Philip Lynott: Still in Love With You (2014)

still in loveSom vi ju alla vet är det en allmänt vedertagen sanning att irländska Thin Lizzy under framförallt åren 1975-79 är det bästa som någonsin hänt musikvärlden, ett obestridligt faktum som tål att upprepas. Hade du däremot frågat James Hetfield och Cliff Burton så skulle de båda antagligen ha svarat att det är de tidiga plattorna, det vill säga från 1971-73 när bandet var en trio med Eric Bell på gitarr, som var the hottest shit. Hetfield skulle gärna vilja göra en cover på Honesty is no Excuse från 1971 års självbetitlade debut-LP, medan Cliff Burton tydligen ska ha varit ett stort fan av framförallt albumet Shades of a Blue Orphanage från 1972 (enligt undertecknad det närmaste Thin Lizzy kom att frambringa en plump i diskografin). Intressant är att de båda unga thrashslynglarna faktiskt lyckades träffa Phil Lynott 1984 och då få varsitt exemplar av en av hans diktsamlingar.

Ovanstående Metallica-relaterade uppgifter finns med i den i november utgivna boken Philip Lynott: Still in Love with You, som gjorts av samma team som låg bakom utställningen med samma namn som ägde rum i Dublin under 2011-2012, det vill säga den irländska tidningen Hot Press i samarbete med mamma Philomena Lynott. Precis som med visningen är det inget hafsverk utan genomarbetat med en hel del nytt stoff och ett stort antal bilder i ett A4-format på över 250 sidor. Boken kan sägas vara en förlängning av utställningen; mycket av det material som visades upp där återfinns här i bildform, såsom skivomslag, handskrivna texter, affischer, personliga fotografier och dokument av olika slag.

Många personer i bandets närhet har bidragit med sina historier, och som vanligt i sådana här sammanhang får man ännu en gång läsa sådant som man har fått ta del av i andra källor. Till exempel får man återuppleva Brush Shiels redogörelse för hur Phil Lynott fick lämna det gemensamma bandet Skid Row som han var sångare i, för att därefter lära sig att lira bas och bilda Thin Lizzy. Både Hetfields, Shiels och en del andras uttalanden känns alltså bekanta sedan förut, så högst troligen är inte alla utsagor exklusiva för boken. Dock finns här ändå tillräckligt många nya och intresseskapande perspektiv från personer som inte medverkat i tidigare böcker och dokumentärer, som till exempel Gale Claydon, Phil Lynotts mångåriga flickvän från tiden innan och i början av bandets karriär (Gale som för övrigt omnämns i Look What the Wind Blew In). Samtidigt kan man notera att vissa personer inte medverkar alls, som bland andra Phil Lynotts fru Caroline eller något av hans tre (kända) barn Sarah, Cathleen och den länge hemlige sonen Macdaragh Lambe. Just döttrarna har mig veterligen aldrig varit med i något större officiellt sammanhang där de diskuterat sin far.

Philip Lynott: Still in Love With You finns för närvarande bara att köpa via Hot Press egen sida, något som undertecknad kan gå ed på fungerar alldeles utmärkt. Är du ett fan så är boken ett givet köp. Gillar du däremot inte Thin Lizzy borde du bli generad och börja med det snarast!


Yngwie vs Yngwie

Yngwie01Finished

Jag gick kanske lite väl långt där i början, men det är inte så lätt att hålla huvudet kallt när alla säger att du är Gud. Till slut tror man att ens skit luktar som rosor.
– Yngwie Malmsteen

Är det någon svensk som kommer i närheten av Mötley Crües eller Ozzys vilda leverne och förtjänar att kallas rockstjärna så är det Yngwie Malmsteen. Han har brutit mot en hel hoper budord genom åren och levt rockstjärnelivet till fullo med droger, fylla, krogslagsmål, nerpissade tv-apparater, sönderbajsade kaffebryggare och demolerade hotellrum som givna inslag och lever dessutom fortfarande för att berätta om det. Framför allt har han brutit mot det första budordet. Yngwies gud är Yngwie och har alltid varit. Och med all rätt, för han har verkligen kämpat sig till den position han har idag.

Jag har alltid haft lite av en hatkärlek till Yngwie och uppfattat honom som en hyfsat dryg och egocentrisk varelse samtidigt som jag gillat hans humor och avgudat hans talang och den uppfattningen har efter att ha läst de här böckerna inte ändrats ett dyft. Jag kunde kort sagt säga att motsatsen till Yngwie Malmsteen torde vara en tondöv, humorlös diplomat med en extrem självinsikt. Men jag säger som bekant aldrig något kortfattat. Det jag stört mig mest på rent musikaliskt är hans oförmåga att ändra soundet och släppa in lite fler i låtskrivarprocessen, men samtidigt beundrar jag honom för hans obeveklighet att inte förändras och hans övertygelse och vision om hur rockmusik bör låta. Det kan vara just de egenskaperna som gjort att han numera är en ikon inom rockmusiken snarare än en fotnot i musikhistorien.

