Ring Van Möbius – Past the Evening Sun (2018)

Ring Van Möbius är en powertrio från Karmøy i Norge bestående av Thor Erik Helgesen (sång och klaviatur), Håvard Rasmussen (bas) och Dag Olav Husås (trummor). Bandet spelar progrock som det lät under det tidiga 70-talet i stil med Emerson, Lake & Palmer, Yes, King Crimson och Van Der Graaf Generator kryddat med Procol Harum på sitt mest episka humör. Det är kluriga riff och arrangemang som nästan slår knut på sig själva likt King Crimsons 21st Century Schizoid Man och Yes Astral Traveller och det hela låter väldigt analogt och förbannat bra.

Past the Evening Sun består av tre låtar som väl får anses som lagom svårlyssnade, men som med all välkomponerad musik blir den mer begriplig och bättre för varje lyssning. Det här kan vara första plattan jag skrivit om där det helt saknas gitarrist i sättningen, men Helgesen brötar på med skitig hammond, gamla Moog-syntar och andra klaviaturer så det var ärligt talat först när jag jag läste på om bandet som jag insåg det. Det finns endast ett litet minus och det är att de släppte in en saxofonist i studion som tutar lite väl mycket i öppningsspåret, annars är det här en oerhört bra och udda platta.

Extra kudos till bandet för att de valde den längsta låten att släppa som video och extra extra kudos för att den verkar vara filmad i en enda tagning med endast en kamera.

Spotify

Annonser

Sigh – Heir to Despair (2018)

Japanska Sigh eller サイ har sedan debuten Scorn Defeat (1990) blandat extremmetall med en hel drös genrer som prog metal, opera, electronica, psykedelisk rock och avant garde och elfte fullängdaren Heir to Despair är inget undantag, för här finns allt och lite till. Musiken är helt underbart utflippad men också oerhört pampig, atmosfärisk och närapå lågmäld stundvis och för de allra flesta säkert galet påfrestande. Jag har dock en förkärlek för galna japanska band och avant garde och på Heir to Despair märks även flirtar med power metal, doom och influenser från den klassiska musiken här och var kryddat med traditionella asiatiska folkinstrument, sitarer, Jethro Tull-flöjter, neoklassiska gitarrsolon, vrickade samplingar och beats. Sången, som oftast är på japanska, spänner från black metal-gläfs, döds-growl, vocoder och georgianska körer till viskningar, skönsång och vad som kan vara den knarrigaste robotrösten någonsin.

Omslaget föreställer en kvinna som vattnar en till synes död planta med ett lite avigt och bortkommet leende och det passar musiken perfekt då galenskap, depression, skräck och människans mörkare sidor löper som en röd tråd genom plattan. Det här är musik för den som är redo att upptäcka något annorlunda och nytt, musik som kanske inte sätter sig förrän på trettionde lyssningen, musik som skaver, kräver och till en början känns lika obekväm som en rosa mankini på en allmän strand. Heir to Despair är definitivt den galnaste och bästa avant garde-metallen jag hört sedan Igorrrs Savage Sinusoid och den växer stadigt för varje lyssning.

Sigh är en ny upptäckt för mig och efter att ha plöjt den här plattan ett antal gånger är jag redo att dyka ner i resten av deras diskografi även om jag läst att den innehåller en del saxofon, vilket man tack och lov slipper på den här plattan.

Spotify

Bortglömda Mästerverk: Quatermass – Quatermass (1970)

Den här plattan gick ganska obemärkt förbi de flesta tills Ritchie Blackmore fem år senare valde att göra en cover på Black Sheep of the Family till Rainbows debutalbum, varpå den återsläpptes och därpå fick något av en kultstatus, men få hajar till idag när man nämner Quatermass. Trion som utgjorde bandet var förresten även med och startade gruppen Episode Six, där Deep Purple-kändisarna Ian Gillan och Roger Glover tog sina första stapplande steg i musikvärlden under det sena 60-talet.

