Electric Light Orchestra – Time (1981)

“Remember the good old 1980s
When things were so uncomplicated?
I wish I could go back there again
And everything could be the same.”
– Ticket to the Moon

Man tror att man vet vad man ska skriva om en skiva man avgudat sedan åtta års ålder och som format en stor del av ens musikaliska preferens. Filtrera ner intrycken, återge dem i en lagom lättläst tolkning, slänga sig med lite schysta och lagom abstrakta adverb och brutala pluskvamperfekt… färdigt. Sanningen är dock att även om jag kan den här skivan utan och innan, hänger med någorlunda i ”storyn” och minsta lilla snirkelkrok i musiken finns arkiverad i hjärnkontoret, så betyder inte det att jag automatiskt kan förmedla det till andra. Men jävlar vad jag ska försöka!

När jag lyssnar på Time så slungas jag tillbaka till en tid när livet kändes spännande, oskuldsfullt, oförutsägbart och dramatiskt. Samtidigt gör framtidskonceptet och den flitigt använda vocodern att skivan andas science fiction, och känslan av att man fjärrskådar en avlägsen och skrämmande eftervärld genom ett litet och delvis igenimmat fönster infinner sig stundvis. Time, för mig, är framtid och dåtid komprimerat ned till ett underbart stycke nutid. Om jag under pistolhot var tvungen att definiera skivan med endast tre ord skulle jag nog säga ångest, 80-tal och Beatles. Och med de tre orden kommer man ganska nära skivans hjärta. Mer specifikt skulle jag säga att musiken består av Beatles-pop, progressiv Pink Floyd-rock och 80-talssynth i ganska lika delar, kryddat med lite sentimental 50-talsrock här och där. Praktfullt, orkestralt och storslaget med en del plastiga och föråldrade 80-talsljud inkastade i mixen. Om Beatles hade återförenats 1980, tagit till sig den nya studiotekniken och bestämt sig för att spela in ett konceptalbum så tror jag att det hade låtit ganska precis så här. Texterna skriker av längtan efter en svunnen tid och ångesten av att inte längre passa in i samtiden genomsyrar hela skivan. De är skrivna i förstapersonsperspektiv och handlar i stora drag om en man som i början av 1980-talet på oklart sätt förflyttas till år 2095. Texterna är rätt svävande när det gäller handlingen och någon ”hemkomst” ser inte jag även om vissa tolkar in den. Jag ser en man från 80-talet förflyttad hundratio år framåt i tiden som vantrivs och kontemplerar över det.

När man kikar runt på nätet är det inte många musikkritiker som håller Time högt i E.L.O.-katalogen (2/5 på All Music Guide exempelvis), och jag kan inte för mitt liv begripa varför. Få band eller artister har gjort en mer jämnstark platta, även om det finns en låt jag gärna hoppar förbi. Det är också den låt jag tyckte var världens bästa som åttaåring, nämligen Hold on Tight. Som den självklara och något inställsamma singeln den är och med sin givna plats på varenda E.L.O.-samling som någonsin kommer att släppas, så har alla rätten att hoppa över den. Dålig skulle jag aldrig säga att den är, men den passar inte riktigt ihop med resten av låtarna.

Kopplingen mellan Beatles och Jeff Lynne är för övrigt vrålstark. Så stark att den har sin egen Wikipedia-sida. Jeffs första personliga kontakt med Beatles var när han var med i The Idle Race och Beatles höll på att spela in The White Album (1968). När Beatles kastade in handduken ett par år senare förmodar jag att Jeff upplevde ett styng av förtvivlan och kände att han kanske kunde ta över stafettpinnen i viss mån. Storhetsvansinne skulle många hobbypsykologer klassificera det som, men faktum är att E.L.O. med Jeff Lynne i spetsen faktiskt mer eller mindre tog vid där Beatles slutade rent musikaliskt, låt vara med annan instrumentering. Jeff har dessutom lekt producent åt både Paul McCartney, Ringo Starr och George Harrison och ingick också i supergruppen Travelling Wilburys tillsammans med Harrison och några andra någorlunda välkända gubbar. 1994 fick han förtroendet att producera och återskapa två ”förlorade” Beatles-låtar från Yoko Ono’s gömmor. Salig John Lennon lär ha kallat E.L.O. ”the sons of the Beatles” och väldigt få musikaliska hedersbetygelser når väl upp till det. Hårdrockskopplingar finns förresten också, trummisen Bev Bevan ersatte Bill Ward på Black Sabbaths Born Again-turné 1983 och kan även ses i videorna från albumet.

