Procol Harum – Shine on Brightly (1968) – Gubbrockens antites

När jag var i tjugoårsåldern var min största fasa långt ifrån att tappa mitt fagra hår, bli vackert ölmagad eller att inte hitta den rätta käringen att dela sagda sorger med. Skräcken var att jag någon gång i framtiden skulle bli en nöjd och oengagerad gubbrockare som köper godtyckliga best of-samlingar och helt plötsligt börjar tycka att ”musik ska vara dansant”, eller att en dag finna att Kreators Extreme Aggression eller Kyuss Blues for the Red Sun är alltför svåra, hårda och jobbiga, men att Svensktoppen faktiskt inte är en så dum idé ändå. Det var min ultimata mardröm.

Gubbrock är ett ganska svävande men ändå träffande begrepp, och för mig betyder det trygg musik som inte vandrar allt för långt utanför de satta gränserna och som man kan skråla med i även med en promillehalt strax över sju. Gubbrock för mig är Status Quos och Bruce Springsteens 80-tal, Dire Straits, Ulf Lundell och Tom Petty, för att ge några exempel. Musik som känns lagom mycket rock, men som också skulle kunna funka som hissmusik på ett äldreboende. Rockmusik utan tillräckligt mycket stake och själ.

Oroväckande många av dagens korkade ungdom verkar dra likhetstecken mellan gubbrock och classic rock, vilket är ett gigantiskt mentalt felsteg. Kikar man på en tråd om ämnet på Flashback så nämns band som Metallica, Iron Maiden, Ramones, Nirvana, Led Zeppelin, Queen och Pink Floyd. Samtliga av dessa hamnar dock i classic rock-genren, även om Metallica är thrash fast de har doppat fötterna i ett flertal andra genrer, Maiden var NWOBHM fast numer är de ett av de största metalbanden, Ramones var punk men flirtade med både hårdrock och surfrock à la The Ventures och Beach Boys, Nirvana var grunge men gled från genre till genre i var och varannan låt, etc. Ett band som utvecklas och svävar mellan genrer kan aldrig bli gubbrock, hur korkad och infantil deras musik än har varit eller är.

Och med den svidande svadan klargjord och färdig så ska resten av inlägget tillägnas Procol Harums andra platta Shine on Brightly. En platta jag skulle sälja min själ för om jag plötsligt blivit fråntagen förmånen att höra den närhelst jag vill. En platta så långt ifrån definitionen gubbrock som man kan komma, även om en del av den nutida gubbrocken säkerligen hämtat inspiration från just Procol Harum.


Procol Harum bildades ur resterna av bandet The Paramounts i början av april 1967 och bestod då av Gary Brooker (sång och piano), Robin Trower (gitarr), Matthew Fisher (orgel och piano), Dave Knights (bas) och B.J. Wilson (trummor). Procols texter skrevs dessutom uteslutande av poeten Keith Reid, lite i stil med Hawkwind där sci-fi-författaren Michael Moorcock skrev många av texterna. Ett udda arrangemang idag kan tyckas, där det är musiken som ofta är det som går på entreprenad eller spökskrivs, vilket är många snäpp värre. Keith Reids texter är dessutom alltid hyfsat suveräna.

Anledningen till att jag skriver om den här plattan är som så många gånger förr för att folk i allmänhet inte har uppmärksammat den tillräckligt, trots att den snart fyller femtio. Frågar man folk i femtio- och sextioårsåldern vilka Procol Harum var så lär nittioåtta individer av hundra svara ”det var väl dom som gjorde A Whiter Shade of Pale?”och ha noll koll på resten av deras diskografi, den nittionionde kanske svarar ”men jag föredrar Homburg” och den hundrade svävar ut i en radda superlativ om den här plattan, kallar den ett mästerverk och börjar så småningom tokhylla Grand Hotel (1973) och får något drömskt i blicken. Jag är stolt representant av den sista kategorin. Jag fullkomligt tokdyrkar Shine on Brightly och i synnerhet då In Held Twas in I som kan vara den första mastodontlåten inom progrocken och klockar in på sjutton minuter och trettio sekunder där varenda sekund är ren och skär magi. Shine on Brightly är helt enkelt ett tvättäkta mästerverk från första till sista ton och jag låter hellre er upptäcka det själva än att jag ska vara en party pooper och analysera sönder plattan.

