Shocker (1989)

Wes Craven är en ikon inom skräckfilmsgenren med bland annat The Hills Have Eyes, Terror på Elm Street och Scream-filmerna på sitt samvete. 1989 släpptes Shocker, en ganska bortglömd skräckis med en riktigt suverän grundidé som fullkomligt skriker efter en ordentlig remake. Med rätt manusförfattare och regissör skulle det kunna bli fruktansvärt bra. Som hårdrocksrulle är dock Shocker närapå oumbärlig i hyllan. Inte nog med att Kane Roberts flashar förbi som vaktmästare och att Alice Cooper själv dyker upp här och var, men sen har vi ju soundtracket. Jag kommer ihåg när det begav sig, hur mycket soundtracket vidgade mina vyer och preferenser, där det var okej att både gilla stenhård thrash och smörig AOR samtidigt. Det var någonstans i den här svängen som jag på riktigt insåg vidden av hårdrockens universala kraft. Vare sig man lyssnade på Dokken, Uriah Heep, Nuclear Assault eller Napalm Death så var man på något sätt samma skrot och korn.

Som sagt så är det soundtracket som står ut mest, även om filmen inte alls är så pjåkig. Desmond Child fick i uppdrag att fixa filmmusiken och inte på ett John Williams eller Ennio Morricone-vis, utan genom att samla ihop ett antal grupper och musiker och sedan skriva en bunt suveräna låtar, vilket han lyckades med. Bland soundtrackets tio spår så har Desmond bidragit till sju. Och den musikaliska spännvidden är mer än hyfsat bred. Å ena sidan har vi mjäkiga Sarayas Timeless Love och Bonfires Sword and Stone, å andra sidan finns Dangerous Toys Demon Bell och Dead Ons moshiga Different Breed. Megadeths version av Alice Coopers No More Mr. Nice Guy bör definitivt också nämnas.

Det som gör Shocker-soundtracket omistligt är dock första och sjätte låten, framförda av The Dudes Of Wrath, en supergrupp som även den sattes ihop av Desmond och där musikerna var hyfsat kända. Eller vad sägs om Paul Stanley, Alice Cooper, Vivian Campbell, Tommy Lee, Rudy Sarzo, Michael Anthony, etcetera?

Shocker finns numera i en riktigt suverän återutgåva på blu-ray, där nära halvtimmen av extramaterialet ägnas åt musiken, där Desmond Child, Kane Roberts, Dave Ellefson m.fl. ger sin syn på filmen i allmänhet och musiken i synnerhet. Plattan finns dock icke på Spotify.

Megadeth – No More Mr. Nice Guy

Dangerous Toys – Demon Bell

The Dudes Of Wrath – Shocker

Annonser

The Adventures of Ford Fairlane (1990)

AdventuresOfFordFairlane

Vince Neil försökte sig på en karriär på vita duken precis som många andra musiker. Problemet var att han helt saknade talang för skådespeleri. I egenskap av übernördigt Mötley Crüe-fan vet jag att han fick en liten roll i Polisskolan 6 – Går under jorden. Vinces scener blev dock rättvist bortklippta i slutändan, men jag har dem arkiverade på en VHS i nån låda. Jag hittade dock en del av inspelningen på Youtube.

Det blev istället i The Adventures of Ford Fairlane som Vince debuterade som ”skådespelare”. Ingen talroll den här gången, men hela intrigen bygger på det förmodade mordet på Vinces karaktär Bobby Black. Jag har förmodligen sett den ett tvåsiffrigt antal gånger genom åren och större delen av handlingen ligger fortfarande i baksätet och letar febrilt efter trepunktsbältet. På ett bra sätt. The Adventures of Ford Fairlane är i grunden en suverän, hyfsat smart och fartfylld actionkomedi regisserad med en jefla sisu av finnen Renny Harlin (Die Hard 2, Cliffhanger, The Long Kiss Goodnight). Skulle man göra en nyinspelning idag vetefan var man skulle hitta en ny Andrew Dice Clay. Det går bara inte. Han är ett unikum i samma klass som Denis Leary, Sam Kinison och Jim Carrey. Han är själva nidbilden av ”The Italian New Yorker”.