För ett par år sedan släpptes Anders Tengners Yngwie-biografi Såsom I Himmelen, Så Ock På Jorden och förra året utgavs även Yngwies egna memoarer Vilja Av Stål (eller Relentless som den heter på utrikiska), så jag tänkte mig på en liten jämförelse av de båda böckerna medan jag fortfarande har dem färskt i minnet. Egendomligt nog är Anders Tengners bok den som lyckas gå mest på djupet och känns ärligast. Själva kärnan till en bra biografi är att ha med så mycket detaljer som möjligt och inte plocka bort något obekvämt, något Tengner lyckas med (fast nu handlar det ju inte om honom, vilket hjälper). Boken är skriven helt utan Yngwies inblandning även om han erbjöds att medverka, vilket han avböjde. Yngwie försökte även påverka ett flertal andra att inte ställa upp på intervjuer, vilket han i ett par fall lyckades med. Ändå bygger den på intervjuer från över 50 personer, alla med en nära relation till Yngwie. Yngwie själv kommer också till tals via gamla intervjuer från olika källor.

För att citera Tengner själv om bokens tillblivelse: ”Det här är det enskilt största och mest komplexa researcharbete jag gjort under mina trettio år som journalist. Att i detalj kartlägga en människas liv, från barndomen och framåt, är dessutom en märklig upplevelse. Jag levde under drygt åtta månader i Yngwies förflutna, från morgon till kväll. Allt jag pratade om var honom, allt jag läste och googlade handlade om Yngwie.” Tengner har dessutom försökt vara så trogen tidslinjen som möjligt vilket inte alltid kan ha varit lätt. Tallee Savage, Yngwies första flickvän, förde dock dagbok vilket lär ha hjälpt enormt när det gäller de första åren i karriären. Man får förmoda att Yngwie läst Anders bok eftersom han inte helt oväntat har anklagat den för att innehålla rena lögner. Jag skulle bra gärna velat veta vad han tyckte om en del pikanta avslöjanden, som t.ex. när polaren Ronnie James Dio bett sin passopp att bjuda Yngwie på en ollad drink.

Yngwies bok verkar vara skriven utan medförfattare, ingen annan nämns i alla fall på omslaget även om han i en intervju i dokumentärfilmen Så Jävla Metal säger att han under ett par år dikterat till, citat: ”en skribent, engelsk professor är hon”. Av någon outgrundlig anledning trodde jag att den skulle vara författad på hans modersmål, vilket den naturligtvis inte är, så följaktligen läste jag en relativt krattig svensk översättning. Yngwies morbror Ryno, som hjälpte honom mycket i studion i början av karriären, översätts exempelvis plötsligt och framledes till farbror. Boken är dessutom full av upprepningar (vilket dock inte är översättarens fel). Yngwie säger en sak och sedan säger han det igen med lite andra ord, som om han inte riktigt litar på läsarens intelligens. Stora delar består av gnäll över förlorade pengar, gnäll över managers och gnäll över gamla bandmedlemmar och man bedövas stundvis av all negativitet. Han är dessutom iskall emot sitt gamla hemland som i stort sett beskrivs som en Sovjetstat som inte tillät någon att sticka ut eller tjäna pengar och som utöver två ljumma veckor om året består av snö upp till knäna. Men den stora och sorgliga skillnaden böckerna emellan är att Yngwie bara skrapar på ytan till stora delar av sitt egna liv. Han nämner inte ens att han fram till han var tolv år hette Lannerbäck i efternamn (efter sin far, Malmsten var hans mors flicknamn). Inga av hans före detta flickvänner och fruar nämns heller annat än i förbigående och aldrig vid namn, vilket säkerligen är hans nuvarande frus/managers förtjänst. Det som står ut mest och känns mest personligt är hans egna ord om bilkraschen 1987 som nästan tog hans liv och efteråt nästan avslutade hans karriär på grund av hans ickefungerande plektrumnäve (samma kapitel avhandlar även bortgången av hans mamma och bror, också närmast i förbigående). Kapitlet om hur han skrev Concerto Suite for Electric Guitar and Orchestra är en annan höjdpunkt. Där lyser Malmsteens kärlek till och förståelse för klassisk musik igenom och man får en inblick i vilken ambitiös och driven människa han är.