A whiter Shade of Pale i all ära men Procol Harum var så fruktansvärt mycket mer än bara den magnifika låten. Eller är faktiskt fortfarande. Senaste plattan Novum släpptes så sent som i april i år. Och ska ni införskaffa Shine on Brightly så leta då reda på versionen som lägger till ett Plus! i titeln. Där snackar vi musikalisk plusmeny å det grövsta, men mätt blir man fanimej aldrig.
Spotify

Annonser

Bortglömda Mästerverk – Colosseum II – Strange New Flesh (1976)

Jag har ett hundratal skivor på min ”to do”-lista vad gäller Sounds and Beyond och svårigheten är alltid vilken jag ska skriva om härnäst, så jag bad min bror välja den här gången. Denna var vad han valde… plus åtta till förstås, men allt inom sinom tid.

colosseumiifinal

Colosseum II var ett brittiskt band som bildades 1975 av trummisen Jon Hiseman efter att hans band Tempest gick i graven året innan. De är dessutom ett av de mest underskattade progrockbanden någonsin. Det var efter en konsert med Tempest som Hiseman sprang in i gitarristen Gary Moore (Thin Lizzy, BBM, etc.) backstage, som tyckte att det vore en god idé att slå sina progpåsar ihop. Hösten ’74 kungjorde Hiseman att ett nytt band var på gång, men det skulle dröja fram till sommaren därpå innan Jon och Gary fick sällskap av keyboardisten och geniet Don Airey (Deep Purple, Rainbow, Ozzy Osbourne, Black Sabbath, E.L.O., Judas Priest, Whitesnake, Jethro Tull, etc.), basisten Neil Murray (Whitesnake, Gary Moore, Black Sabbath, Michael Schenker Group, etc.) och den dittills oprövade och gröne sångaren Mike Starrs (som sedermera skulle ersätta John Lawton i Lucifer’s Friend). En supergrupp var således född, som från början kallade sig Ghosts, innan Bronze Records-grundaren Gerry Bron propsade på namnet Colosseum II.

Trots namnet så har de ganska lite gemensamt med original-Colosseum (1968-1971 & 1994-2015), förutom att Jon Hiseman bankade skinn även där. Originalet lät mer artrock, jazzrock och fusion. Mer svårsmält och pårökt med andra ord. Colosseum II lät tyngre och landar i progrock-genren, fast med grunden fast förankrad i vad föregångaren var. Efter att debuten visade sig vara en flopp sparkades Neil Murray och Mike Starrs sommaren ’76, basisten John Mole tillkom och gruppen förvandlades till ett instrumentalband närapå. De två nästkommande skivorna som bandet gav ut (War Dance och Electric Savage, båda 1977, även de floppar) innan de splittrades hade en ynka låt vardera där Gary Moore bidrog med sång, ganska långt innan han hittade sin naturliga röst. I augusti ’78 hoppade Gary av för att återförenas med Thin Lizzy och ersattes av Don Aireys bror Keith. En fjärde platta planerades men när även Don bestämde sig för att lämna skutan och gå med i Rainbow i december ’78 gick luften slutligen ur och sagan om Colosseum II var all.

