bilolycka 1968, då Anders endast var sex år, kom att färga hans humör nattsvart och hatiskt för lång tid framöver.

Som barn av det tidiga 70-talet känner jag igen en hel del av Anders beskrivning av sin 60-talsbarndom. Och hans och Jens överjävliga och ADHD-aktiga beteende (tänk er två mer nutida, överintelligenta och tekniskt väldigt begåvade Emil i Lönneberga-typer) känner jag igen från min yngre bror. Deras dödsföraktande barndomslekar får våra ”kasta isboll med sten i” och ”åka pulka ner för trapporna” att blekna rejält i jämförelse och det är ett under att deras mor (som fyller 88 i år) fortfarande är i livet med tanke på allt jävelskap de ställt till med. Efter att ha åkt dit för en bilstöld i tonåren ändras dock banan för Anders, som var på väg åt alldeles fel håll och proffsmusiklivet tog sina första stapplande steg med bandet Silver Mountain.

”En dag när mamma var nere i Limhamn för att handla, det vill säga sex kilometer hemifrån, släpade Jens upp orgeln och en högtalare på andra våningen av huset och spelade så högt det gick, ute på en balkong. Ljudet strömmade rakt ut. Vansinnigt högt. Mammas ådror frös till is av fasa när hon hörde de välbekanta tonerna nere i Limhamn.”

Del två i boken går under namnet Yngwie & Co och har man läst Yngwie-böckerna jag recenserade här på bloggen för ett par år sen funkar det här definitivt som kompletterande material, då man får en tredje och på många sätt annorlunda infallsvinkel eftersom Yngwie själv skönmålade och hoppade över mycket i sin bok och Anders Tengner utgick från vittnen i sin. Än en gång får man dock bekräftat vilken usel bilförare Yngwie var och än en gång blir man varse i ännu högre grad vilken skithög deras dåvarande manager Andy Trueman (ofta kallad Falseman) var. Att han kom undan med allt han gjorde (kokainsmuggling, lurade bandet på enorma summor pengar, etc.) är sanslöst. Det jag inte insett förrän nu är att mycket av skadegörelsen och upptågen som var vardag under den här tiden i mångt och mycket var en protest mot Andy för hur lite bandet fick betalt.

”Vi ansåg att vi kunde straffa Andy på två sätt. Genom att sluta i bandet eller ställa till med oreda, fortsätta turnera och upptäcka världen. Vi valde det senare.”

Trueman anges också som skälet till att Yngwies attityd och stil så sakteliga förändrades till det sämre (brittisk accent, lyxkonsumtion, kokainmissbruk, etc.) Fram till runt 1986 hade Yngwie faktiskt vänstersympatier och dedicerade plattan Trilogy till Olof Palmes minne. Idag skulle jag tippa på att han tänker rösta på Trump i november. Anders försvarar dock Yngwie i mycket hur konstigt han än betedde sig, dock erkänner han att Yngwie var en egocentrisk och empatiskt störd människa och att han dessutom var extremt homofobisk nämns mer än en gång. Yngwie-tidens omtalade upptåg och fylleslag ges det många exempel på och konstigt vore väl annars. ”You released the focking fury”-incidenten har givetvis ett eget stycke och en utförlig och förmodat mest sanningsenliga redogörelsen för hur det hela gick till. Bland bilderna i mitten hittar man dessutom tanten som var orsak till det hela.

”En mer anmärkningsvärd händelse inträffade ett par år senare i Michigan. Jag var sjuk så jag låg i mitt rum och mådde väldigt dåligt, men de andra gick till hotellbaren. Där började Yngwie och Jens diskutera vem som var bäst, Bach eller Beethoven. Bach tror jag de båda tycker egentligen, men på fyllan blev det någon förbistring dem emellan. Som så ofta när alkohol är med i bilden. Yngwies argument tröt så han ville visa Jens vem som bestämde och vem som var störst och starkast genom att ta ett glasbord och kasta baklänges i baren utan att se vart det hamnade. Det träffade vicepresidenten för General Motors rakt i huvudet så han skadades halvallvarligt. Här går historierna isär lite, tjugo stygn och medvetslös har jag till exempel hört. Groggy och fem stygn tippar jag och det är ju rätt illa det med.”