Det jag gillar mest med den här plattan är att den låter så fruktansvärt splittrad men ändå lyckas vara så förbannat bra som helhet. Ena stunden låter det som tidiga Deep Purple på sitt souligaste/bluesigaste humör, för att i nästa stund låta episkt och tidlöst med hårdrocksackord som aldrig vill eka ut. Däremellan leker de med jazzen, ibland i stil med Jan Johanssons Jazz på svenska men oftare mycket mer utflippat. 2001-soundtracket flimrar förbi för mitt inre stundvis när jag lyssnar och stundom låter det som om man befinner sig inne i en kyrka med en nysmord jätteorgel. Och även om plattan allt som oftast låter megamaffig i ljudbilden så var ju Quatermass som sagt endast en trio: keyboardisten Pete Robinson, trummisen Mick Underwood och sångaren/basisten John Gustafson (1942-2014). Gustafson hade en både fyllig och lite nasal stämma som landar någonstans mellan tidiga Glenn Hughes och Ian Gillan med ett jävla tryck och lyssna gärna lite extra på basen för den är rakt igenom helt suverän.

Varför Quatermass inte slog igenom med sitt enda album berodde kanske på deras förmåga att skriva utflippade långa låtar som var hyfsat svårsmälta, men jag tvivlar eftersom många andra band gjorde precis samma sak vid samma tid och nådde framgång. Quatermass hade nog bara oturen att vara ett bra band i mängden just då och lyssnar man på plattan idag så skulle jag säga att de var lite före sin tid. Quatermass var dessutom en viktig kugge i progrockens barndom och tål definitivt att upptäckas av er som missat dem. Jag själv har via det här inlägget upptäckt att Quatermass var ännu bättre än vad jag fått för mig.

Spotify

 

Post War, Saturday Echo

Make Up Your Mind


Up on the Ground

Zeal & Ardor – Stranger Fruit (2018)

Gravedigger’s Chant

Jag har länge haft en förkärlek för experimentella och avantgardistiska artister och band som vågar ta ut svängarna ordentligt och i det facket hamnar definitivt Zeal & Ardor. Beståndsdelarna består av sakral och ofta stompig bluesgospel som får mig att tänka på bomullsfält, chain gangs och amerikanska södern under slaverieran, industrirock i stil med Nine Inch Nails och Marilyn Manson toppat med extremmetall och då i synnerhet black metal. Det hela bottnar dock i genuinitet och gediget låtsnickeri som gör att spretigheten lär vara överkomlig även för en del puritaner. De snygga sakrala körerna och stämningsskapandet med allehanda ljudeffekter är pricken över i:et. Bör definitivt höras för att begripas, för som någon (oklart vem) sa en gång: ”att skriva om musik är som att dansa om arkitektur”.

Spotify

Writing On The Wall – The Power of the Picts (1969)

Två saker förvånade mig när jag hörde Writing On The Wall första gången. Den första var hur förbannat bra de var och den andra var att jag faktiskt aldrig förr hört talas om bandet, trots min fäbless för protometal. Musikaliska jordbävningar i stil med detta är vad jag lever för.

Edinburgh-bandet bildades 1965 under det kittlande namnet The Jury och spelade ganska renrakad och välluktande soul innan de 1968 bytte namn och musikstil till det mer komplexa. Ett suveränt album och en dito singel fick de ur sig under sin stund i solen, men de gjorde även ett tappert försök att spela in en uppföljare 1973 och om deras instrument inte hade stulits tror jag att den musikaliska kartan för hårdare musik hade sett aningen annorlunda ut idag. Många återutgåvor av The Power of the Picts innehåller hela klabbet och den torde stå stolt i hyllan hos varje rockkonnässör.