De två senare plattorna är inget att fnysa åt minsann, gillar man instrumental 70tals-progrock med suveräna solon och intrikata låtuppbyggnader är de rentav majestätiska på sina ställen de också, med låtar som Intergalactic Strut, The Scorch, The Inquisition och Star Maiden/Mysterioso/Quasar. Och innan vi kommer till själva plattan som det här handlar om, så finns det ett sidospår vid namn Variations som behöver dryftas. Och varför är det viktigt? Jo, därför att att kompositören hette Andrew Lloyd Webber. Andrew och hans bror, cellisten Julian Lloyd Webber slog vad i en fotbollsmatch. Ett av lagen var Leyton Orient F.C., det andra laget verkar ha försvunnit i tiden. Själva vadet slutade i alla fall med att Andrew Lloyd Webber fick skriva celloarrangemanget till Niccolò Paganinis Caprice No. 24 där han valde att göra tjugotre varianter där Colosseum II’s blev den bästa. Jag hittar inte deras version på Youtube, däremot hittade jag en video där de jammar med Julian Lloyd Webber på cello. Så gott som något. Variations finns dock på Spotify.

Så till skivan Strange New Flesh och själva inläggets kärna. De flesta är överens om att Strange New Flesh rent instrumentalt är rent fenomenal; Gary Moores skira och själfulla solon, Don Aireys likaledes suveräna fingervandringar över keyboarden som blandar jazz och rock med klassiskt och Neil Murrays megafunkiga och briljanta basgångar. För att inte tala om Jon Hiseman. Fruktansvärt babianarseltajt, innovativ och sanslöst underskattad trummis som dessutom får bre ut sig i ett trumsolo som binder ihop näst sista låten On Second Thoughts med sista låten Winds. Återstår då Mike Starrs att begrunda. Enligt många fisförnäma och bajsnödiga prognördar är hans medverkan endast en distraktion, vars rockbluesiga röst de anser gifter sig särdeles dåligt med musiken. Sett från andra hållet av spektrumet, om man gillar classic rock och hårdrock så var det kanske Starss som gjorde att man faktiskt plockade fram Colosseum II 1976. Mike låter enligt mig ganska mycket som en omogen Freddie Mercury och det konstiga är att inte en enda förutom jag gör den kopplingen i de otaliga recensioner jag läst inför det här inlägget. Måhända har jag helt enkelt fel eller börjar få fel på hörseln. Ett annat alternativ är att alla de andra är idioter. Jag väljer att tro det senare. En ung Glenn Hughes under Trapeze-åren refererar en del till och det kan jag definitivt skriva under på. Slutligen vill jag lovorda produktionen, tydligen utförd av Jon Hiseman himself; varm, tydlig och tidlös. Det gäller även de demos jag hört från allehanda återutgåvor, med lite mysigt brus som topping.

Som all progressiv musik så kräver Strange New Flesh sina lyssningar innan polletten trillar ner och jag funderade länge på om jag skulle göra en ”låt-efter-låt-beskrivning”. Det må kanske funka på mindre kluriga plattor, men här skulle det nog bara sätta käppar i era fantasihjul. Låt således hjulen rulla medan ni lyssnar och bilda er egen uppfattning. Plattan har släppts i ett antal återutgåvor genom åren, varav många plussar på med demos från de efterföljande albumen. De är definitivt att föredra framför dem som plussar på med en blandning av demos och live.

Finns på Spotify

Dark Side Of The Moog


On Second Thoughts

Winds

Love/Hate – sleazemetallens okrönta kungar

lovehate01

1990 var något av ett mellanår inom hårdrocken. Det mesiga, slätstrukna och inställsamma var på tillbakagång och det ruffiga, aggressiva och alternativa var det nya svarta, såsom extrem-metallen med dess otaliga undergenrer och givetvis grungen. Mer traditionell hårdrock hade nått vägs ände trodde många. Eller åtminstone de bakåtsträvande och enkelspåriga undergenrerna glam och sleaze. De var hopplöst förlegade och dömda att utplånas, i alla fall var det konsensus i min vänskapskrets; ingen skulle någonsin kunna komma i närheten av Guns N’ Roses’ mästerverk Appetite for Destruction och därmed lär både glammen och sleazen så sakteliga självdö. Det finns dock allt som oftast lysande undantag som piskar störiga förståsigpåare och åsiktsmaskiner på fingrarna och vad gällde sleazen hette ett av de starkast lysande Love/Hate.