Ni ser ju vilken bok jag föredrar, men samtidigt vill jag inte ha någon av böckerna oläst. Dock finns det stora skillnader. Ofta står uppgifterna i de båda i bjärt kontrast mot varandra och det är upp till läsaren att bestämma vem man tror på. You release the fockin’ fury”-incidenten beskrivs på två helt olika vis, inklusive hur citatet lät. I Yngwies bok snackar han om att han hade en motorcykel som han körde med upp och ner i trapporna i skolan. I Anders bok nämns ingen motorcykel, däremot minns hans klasskamrater att han hade en trehjulig ”gubbmoppe” med hytt. Knappast ett fordon man bestiger trappor med om man inte är självmordsbenägen. Att Yngwie varit våldsam i sina tidigare förhållanden vittnar alla hans tidigare flickvänner och fruar om i Anders bok och om så bara hälften är sant vore det mer än nog. I sin egen bok får han det nästan att framstå som om han själv vore offret. Händelsen då ett SWAT-team efter åtta timmars belägring arresterade Yngwie ges även den i två vitt skilda versioner. Hans nuvarande fru/manager April (eller Ebru Solmaz som hon är döpt till) beskrivs i Anders bok undantagslöst som en beräknande zigenare vars enda goda bedrift är att ha fått Yngwie nykter. Yngwie däremot beskriver henne som… ja, ni fattar nog.

Idealet hade varit att slå ihop böckerna (vilket hade skett om Yngwie hade sagt ja till Anders invit) eftersom de två verken kompletterar varandra perfekt. Vill man ha en inblick i människan och geniet Yngwie bör man således läsa båda och då förslagsvis börja med hans egen bok. Och de som tvivlar på att Yngwie har humor så avslutar jag med det här citatet:

Vet du att min IQ är jävligt hög? Den enda anledningen till att jag blir full är så att jag kan komma ned till bandets nivå och hänga med er.
– Yngwie till John Macaluso

Och eftersom det här är en musikblogg kan man inte sluta med ett citat, så jag väljer underbara Icarus’ Dream Suite Op. 4 från hans första soloalbum Rising Force (1984).

Anders Tengner – Access All Areas (2011)

”Det är många i min omgivning som under åren påpekat att jag hade världens bästa jobb. Och visst låg det något i det. När förstaklassflyg, limousiner, hotellsviter, gourmetmiddagar och storslagna fester i västvärldens metropoler inramade arbetstiden som bestod av personliga möten med världens största rockartister hade det varit förbannat dumt att klaga.”

Anders Tengner borde de flesta läsare av bloggen känna till någorlunda. Tillsammans med Pär Fontander och Martin Carlsson finns det få som gjort så mycket för att sprida kunskap om den hårdare musiken i Sverige. Han började sin journalistbana redan som fjunig tonåring när han följde The Runaways runt i Sverige i egenskap av fanclub-representant i slutet av 70-talet. Sedermera blev han skribent för tidningarna OKEJ och Rocket som får ses som föregångare till de mer renodlade svenska hårdrockstidningarna Heavy Mental, Sweden Rock Magazine och Close-Up Magazine. Utöver sin roll som journalist har han även varit programledare för bland annat Metalljournalen och Metropolis, men snackar man TV är han nog mest känd för det här inslaget, där han grillades av Siewert Öholm i ett oerhört vinklat inslag i SVT:s Svar Direkt, rörande den obeskrivligt vederstyggliga gruppen ”VASSP”. (Hela inslaget finns för övrigt att se här.)

AndersTengner01

Access All Areas är lite av en självbiografi, samtidigt som den avhandlar möten och bakom kulisserna-upplevelser med några av hårdrockens legendarer. Som hängiven OKEJ-läsare när det begav sig så kommer jag fortfarande ihåg bråkdelar av en del intervjuer, speciellt de som gjordes i egenskap av rått-pseudonymen Johnny O’kej, där man fick reda på lite under bältet-grejer. Större delen av boken utgörs dock av tidigare opublicerade snaskigheter som hur Tengner lyckades somna under en intervju med Ritchie Blackmore, Ian Gillans tankar om otrohet under turné, Cliff Burtons sista dag i livet (där OKEJ fick sista intervjun någonsin) och hur det kom sig att Phil Lynott lade bas på en Heavy Load-låt. Skojiga Spinal Tap-historier är det också gott om, som vad Ian Paice gjorde en gång när dasspappret var slut och vad som var Ian Hauglands främsta partytrick. Att livet som journalist inte alltid är en dans på rosor får man sig också till livs via möten med allehanda uppblåsta egon (Glenn Hughes, Yngwie Malmsteen, Ritchie Blackmore, Don Dokken, Jon Bon Jovi, etc.) och berättelser om pissmissiler i fotodiken, m.m. Och då har jag bara skrapat på ytan.

