Ancestors – Suspended in Reflections (2018)

 

Drömskt, deppigt, monotont, psykedeliskt, vackert, långsamt, ödesmättat och eftertänksamt är åtta adjektiv som ploppar upp i skallen när jag lyssnar på Suspended in Reflections. Jag skulle kunna slänga fram väldigt många fler, men de nämnda är grundelementen till vad som formar Ancestors musik på Suspended in Reflections, ett band som funnits sedan 2006 och där detta är fjärde fullängdaren.

Suspended in Reflections är en platta man ska akta sig för att överanalysera i en recension, eftersom det man skriver ju lätt fastnar i bakhuvet på läsaren när den sedan lyssnar och lite wiggle room är aldrig fel. Skit samma, för mig låter det här som ett pårökt atmosfäriskt 70tals-Pink Floyd som jammar loss med Crowbar, Katatonia, Pallbearer och Neurosis med extra mycket bedrövelse, ståbas, trumvisp, luftighet och en smula dissonans som grädde på moset. Den riktiga gåshuden infinner sig när sångaren Justin Maranga tar i från tårna och de gånger stämsången tar över. En rakt igenom suverän platta som gjord för denna, den mörkaste tiden på året.

Spotify

 

Annonser

Sigh – Heir to Despair (2018)

Japanska Sigh eller サイ har sedan debuten Scorn Defeat (1990) blandat extremmetall med en hel drös genrer som prog metal, opera, electronica, psykedelisk rock och avant garde och elfte fullängdaren Heir to Despair är inget undantag, för här finns allt och lite till. Musiken är helt underbart utflippad men också oerhört pampig, atmosfärisk och närapå lågmäld stundvis och för de allra flesta säkert galet påfrestande. Jag har dock en förkärlek för galna japanska band och avant garde och på Heir to Despair märks även flirtar med power metal, doom och influenser från den klassiska musiken här och var kryddat med traditionella asiatiska folkinstrument, sitarer, Jethro Tull-flöjter, neoklassiska gitarrsolon, vrickade samplingar och beats. Sången, som oftast är på japanska, spänner från black metal-gläfs, döds-growl, vocoder och georgianska körer till viskningar, skönsång och vad som kan vara den knarrigaste robotrösten någonsin.

Omslaget föreställer en kvinna som vattnar en till synes död planta med ett lite avigt och bortkommet leende och det passar musiken perfekt då galenskap, depression, skräck och människans mörkare sidor löper som en röd tråd genom plattan. Det här är musik för den som är redo att upptäcka något annorlunda och nytt, musik som kanske inte sätter sig förrän på trettionde lyssningen, musik som skaver, kräver och till en början känns lika obekväm som en rosa mankini på en allmän strand. Heir to Despair är definitivt den galnaste och bästa avant garde-metallen jag hört sedan Igorrrs Savage Sinusoid och den växer stadigt för varje lyssning.

Sigh är en ny upptäckt för mig och efter att ha plöjt den här plattan ett antal gånger är jag redo att dyka ner i resten av deras diskografi även om jag läst att den innehåller en del saxofon, vilket man tack och lov slipper på den här plattan.

Spotify

Odcult – Into the Earth (2018)

Inledande Unhallowed påminner inte så lite om Black Sabbaths Symptom of the Universe med en modern touch. Resten av plattan innehåller dock väldigt få uppenbara stölder, om ens några. Musiken på Into the Earth består till största delen av brötigt producerad och 70tals-minnande hårdrock uppblandat med sentida stoner, där sångaren Christoffer ”Coffe” Fransson låter som ett omöjligt mellanting mellan Ozzy, Stephen Pearcy (Ratt), Chuck Billy (Testament) och Kurt Cobain och där gitarrsolona låter särdeles begåvade.
Det som kan ligga bandet lite i fatet är bandnamnet eftersom många, inklusive jag själv, kanske förväntar sig hårdare tongångar i stil med doom, black, death eller liknande när man hör det, men dessa bandnamnsfördomar torde väl Slaughter ha slaktat redan 1990?
Odcult härstammar från småländska Ljungby och som smålänning ser jag mig extra tvungen att lyfta fram dessa grabbar, inte minst för att Into the Earth är en riktigt suverän platta.

Spotify

Bortglömda Mästerverk: Quatermass – Quatermass (1970)

Den här plattan gick ganska obemärkt förbi de flesta tills Ritchie Blackmore fem år senare valde att göra en cover på Black Sheep of the Family till Rainbows debutalbum, varpå den återsläpptes och därpå fick något av en kultstatus, men få hajar till idag när man nämner Quatermass. Trion som utgjorde bandet var förresten även med och startade gruppen Episode Six, där Deep Purple-kändisarna Ian Gillan och Roger Glover tog sina första stapplande steg i musikvärlden under det sena 60-talet.