Love/Hate bildades 1985 när sångaren Jizzy Pearl anslöt sig till resterna av bandet Data Clan efter att deras dåvarande sångare hoppade av en turné i Japan. Data Clan hade en überglammig image med smink, hårspray och spandex, inte helt olika Poison eller Warrant och spelade någon form av stelbent gothic rock blandat med new wave i stil med The Cure, Billy Idol och tidiga U2. Exempel på hur de lät går att hitta på Youtube för den som är intresserad. Resten av det som är Love/Hates klassiska sättning bestod av Jon E. Love (gitarr), Joey Gold (trummor) och Skid Rose (bas). Den sistnämnde, som oftast bara går under namnet Skid, var lite av bandets ledare och stod också för det mesta av materialet. Han är dessutom en sanslöst bra basist, vilket ni lär märka. I likhet med Mötley Crüe och Guns N’ Roses i sina karriärers barndom delade även Love/Hate bostad, en sjaskig lagerlokal i Los Angeles som de kallade SoulHouse. Fram till 1987 experimenterade bandet hejvilt både med sin image och musiken innan de hittade sig själva i sleazemetallen, ofta klädda i skabbiga bikerpaltor i svart. Debuten låg fortfarande ett par år in i framtiden, men 1988 lyckades de hamna på soundtracken till kultrullarna Critters 2 och Terror på Elm Street 4 – Freddys mardröm med demoversioner av Why Do You Think They Call It Dope? respektive She’s an Angel, vilket förmodligen hjälpte en del i jakten på det skivkontrakt som de lyckades säkra samma år med Columbia Records.

1990 släpptes debuten Blackout in the Red Room, som lyckades leta sig upp på plats 154 på Billboard Top 200 vilket är riktigt hyfsat för en debut från ett oborstat hårdrocksband. Videon till Why Do You Think They Call It Dope? roterade flitigt på MTV’s Headbanger’s Ball och i den brittiska varianten av samma show rullade frekvent ett liveklipp av She’s an Angel inspelat på The Marquee i London och det var det klippet som gjorde att jag själv fick upp ögonen för bandet. När det kommer till plattor i sleazegenren finns det få som ens kommer i närheten av Blackout, som även flirtar med funk metal i Faith No More och Mordred-skolan och Ramones-skitig punk. Inga onödiga fillers, inga ballader, endast fullt ös medvetslös.

Uppföljaren Wasted in America (1992) är för många lite svårare att ta till sig men det lönar sig i slutändan, tro mig. En del gnäller över att bandet tappat fokus och att Wasted därför blev för splittrad, jag väljer dock att kalla den mer äventyrslysten i jämförelse med debuten och faktiskt en smula bättre. Inför inspelningen så ratade skivbolaget den första omgången låtar som bandet visade upp. Frustrerade och oinspirerade så kände de att ett miljöombyte bort från det soliga och ytliga Los Angeles var nödvändigt, alltså drog de till New York där de flyttade in i ett nyrenoverat badhus ämnat för homosexuella (!) och tog nya tag. Detta har säkert en del i att Wasted in America låter mer allvarlig och aggressiv och att texterna överlag känns lite djupare, argare och dystrare. Att de inte drog jämnt med skivbolaget bidrog alldeles säkert också till resultatet. Wasted in America är som sagt spretigare än debuten, men för mig är den ändå deras bästa platta. Den enda renodlade balladen i bandets historia finner man här och bär den ganska oballadiga titeln Don’t Fuck With Me. Bara en sån sak. Bandet låter också tajtare, vilket kan ha att göra med att de året innan turnerade ganska hårt som förband till Skid Row, där flertalet av de nya låtarna testades på publiken.