“So many assholes… So few bullets…”

Resten av rollistan upptas av legendarer som Wayne Newton, Priscilla Presley, Robert ”Freddy Krueger” Englund och Ed ”Al Bundy” O’Neill. Tillhör man MTV-generationen lär man känna igen torrbollen Kurt Loder och har man monokeln rejält fastkilad i ögonhålan lär man även känna igen bandet bakom Vince Neil; Randy Castillo (Lita Ford, Ozzy Osbourne, Red Square Black, Mötley Crüe), Carlos Cavazo (Quiet Riot, Ratt) och Phil Soussan (Ozzy Osbourne, Billy Idol, Beggars & Thieves). The Adventures of Ford Fairlane är en redig hårdrocksrulle med samma pliktkoll som Spinal Tap, School of Rock och Trick or Treat och borde ha sin naturliga plats i varje hårdrockares hjärta (och DVD-hylla).

“Conversation with Zuzu Petals was like masturbating with a cheese grater: slightly amusing, but mostly painful.”

Gillar man 80-talsmusik och manschauvinistisk humor ofta riktad under bältet garnerat med alldeles nödvändiga oneliners i bästa Schwarzenegger-stil lär man älska den här filmen. Andrew Dice Clay passar som handen i handsken i huvudrollen. Så jävla vidrig, cool, underbar och överdriven på samma gång. Lite som om John Travoltas karaktär i Grease rumlat runt i buskarna med John Travoltas karaktär i Pulp Fiction och trökat ut en obstinat avkomma med en cigarett mer ofta än inte guppande i mungipan. Enda minuset står Gilbert Gottfried för. Ingen frisk människa i världen står ut med Gilbert Gottfried i mer än tio sekunder.

“Johnny was the only guy who could out-disgust me. When we were kids we had gross-out contests. I coughed a pile of phlegm on a table, he said ”nice try” and pulled out a straw…”

Soundtracket är också värt att nämna, detta är ju trots allt en musikblogg. Mötley Crüe bidrog med Rock ’n’ Roll Junkie, Billy Idol med Cradle of Love och Queensrÿche med Last Time in Paris. Största utropstecknet stod dock Richie Sambora för med Jimi Hendrix-covern The Wind Cries Mary. Här bevisade han att han kunde stå på egna ben och faktiskt även klå chefen på fingrarna vad gäller sången. Spola fram till ungefär hälften och det står utan tvivel: Sambora var överlägsen Jon röstmässigt, vilket lär ha svidit rejält i Jon Bons ego. Därav deras långtida hatkärlek till varandra, månne? Soundtracket innehåller dessutom en suverän cover på Yardbirds I Ain’t Got You med Andrew Dice Clay på sång och med aningen modifierad text. Säga vad man vill, men nog piskar den det stelbenta originalet rejält?

 “1969 Fender Stratocaster, original pick-ups, maple neck, strung upside down for a left-handed motherfucking genius, Jimi Hendrix.”

The Decline of Western Civilization: Part II – The Metal Years (1988)

TheDeclineOfWesternCivilization01

The Decline of Western Civilization: Part II – The Metal Years är en riktig klassiker bland musikdokumentärer som först i slutet av augusti i år äntligen såg dagens ljus som DVD/Blu-ray-utgåva. Den föregicks, som namnet antyder, av The Decline of Western Civilization (1981) som skildrade punk- och hardcorescenen i Los Angeles då det begav sig, med band som Black Flag, Circle Jerks och Fear. Den är förvisso ganska hyfsad den också, även om jag inte är lika överförtjust i musiken.

Bakom dessa dokumentärer ligger en dam vid namn Penelope Spheeris, som efter The Metal Years fick förtroendet att regissera den numera klassiska hårdrockskomedin Wayne’s World (1990). Ironiskt nog tackade Spheeris några år tidigare nej till att regissera den ännu mera klassiska mockumentären This is Spinal Tap (1984) eftersom hon inte ville göra narr av heavy metal-genren. Ironiskt, därför att i The Metal Years bidrar många av de involverade omedvetet till att få genren att framstå som allt annat än seriös.

Penelope Spheeris: “Are you making a lot of money?”
Steven Tyler: “Yeah.”
P.S.: “Have you made a lot of money in your day?”
S.T.: “Yeah. Millions.”
P.S.: “You have?”
S.T.: “Oh yeah.”
P.S.: “Where is it now?”
S.T.: “Went up my nose. I must have snorted up all of Peru.”

