Half Man – The Complete Field Guide for Cynics (1999)

Half ManFörsta gången jag besökte den lilla festivalen Rock i Dalen i skånska Örkelljunga var 1997, då för att höra Spiritual Beggars köra nya låtar som inte skulle komma att släppas förrän året efter på plattan Mantra III. På köpet den gången fick jag även stå ut med Backyard Babies och, befarade jag när Blanch Sebasthian presenterades, ännu ett taskigt coverband som skulle lira Black Sabbath-material på ett oinspirerat vis. Ibland har man lyckligtvis fel, detta coverband hade ett riktigt ess i ärmen i sångaren och munspelaren Janne Bengtsson som ju faktiskt gjorde låtar som exempelvis The Wizard rättvisa. Vilken förbenat bra och dramatisk sångröst han hade, tänkte jag. Men ändå, varför slösa bort sin talang på att göra andras låtar?

En stund senare stod dock Bengtsson med sin uttrycksfulla röst och en gitarr på scenen igen, denna gång med bandet Half Man som gudskelov satsade på mestadels eget och alldeles utmärkt material i sjuttiotalshårdrockspsykedeliabluesgenren. Det visade sig att Half Man redan vid det laget hade varit aktiva i många år, så givetvis var det läge att kolla upp om de hade släppt några plattor, eftersom de ju självklart måste ha gett ut något. Men inte, inget alls vad det verkade. I själva verket var det tydligen så att de inte heller gjorde särskilt många spelningar överhuvudtaget utan visade sig mest när det var dags för Rock i Dalen, där de var något av festivalens husband under 1990-talet. Tänka sig, en liten undangömd guldklimp i Örkelljunga!

Ett par år senare fick de i alla fall tummen ur ändan och spelade så in debutplattan The Complete Field Guide for Cynics, som gavs ut på egen hand på både CD och LP (i endast 500 exemplar). Tack och lov att denna kvartett till slut fick sin musik dokumenterad för eftervärlden, annars hade vi inte kunnat lyssna på låtar som tolkningen av PJ Harveys Hardly Wait, Searching for a Woman eller plattans absoluta höjdpunkt Nowhere Leading Road (part 1 & 2). Framför allt den sistnämnda är så bra att när jag hörde den första gången tänkte att den bara måste vara skriven av något annat band decennier tidigare – men nej, det är verkligen Half Man original! Min enda ynka invändning mot albumet skulle möjligen kunna vara produktionen som gärna hade fått låta aningen mer analog och retro, något som hade passat deras förr-i-tiden-musik ännu bättre.

Tack vare The Complete Field Guide for Cynics var mitt intresse för Half Mans förehavanden rätt stort under tiden som följde. År 2000 släppte de en split-7″ tillsammans med Mothercake och bidrog med en version av Round and Round på Aerosmith-hyllningen Right in the Nuts. Det skulle dock dröja till 2002 innan fullängdsuppföljaren Red Herring såg dagens ljus, ett album som dessvärre inte alls är lika övertygande som debuten där allt bra material uppenbarligen hamnade. Några hyggliga spår ska ändå nämnas, till exempel den instrumentala öppningen Repulsion och Willy the Pimp. Därefter blev det inga fler album med Half Man. Janne Bengtsson och basisten Patric Carlsson hade dock vid ungefär samma tid sidoprojektet Tectonic Break som spelade in en demo med två låtar och medverkade på samlingen Sucking the 70’s, en hyllning till 1970-talets hårdrock med en riktigt förträfflig cover på Parish Halls How Can You Win. De båda befinner sig numera i bandet Skånska Mord.

Åtminstone LP-versionen av The Complete Field Guide for Cynics kan nog numera anses vara obskyr på samma sätt som de 60- och 70-talsplattor Half Man-medlemmarna själva hämtade sin inspiration ifrån. Lyckligtvis kan man med en kvick sökning fortfarande få tag i plattan på CD, eller helt enkelt lyssna på den på Youtube.

Mother Superior – The Mothership has Landed (1996)

mother superiorSatt man så och tittade på Grammisgalan i februari 1997 och de nominerade för årets hårdrock kom upp. Under 1996 hade Refused släppt Songs to Fan the Flames of Discontent, Spiritual Beggars låtit som 70-talet på Another Way to Shine och The Hellacopters fullängdsdebuterat med den distade Supershitty to the Max. The Hellacopters gick den gången hem med priset även om alla tre banden efter det gjorde sig namn och hade hyggliga till stora framgångar. Och sen hade vi då det fjärde nominerade bandet, Mother Superior från Uppsala med förstlingsverket The Mothership has Landed. Någon som kommer ihåg dem?