Musiken låter fuzzig heavy psych blandat med bluesig protometal, lite som en blandning av tidiga och jammiga Black Sabbath, Jimi Hendrix och Procol Harum. Stjärnan i Writing On The Wall var definitivt Bill Scott som med sin bångstyriga hammond kanske tog över lite väl mycket för gruppens bästa. Fan vet. Sångaren Linnie Paterson har en soulig röst som fyller registret mellan Arthur Brown, Jimi Hendrix, Jim Morrison (The Doors) och Gary Brooker (Procol Harum) och i slutändan har man ett band som sticker åt alla håll och kanter, men så var det ju runt 60-talets slut och 70-talets början. Utan tillåtelse att göra vad banden ville och förtroendet från skivbolagen så hade Queen, Pink Floyd, Rush eller Cheap Trick knappast blivit det de blev i slutändan och vi hade levt i en tråkigare värld utan att veta om det.

När man hör de brusiga och svinbra låtarna som aldrig blev släppta så kan man inte låta bli att fundera på om musikvärlden gick miste om något riktigt stort när Writing On The Wall kastade in handduken. En hyfsad låtskatt lämnade de onekligen efter sig.

Undrar man förresten, som jag gjorde, var man har hört introt till Shadow of Man så är det hämtat från The Planets av Gustav Holst. Ett stycke som även inspirerade King Crimsons The Devil’s Triangle och Black Sabbaths självbetitlade mästerverk.

Spotify

 

Aries

Child on a Crossing

Shadow of Man

Gott & Blandat 2017 Part VI

Som ett bokslut på 2017 och samtidigt 2018 års första inlägg väljer jag att tipsa om de plattor jag inte fick med i de andra G&B-inläggen förra året. Och som vanligt väljer jag att lyfta fram svenska band, nya band samt hyfsat obskyra band som folk kan ha missat. Musikstilarna är väldigt blandade som vanligt, från funeral doom och grindcore till rap metal. Något för alla således och jag är inte riktigt färdig än så det kan hända att ett par plattor till ramlar in i inlägget.

Press play on tape

Bortglömda Mästerverk – Colosseum II – Strange New Flesh (1976)

Jag har ett hundratal skivor på min ”to do”-lista vad gäller Sounds and Beyond och svårigheten är alltid vilken jag ska skriva om härnäst, så jag bad min bror välja den här gången. Denna var vad han valde… plus åtta till förstås, men allt inom sinom tid.

colosseumiifinal

Colosseum II var ett brittiskt band som bildades 1975 av trummisen Jon Hiseman efter att hans band Tempest gick i graven året innan. De är dessutom ett av de mest underskattade progrockbanden någonsin. Det var efter en konsert med Tempest som Hiseman sprang in i gitarristen Gary Moore (Thin Lizzy, BBM, etc.) backstage, som tyckte att det vore en god idé att slå sina progpåsar ihop. Hösten ’74 kungjorde Hiseman att ett nytt band var på gång, men det skulle dröja fram till sommaren därpå innan Jon och Gary fick sällskap av keyboardisten och geniet Don Airey (Deep Purple, Rainbow, Ozzy Osbourne, Black Sabbath, E.L.O., Judas Priest, Whitesnake, Jethro Tull, etc.), basisten Neil Murray (Whitesnake, Gary Moore, Black Sabbath, Michael Schenker Group, etc.) och den dittills oprövade och gröne sångaren Mike Starrs (som sedermera skulle ersätta John Lawton i Lucifer’s Friend). En supergrupp var således född, som från början kallade sig Ghosts, innan Bronze Records-grundaren Gerry Bron propsade på namnet Colosseum II.

Trots namnet så har de ganska lite gemensamt med original-Colosseum (1968-1971 & 1994-2015), förutom att Jon Hiseman bankade skinn även där. Originalet lät mer artrock, jazzrock och fusion. Mer svårsmält och pårökt med andra ord. Colosseum II lät tyngre och landar i progrock-genren, fast med grunden fast förankrad i vad föregångaren var. Efter att debuten visade sig vara en flopp sparkades Neil Murray och Mike Starrs sommaren ’76, basisten John Mole tillkom och gruppen förvandlades till ett instrumentalband närapå. De två nästkommande skivorna som bandet gav ut (War Dance och Electric Savage, båda 1977, även de floppar) innan de splittrades hade en ynka låt vardera där Gary Moore bidrog med sång, ganska långt innan han hittade sin naturliga röst. I augusti ’78 hoppade Gary av för att återförenas med Thin Lizzy och ersattes av Don Aireys bror Keith. En fjärde platta planerades men när även Don bestämde sig för att lämna skutan och gå med i Rainbow i december ’78 gick luften slutligen ur och sagan om Colosseum II var all.