När det kommer till hårdrocksdokumentärer så ligger The Metal Years och dinglar någonstans i topp tio vad gäller pliktkoll. Den avhandlar hårdrocken och dess värderingar och estetik i allmänhet och (glam) metalscenen i Los Angeles mellan 1986-88 i synnerhet och varvar intervjuer och liveklipp med ungefär lika många bortglömda stolpskott och föredettingar (Seduce, Odin, etc.) som vältaliga legender (Lemmy, Ozzy, Alice Cooper, etc.) Mycket av det som förknippas med hårdrocksgenren dryftas, såsom groupies, censur, allehanda berusningmedel och givetvis associationerna med det ockulta och satanismen.

TheDeclineOfWesternCivilization02

The Metal Years har blivit något av en kultrulle med några riktigt oförglömliga scener, varav den mest omtalade torde vara den med en minst sagt överförfriskad Chris Holmes (W.A.S.P.) liggandes på en flytande stolkonstruktion i poolen med en vodkapava i näven, med sin något besvärade och missbelåtna mor sittandes vid poolkanten. Holmes hade enligt uppgift festat tre dagar i sträck efter att ha kommit hem från en Londonresa när intervjun filmades och var allt annat än i toppform. Skämskuddematerial deluxe minsann, men trots sitt tillstånd lyckas han ändå framstå som mer intelligent än en del andra intervjuoffer, vilket bäddar för ännu mer hukande bakom skämskudden för er som ännu inte sett den. Sekvenserna när Ozzy Osbourne försöker laga frukost medan han gladlynt häver ur sig fyndigheter är också klassiskt intervjumaterial, där han får chans att visa hur rolig och underfundig han faktiskt är.

Penelope Spheeris: “What was the Betty Ford Clinic like?”
Ozzy Osbourne: “Boring. No, actually, the educational value was okay. It made me realise that I was an alcoholic and that I am a drug addict. But still, I am an alcoholic. You always are, you know.”
P.S.: “But you feel better now?”
O.O.: “No.”

Bandet London sticker också ut, men inte på något positivt sätt utan mer som en fläskig mördarsnigel i rosenrabatten. London har genom åren mer gett sken av att vara en plantskola för framtida musiker än ett riktigt band, där kända ansikten som Nikki Sixx (Mötley Crüe), Izzy Stradlin (Guns N’ Roses) och Fred Coury (Cinderella) testat sina vingar innan de flög vidare. Man förstår när man ser dem varför de aldrig lyckats bli mer än en fotnot i musikhistorien. Ett mer infantilt, pinsamt och generiskt hårdrockband får man leta efter.

Även om det skojas friskt filmen igenom och mycket av det som sägs får tas med ett par skopor salt, så finns det en hel del gravallvar som bubblar under ytan, speciellt när missbruk kommer på tal. Det har senare påståtts att The Metal Years till viss del var orsaken till att glam metal-vågen dog ut och beredde väg för thrashen och senare också grungen, och även om så inte vore fallet så var Poison, Faster Pussycat, etc. knappast några lysande ambassadörer för genren. Guns N’ Roses sägs förresten ha blivit tillfrågade om att medverka men avböjde, dock spelade de tillsammans med Alice Cooper in den senares gamla hit Under My Wheels till soundtracket.

Dokumentären finns alltså, efter mycket påtryckningar och hjälp från Penelopes dotter Anna Fox (även hon regissör), sedan ett par månader att skaffa i en riktigt snygg samlingsbox tillsammans med de två andra delarna i serien. Del tre (1998) har jag ännu inte sett men den skildrar, i likhet med den första, punkgenren och är lite av en uppföljning med inriktning på den yngre generationen och sägs vara Penelope Spheeris’ egna favorit bland sina verk.

Många av intervjuerna finns i sina helheter, eller i alla fall mycket längre versioner i extramaterialet. Tråkigt nog har originalrullarna inte stått emot tidens tand särskilt väl, vilket gör att de ser ut som tredje eller fjärde gradens bootlegs. Ljudet är dock bättre än bilden, vilket gör det uthärdligt. Bland dessa står Alice Coopers intervju ut och innehåller en hel del som jag undrar varför det inte hamnade i slutprodukten. Med boxen följer även en bonusdisk med ännu fler förlängda intervjuer och annat godis och även ett snyggt och informativt 40-sidigt häfte. Filmerna är därtill minutiöst restaurerade med knivskarp bild och ljud och del ett har dessutom kommentatorspår från både Penelope Spheeris och Dave Grohl (Foo Fighters), medan The Metal Years kommenteras av Spheeris och Nadir D’Priest (London). Snudd på oumbärlig, blir mitt utlåtande.

