The Claypool Lennon Delirium – South of Reality (2019)

The Claypool Lennon Delirium låter ganska precis så som man tror att det ska låta när man vet vilka som ingår i bandet. Sean Lennon låter hyfsat likt sin far röstmässigt och Les Claypool är en av världens bästa basister och ju mer man lyssnar desto mer låter det som det kluriga och tunga sjuttiotals-Yes med flirtar åt Rush-hållet runt samma tid med lite Primus-galenskaper här och där.

Ju mer jag lyssnar desto mer gillar jag plattan och är man sen på bollen, som jag tror många är, så finns det även en debutplatta och en EP att sätta vinylnålen i. Lyssna och förundras!!

Spotify

Annonser

Ring Van Möbius – Past the Evening Sun (2018)

Ring Van Möbius är en powertrio från Karmøy i Norge bestående av Thor Erik Helgesen (sång och klaviatur), Håvard Rasmussen (bas) och Dag Olav Husås (trummor). Bandet spelar progrock som det lät under det tidiga 70-talet i stil med Emerson, Lake & Palmer, Yes, King Crimson och Van Der Graaf Generator kryddat med Procol Harum på sitt mest episka humör. Det är kluriga riff och arrangemang som nästan slår knut på sig själva likt King Crimsons 21st Century Schizoid Man och Yes Astral Traveller och det hela låter väldigt analogt och förbannat bra.

Past the Evening Sun består av tre låtar som väl får anses som lagom svårlyssnade, men som med all välkomponerad musik blir den mer begriplig och bättre för varje lyssning. Det här kan vara första plattan jag skrivit om där det helt saknas gitarrist i sättningen, men Helgesen brötar på med skitig hammond, gamla Moog-syntar och andra klaviaturer så det var ärligt talat först när jag jag läste på om bandet som jag insåg det. Det finns endast ett litet minus och det är att de släppte in en saxofonist i studion som tutar lite väl mycket i öppningsspåret, annars är det här en oerhört bra och udda platta.

Extra kudos till bandet för att de valde den längsta låten att släppa som video och extra extra kudos för att den verkar vara filmad i en enda tagning med endast en kamera.

Spotify

Sigh – Heir to Despair (2018)

Japanska Sigh eller サイ har sedan debuten Scorn Defeat (1990) blandat extremmetall med en hel drös genrer som prog metal, opera, electronica, psykedelisk rock och avant garde och elfte fullängdaren Heir to Despair är inget undantag, för här finns allt och lite till. Musiken är helt underbart utflippad men också oerhört pampig, atmosfärisk och närapå lågmäld stundvis och för de allra flesta säkert galet påfrestande. Jag har dock en förkärlek för galna japanska band och avant garde och på Heir to Despair märks även flirtar med power metal, doom och influenser från den klassiska musiken här och var kryddat med traditionella asiatiska folkinstrument, sitarer, Jethro Tull-flöjter, neoklassiska gitarrsolon, vrickade samplingar och beats. Sången, som oftast är på japanska, spänner från black metal-gläfs, döds-growl, vocoder och georgianska körer till viskningar, skönsång och vad som kan vara den knarrigaste robotrösten någonsin.

Omslaget föreställer en kvinna som vattnar en till synes död planta med ett lite avigt och bortkommet leende och det passar musiken perfekt då galenskap, depression, skräck och människans mörkare sidor löper som en röd tråd genom plattan. Det här är musik för den som är redo att upptäcka något annorlunda och nytt, musik som kanske inte sätter sig förrän på trettionde lyssningen, musik som skaver, kräver och till en början känns lika obekväm som en rosa mankini på en allmän strand. Heir to Despair är definitivt den galnaste och bästa avant garde-metallen jag hört sedan Igorrrs Savage Sinusoid och den växer stadigt för varje lyssning.

Sigh är en ny upptäckt för mig och efter att ha plöjt den här plattan ett antal gånger är jag redo att dyka ner i resten av deras diskografi även om jag läst att den innehåller en del saxofon, vilket man tack och lov slipper på den här plattan.

Spotify

Bortglömda Mästerverk: Quatermass – Quatermass (1970)

Den här plattan gick ganska obemärkt förbi de flesta tills Ritchie Blackmore fem år senare valde att göra en cover på Black Sheep of the Family till Rainbows debutalbum, varpå den återsläpptes och därpå fick något av en kultstatus, men få hajar till idag när man nämner Quatermass. Trion som utgjorde bandet var förresten även med och startade gruppen Episode Six, där Deep Purple-kändisarna Ian Gillan och Roger Glover tog sina första stapplande steg i musikvärlden under det sena 60-talet.

Det jag gillar mest med den här plattan är att den låter så fruktansvärt splittrad men ändå lyckas vara så förbannat bra som helhet. Ena stunden låter det som tidiga Deep Purple på sitt souligaste/bluesigaste humör, för att i nästa stund låta episkt och tidlöst med hårdrocksackord som aldrig vill eka ut. Däremellan leker de med jazzen, ibland i stil med Jan Johanssons Jazz på svenska men oftare mycket mer utflippat. 2001-soundtracket flimrar förbi för mitt inre stundvis när jag lyssnar och stundom låter det som om man befinner sig inne i en kyrka med en nysmord jätteorgel. Och även om plattan allt som oftast låter megamaffig i ljudbilden så var ju Quatermass som sagt endast en trio: keyboardisten Pete Robinson, trummisen Mick Underwood och sångaren/basisten John Gustafson (1942-2014). Gustafson hade en både fyllig och lite nasal stämma som landar någonstans mellan tidiga Glenn Hughes och Ian Gillan med ett jävla tryck och lyssna gärna lite extra på basen för den är rakt igenom helt suverän.