Tengner skriver engagerat och insatt även om en del slarvfel sticker i ögonen på en stavfelsallergiker som undertecknad. Guns N’ Roses låt Nightrain skrivs som Night Train, ordet ”line-upet” förekommer rätt flitigt och ”trashmetal” benämns som genre, vilket gränsar till tjänstefel. En del störande översättningsfel förekommer också, Ozzy Osbourne säger t.ex. i en intervju: ”Det hade varit osmakligt att rida på hans död”, om Randy Rhoads. Bruce Dickinson (Iron Maiden) säger i en annan: ”I USA måste vi ta med oss egen scen också. Det blir sex truckar”. Svenska och engelska blandas dessutom ibland på ett störande vis, som ”1991 var money fortfarande knappast the object”, ”Jag cashade in mileage från TWA som jag regelbundet flög med” och ”Han scorade direkt”. Fler foton hade heller inte skadat, gärna insprängda i texten så man slapp bläddra fram och tillbaka som en byfåne. Bortser man från dessa petitesser så är det här obigatorisk läsning om man är det minsta intresserad av lite tyngre musik och det är inte utan att man då och då måste lägga ifrån sig boken i ren avundsjukeångest över vad Tengner faktiskt varit med om. Har man minsta intresse av den hårdare musiken eller musikjournalistik i det stora hela så är den här tegelstenen (> 450 sidor) självklar lektyr.

Paul Stanley – Face the Music: A Life Exposed (2014)

stanley fat assJaha… det här var ju en smått överraskande läsning. Efter att man hade läst Peter Criss självbiografi kom man fram till att han mest framstod som en grinolle. Inget var bra och anklagelser slängdes iväg mot allt och alla till både höger och vänster. Så läser man den store, självsäkre frontmannen Paul Stanleys dito och tja, även han har tydligen haft en hel del osäkerhet och frustrationer som han velat få utlopp för, och när han då samlar alla dessa i en bok så blir det en rejäl skopa ris mot forna bandmedlemmar och andra personer i både bandets och hans privata krets.

Enligt Paul Stanley ska hans föräldrar ha haft inställningen att man inte ska klema bort sina barn för mycket, eller som i hans fall: inte alls. Han upplevde att han under uppväxten snarast blev nertryckt, detta som ett led i att bli härdad mot livets svårigheter. Paul, som i unga år var en aning knubbig, blev till exempel av sin far kallad ”Stanley fat ass”. När han inför sin 13-årsdag önskade att få en första gitarr, och då specifikt att det skulle vara en elektrisk sådan, fick han istället en begagnad japansk akustisk gitarr med nylonsträngar – som dessutom hade ett huvud som hade gått av och blivit uselt reparerat av tidigare ägare. Fast då ska det i rättvisans namn tilläggas att hans syster hade missbruksproblem och födde ett barn som Pauls föräldrar tog hand om. Kanske gjorde de ändå så gott de kunde under sådana omständigheter och att Paul mycket väl kan vara för hårt dömande mot sin far och mor.

Ett genomgående inslag boken igenom är hans ena deformerade öra (sök på microtia för vidare information) som dessutom gjorde honom döv på en sida. Utöver att han som sagt inte var riktigt nöjd med sina föräldrar fick han under barndomen även höra att han var ett ”freak” av andra ungar (något som därmed kanske ger låten Freak på senaste KISS-plattan Monster (2012) en lite djupare mening). Långt upp i vuxen ålder gjorde dessa faktorer honom till en osäker individ med dålig självkänsla som ogillade att bli granskad och kritiserad av andra, och till följd av detta hade han det knepigt med det sociala och att skaffa riktiga vänner. Att bli en populär rockstjärna med långt hår som kunde dölja örat hjälpte länge bara marginellt; i ett ställe i boken återger han hur KISS på 1970-talet spelat inför ett utsålt Madison Square Garden i hemstaden New York. Istället för att hänga med sina polare efter spelningen åkte han ensam till ett nattöppet hak och åt soppa istället. (Å andra sidan, det skulle väl vilken annan rockstjärna med en massa vänner också kunnat göra för att få lite distans till cirkusen kring sig själv.)