Cacophony – The Art of Shredding…

Cacophony01

Det var efter att jag såg den fullkomligt briljanta och hjärtesnörpande dokumentären Jason Becker: Not Dead Yet för ett tag sen som jag grävde fram mina gamla Cacophony-vinyler och via pickupnålen brutalt slungades ett par decennier tillbaka i tiden. Jag tror inte jag hört skivorna i sina helheter sedan tidigt 90-tal om jag ska vara ärlig och hade inte en tanke på att det skulle bli bloggenmaterial av det hela men så fick det minsann bli. För så jävla bra var Cacophony, i alla fall fläckvis. Och jag som snudd på fullständigt förträngt dem… skämmes på mig tamejfan!

Jag antar att det bara var en tidsfråga innan jag i egenskap av före detta sologitarrist i ett metalband skulle prångla på er stackars läsare shredderplattor. Jag har alltid varit en shredderälskare och aldrig skämts för det fast jag kanske borde och två av de absoluta mästarna av shredding var under sent 80-tal Jason Becker och Marty Friedman som jag upptäckte just via Cacophony. Marty nappade sedermera på ett anbud från Megadeth med vilka han stannade i hela tio år i mitt tycke deras bästa sättning och har på senare tid gjort sig ett stort namn på TV i sitt nya hemland Japan (!). Jason gick det aningen annorlunda för.

Jason Becker: Not Dead Yet, lite kort för er som ännu inte sett den, avhandlar Jason Beckers historia från ung spoling med kraftigt Yngwie-OCD som efter mycket blod, svett och tårar lite i skymundan med dessa plattor och en soloskiva slutligen tar över gitarrguden Steve Vais jobb i David Lee Roths band 1990. Han spelar in ganska hyfsade albumet A Little Ain’t Enough med Diamond Dave, men därefter klingar rock ’n’ roll-sagan sakta men säkert av för den då 22-årige Jason som får problem med motoriken, börjar halta, tappar känsel och balans och detta precis innan en stundande världsturné. Jason visar sig ha den obotliga nervsjukdomen ALS (som Steven Hawking blivit lite av en poster child för och som var orsaken till den virala företeelsen där folk hällde isvatten över sig och postade på Facebook förra året, något även Jason ställde upp på) och uppskattades, som de flesta som får samma diagnos, ha max tre till fem år kvar att leva. Jason tvingas således sluta i bandet och drömmen som turnerande rockmusiker var definitivt över. Idag sitter han i rullstol och kan i stort sett bara röra ögonen, något hans pappa tagit fasta på och skapat ett sätt för honom att inte bara kommunicera hyfsat smidigt, utan också för att fortsätta att komponera musik. Har ni inte sett denna fantastiska dokumentär, så gör det!

Åter till Cacophony. Blandar man en lagom sinnessjuk Yngwie Malmsteen, Annihilator och Savatage med en gnutta sleaze och flashigt 80-tal så kommer man ganska nära Cacophonys sound. Skivorna finns icke i några pimpade remasterutgåvor vilket de förtjänar. De enskilda låtar jag hittade på Youtube var ljudmässigt ganska slaskiga och usla så jag tog mig friheten att slänga upp lite bättre versioner. Finns på Spotify

Concerto från Speed Metal Symphony
Kort och ettrig instrumental. Som tonåring var jag ganska pretto och det här är nog en låt jag skulle höjt till skyarna då. Nu, kanske inte lika mycket.

Speed Metal Symphony från Speed Metal Symphony
Instrumental låt som låter lite jammig och lekfullt enkel å ena sidan och välskriven och förbannat svår å den andra. Mynnar ut i total kaos och dissonans.

Savage från Speed Metal Symphony
Den torra produktionen lämnar en del att önska men annars är det här mumma för öronen. Låter lite som om Jon Oliva (Savatage) frontat Annihilator. Solona är som resten av skivan, nämligen vrålsnygga och dissonant neoklassiska.