Efter en europaturné som förband till Ozzy Osbourne fockade Columbia bandet, officiellt på grund av dåliga försäljningssiffror, men att Skid snackat skit om skivbolaget i var och varannan intervju gjorde säkert sitt till. För att kunna finansiera inspelningen av tredje plattan Let’s Rumble (1993) var Skid därför tvungen att sälja sin Corvette. Den skrala budgeten gjorde således att bandet endast fick några ynka dagar på sig i studion. Ändå blev den ganska hyfsad, men till sina föregångare når den knappt strax över midjan. Skivbolaget BMG plockade sedermera upp bandet, men på grund av grungens framfart ville de endast släppa albumet i Europa och det skulle dröja en bit in på nästa år innan det gavs ut också i USA.

Tiden mellan 1995 och 1999, då Love/Hate i tur och ordning släppte plattorna I’m Not Happy (1995), Livin’ Off Layla (1997) och Let’s Eat (1999) är ett enda sammelsurium av inre stridigheter, medlemsbyten och sidoprojekt. Plattorna har för all del några låtar som sticker ut, men för mig är det de två första plattorna som är obligatoriska i skivhyllan. Olika konstellationer av bandet har turnerat även på senare tid och 2007 återförenades originalsättningen tillfälligt inför ett fullsatt Club Vodka i Hollywood där de framförde debuten i sin helhet. I dessa tider där återföreningar av gamla hårdrocksband står som spön i backen så spår jag en acceptabel återföreningsplatta inom en hyfsat snar framtid. Eller hoppas i alla fall på en. Kan ärkefiender som medlemmarna i Dokken lägga sina meningsskiljaktigheter åt sidan, så kan även Love/Hate.

Spotify bjuder bara på de två första plattorna. De övriga hittar man på Youtube.

Blackout in the Red Room (från Blackout in the Red Room)
She’s an Angel (från Blackout in the Red Room)
Straightjacket (från Blackout in the Red Room)

Wasted in America (från Wasted in America)
Yucca Man (från Wasted in America)
Cream (från Wasted in America)

Spinning Wheel (från Let’s Rumble)

Lady Jane (från I’m Not Happy)

Explode (från Livin’ Off Layla)

Bonusvideo: Jizzy Pearl on the Hollywood Sign
Den första juni 1992 genomförde sångaren Jizzy Pearl ett numera legendariskt reklamjippo för att boosta försäljningen av Wasted in America där han hängde tjugo meter upp på ett krucifix som fästs på Y:et på den klassiska Hollywoodskylten. Bandet trodde att myndigheterna snabbt skulle upptäcka hysset, men Jizzy fick hänga kvar i flera timmar innan en helikopter från en nyhetskanal till slut upptäckte honom. Polis och brandkår tillkallades, där de senare fick lov att hjälpa den utmattade Jizzy ner. Han fick spendera några timmar i finkan för besväret och bandet blev hett nyhetsstoff precis som det var tänkt. Dessvärre fortsatte plattan att sälja trögt. Däremot resulterade det hela i att en förbandsturné med Black Sabbath gick i stöpet för att skivbolaget vägrade stödja bandet i fortsättningen. Och att Hollywoodskylten numera är försedd med rörelsedetektorer.

The Sonics – Here Are The Sonics!!! (1965)

thesonics01

Från att ha skrivit om några av 2016 års bästa plattor i förra inlägget tänkte jag ta ett rejält kliv bakåt i musikhistorien till 1965 och The Sonics debutplatta Here are the Sonics!!! Bandet bildades 1960 i Tacoma, Washington av gitarristen Larry Parypa och de första åren var sättningen högst instabil och flytande, svängdörrarna fladdrade konstant såsom det ofta gör i bands barndom. När basist saknades på repen infann sig exempelvis Larrys morsa bakom fyrsträngaren. Den positionen skulle så småningom tillfalla Larrys bror Andy. Resten av The Sonics klassiska sättning som etablerades i slutet av 1963 utgjordes av Gerry Roslie (sång, piano, orgel), Bob Bennett (trummor) och Rob Lind (saxofon, munspel) och med den spelades bandets två första (och bästa) plattor in; Here Are The Sonics!!! och Boom (1966).