Ett annat genomgående inslag i boken är det ständiga kritiserandet och nedvärderandet av framförallt de egna bandkamraterna. De få som kommer undan är Bruce Kulick, Tommy Thayer och Eric Singer. Övriga, det vill säga Ace Frehley, Peter Criss, Gene Simmons, Vinnie Vincent och Mark St. John, får alla sin beskärda del. Innan Paul började jobba på sin självbiografi kan man rimligen anta att han hade läst Peter Criss bok och dennes förlöjliganden om sig själv, för Criss tillkortakommanden ägnas det en hel del text åt. Å ena sidan tycker man att det är fånigt att griniga, rika gubbar i 60-årsåldern ägnar sig åt pajkastning. Å andra sidan ska det erkännas att det är underhållande läsning att få ta del av alla Spinal Tap-aktiga anekdoter. Som exempel kan tas att Peter Criss hade en egen ”instruktionsbok” som de hotellanställda skulle ta del av när bandet kom till ett nytt boende, instruktioner som bara gällde just honom, och om dessa inte följdes gnällde katten som en stucken gris.

Paul Stanleys syfte med sin självbiografi kan mycket väl vara att visa att man trots svårigheter kan ta sig till toppen. Men så miserabel och kverulerande som han framstår i stora partier av boken så lyckas han knappast förmedla något av inspirerande karaktär. Det är ändå en mycket intressant och rekommenderad läsning, särskilt med tanke på att han länge hävdade att han aldrig skulle publicera några memoarer. Däremot har bilden av den på scen så självsäkra rockstjärnan med pengar och damer i överflöd ganska markant rubbats.

Rex Brown – Official Truth 101 Proof: The Inside Story of Pantera (2013)

rex brown
Under sin tid i Pantera framstod Rex Brown (som under 1980-talet svängde sig med det fräsiga artistnamnet Rex Rocker) som ganska tyst av sig, som någon som inte kämpade för att synas och leverera sina åsikter i media. Fast kanske säger det egentligen inte så mycket om honom med tanke på att det var i Pantera han var basist, där de övriga tre bandmedlemmarna tog nog så mycket utrymme. Det borde man förstås anat att en så tyst medlem, åtminstone relativt sett, också hade en historia han ville dela med sig av och få utlopp för sina tyckanden om vad som faktiskt hände i Pantera. Det var ett band som aldrig riktigt lade av utan bara försattes i något slags viloläge och där medlemmarna under tiden kastade en massa skit på varandra – och vars existens definitivt upphörde när Dimebag Darrel sköts ihjäl på en rockklubb medan han stod på scen med nya konstellationen Damageplan i december 2004. Och det är just med Dimebags död som boken både börjar och slutar.

Official Truth är i och för sig en självbiografi men ganska sparsmakad med information om Rex egen bakgrund och om hans privatliv, t.ex. nämner han medvetet inte sina barns namn. Istället ligger allt fokus på tiden i Pantera och hans syn på det som skedde där, med stor del på det negativa. Mycket kritik riktas mot bröderna Dimebags och Vinnie Pauls far Jerry Abbott som var delaktig i bandets 1980-talsplattor men som sedan lyckades få royalties även för den framgångsrika perioden, d.v.s. 90-talet, utan att han egentligen hade så mycket input i bandet under den tiden.

Den som får mest skit kastat på sig är dock onekligen trummisen Vinnie Paul. Av det som skrivs i boken att döma verkar det inte en sekund som om Rex bryr sig ifall de båda någonsin kommer att bli vänner igen. Mycket kritik får Vinnie Paul för sin roll i själva bandet och hur saker och ting sköttes av honom. Men sedan finns där även en rejält stor skopa på det mer personliga planet som t.ex. att han trots sin rockstjärnestatus inte alls var särskilt framgångsrik bland damerna utan snarare skrämde iväg dem med sitt alldeles för framfusiga beteende.

Sedan tillkommer det även anekdoter ur karriären rörande bland andra Ozzy och Sharon Osbourne, Geezer Butler, Eddie Van Halen (som i Dimebags KISS-kista lade ner samma gitarr som syns på omslaget till Van Halens debutplatta) och Metallica. Just de sistnämnda blir ganska intressant då Rex ordagrant återger några citat där de påstår att de medvetet tog bort basen på …And Justice for All, enbart i syfte att jävlas med Jason Newsted.

Official Truth, som är endast drygt 250 sidor lång, är ovanligt lättläst och går kvickt att ta sig igenom. För ett gammalt Pantera-fan är det som står nedplitat intressant läsning, men alldeles för lite. Som en del av den innersta kretsen hade Rex Brown här chansen att få med mycket mer. Till exempel hade han kunnat vara mer utförlig angående hur plattorna spelades in, hur specifika låtar kom till, anekdoter från studiorna o.s.v. Många gånger kunde han ha gått in mer i detalj vad gäller olika skeenden av deras karriär, men där man flera gånger sitter och förväntar sig ytterligare kunskap från insidan så slätar Rex mest över partiet och avslutar det utan att man som läsare blir riktigt tillfredsställd. Åtminstone hundra sidor till borde han lätt kunnat mäkta med.