Något Anders och Jens sysselsatte sig med efter Yngwie-eran var att sätta samman en massa konstellationer som spelade progressiv jazz/fusion med skumma rytmer (”Vi körde 33/8-delar. 7-takt. Fem över fyra samt en hel hoper grupperingar man normalt inte hör”). Dessa avhandlas i tredje delen, betitlad Mellanspel. Basisten Jonas Hellborg förekom i flertalet av dessa, en snubbe som åtminstone jag blev nyfiken på att kolla upp närmare. Bakteria (kika in texten…) var ett annat projekt de startade runt den här tiden, med texter så pass sjuka att ingen ville ge ut plattan. De fåtal exemplar som letade sig ut på marknaden bär den tankeväckande titeln Defecate, Suffocate, Mutilate, Masturbate. För att väcka ännu mera anstöt hade de planer på att låta Christer Pettersson (?!) sjunga på ett par spår, men han var för nersupen och obehaglig att ha att göra med. Metal Blade som ratat dem stal sedan konceptet och startade det likartade men enligt Anders långt mesigare projektet Brujeria. Efter Yngwie och innan HammerFall spelade Anders dessutom in en platta med självaste Owe Thörnqvist (som kallades Owie ”för han hade lite likheter med Yngwie ibland”), vilket var nytt för mig. Nu är jag ju ingen vidare Owie-konnässör, men ändå.

HammerFall-tiden (del fyra) beskrivs i stora delar som rätt miserabel trots att Anders var med i femton år. Han var hårt hållen, den kreativa inputen han tilläts bidra med var minimal och känslan av ”inhyrd musiker” lyser igenom i mycket. Jag visste inte speciellt mycket om HammerFall då min fetish för bandet är ganska minimal och jag har följdaktligen heller inte läst Oscar Dronjaks bok Legenden om HammerFall (2014) utan bara vad som stått i diverse musikblaskor. Mina fördomar om HammerFall som ett toppstyrt posörband införlivades dock storligen. Läser man mellan raderna så förstår man vad Anders egentligen tycker om Oscar och Joacim Cans, men är för diplomatisk för att skriva rätt ut. Under HammerFall-tiden tog Oscar med bravur över den störiga rollen som fyllot som gick alla på nerverna (a.k.a. Yngwie), ett drag som Anders dock uppskattade. Det jag tycker är konstigt är att Anders trots att han verkar rätt framåt som person ändå under stora delar av sitt musikerliv varit en bifigur och funnit sig i det, för han vill ju egentligen ta plats.

”HammerFall kommer från en annan musiktradition än jag, som är omkring tio år äldre än de andra medlemmarna. Jag lyssnade på band som Deep Purple där improvisationer premierades. De andra i HammerFall lyssnade på Judas Priest, Manowar, Iron Maiden, Helloween och liknande. Inget fel på det, men det blev ofta klagomål då jag improviserade live, eller i studion. Jag försökte anpassa mig så gott det gick med mer eller mindre framgång. Ibland kunde jag inte hålla mig till de strikta ramarna, utan improviserade hej vilt, särskilt om någon annan trummis kollade.”