Desert Island från Speed Metal Symphony
Det här var en låt som var med på ett flertal av mina blandband runt ’90. Låter sleazigt thrashig med en liten slev av King Diamond, aningen mysko blandning men det funkar i mina öron. Suverän refräng.

The Ninja från Speed Metal Symphony
Börjar inledningsvis akustiskt neoklassiskt och övergår sedan i rå, torr och tung metal. Catchy refräng, men ganska ocatchiga och (naturligtvis) apsnygga solon.

E.S.P. från Go Off!
Låter lite som om Guns N’ Roses och Rust in Peace-Megadeth slagit sina påsar ihop och inledningssolot såväl som senare solon drar definitivt åt Dimebag-hållet. Trummis på Go Off! var förresten legendaren Deen Castronovo (Ozzy Osbourne, Journey, Bad English, etc.).

Go Off! Från Go Off!
Instrumental låt som låter fruktansvärt mycket dissonant Steve Vai inledningsvis, för att övergå i en mer harmonisk variant av densamme med lite Dimebag-vibbar som krydda.

Metal Grasshopper

MetalGrasshopper01

Många har säkert en bild av Phil Anselmo som ett skräckinjagande badass med attitydproblem, vilket naturligtvis bara är en liten del av sanningen. Vid sidan av att vara en hyfsat legendarisk sångare har Phil i mina ögon alltid varit en förbannat rolig jävel, vilket man såg en hel del av redan i de gamla Pantera-videorna under 90-talet. Om ni mot förmodan missat Anselmos webbserie Metal Grasshopper där han instruerar komikern Dave Hill om hur man blir metal PÅ RIKTIGT så har ni en förbannad tur, eftersom jag just påminde er. Jag tänker ge er exakt en enda spoiler från dessa lärorika episoder som berör ett av hårdrockarnas heligaste rörelsemönster, nämligen headbanging. Man nickar traditionellt huvudet fram och sedan tillbaka igen i en takt som någorlunda synkar med musiken man lyssnar på. Man ska alltså inte vagga huvudet från sida till sida, såsom exempelvis Stevie Wonder och flertalet shoegaze-band kan få en att tro. Fram och tillbaka är vad som gäller. Fram. Och. Tillbaka. Tempot bestämmer man alldeles själv, men jag finner det mest njutningsfullt när man bangar i takt med musiken. Metal Grasshopper är en briljant liten guide i sex hyfsat betydande steg för att lyfta fram sin inre hårdrockare och som, om man får tro sluttampen av det sjätte avsnittet, planeras få en fortsättning. Den som lever får se. Själva titeln anspelar förresten på den gamla serien Kung Fu med David Carradine i huvudrollen, där han blir kallad just ”Grasshopper” av sin lärare.

Och för er som missat det finns det även en underhållande kulinarisk tecknad webbserie vid namn Cooking Hostile med Phil i huvudrollen, även om han först i fjärde avsnittet gör rösten som sig själv (annars görs den med bravur av serieskaparen Joey Siler). Minst lika suverän, minsann!

Bonus: Totalt urspårad TV-intervju av en tysk snubbe med en drängfull och skitkul Phil Anselmo. Inslaget/incidenten döptes på plats av den överförfriskade Phil till The Drunken Nacht.

Trick or Treat (1986)

Trick or Treat 1986Det finns både en och två filmer med Halloweentema, Trick or Treat från 1986 är en i mängden. Filmens hårdrockstönt Eddie är mobbad i plugget men det som gör att han ändå står ut är jättetuff metalmusik, och särskilt då den store rockhjälten Sammi Curr som han brukar skriva brev till. Sammi var själv utstött när han gick i samma skola som Eddie en gång i tiden. Det är framförallt den prydlige och populäre coolingen Tim och hans gäng som är på Eddie och gör livet surt för honom. Tänk om Eddie kunde ta ut hämnd på dem, visst hade det känts bra?

När Sammi Curr omkommer i en eldsvåda blir Eddie nedslagen, men tack vare den lokale diskjockeyn Nuke får Eddie en vinylplatta med Sammis sista inspelningar. När han spelar skivan baklänges (dolda budskap på hårdrocksalbum var ett hett ämne under 1980-talet) får han först ett meddelande riktat personligen till sig själv om hur han ska ge igen på sina plågoandar, men leder senare till att Sammi Currs bittra och hämndlystna spöke återuppstår varje gång skivans musik spelas upp. Eddie som inledningsvis uppskattar Sammis hjälp måste nu istället stoppa honom från att göra för mycket skada.