Nu är det bara att vänta på att även Vinnie Paul skriver en bok.

Att öda tid på Kiss-böcker

Kiss-böckerÄh, vem fan behöver fler böcker i ämnet Kiss egentligen? Som gammalt fan har man nu läst i alla fall över 15 stycken under årens lopp, både sådana som blivit utgivna med bandets välsignelse och av fans, journalister eller annat folk som en gång varit del av deras organisation. Här finns bland annat Gene Simmons självbiografi Kiss and Make-up och uppföljaren Sex Money Kiss. Intressanta verk men där farbror Gene kanske skarvar en smula med sanningen (eller tja, det är ju hans sanning) samtidigt som han förstås sedvanligt dunkar sig själv i ryggen över vilken slipad affärsman och ladies man han är. Om till exempel ingen annan hävdar att det av bandets soloskivor från 1978 är hans egen som sålt mest så är det ju lika bra att han själv gör det. Att det sen tvistas bland bandets förståsigpåare om det verkligen stämmer, det hör inte hit.

Sedan finns även Peter Criss självbiografi från 2012, en bok som han redan på 1980-talet menade att han arbetade på. Men det är klart att det tar väldigt lång tid att få ihop ett så veritabelt mästerverk som hans, där det framgår att katten mest är en kinkig gammal stöt som kverulerar över det mesta och där han visar upp någon slags pillesnoppfixering; han kommer in på ämnet både en och två gånger och beskriver till och med Paul Stanleys pung (öh…?!).

Ace Frehley, många Kiss-fans favoritmedlem, släppte även han sin biografi året före Peter Criss och framstår nog som den mest avslappnade av dem alla. Shit will work out så att säga. Men liksom Criss ger även han några kängor åt sina gamla polare Gene Simmons och Paul Stanley, särskilt den förstnämnde som han på bandets tidiga turnéer ofta delade rum med. Historier om Genes fula ligg och hans flatlöss som råkade spridas till övriga medlemmar finns med här, mysigt.

Kanske är den mest fängslande boken ändå den synnerligen detaljrika Kiss and Sell, skriven av Chris Lendt som bland annat skötte bandets ekonomi under alla de händelserika åren från 1976 till 1988. Kiss förste manager Bill Aucoin och bandet självt är förstås de som har bäst insyn i vad som försiggick, men därefter är nog Lendt näst på tur att vara den bäst lämpade kandidaten att ge sin syn på saken – och att göra det väl. Minimalt med bilder, maximalt med text och detaljrikedom.

Nåväl, trots att man nog har rätt hygglig koll på bandets historia vid det här laget, och trots att man egentligen är långtifrån ett lika fanatiskt fan som förr i världen, så sitter man ändå här och har läst tre nya böcker på bara några månader. Kanske har man någon gång likt Salme Oja nytta av kunskaperna om Kvitt eller dubbelt skulle göra comeback i svensk TV. Eller kanske om man går i polemik med något annat nördigt Kiss-fan som man kan kunskapsstångas med. Eller så läser man bara för fascinationen över att som vuxen nu få veta hur mycket gallimatias bandet egentligen tutade i sina fans, inklusive undertecknad, när man som ung och okritisk nörd svalde allt med hull och hår.

Carl Linnaeus Den osminkade sanningen är en väl researchad bok som i första hand borde passa den lite nyare Kiss-beundraren som inte grottat ner sig i bandets historia under en lång tid och som istället vill ha en slags Greatest Hits i Kiss-kunskap. Har man däremot varit ett fan sedan 1970- eller 80-talet och följt bandets äventyr sedan dess så kommer inte boken med så mycket nytt stoff. Linnaeus ska som sagt ändå ha cred för researcharbetet, för i framförallt ett parti i boken framkommer det hur nitisk och målmedveten han ändå varit i sökandet och framställandet av fakta. Det är när han flyger två timmar för att enbart få lyssna på en inspelning från ett tidigt gig på klubben The Daisy, en inspelning som bara några få i världen har tillgång till och som inte läckt ut vidare, för att därefter ta ett flyg tillbaka hem samma dag. [Edit: Inte långt efter att denna text skrevs läckte den 40 år gamla inspelningen från The Daisy till slut ut på nätet.]