Så vitt skilda artister som Pain (industri-metall), Brave Saint Saturn (kristen progressiv rock) och Arvingarna (dansband) har gjort covers på låtar från Time, vilket tyder på att den tilltalar en ganska bred massa. Den dyker dock sällan upp på några skivklassiker-listor eller dryftas i media, utan verkar i stort sett ha fallit i glömska. Nu har jag gjort vad jag kan och förhoppningsvis lär det få någon mer upptäcka vilken briljant skiva Time är. Återutgåvan med tre hyfsade extraspår (gamla singelbaksidan Julie Don’t Live Here är sorgligt förbisedd) finns på Spotify.

Ticket to the Moon

21st Century Man

Yours Truly, 2095

Marillion – Misplaced Childhood (1985)

” The mist crawls from the canal
Like some primordial phantom of romance
To curl, under a cascade of neon pollen
While I sit tied to the phone like an expectant father
Your carnation will rot in a vase”

Tungt, illavarslande och vackert. Ofta när textförfattare dryftas i media så är det gamla stutar som Bob Dylan, Bruce Springsteen, Leonard Cohen, Tom Waits eller Ulf Lundell som kommer på tal, med texter som inte alltför sällan avhandlar halvtråkig vardagsrealism, något man får mer än nog av i det verkliga livet om ni frågar mig. Mera sällan omtalas genuina poeter som vågar ta ut de språkliga och innehållsmässiga svängarna en smula, såsom Neil Peart (Rush), Bernie Taupin (Elton John), Frank Zappa, Phil Lynott (Thin Lizzy), eller som i det här fallet Fish (dopnamn Derek Dick. Inget vidare artistnamn, således Fish). Jag kommer ihåg när jag köpte mina Marillion-skivor på vinyl och sedan satt fullkomligt uppslukad av texterna medan jag lyssnade på den suggestiva musiken toppad med Fishs Braveheart-dialektala skrålande. De vackra och detaljerade omslagen analyserades även de ingående. Det handlade om helheten.

Misplaced Childhood är ett konceptalbum som släpptes 1985, ett år då glättig, sparsmakad och lättsmält musik var det som gällde. Bryan Adams, Thompson Twins och Lionel Richie regerade på topplistorna och det bittra kriget mellan hårdrockare och synthare rasade vilt på insändarsidorna i tidningar som Okej, Rocket och Poppis. Ett ångestfyllt konceptalbum med synthbemängd progressiv rock inspirerad av Pink Floyd och gamla Genesis i två sammanhängande sjok på vardera sida vinylen var en rejäl chansning. En chansning som i slutändan gick hem skulle det visa sig, tvärtemot vad skivbolaget befarat. Skivan intog bland annat förstaplatsen på engelska albumlistan, medan singlarna Kayleigh och Lavender klättrade högt på singellistorna världen över.

Låtskrivarprocessen var till en början minst sagt seg. Efter en omfattande världsturné för det föregående albumet Fugazi (1984) som fullständigt tömt bandet på energi, gjorde sig Fish äntligen hemmastadd i sitt nyinköpta hus i Aylesbury. Ensam, efter att hans senaste förhållande havererat, gick han till den närliggande puben White Swan kväll efter kväll och livet bestod inte av så mycket annat än rusdrycker, illegala substanser och lite skrivande när inspirationen väl kom krypande. Något som hände alltför sällan. En dag hände dock något som fick det kreativita hjulet att göra en burnout och som dessutom sådde fröet till vad som i slutändan skulle bli Misplaced Childhood. Fish beskrev själv händelsen i remaster-utgåvan sålunda:

”An envelope arrived one of these days. Inside there was a short letter from an old girlfriend with the recommendation to digest the accompanying contents – a tab of very strong acid. Very Alice indeed! Not having indulged for a while I swallowed a cautious half, and after a few hours and with a pleasant euphoria, I took the other – setting off on my bike to Steve Rothery’s house. Very bad mistake. The truth was that my perception of time wasn’t that great and shortly after arrival at Steve’s the Real Thing kicked in. Steve had to drive me home and after locking all the doors I set off into a long white-knuckle roller-coaster of a night. I’d been in the wrong frame of mind for this journey. I immersed myself in a warm bath for a while, returning to the womb and trying to reassemble myself. I spent the rest of the night crouched on the floor listening to music, watching walls breathe and staring at a large repro print called Padres Bay by Jerry Schurr, an NYC artist. I’d started to doodle and scribble in my lyric book on the off chance of catching something from the trip. It was sometime during the night that I was visited. Incubus was on the deck; I was in Padres Bay when suddenly I felt a child standing behind me on the stairs. I knew he was dressed as a soldier and vanished as soon as he entered the corner of my eye. Perhaps it was my muse; perhaps it was the drug. It was enough to propel me into reaming off a large scrawl of prose. Contained within were the diamonds and structure on which would hang the entire concept of Misplaced Childhood. I phoned Steve in the morning and read it down the phone. I was really excited although Steve, knowing me well, was cautious and hesitant to fully commit. After all, I had been totally out of my head for the last 10 hours!”