Charmig story, eller hur? Nåja, Trick or Treat (fånigt översatt till Tysta blodiga natt på svenska) är inte fullt så fruktansvärt pjåkig som det kan låta. Den inleds intresseväckande men spårar tyvärr ur ju längre man tittar. Några faktorer väger ändå upp och gör den åtminstone sevärd, som till exempel att Ozzy Osbourne spelar en hårdrockshatande och moraliserande pastor, vilket är en alldeles underbar roll med tanke på hur jagad han var vid ungefär samma tid i verkliga livet av just sådana personer som den han gestaltar här.

Filmmusiken ligger också på plussidan. Fastway, med medlemmar som före detta Motörheadgitarristen Fast Eddie Clark och Dave King, som långt senare hamnade i Flogging Molly, står för det mesta av musiken och gör det helt OK. Soundtracket har släppts på både LP och CD, för att inte tala om Internets lättillgänglighet, och är väl värt att kollas upp. Kanske faller det i smaken.

Även Gene Simmons har en liten roll som diskjockeyn som ger Eddie Sammi Curr-skivan, vilket man slår på stora trumman för när filmen ska säljas in, men det är en så liten roll att den knappt är värd att nämnas. För många nördiga KISS-fans kan förstås inget inhopp vara för litet dock…



Super Duper Alice Cooper (2014)

Musikdokumentärer tenderar att bli ganska enahanda. One-on-one-intervjuer med före detta turnéledare, personliga kockar och annat löst folk ingen hört talas om, haglande ryggdunkningar till höger och vänster, gammal grynig skåpmat man sett innan och skandalhistorier man som ett påläst fan hört till leda och inte sällan läggs totalt fokus på de populära perioderna i karriären och de mindre populära uteblir således helt.

AliceCooper01

Super Duper Alice Cooper sticker dock ut i mängden och är den bästa och mest välgjorda musikdokumentären jag sett sedan Rush: Beyond the Lighted Stage (2010) och som av en händelse visar det sig att bolaget Banger Films ligger bakom båda. Här får man följa bandet Alice Cooper från att de som fjuniga tonåringar tog sina första stapplande steg under namnet The Earwigs i mitten av 60-talet och genom deras gemensamma karriär, för att sedan övergå till artisten Alice Cooper och hans totala nedgång och mirakulösa tillnyktrande under 80-talets mitt. Karriärer kantade av furiösa liveshower, nyskapande musik, vilt leverne och möten med allsköns celebriteter och halvgudar som Jim Morrison, Frank Zappa, Salvador Dalí, Frank Sinatra, Elton John och Vincent Price. Det vanliga musikdokumentär-receptet frångås rejält och resultatet liknar mer en spelfilm, där fantasifulla och snygga animeringar, sällan visat arkivmaterial och gamla skräckfilmsklipp skänker intervjuerna liv och för historien framåt. En så kallad ”doc opera” enligt omslaget. De intervjuade syns aldrig i bild vilket får ses som ett något udda grepp, och det funkar ypperligt. Musiken står definitivt i fokus, men Coopers en gång grava alkoholberoende avhandlas som sig bör och dessutom avslöjas det att han även nyttjade en hel del kokain (så till den milda grad att det blödde ur ögonen) och rökte en och annan crackpipa, något det aldrig pratats högt om tidigare.

Ett stort frågetecken är dock varför gitarristen och huvudsaklige låtskrivaren Michael Bruce inte intervjuats eller ens nämns vid namn en enda gång. Ett annat är varför de valde att avsluta historien 1986 och inte 1989 med Trash, som ju blev en braksuccé och en riktig nytändning för fenomenet Alice Cooper. Bortser man från dessa minus i protokollet och att Super Duper Alice Cooper känns aningen kort, så är den rent filmiskt ett mästerverk och vare sig man är ett gammalt insatt fan eller vet ganska lite om Alice Cooper så lär man garanterat tycka om den. Bonusmaterialet består av ett flertal bortklippta scener, gammalt udda material och intervjuer och skäms således inte för sig heller. Sammantaget kan betyget inte bli annat än 10 / 10 isärslitna kycklingar.
Finns att köpa för en billig penning på CDON.