Varför Quatermass inte slog igenom med sitt enda album berodde kanske på deras förmåga att skriva utflippade långa låtar som var hyfsat svårsmälta, men jag tvivlar eftersom många andra band gjorde precis samma sak vid samma tid och nådde framgång. Quatermass hade nog bara oturen att vara ett bra band i mängden just då och lyssnar man på plattan idag så skulle jag säga att de var lite före sin tid. Quatermass var dessutom en viktig kugge i progrockens barndom och tål definitivt att upptäckas av er som missat dem. Jag själv har via det här inlägget upptäckt att Quatermass var ännu bättre än vad jag fått för mig.

Spotify

 

Post War, Saturday Echo

Make Up Your Mind


Up on the Ground

Zeal & Ardor – Stranger Fruit (2018)

Gravedigger’s Chant

Jag har länge haft en förkärlek för experimentella och avantgardistiska artister och band som vågar ta ut svängarna ordentligt och i det facket hamnar definitivt Zeal & Ardor. Beståndsdelarna består av sakral och ofta stompig bluesgospel som får mig att tänka på bomullsfält, chain gangs och amerikanska södern under slaverieran, industrirock i stil med Nine Inch Nails och Marilyn Manson toppat med extremmetall och då i synnerhet black metal. Det hela bottnar dock i genuinitet och gediget låtsnickeri som gör att spretigheten lär vara överkomlig även för en del puritaner. De snygga sakrala körerna och stämningsskapandet med allehanda ljudeffekter är pricken över i:et. Bör definitivt höras för att begripas, för som någon (oklart vem) sa en gång: ”att skriva om musik är som att dansa om arkitektur”.

Spotify

Writing On The Wall – The Power of the Picts (1969)

Två saker förvånade mig när jag hörde Writing On The Wall första gången. Den första var hur förbannat bra de var och den andra var att jag faktiskt aldrig förr hört talas om bandet, trots min fäbless för protometal. Musikaliska jordbävningar i stil med detta är vad jag lever för.

Edinburgh-bandet bildades 1965 under det kittlande namnet The Jury och spelade ganska renrakad och välluktande soul innan de 1968 bytte namn och musikstil till det mer komplexa. Ett suveränt album och en dito singel fick de ur sig under sin stund i solen, men de gjorde även ett tappert försök att spela in en uppföljare 1973 och om deras instrument inte hade stulits tror jag att den musikaliska kartan för hårdare musik hade sett aningen annorlunda ut idag. Många återutgåvor av The Power of the Picts innehåller hela klabbet och den torde stå stolt i hyllan hos varje rockkonnässör.

Musiken låter fuzzig heavy psych blandat med bluesig protometal, lite som en blandning av tidiga och jammiga Black Sabbath, Jimi Hendrix och Procol Harum. Stjärnan i Writing On The Wall var definitivt Bill Scott som med sin bångstyriga hammond kanske tog över lite väl mycket för gruppens bästa. Fan vet. Sångaren Linnie Paterson har en soulig röst som fyller registret mellan Arthur Brown, Jimi Hendrix, Jim Morrison (The Doors) och Gary Brooker (Procol Harum) och i slutändan har man ett band som sticker åt alla håll och kanter, men så var det ju runt 60-talets slut och 70-talets början. Utan tillåtelse att göra vad banden ville och förtroendet från skivbolagen så hade Queen, Pink Floyd, Rush eller Cheap Trick knappast blivit det de blev i slutändan och vi hade levt i en tråkigare värld utan att veta om det.

När man hör de brusiga och svinbra låtarna som aldrig blev släppta så kan man inte låta bli att fundera på om musikvärlden gick miste om något riktigt stort när Writing On The Wall kastade in handduken. En hyfsad låtskatt lämnade de onekligen efter sig.

Undrar man förresten, som jag gjorde, var man har hört introt till Shadow of Man så är det hämtat från The Planets av Gustav Holst. Ett stycke som även inspirerade King Crimsons The Devil’s Triangle och Black Sabbaths självbetitlade mästerverk.

Spotify

 

Aries

Child on a Crossing

Shadow of Man

Gott & Blandat 2017 Part VI

Som ett bokslut på 2017 och samtidigt 2018 års första inlägg väljer jag att tipsa om de plattor jag inte fick med i de andra G&B-inläggen förra året. Och som vanligt väljer jag att lyfta fram svenska band, nya band samt hyfsat obskyra band som folk kan ha missat. Musikstilarna är väldigt blandade som vanligt, från funeral doom och grindcore till rap metal. Något för alla således och jag är inte riktigt färdig än så det kan hända att ett par plattor till ramlar in i inlägget.

Press play on tape