De två senare plattorna är inget att fnysa åt minsann, gillar man instrumental 70tals-progrock med suveräna solon och intrikata låtuppbyggnader är de rentav majestätiska på sina ställen de också, med låtar som Intergalactic Strut, The Scorch, The Inquisition och Star Maiden/Mysterioso/Quasar. Och innan vi kommer till själva plattan som det här handlar om, så finns det ett sidospår vid namn Variations som behöver dryftas. Och varför är det viktigt? Jo, därför att att kompositören hette Andrew Lloyd Webber. Andrew och hans bror, cellisten Julian Lloyd Webber slog vad i en fotbollsmatch. Ett av lagen var Leyton Orient F.C., det andra laget verkar ha försvunnit i tiden. Själva vadet slutade i alla fall med att Andrew Lloyd Webber fick skriva celloarrangemanget till Niccolò Paganinis Caprice No. 24 där han valde att göra tjugotre varianter där Colosseum II’s blev den bästa. Jag hittar inte deras version på Youtube, däremot hittade jag en video där de jammar med Julian Lloyd Webber på cello. Så gott som något. Variations finns dock på Spotify.

Så till skivan Strange New Flesh och själva inläggets kärna. De flesta är överens om att Strange New Flesh rent instrumentalt är rent fenomenal; Gary Moores skira och själfulla solon, Don Aireys likaledes suveräna fingervandringar över keyboarden som blandar jazz och rock med klassiskt och Neil Murrays megafunkiga och briljanta basgångar. För att inte tala om Jon Hiseman. Fruktansvärt babianarseltajt, innovativ och sanslöst underskattad trummis som dessutom får bre ut sig i ett trumsolo som binder ihop näst sista låten On Second Thoughts med sista låten Winds. Återstår då Mike Starrs att begrunda. Enligt många fisförnäma och bajsnödiga prognördar är hans medverkan endast en distraktion, vars rockbluesiga röst de anser gifter sig särdeles dåligt med musiken. Sett från andra hållet av spektrumet, om man gillar classic rock och hårdrock så var det kanske Starss som gjorde att man faktiskt plockade fram Colosseum II 1976. Mike låter enligt mig ganska mycket som en omogen Freddie Mercury och det konstiga är att inte en enda förutom jag gör den kopplingen i de otaliga recensioner jag läst inför det här inlägget. Måhända har jag helt enkelt fel eller börjar få fel på hörseln. Ett annat alternativ är att alla de andra är idioter. Jag väljer att tro det senare. En ung Glenn Hughes under Trapeze-åren refererar en del till och det kan jag definitivt skriva under på. Slutligen vill jag lovorda produktionen, tydligen utförd av Jon Hiseman himself; varm, tydlig och tidlös. Det gäller även de demos jag hört från allehanda återutgåvor, med lite mysigt brus som topping.

Som all progressiv musik så kräver Strange New Flesh sina lyssningar innan polletten trillar ner och jag funderade länge på om jag skulle göra en ”låt-efter-låt-beskrivning”. Det må kanske funka på mindre kluriga plattor, men här skulle det nog bara sätta käppar i era fantasihjul. Låt således hjulen rulla medan ni lyssnar och bilda er egen uppfattning. Plattan har släppts i ett antal återutgåvor genom åren, varav många plussar på med demos från de efterföljande albumen. De är definitivt att föredra framför dem som plussar på med en blandning av demos och live.

Finns på Spotify

Dark Side Of The Moog


On Second Thoughts

Winds