Nothin’ to Lose fokuserar på de allra första åren i bandets historia, kämpandet alldeles fram till genombrottet med liveplattan Alive 1975. Här samlas anekdoter från alla tänkbara människor runtom bandet, från före detta vänner, flickvänner och bekanta till personer som på den tiden lirade i band som gjorde spelningar tillsammans med Kiss men som sedan förblivit okända och obskyra i rockhistorien. Gene Simmons och Paul Stanley ligger tillsammans med journalisten Ken Sharp bakom boken, men eftersom de före detta medlemmarna Ace Frehley och Peter Criss inte ville medverka till att bli intervjuade användes istället gamla uttalanden från dem för att få även deras input. Det funkar, men är väl knappast optimalt. Å andra sidan är det positivt att Simmons/Stanley för en gångs skull kastar minimalt med skit åt Frehleys/Criss håll och istället erkänner deras delaktighet i uppbyggandet av det som blev ett riktigt coolt band under 1970-talet.

Ska man som gammalt fan bara köpa en av dessa nya böcker så är dock den klara vinnaren Kiss i Sverige – Boken om Kiss alla Sverigebesök. Full av tidigare okända bilder från 1976 och framåt och späckad med nördfakta som exempelvis vad och var de åt, vilka flygplatser de landade på och vid vilka tider o.s.v. Och, hur de gick tillväga för att plocka med sig damer till hotellrummen, eller varför inte i särskilda bås vid sidan av scenen under själva konserterna (farbror Gene måste ju ha något att sysselsätta petternicklas med när någon av de andra medlemmarna kör ett solo, så klart). Det lite tråkiga är dock att reportagen blir längre och längre ju senare i karriären man kommer. Detta tack vare att det förstås är lättare att göra research om bandets förehavanden i nutid än för tre-fyra decennier sedan. Ändock, gillar du Kiss, kan läsa på svenska och bara vill ha en enda bok om bandet så är det denna du ska ge en chans.

För egen del får det nu vara slutläst om bandet som under uppväxten gjorde att man fick otaliga pikar av andra snorungar:
”Gillar du Kiss och bajs bara för att de har smink, eller?”
”Nej, din idiot, för inte hörs väl sminket när man lyssnar på plattorna hemma heller…?!”
Nåväl, bandet har fortfarande gett en mer nöje än misär i alla fall. Kanske bara en stund för mycket i hammocken med deras böcker.

Fast förresten, Paul Stanleys självbiografi kommer ju ut i april 2014…

Thin Lizzy – The Boys are Back in Town (2012)

lizzyThe Boys are Back in Town. Jo, en bok måste förstås heta något, och skriver man en sådan om Thin Lizzy och vill skapa intresse så kan det förstås vara vettigt att döpa den efter bandets mest kända låt. Då kanske den blir mer iögonfallande och säljer bättre. Särskilt om författarna, Harry Doherty och Lizzy-gitarristen Scott Gorham, själva känner att slutprodukten kunde ha blivit bättre.

OK, så behöver det inte nödvändigtvis ligga till. Dock är det på det viset att Doherty själv i bokens inledning skriver att arbetet påbörjades redan 1977 på bandledaren Phil Lynotts initiativ. Efter Lynotts död 1986 hade Doherty ett första utkast klart men boken skulle ändå inte komma att publiceras än, bland annat eftersom det fanns de i den närmaste kretsen som hade invändningar mot att vissa fakta skulle bli offentliga. Inte förrän förra året var det tydligen dags att komma med ”the full story” och få verket färdigställt.

Sedan kommer man som läsare och tror att man fått tag i en bilderbok; många och stora bilder pryder nämligen samtliga av de dryga 170 sidorna. Visst, de har skrivit en hel del text också och en och annan intressant upplysning kommer med på köpet. Men på det stora hela målar de båda författarna med väldigt stora penseldrag och går inte in på djupet någonstans, trots att Scott Gorham var med i Thin Lizzy från 1974 fram till slutet 1983 och alltså hade full insyn i allt som hände utanför det offentliga. Alldeles för lite nytt kommer fram och har man redan läst om bandet i tidigare böcker finns här inte mycket att hämta. Ganska imponerande när man haft sedan 1977 på sig att jobba med boken…

Det som ändå gör The Boys are Back in Town värd att inhandlas, helst begagnad för halva priset, är partierna med Scott Gorhams reflektioner över varje enskild platta som han medverkade på. Och alla bilderna, många tidigare opublicerade, är ju förstås intressanta att kolla på. Synd på en så snygg bok att inte leverera något mer matnyttigt i faktaväg. Ska man läsa något om Thin Lizzy rekommenderas hellre Mark Putterfords The Rocker (1994), My Boy (1996) av Phil Lynotts mor Philomena eller Thin Lizzy (2006) av Alan Byrne.