Tack och bock Albert Hofmann. Drugs ain’t always bad, mkay? Större delen av texterna är alltså produkten av en tio timmar lång och riktigt obehaglig syratripp och innehåller ett flertal självbiografiska element. Kayleigh avhandlar exempelvis kvinnorna i hans liv, medan Lothian i Heart of Lothian är regionen i Skottland där Fish växte upp. Handlingen som sådan är tillräckligt svävande för att man ska kunna göra sina egna tolkningar, men samtidigt tillräckligt sammanhängande för att ge den en röd tråd man kan följa och reflektera över.

Skivan spelades in under tre månader i Hansa Studios i Berlin med utsikt över Berlinmuren som låg ett hundratal meter bort. Det var samma gråa och ödesmättade utsikt som inspirerade David Bowie och Brian Eno att skriva Berlin-trilogin (Low, ”Heroes” och Lodger) några år tidigare. Kreativiteten flödade i den karga miljön och vissa partier kändes enligt bandet som om de i princip skrev sig själva. Musiken spelades till stora delar in live i studion, något producenten Chris Kimsey insisterat på. Trots det låter produktionen ganska steril och aningen tillrättalagd. Men detta var trots allt 1985, året då till och med bluesrockarna ZZ Top kändes plastiga. Mycket fuffens lär förresten ha förekommit under inspelningarna som involverade bland annat sprit, droger och fnask. Händelser som Fish lovat berätta om när han väl skriver sina memoarer, vilket jag hoppas inte dröjer alltför länge.

Ett annat textcitat som får håren att resa sig på diverse ställen är detta:

“I saw a war widow in a launderette
Washing the memories from her husband’s clothes
She had medals pinned to a threadbare greatcoat
A lump in her throat with cemetery eyes”

Tungt. Illavarslande. Vackert. Skivan är idag en ansedd klassiker och fanns exempelvis med på Classic Rocks lista över de trettio bästa konceptskivorna. Själv värderar jag Misplaced Childhood precis lika högt som Pink Floyds Dark Side of the Moon eller Queensrÿches Operation: Mindcrime och om ni av någon outgrundlig anledning råkat missa detta veritabla mästerverk är det hög tid att göra bot nu. Spotify

Blind Curve

Lavender

Kayleigh

Roky Erickson – I Think of Demons (1980)

rokyevil

”The demon is up on the attic to the left…”
”Tonight is the night of the vampire…”
”I walked with a zombie…”
”The dogs choke on their barking when they see alligator persons in the bog and fog…”

Mysiga textrader, eller hur? Vad är det för en hjärna som kan komma på något sådant och sedan släppa det på skiva? Tja, den amerikanske sångaren, gitarristen och låtskrivaren Roky Erickson kan det, Roky som tidigare varit känd som medlem i det psykedeliska 1960-talsbandet 13th Floor Elevators med hitlåten You’re Gonna Miss Me på sin meritlista. Textraderna ovan är exempel från olika låtar från 1980 års I Think of Demons , hans debutskiva som soloartist som spelades in med kompbandet The Aliens. Samma platta med nästan exakt samma låtar utgavs även som The Evil One 1981 (den titel man ska söka på Spotify med). Producent var en viss Stu Cook, före detta basist i Creedence Clearwater Revival.

Av Roky Ericksons historia att döma får man anta att de skumma texterna om demoner, vampyrer och andra mindre snälla varelser som genomsyrar hela albumet är resultatet av en och annan LSD-tripp, psykisk ohälsa och olustiga behandlingar på mentalsjukhus. Ungefär vid tiden för plattan ska han bland annat själv ha hävdat att han var en utomjording. Om detta själsligt ostabila liv kan man ta del av i dokumentären You’re Gonna Miss Me (2005), där hans bror och mor genomgår en rättstvist om vem som ska vara Rokys förmyndare.