Det jag gillar mest med den här plattan är att den låter så fruktansvärt splittrad men ändå lyckas vara så förbannat bra som helhet. Ena stunden låter det som tidiga Deep Purple på sitt souligaste/bluesigaste humör, för att i nästa stund låta episkt och tidlöst med hårdrocksackord som aldrig vill eka ut. Däremellan leker de med jazzen, ibland i stil med Jan Johanssons Jazz på svenska men oftare mycket mer utflippat. 2001-soundtracket flimrar förbi för mitt inre stundvis när jag lyssnar och stundom låter det som om man befinner sig inne i en kyrka med en nysmord jätteorgel. Och även om plattan allt som oftast låter megamaffig i ljudbilden så var ju Quatermass som sagt endast en trio: keyboardisten Pete Robinson, trummisen Mick Underwood och sångaren/basisten John Gustafson (1942-2014). Gustafson hade en både fyllig och lite nasal stämma som landar någonstans mellan tidiga Glenn Hughes och Ian Gillan med ett jävla tryck och lyssna gärna lite extra på basen för den är rakt igenom helt suverän.

Varför Quatermass inte slog igenom med sitt enda album berodde kanske på deras förmåga att skriva utflippade långa låtar som var hyfsat svårsmälta, men jag tvivlar eftersom många andra band gjorde precis samma sak vid samma tid och nådde framgång. Quatermass hade nog bara oturen att vara ett bra band i mängden just då och lyssnar man på plattan idag så skulle jag säga att de var lite före sin tid. Quatermass var dessutom en viktig kugge i progrockens barndom och tål definitivt att upptäckas av er som missat dem. Jag själv har via det här inlägget upptäckt att Quatermass var ännu bättre än vad jag fått för mig.

Spotify

 

Post War, Saturday Echo

Make Up Your Mind


Up on the Ground

Satan – Cruel Magic (2018)

Vi kan väl börja med att avhandla namnet Satan, ett ingalunda ovanligt bandnamn i hårdrockskretsar. Antalet Satan som funnits genom hårdrockshistorien är hela nio stycken enligt Metal Archives och det Satan som det här inlägget handlar om kan ha varit först. Bandet bildades 1979 i Newcastle, samma år och i samma stad som självaste Venom. Och medan Venom totade ihop vad som skulle utgöra skissen för den framtida thrashen och andra subgenrer till hårdrocken, så hoppade Satan på NWOBHM-tåget, även om också de anses vara föregångare till senare subgenrer.

Satan har liksom de flesta jämgamla band gått igenom ett antal medlemsbyten genom åren. Få andra band lär dock ha bytt namn hela två gånger och därefter kunnat återuppstå under sitt ursprungsnamn. Namnen de använde under sina utsvävningar var Blind Fury (1985) och Pariah (1988-1998). Komplicerat som Satan, jag vet. Som Blind Fury släppte de Out of Reach och den är riktigt 80tals-snäv, progressiv och melodiös i stil med Queensrÿches Rage for Order med Iron Maiden-minnande solon. Pariahs tre plattor har jag ännu inte betat av.

I min mening så var Satan ett undermåligt skitband i början av karriären. Det som stod ut de första åren var Brian Ross falsettskrik och gitarristerna Steve Ramsey och Russ Tippins talang. Första fullängdaren Court in the Act (1983) höjer många till skyarna, men den har än så länge inte fallit mig på läppen alls, men i och det här inlägget ska jag ge plattan en andra chans. Först på Suspended Sentence (1987) började det arta sig i mitt tycke och ett par år senare splittrades bandet, typiskt nog. Återföreningen dröjde till 2011 och det tog ytterligare ett par år innan hyfsade Life Sentence släpptes. Efter det måste något drastiskt ha hänt, för Atom by Atom (2015) blev en helgjuten käftsmäll för de få som hörde den och en platta vars förträfflighet jag hade tänkt skriva om när den kom.

I stället skriver jag nu om Cruel Magic som är ännu bättre. För det här är bra, det här är jävligt bra! Genom lyssningarna har den sakta men säkert växt till en av årets bästa plattor och då måste man ju dela med sig. Sångaren Brian Ross är utan tvekan Satans främsta tillgång. Han landar någonstans mellan Sean Harris (Diamond Head) och Joey Belladonna (Anthrax), fast med Meatloafs och Alice Coopers teatraliska sida som topping. Och på den här plattan överträffar han sig själv fast han hunnit bli 64 år, liksom resten av bandet som även de varit med till och från sedan starten. Musiken låter Queensrÿche före Operation: Mindcrime blandat med Savatage och tidiga Iron Maiden. Jag vågar inte skriva ner allt som är förträffligt och suveränt med den här plattan eftersom folk förlitar sig alltför mycket på vad andra skriver och säger idag. Lyssna själva, njut and Hail Satan if you please…

Spotify

Metal Allegiance – Volume II: Power Drunk Majesty (2018)

Metal Allegiance är en supergrupp i ordets rätta bemärkelse och hjärnan bakom det hela är den ganska okända basisten, låtskrivaren och producenten Mark Menghi. Första spelningen gick av stapeln på Motörhead’s Motörboat Cruise 2014 av en ren slump eftersom Dave Mustaine blev sjuk och Megadeth ersätter man inte bara sådär. Där och då bestod bandet av Menghi, David Ellefson (Megadeth) och Mike Portnoy (Sons Of Apollo, The Winery Dogs, Transatlantic, ex-Dream Theater, etc.) plus en helvetes massa gästartister som brände av så många covers de bara kunde, däribland Alex Skolnick (Testament, Trans-Siberian Orchestra, Savatage, etc.) som strax därpå valde att gå med i bandet och grundstommen var därmed komplett.