Själv upptäckte jag plattan via Robert Dimerys tegelstensbok 1001 Album du måste höra innan du dör och anledningen till att jag skriver om den är därför att utan den och uppföljarens inflytande är det tveksamt om band som Nirvana, Mudhoney, L7 och The Hives ens blivit till. The Sonics musikstil kan beskrivas som oborstad, primitiv, energisk och aggressiv protopunk/garagerock och har influerat såväl hårdrocken, punken som grungen utan att många idag ens vet om deras existens och de har även kallats ”punkens gudfäder”, vilket är ett tungt och rättvist epitet. Bland alla garageband i mitten av 60-talet var få lika högljudda, råa och sjövilda. Sångaren Gerry Roslie beskrivs ofta som en vit hybrid av Little Richard och Screamin’ Jay Hawkins och jag är benägen att hålla med.

Here Are The Sonics!!! spelades in live på en tvåkanalare med endast en mikrofon som dinglade och fångade upp trummorna. Ett trumljud som självaste Kurt Cobain tydligen tokdyrkade:

”I have to admit… The Sonics recorded very, very cheaply on a two track you know, and they just used one microphone over the drums, and they got the most amazing drum sound I’ve ever heard. Still to this day, it’s still my favorite drum sound. It sounds like he’s hitting harder than anyone I’ve ever known”.

Under tidigt 60-tal var det i stort sett kutym att halva plattan skulle bestå av covers av någon outgrundlig anledning, och så även på denna. Ursinniga versioner av Roll Over Beethoven (Chuck Berry), Money (That’s What I Want) (Barrett Strong) och Good Golly, Miss Molly (Little Richard) betas av men det är bandets originalkompositioner som står ut som ett välvässat uppåtriktat långfinger till eftervärlden. Även textmässigt stod de ut, He’s Waitin’ från Boom handlar om Satan, Strychnine om det livsfarliga centralstimulerande preparatet/giftet stryknin, singeldebuten från 1964 The Witch handlar självklart om häxor och Psycho likaledes självklart om psykopater. Tunga ämnen om man ser till att merparten av vad som låg på listorna 1965, bortsett från Barry McGuires Eve of Destruction och ett par andra dängor, mest handlade om surfing, bilar och brudar.

The Sonics klassiska sättning spelade även in Introducing the Sonics (1967) innan de gick skilda vägar året därpå, men bandet existerade som turnerande band fram till 1980, ofta utan en enda originalmedlem. 2007 återbildades bandet med originalmedlemmarna Gerry Roslie, Larry Parypa och Rob Lind i sättningen och har sedan dess kuskat runt och spelat och släppte förra året den första fullängdaren sedan 1980.

Trots min vid det här laget väldokumenterade avsky för saxofon står den här plattan ut som en riktig 60-talspärla. De få saxofonsolon som hörs är så pass distade att man med lite stålvilja kan intala sig att det är gitarrsolon. Sentida återutgåvor plussar på med en cover av Little Richards Keep A-Knockin’ och tre hyvens jullåtar (!).

Spotify

The Witch

Strychnine

Psycho

Neon Rose – Reload (1975)

neon roseNeon Rose från Stockholm lär ha varit bland de första svenska hårdrocksbanden som sjöng på engelska. De låg heller inte på vilket skitbolag som helst utan på Vertigo, samma bolag som gav ut storheter som Black Sabbath och Uriah Heep för att bara nämna några. Tre plattor mäktade bandet med att ge ut under åren 1974 och 1975, varav de två första inte var särskilt märkvärdiga. Tredje albumet Reload däremot, där hade alla bitar fallit på plats och var i högsta grad märkvärdigt – men vid det laget var medlemmarna tydligen så tjuriga på varandra att det inte blev några fler skivsläpp.

Som Thin Lizzy-fan undrar man om inte Phil Lynott & Co, som vid den tidpunkten också låg på Vertigo, lät sig inspireras en smula av Neon Rose när de gjorde Jailbreak-plattan från 1976, det vill säga året efter Reload. Lyssna från 0:53 i Night Birds och jämför sedan med Warriors runt 3:15. Helt konspiratoriskt långsökt är det nog inte.