Musikaliskt kan I Think of Demons kategoriseras som hårdare rock, eller varför inte skräckrock som någon beskrev det någonstans på internet. Det är inte alltför svårt att föra tankarna till tidigare Alice Cooper, till exempel skulle Stand for the Fire Demon eller Night of the Vampire kunnat platsa ganska bra jämte låtar som de spöklika Killer och Dead Babies från plattan Killer (1972). Det är i alla fall långt ifrån 13th Floor Elevators-psykedelian, och mycket bättre dessutom. Bortsett från Rokys säregna röst sticker även Duane Aslaksens gitarrspel ut, även om hela The Aliens lir sitter som en smäck. Den enda låten som inte riktigt passar in är Don’t Shake Me Lucifer. Inte för att den skulle vara dålig på något sätt utan för att den är mer party än albumets övriga mer kusliga låtar, lite som en clown på en begravning.

Roky Erickson har influerat en lång rad musiker. Bland andra får man förmoda att Nicke Andersson är ett stort fan då både Entombed och The Hellacopters under hans tid i de båda banden spelade in covers från just I Think of Demons, Night of the Vampire respektive Cold Night for Alligators. Och söker man vidare på internet finner man bra många fler covers och hjärtliga omdömen om Roky Erickson i allmänhet och solodebuten i synnerhet.

Och Roky själv? Ja, av texterna att döma råder det inget tvivel om att han verkligen är en utomjording.

Kiss – Music from ”The Elder” (1981)

Det här är definitivt en vattendelare när det kommer till skivor i allmänhet och Kiss-skivor i synnerhet. Antingen älskar man den gränslöst eller så hatar man verkligen skiten ur den. Väldigt få tycker den är ganska hyfsad. Däremot verkar de som är negativt inställda ändå tycka att The Oath är en bra låt. Skivan har fått oförtjänt mycket kritik, främst från konservativa Kissfans eftersom gruppen frångick sitt traditionella enklare sound och iklädde sig en pretto progrockskrud som inte var direkt lättsmält. Det lät helt enkelt inte som Kiss längre. Just därför väljer jag att lyfta fram denna underbara koloss.

TheElder02Final

För er som är oinvigda i den heliga gral bland bespottade alster som är Music from ”The Elder”, ser bakgrunden ut ungefär så här:
Kiss hade efter ett par år med fokus på en poppigare och mer lättillgänglig stil med sämre försäljningssiffror som följd rekryterat trummisen Eric Carr. Tanken var från början att försöka återgå till det hårdare Kiss-soundet, när Gene Simmons demonstrativt satte ner den berömda tungan och hivade fram idén om en konceptskiva (vissa vill dock hävda att det var managern Bill Aucoins idé). Varken Eric eller Ace Frehley hoppade jämfota av lycka men eftersom Eric inte hade något att säga till om ännu blev Ace nedröstad av Paul och Gene. Bob Ezrin, som bland annat proddat ett gäng skivor med Alice Cooper, Pink Floyds mästerverk The Wall och Kiss egna genombrott Destroyer utsågs till producent. Ezrin i sin tur värvade medlemmar från The American Symphony Orchestra och St. Robert’s Choir för att sätta lite passande medeltidsprägel på projektet. Ezrin har i efterhand hävdat att hans omdöme under det tidiga 80-talet var något vacklande på grund av ett eskalerande kokainmissbruk. Ace Frehley blev i slutändan omåttligt besviken på mixningen av skivan och speciellt hur hans enda bidrag Dark Light lät. Dessutom hade ett flertal av hans solon oförklarligt klippts bort och han ogillade starkt de diktatorfasoner Simmons och Paul Stanley lagt sig till med.

Lou Reed, som också var inblandad i praktfloppen Lulu tillsammans med Metallica, skrev texten till A World Without Heroes och den efterföljande musikvideon var för övrigt den första Kiss-video MTV visade. Vad gäller skivans omslag var det det första som saknade bilder på någon i gruppen, om man bortser från Paul Stanleys hand som sträcker sig efter dörrkläppen på konvolutets framsida. Förmodligen alldeles för jävla anonymt för Kissfansen. Riktigt smakfullt och snyggt enligt min mening, men förmodligen hade skivan vunnit på lite mer serietidningsestetik och mindre gravallvar. Gene och Paul hade stora förväntningar på hela konceptet och planerade för en framtida film, en storslagen turné och eventuellt ett par uppföljare. Skivan floppade dessvärre så illa att de inte skulle ha fått till en spelning i Kulltorp karateförenings omklädningsrum om de så hade velat, än mindre en längre världsturné och de gånger de sedermera framfört någon låt från skivan i livesammanhang går nästan att räkna på Tony Iommis kvarvarande fingertoppar. Vilket är väldigt, väldigt synd.