Jag hade på känn redan innan jag slog upp första sidan att den här boken skulle bli lite utöver det vanliga. Man får fniss i halsen redan i Jens Johanssons introduktion och efter det faller gapskratten tätt. Anders är av naturen en extremt nojig person som genom hela livet haft sina duster med diverse tvångstankar och slängar av Tourettes, vilket jag känner igen mig i (åtminstone vad gäller tvångstankar) och det är rätt skönt att läsa om någon som är flera snäpp värre och få lite perspektiv. I övrigt upplever jag honom som intelligent med ett rikt och målande språk och diplomatisk och schyst utan att för den skull skönmåla historien. Den han berättar mest pinsamma idiotier och dåraktigheter om är faktiskt sig själv (med Jens som god tvåa) och han försöker aldrig ge sken av att vara något han inte är, utan känns på det hela taget väldigt ärlig. Namedroppandet är för övrigt omfattande både vad gäller musiker, plattor och knepiga låtar och stycken man missat (såsom Frank Zappas The Black Page). Det festas med Metallica här och Svullo där, det pruttas i hissen på Mayflower Hotel i New York med en föga entusiastisk Prince och det trumråddas åt självaste surkarten Ginger Baker.

På minuskontot hamnar en del upprepningar här och var liksom en del stavfel och slarvfel, vilket är förvånande med tanke på att han nämner att bland annat Jens kontrolläst materialet. Lite störande och onödigt är det även när han citerar folk på engelska, men det må va hänt. Och eftersom Jens nämns i var och varannan mening hade det kanske inte varit en så dum idé att skriva boken ihop, eller i alla fall haft lite kommentarer här och var från honom. Men även om Jens inte varit med och författat så har han varit bollplank genom processen, och hans åsikter lyfts fram både här och där.

Boken är mer än en rockbiografi, då folk födda helt utan musikintresse lätt skulle kunna sluka den med behållning. De barnförbjudna Spinal Tap-historierna står stundvis som spön i backen och när jag läst ut den hade jag sju kollegieblocksidor fullkluddade på båda sidor, vilket är mer än jag haft någon gång jag fört anteckningar till en recension här på bloggen. Torde säga en del. Att sålla och skriva den här recensionen var således ett rent helvete, men också ett välsignat nöje. Läser ni bara en bok i år så rekommenderar jag starkt Trumslagarpojken.

Lita Ford – Living Like a Runaway: A Memoir (2016)

LitaFord01

Efter ett precis lagom ryggdunkande förord av självaste Dee Snider slungas man in i historien om Lita Ford, alias The Queen of Metal. Från att som självlärd gitarrist blott 16 år gammal ha kastat sig in i den kraftigt mansdominerade rockvärlden med The Runaways, får man sedan följa hennes karriär och liv genom motgångar och succéer i en historia som gjord för att hamna på vita duken (vilket den ju delvis redan gjort).

Boken är författad tillsammans med Martina Fasano, som nämns med ett kort tack först på sista sidan i boken så hur stor del hon har i slutprodukten är oklart. Under fem års tid jobbade Lita med tre olika skribenter, men valde att slutföra boken ensam då ingen riktigt kunde fånga hennes röst.

Även om jag följt Litas karriär sedan mitten av 80-talet så visste jag inte speciellt mycket om människan bakom artisten och eftersom jag knappt hört något om eller från henne på nära tjugo år hade jag heller ingen aning om hur hennes liv sett ut sedan dess, eller vilket helvete hon genomled under sitt senaste äktenskap. Hon går dock inte in på några detaljer i boken av respekt för sina söner, men man kan ana en del om man läser mellan raderna. Jag hade heller ingen vidare koll på The Runaways karriär, vilket man definitivt får här.

“So there I was, in the Scorpions’ dressing room, stoned, hiding under a table with a slice of white-chocolate cheesecake in my hand. Thank God nobody found me.”

Det är ganska mycket sex, droger och rock ’n’ roll mellan pärmarna, precis som man kan förvänta sig av en schyst rockbiografi. Faktiskt mycket mer än vad jag hade förväntat mig. Lita är minsann inte blyg för att dela med sig av pikanta, pinsamma och smått chockerande detaljer, som att hon fick flatlöss efter en natt med Dee Dee Ramone, eller att hon snortade metamfetamin med Lemmy när de skrev Can’t Catch Me. Det känns ganska befriande att en kvinna för en gångs skull får skryta om sina sexuella eskapader, även om det kanske blir lite väl mycket av det goda. Bland liggen nämns bland andra storfräsare som Ritchie Blackmore, Glenn Tipton och Eddie Van Halen. Man får dessutom en tur bakom kulisserna på hennes förhållanden med Nikki Sixx, Chris Holmes och Tony Iommi, där den sistnämne knappast framstår som någon gentleman. Man kan lugnt påstå att det knappast råder någon brist på rockcelebriteter eller smaskigt skvaller.