Det finns en video inspelad till Dead Eyes, per automatik ett bra val i och med att hela plattan är helgjuten. Men det är ändå tre andra spår som sticker ut extra mycket: The Race for Knowledge, A Smell of Death och albumets titellåt (med det underbara basliret efter introt). Alla tre låtarna är föredömligt arrangerade med sina omväxlande hårda och mjuka partier. Lyssna och njut av den svenska hårdrockens begynnelse!



Funkadelic – Maggot Brain (1971)

Fan tro’t kanske, men om man nu ska tro i alla fall så kom ett av de skönaste gitarrsolon som finns till genom att Funkadelics bandledare George Clinton bad Eddie Hazel, påverkad av LSD, att spela som om hans mor just hade dött. Resultatet kom med på den tio minuter långa titellåten Maggot Brain från 1971, där Hazel solar sig igenom större delen av spåret. Och nog låter det olyckligt och klagande alltid; ljuv och vacker lyssning när stormen Egon pustar och frustar i natten utanför fönstret. Men det funkar alldeles utmärkt även utan regn och rusk…

The Wildhearts – Earth vs the Wildhearts (1993)

The Wildhearts bildades 1989 i Newcastle i England efter att Ginger Wildheart (född David Walls) fått sparken från The Quireboys. Gruppen genomgick ett flertal medlemsbyten de första åren där även ett par sångare hann passera revy innan Ginger 1991 motvilligt övertog rollen bakom mikrofonen vid sidan av att även vara gitarrist. Nio demos som förblir svårfunna alternativt osläppta spelades in under den här tiden, då bandet enligt uppgift var kraftigt influerat av Guns N’ Roses. 1992 hade svängdörrarna slutat att fladdra för stunden och bandet utgjordes då förutom Ginger av Christopher ”CJ” Jagdhar (gitarr), Danny McCormack (bas) samt forne Dogs D’Amour-trummisen Bam. Med den här sättningen och ett mer eget sound spelade de in två EP-skivor, Mondo Akimbo a-Go-Go och Don’t Be Happy…Just Worry. Bam återvände strax därefter till Dogs D’Amour och ersattes av Andrew ”Stidi” Stidolph. Stidi hann att trumma på debutalbumet innan han hoppade av och Ritch Battersby tog över trumpallen. Battersby trummar således på b-sidan Caffeine Bomb, som återfinns på samtliga senare återutgåvor av albumet från 1994 till dags dato. På tal om b-sidor så finns det en negativ aspekt med att vara ett Wildhearts-fan och det är om man tänker samla på deras skivor. Diskografin kryllar av svårfunna skivor, japanutgåvor och sällsynta singlar med b-sidor till förbannelse.

TheWildhearts01

Bandet går idag närmast att beskriva som ett kultband eftersom relativt få har koll på vilka de är. En handfull låtar har lyckats bestiga singellistan i hemlandet och den högsta albumplaceringen stod den efterföljande (och nästan lika bra) plattan P.H.U.Q. (1995) för i England med en sjätteplacering. Framgången i Amerika och resten av världen har varit liten till måttlig bortsett från Japan (så klart) och media har i stort sett ignorerat bandet med få undantag som Kerrang! som utsåg Earth vs the Wildhearts till årets skiva. Svängdörrarna har fortsatt att fladdra rejält även efter debuten med Ginger som den enda konstanta medlemmen och bandet har både splittrats och lagts på is med bråk och droger som bidragande orsaker, för att sedan återuppstå efter något år i en ny konstellation. Så sent som 2010 sa Ginger att han inte hade några som helst planer på att återuppväcka The Wildhearts igen. I december 2012 stod de lik förbannat på scenen för vad som var tänkt som en engångsgrej och 2013 gjordes en jubileumsturné då Earth vs the Wildhearts spelades i sin helhet (spelningar jag skulle karvat av mig ena stortån för att ha fått se). Turnén blev en succé och förlängdes och i april i år gick en ny turné av stapeln, så än har gubbarna inte kastat in handduken.