TheElder01Final

Själva storyn som ligger till grund för skivan är som följer; Ung pojkvasker rekryteras och drillas av hemlig mystisk organisation (i detta fallet Council of Elders som, om jag fattat rätt, antingen lyder under eller är detsamma som Order of the Rose) för att bekämpa en oidentifierad ondska representerad av antagonisten Mr. Blackwell. Efter några års wax on, wax off-träning förklarar mentorn Morpheus honom redo att möta Blackwell i envig. Lite som en blandning av Star Wars, Sagan Om Ringen och Karate Kid med andra ord. Jag har dock aldrig orkat lusläsa och tolka de Manowar-minnande texterna ordentligt, utan utgår från nätsökningar i det här fallet.

Så till själva musiken. Att jag skattar Music from ”The Elder” så högt som jag gör kan ha lite att göra med att det var den första Kiss-skiva jag någonsin hörde i sin helhet. Jag var runt tio år gammal och nostalgi är alltid notoriskt svårslaget. Det låter episkt, storslaget, medeltida, progrockigt och symfoniskt, med extra mycket sentimental kastratsång från Paul Stanley. Precis som ingen annan Kissplatta har gjort varken förr eller senare. Bortser man från texterna, vilket man kanske bör göra i det här fallet, så är detta ett tvättäkta mästerverk. Ett alldeles underbart felsteg i Kiss-historien. The Oath innehåller några av de första rejäla dubbelkaggemattorna inom hårdrocken, även om den något burkiga produktionen gör det lite svårt att urskilja. Men snabbt som fan går det. Skivan låter också något sakral på sina ställen och av någon anledning har jag alltid föreställt mig ett gäng dystra vindruckna munkar som mässar med i en del refränger.

Vid efterforskningarna till det här inlägget upptäckte jag till min fasa att jag genom alla år tydligen lyssnat på fel version! En version där de tilltänkta singlarna The Oath och A World Without Heroes låg som förstaspår på de gamla vinylerna och som fick till följd att kronologin i storyn haltar rejält. På de senare remaster-utgåvorna är dock ordningen återställd. Skivan finns på Spotify, med rätt låtordning.

Alldeles oavsett vad griniga konservativa Kissfans hävdar så är och förblir det här Kiss största stund på jorden. Det är inte den bästa Kissplattan, men det är den bästa skivan Kiss har gjort. Vinnare i kategorin ”bästa Kissplatta” går antingen till Hotter than Hell eller Destroyer.

Under the Rose

Only You

Odyssey

 

Captain Beyond – 1970-talets nr. 1

”Man hör CPredan på trumintrot att den här plattan kommer att vara bra.” Orden yttrades av en gammal bandkamrat när han för första gången fick höra de inledande sekunderna på Dancing Madly Backwards, öppningsspåret på Captain Beyonds självbetitlade debutalbum från 1972. Han hade rätt, och för övrigt är just trumspelet rakt igenom underbar lyssning.
Captain Beyond – s/t 1972

Kom nu inte dragandes med de där Black Sabbath eller Led Zeppelin och allt vad de hette förr i tiden. Av 1970-talets hårdare rock är det just detta alster som är the hottest shit. Så fulländat att Monster Magnets frontman Dave Wyndorf återanvände sångmelodin rakt av från Mesmerization Eclipse när han skrev Twin Earth (från Superjudge, 1993). Ingen komplimang är ju som bekant så bra som efterapning, något som Wyndorf inte hymlar med. Raging River of Fear, Frozen Over och ovan nämnda Mesmerization Eclipse är ren hårdrock med klatschiga riff. Men albumet innehåller även de drömska Myopic Void och As the Moon Speaks, låtar som skulle passat alldeles utmärkt i soundtracket till en rymdfilm.

Länge var Captain Beyonds skivor utgångna och inte tillgängliga att finna utan smärre ansträngning. Ville man få tag på LP-versionerna av de tre album de hann släppa, d.v.s. debuten, uppföljaren Sufficiently Breathless från 1973 och 1977 års Dawn Explosion, så var det på skivmässor och i second hand-butiker man fick söka lyckan. Eller så kunde man beställa via import; japanska CD-utgåvor av de två första plattorna fanns utgivna och kostade 1996 ynka 279 kr styck att få hem till Sverige (vilket står på kvittona som ligger kvar i mina CD-fodral). Numera är alla tre originalskivorna återutgivna på både CD och LP och finns dessutom på Spotify. Alltså finns det inga löjliga ursäkter att inte ge Captain Beyond en chans.