Det är också riktigt uppfriskande med en biografi från en kvinnlig rockstjärna för en gångs skull, som kan vittna om hur svår och orättvis rockvärlden kunde och fortfarande kan te sig och hur svårt det kan vara att bli respekterad som kvinnlig musiker. Vad som är lite förbryllande är att hon framstår som en stark och självständig kvinna i större delen av boken, för att sedan under sexton år i stort sett vara en slav åt sin dåvarande man.

“Sharon managed me during the worst time of Ozzy’s drug use. A few weeks after the release of Close My Eyes Forever, I went to a party full of celebrities, and I ran into Ozzy. He looked at me, pointed his finger in my face, and said, “Do I know you? I know you, right?” “Holy fuck, Ozzy. We have a top-ten single together.” The one and only top-ten hit single you’ve ever had in your life, and you don’t know my name?”

Lita verkar ha lite svårt för att trampa folk på tårna, så på minuskontot ligger att hon är aningen för snäll och mjäkig. Lite fler verbala snytingar kunde ha utdelats. Sharon Osbourne får för all del ta en hel del välförtjänt skit, men hennes komplicerade och stundtals kyliga relation till Joan Jett hade exempelvis kunnat utforskas djupare. Hon hoppar dessutom lite väl mycket fram och tillbaka i tiden, vilket ibland rör till det. Boken är därtill alldeles för kort (262 sidor) med tanke på att den avhandlar en 40 år lång karriär, där exempelvis slutperioden av The Runaways-tiden känns rejält avsnoppad.

Men trots sina brister är det här ändå en hyfsat suverän och underhållande biografi över en av hårdrockens största kvinnliga ikoner och för ett Mötley-fan som undertecknad är boken nödvändig som kompletterande del av musikhistorien.

Corey Taylor – A Funny Thing Happened on the Way to Heaven (2013)

De som förstått vårt namn och har koll på vad vi står för, begriper nog också varför den här recensionen är så långt ute på beyond-vingen man kan komma. Jag bråkade länge med mig själv om jag skulle lägga upp den alls. Samtidigt är vi ju inte den mest aktiva musikbloggen, men det vi lägger upp står vi för till hundra procent. Inga jävla halvmesyrer med andra ord. Så här är den.

CoreyTaylor-AFunnyThing-00

A Funny Thing Happened on the Way to Heaven kombinerar två av mina favoritintressen, nämligen musik och det paranormala. Hårdrocken har sedan larvstadiet på 60-talet garnerat sina texter och estetik med ockulta och paranormala teman och element. Black Sabbath vittnade om paranormala upplevelser när de spelade in Sabbath Bloody Sabbath i Clearwell Castle i Gloucestershire, medan Ronnie James Dio och Ritchie Blackmore roade sig med seanser närhelst tid gavs under 70-talet. Till och med Mötley Crüe’s The Dirt innehåller ett visst mått av det paranormala (något med flygande gafflar på den tiden Lita Ford dejtade Nikki Sixx om jag inte minns fel).