Som jag skrivit annorstädes här på Soundsandbeyond så är det alltid svårt att göra favoritplattor man lyssnat på i halva sitt liv rättvisa i skrift och Earth vs the Wildhearts är inget undantag. Trots att skivan släpptes mitt i grunge-erans guldålder så hörs inte tillstymmelse till gnällig ångest, yarl-sång eller depraverad svärta (annat än i en och annan text). I stället utgörs kärnan i musiken av attitydstinn och sleazegarnerad garagerock mixat med powerpop, punk och små explosioner av tung metal. Spektrumet av influenser som skiner igenom är sålunda ganska omfångsrikt. Allt från Motörhead, The Stooges, Rolling Stones och Cheap Trick till Ministry, Metallica, Pantera och Beatles flimrar förbi som referenser när man lyssnar. Ginger, som ligger bakom samtliga låtar, har en sanslös talang för att skriva kluriga texter och medryckande melodier med hookar som många skulle sälja sin egen morsa för att besitta. Han besitter dock inte världens bästa sångröst och pitchen är det lite si och så med, men ofta förstärks sången av andrastämmor och körer och i slutändan låter det ändå fantastiskt. Och så har vi ju riffen. Eller snarare RIFFEN!!! Hade det varit en instrumental skiva så tror jag att det ändå hade räckt och blivit över för att jag idag skulle kalla den klassiker. Och för att sälja in den ytterligare så finns det inte en enda insmickrande ballad så långt örat når och de gånger fjompigheter som ”baby” återfinns i någon textrad följs det upp med meningar som ”can’t you see, I’m shitting out water”. Det här är musik som åtminstone jag blir på bra humör av, en pålitlig glädjebomb som gjord för att avlägsna sura miner. En lyxversion släpptes 2010 som även innehåller EP-skivorna Mondo Akimbo a-Go-Go och Don’t Be Happy…Just Worry plus ett gäng b-sidor. Rekommenderas starkt om man råkar på den. Skivan finns att avnjuta på Spotify tillsammans med uppföljaren P.H.U.Q. och ett flertal andra av deras senare alster.

Hela skivan är som sagt löjligt bra från första till sista ton och favoriter är svårt att utse, så i stället för att plocka tre som jag brukar så dubblar jag den här gången.

Caffeine Bomb lever verkligen upp till sin titel, där det låter som om bandet spetsat bakfyllekaffet med PCP. Att hinna bräka med i de hetsiga verserna är bara att glömma.
Suckerpunch är skivans råaste trudelutt och låter som en hybrid av Motörhead och Ministry med distad sång, dubbelkaggar, singalong-refränger och ett driv från helvetet. Låten stoltserar även med en av skivans coolaste break.
Everlone drar igång med ett tungt och brötigt riff för att övergå i en fartfylld och sleazig låt med snygga arrangemang. De instrumentala slutminuterna där låten genomgår ett flertal förvandlingar vittnar om Gingers status som riffgud.
Shame on Me har ett fruktansvärt coolt intro och kluriga baktaktsriff till förbannelse.
Loveshit är en sleazig låt som landar någonstans mellan Guns N’ Roses och gamla Aerosmith, spetsat med svängigt honky tonk-piano och kvinnlig körsång.
Och sist men inte minst så har vi My Baby is a Headfuck. Ännu en sleazeaktig låt som begåvats med en suverän titel och utsmyckats med ett solo av Mick Ronson (David Bowie, Bob Dylan, etc.). Låten tros vara den sista inspelningen Ronson gjorde innan sin död i levercancer 29 April 1993. Slutet drar åt febrigt intensiv 50-talsrock toppat med Jerry Lee Lewis-piano och fylleskrål. ”Headfuck, headfuck, headfuck…”.