Zakk Wylde – Bringing Metal to the Children (2012)

zakk_Wylde_book_2011
In medias res, där börjar Zakk Wyldes bok. Han och medförfattaren Eric Hendrikx slösar inga sidor på att utforma Bringing Metal to the Children som rockbiografier oftast brukar vara skrivna, d.v.s. att kronologiskt måla upp en bakgrund med början i bokobjektets barndom för att därifrån trappa upp berättelsen fram till det musikaliska genombrottet och vidare till nutid. Boken ska just inte heller läsas som en biografi utan snarare som en typ av turnéguidebok. I Zakk Wyldes fall är kanske skillnaden hårfin oavsett vilket med tanke på att hans liv i stora drag ändå utspelas på vägarna. Här avlöses den ena anekdoten efter den andra, allt skrivet i en humoristisk och informell stil med både ett och två inslag av ”fucking”, ”piss” och ”shit”.

Zakk Wylde, gitarrist i Black Label Society med ett förflutet även i Ozzy Osbournes band, har en stor bekantskapskrets och låter många av dessa personer i hans närhet bidra med kortare stycken. Inte helt olikt exempelvis Mötley Crües The Dirt svarar Zakk och de olika skribenterna på varandras skildringar av diverse händelser, vilket i stora stycken gör boken dialogisk och mycket underhållande med tanke på att olika personer ser på saker på olika sätt. Bland dem som fått medverka märks bland andra hans fru Barbaranne, som Zakk i boken ofta kallar för The Warden (= fängelsedirektören), Pantera- och Damageplan-gitarristen Dimebag Darrells mångåriga flickvän Rita Haney, Skid Row-gitarristen Dave ”Snake” Sabo, MMA-fightern Forrest Griffin och bandmedlemmarna i Black Label Society.

Bland alla anekdoter som ryms i Bringing Metal to the Children är det svårt att utnämna någon som den lustigaste eller dråpligaste, men ett exempel som ligger bra till ska i alla fall nämnas. Det torde vara ganska allmänt känt att Ozzy Osbourne under större delen av karriären blivit anklagad för att vara satanist (detta trots att han under alla år som artist otaliga gånger under konserterna brukar säga ”God bless you” till publiken, något som motståndarna förstås bortser från, för då vore det ju inte lika roligt längre). En starkt bidragande orsak till denna påstådda ”satanism” är att albumet Blizzard of Ozz (1980) innehåller Mr. Crowley, en låt om den engelske ockultisten Aleister Crowley (vars text dock mestadels skrevs av basisten Bob Daisley). I boken återger Zakk en händelse då Ozzy besöker honom i studion, i ett rum där väggarna pryds av affischer med bland andra Led Zeppelin, Jimi Hendrix och just denne ”Mr. Crowley”. Ozzy tittar på dessa affischer och frågar:

Crowley ”Hey Zakk, who’s the bald-headed cunt on the fuckin’ wall?”
And I asked, ”What?”
”That bald-headed fuck. Who is it?” he asked me again.
”You don’t know who that is?” I asked him.
”Who the fuck is it?” he asked.
I said, ”Oz, you’ve been singing about him for the last twenty years, man.”
Oz gave the man in the poster a long stare and then asked, ”Who the fuck is this fuckin’ guy, Zakk?”
”Who else could it be, Oz?” I asked him.
”Who the fuck is this fuckin’ cunt on the fuckin’ wall?!”. His patience was gone.
I said, ”Oz, that’s fuckin’ Aleister Crowley, man.”
He looked at me again and then said, ”Oh, is that what he fuckin’ looks like?”
We must have been on the fucking floor crying for about twenty minutes after that one – absolute pure Ozzy pricelessness!

Här ryms även berättelser om när Dimebag Darrell skulle börja leva lite sundare, dock inte genom motion utan genom att byta ut den vanliga Coca Colan mot Diet Coke när han blandade sina oräkneliga Black Tooth Grin-drinkar (Crown Royal Whiskey + Cola). Eller om den gången det luktade avföring på scenen under en konsert och ingen visste vad det var, det vill säga inte förrän Zakk till slut upptäckte att han råkat bajsa på sin egen plånbok som nu låg i bakfickan. Eller om den gången Zakk stod i en bar och inte kunde hålla sig utan tömde urinblåsans innehåll i glas efter glas som han sedan ställde på bardisken och som Lars Ulrich, ovetandes om innehållet, därefter gav till några Metallica-fans för att skåla med.

Så där håller det på. Mestadels roligt, även om det emellanåt kan kännas lite väl mycket som att befinna sig i tonårspojkarnas omklädningsrum där tuffingarna försöker bräcka varandra i att använda så många fula ord och skämta så snuskigt som möjligt. Men för all del, läs den och småfnissa dig igenom några timmar.