En lagom kompetent Youtube-sökning visar på den breda variationen av covers (Rush, Pantera, Black Sabbath, Iron Maiden, etc.) som betades av under kryssningen, synd bara att de som råkade filma oftast verkade vilja föreviga allt annat än just själva scenområdet…

Den första självbetitlade plattan innehöll gäster och metal-celebriteter som Doug Pinnick, Phil Anselmo, Randy Blythe, Chuck Billy, Tim ”Ripper” Owens, Steve ”Zetro” Souza,  Andreas Kisser, Charlie Benante och Rex Brown. Och med så pass många kockar vid spisen skulle man kunna tro att den skulle vara osammanhängande och svårlyssnad men produktionen, bandets kärnsättning och inriktningen på thrash som musikalisk ledstjärna gör att det låter som en lagom enhetlig samling förbannat bra låtar.

Precis samma sak kan sägas om Volume II: Power Drunk Majesty. Att låtarna låter hyfsat olika ligger liksom i sakens natur och på uppföljaren heter gästerna John Bush, Bobby ”Blitz” Ellsworth, Max Cavalera, Mark Osegueda, Mark Tornillo, Trevor Strnad, Johan Hegg och Floor Jansen. Lite extra kul att de fick med lite svensk vikingaflärd med Hegg och kvinnlig talang och fägring med Floor. Eftersom jag vuxit upp med Death Angel, Overkill, Testament, Sepultura unt so weiter så kan jag inte annat än att älska det här. Och ett ”band” som Metal Allegiance går inte att exemplifiera med bara en video.

Spotify

 

Bound by Silence (feat. John Bush)

 

Mother of Sin (feat. Bobby Blitz)

 

Voodoo of the Godsend (feat. Max Cavalera)

 

Bonus: We Rock (Riktigt hyfsad Dio-cover)

Vojd – The Outer Ocean (2018)

Sedan The Outer Ocean kom ut i början av året har jag plöjt den otaliga gånger och den är osannolikt bra. Å ena sidan låter den hyfsat modern, punkig och actionrockig i stil med The Hellacopters, Imperial State Electric och Backyard Babies, å andra sidan 80tals-hårdrockig så det stänker om det. Gitarrerna och gitarrstämmorna låter som en blandning av Thin Lizzy, tidiga Iron Maiden och Saxon och de ofta übersnygga gitarrsolona som något Ace Frehley skulle kunna ha bänt ur sig under storhetstiden. Sångaren Joseph Tholl har en cool, fet och rivig stämma som låter som en blandning av Paul Di’Anno, Dave Grohl, Phil Lynott och Paul Stanley. Därtill är basen väldigt framträdande i mixen med skitsnygga basgångar och trummorna låter rakt igenom apbra.

Vojd gick mellan 2004-2016 under namnet Black Trip, som släppte två fullängdare, men tvingades döpa om sig på grund av ett medelmåttigt mexikanskt dödsmetalband med samma namn och samtidigt hoppade basisten Johan Bergebäck och gitarristen Sebastian Ramstedt av för att återförenas med Necrophobic. Vojd består således av trummisen Anders Bentell (Order Of Isaz), sångaren och basisten Joseph Tholl (Enforcer, ex-Corrupt) samt gitarristerna Linus Björklund (ex-Delve, ex-Verminous) och bandpappan Peter Stjärnvind (Merciless, Krux, ex-Entombed, ex-Nifelheim, etc.).

Överlag låter Vojd som Kiss på sitt catchigaste humör, Thin Lizzy, Saxon, Van Halen, Scorpions och tidiga Def Leppard. Man kommer ofta på sig själv med att undra var man hört ett intro, stick eller en brygga förut, men oftast går man bet. Exempelvis har Vindicated Blues ett No One Like You-intro, Heavy Skies ett Overkill-intro och introt till Break Out gör mig galen, eftersom jag vet att jag hört det förut!

Tre låtar frångår receptet, Dream Machine som låter flummigt jazzbluesig och aningen som tidiga Black Sabbath på sitt jammigaste humör, titellåten som låter som om en sömndrucken Eddie Van Halen hade kompat ett psykedeliskt progrockband och avslutande balladaktiga och skitsnygga To the Light. En fullkomligt magnifik platta, från början till slut.

Spotify

Black Trip – Goin’ Under (2013)
Black Trip – Shadowline (2015)