Själv sitter jag fortfarande på staketet, om man ska direktöversätta det engelska uttrycket för någon som inte bestämt sig, även om jag också haft min beskärda del av oförklarliga upplevelser. Genom åren har jag också lärt mig att ignorera de cyniker som himlar med ögonen istället för att försöka övertyga dem, liksom jag lärt mig att godta att inte alla delar mitt tycke och smak vad gäller musik eller film. Det lär dock förmodligen vara enklare att få ett Jehovas Vittne att börja lyssna på Deicide eller Cattle Decapitation än att få en hårdnackad skeptiker att tro på en andevärld i min mening. Således är min ståndpunkt att Corey Taylor talar absolut sanning i den här boken. Kändisskap, fans och pengar hade han redan, så vad han i slutändan gör med den här boken är att utsätta sig för en veritabel skitstorm av påhopp och hat från oliktänkande.

“There are inconceivable mysteries beyond our horizons, out into the nether space, millions upon millions upon millions of miles and lifetimes away that most of us neither have the capacity nor the patience to venture toward. Fuck, there are still places on this planet that man has not explored and there are species that we have not discovered, not to mention the rapid advances in technology on a regular basis. So for skeptics to tell me there is no way these things can exist or that what I am saying herein cannot be true is a pile of obstructive dick snot.”

Corey är en hängiven ateist (men upplevs mer som en agnostiker), vilket må vara lite motsägelsefullt i sammanhanget och han är starkt kritisk mot religion i allmänhet och vad den utvecklats till i USA i synnerhet, med dess motsättningar och bristande acceptans för oliktänkande. Han pungsparkar den kristna amerikanska högern med blykängor och ämnen som vapenkontroll, minoritetshat och intelligent design får också sin del av kängan. Endast en fullskalig jubelidiot skulle göra något liknande i hans ställning och motivationen torde ha kommit helt ifrån behovet att berätta, oavsett konsekvenserna. Han respekterar dock de som väljer att tro och mer än en gång klär han mina egna uppfattningar och föreställningar om religion och det paranormala i ord bortom min egna kompetens. Han är därtill en fantastisk ordsmed i det att man verkligen förstår hur han menar och vad han menar.

Huvuddelen av boken består av självupplevda händelser som tar vid redan när Corey var endast nio år gammal. En av historierna utspelar sig på adressen 2451 Laurel Canyon i Hollywood, ett mytomspunnet hus som numera ägs av producenten Rick Rubin. Här spelade Slipknot 2003 in vad som skulle bli Vol 3: (The Subliminal Verses) och Taylor delade rum med Clown. Samtliga involverade blev under vistelsen övertygade om att stället var hemsökt och därtill närmast paranoida. Detaljerna låter jag er läsa om själva och oavsett vad man själv tror och tycker så utlovar jag intressant läsning. Corey är ofta lika klurig, fyndig och rolig som exempelvis Lemmy och han glider lika ofta ifrån ämnet som den sistnämnde gjorde i självbiografin White Line Fever.

“Between the Council of Nicea and the nineteenth-century advent of Dispensationism, it really is a wonder that more Christians do not sit up, put their newspaper and coffee down, and say, “Wait a minute… what the fuck?”

Då och då flashar Coreys liv som rockstjärna förbi i små anekdoter för att rama in historierna, men det är det paranormala som sitter i framsätet hela tiden. Detta är ingalunda någon rockbiografi, även om namn som Trent Reznor och Sebastian Bach flyger förbi. Humorn, som inte sällan rör sig nedanför bältet, genomsyrar materialet och man kommer på sig själv med att fnissa ofta och mycket. Det ryms även en hel del filosofi och filosofier mellan pärmarna om strukturer och relativitet, om att allting behöver en motpol för att bli det det är, kaos versus ordning, etc. Han leker fram sina egna teorier byggda på vad han vet om strängteori, singularitet och kvantfysik och gör det lättfattligt och hyfsat plausibelt och slänger således fram många både egenskapade och lånade idéer och teorier som får läsaren att tänka utanför lådan.

Som sagt, även för den som inte tror ett smack på det paranormala funkar boken, delvis på grund av Coreys humor, delvis på hans förmåga att spotta ur sig suveräna citat och fyndigheter. Lättläst, underhållande, utmanande och hyfsat provokativ blir mitt slutgiltiga omdöme.