Det är lustigt ibland hur vissa artister fastnar och åtminstone blir ihågkomna, medan andra bara trillar in i musikbranschen ett litet tag för att sedan gå upp i rök och aldrig mer nämnas. Mother Superior får nog sägas höra till den sistnämnda kategorin, de släppte uppföljaren The Mothership Movement 1998 innan medlemmarna gick vidare till andra projekt. Men gillar man Supershitty to the Max och Another Way to Shine så finns det ingen ursäkt att inte också lyssna på utmärkta The Mothership has Landed. Det handlar om ren och skär rock influerad av de där tuffa banden från Detroit under sent 60- och tidigt 70-tal. Visst, det är en typisk och trött beskrivning av många grupper, men Mother Superior hade till skillnad från många grupper en skaplig sångare och framförallt starkt låtmaterial. Märkvärdigare än så behöver det inte vara.

Vill man ha ett fysiskt exemplar av The Mothership has Landed är det en smal sak att söka upp en nätbutik som har den. Annars finns den också på Spotify.

The Masters Apprentices – Future of our Nation (1971)

the mastersTUNGT!

Så beskrivs bäst australiensiska The Masters Apprentices Future of our Nation, öppningsspåret hämtat från 1971 års Nickelodeon. Låten är så massiv att när man lyssnar på resten av materialet på plattan så är det försumbart, vilket är ungefär samma fenomen som på Jerichos enda LP. Om alla låtarna varit likadana hade albumet varit ”so heavy you couldn’t get if off the turntable”, för att citera Spider Webb från Bad News.

Ta en lyss!

The Gun

TheGun

The Gun har en kringhistoria för omfattande för att återge i bloggen. Jag skojar inte, söker man tillräckligt länge i den här gruppens rötter så finner man fanimej Storbritanniens grundare. Därför skippar jag deras historia helt och hållet. Men som grupp skapade de två riktigt bra protometal-plattor 1968 och 1969 och fick dessutom till en hyfsad hit med Race with the Devil från debuten (som både Girlschool och Judas Priest gjort cover på). Förmodligen den enda låten som folk känner till idag, vilket är tragiskt eftersom de två skivorna de krängde ur sig är genomgående skitbra. Musiken är en blandning av Cream, Led Zeppelin, Black Sabbath, Procol Harum och The Who med betoning de två sistnämnda. Jag ”pluggar” alltid när jag skriver om band för bloggen och jag är glad att jag valde att skriva om The Gun för ju mer jag lyssnar på skivorna, desto mer gillar jag dem. Torde säga en del.

Race with the Devil från The Gun (1968)

Rat Race från The Gun (1968)

Head in the Clouds från Gun Sight (1969)

Dreams and Screams från Gun Sight (1969)

Råg i Ryggen – s/t (1975)

Råg i Ryggen 1975”Brommas Uriah Heep”, så har Råg i Ryggen skämtsamt men ändå ganska träffande beskrivits av gitarristen Dante Holmberg. Båda banden spelade progressiv rock och hade ungefär samma uppsättning, dock var Uriah Heep snäppet vassare musiker och hade framförallt en bättre sångare i David Byron än vad Råg i Ryggen hade i Jonas Warnerbring.

Råg i Ryggen släppte en självbetitlad debut-LP 1975 men fick därefter inte förnyat förtroende från skivbolaget för att göra någon uppföljare. Plattan sålde inte något vidare då den kom men har långt senare fått kultstämpel och blivit återutgiven på både CD och vinyl.

 

1990-talsåterutgåva på vinyl. På konvolutet står endast bandnamnet och låttitlarna, i övrigt ingen mer information.

Det är långt ifrån en helgjuten produktion och av de sju låtarna är fyra rena bagateller. Men med tanke på att hela albumet finns för gratis betraktande på både Spotify och Youtube kan det vara värt att kasta ett öra på de starka spåren: Det kan väl inte vara farligt, Jan Banan och Queen of Darkness (även om de borde ha hållit sig undan engelskan och bara sjungit på modersmålet). Framförallt Jan Banan med sin fåniga text och dess nödrim borde förtjäna svensk klassikerstatus vid det här laget.



Plus – The Seven Deadly Sins (1969)

Det här är ett tidigt exempel på fenomenet ”rockopera”, ett fenomen som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Säger någon att en skiva är en rockopera gillar jag den utan att ens ha hört den. Eller åtminstone fram tills jag har hört den. En riktig rockopera utlovar ett musikaliskt äventyr där det händer mycket och ibland är rätt tvära kast mellan olika genrer. Lite som musikens svar på Indiana Jones, Star Wars, Sagan om Ringen… eller Spy Kids. Ibland blir det väldigt rätt och ibland blir det väldigt fel med andra ord. Plus01 Att ens försöka beskriva detta smått briljanta och extremt schizofrena mästerverk på ett adekvat sätt är nästintill omöjligt. Det här är galenskap som måste höras för att förstås och sedermera uppskattas. Men jag gör ändå ett tappert försök. The Seven Deadly Sins är ett verk uppenbarligen byggt runt de sju dödssynderna. Texterna lämnar en hel del att önska vilket ni lär märka, men rent musikaliskt är det här en riktig pärla. Under 36 magnifika minuter avverkas genrer på löpande band. Psykedelisk 60-talspop, klassisk musik, sakral munksång och opera blandas med hårdrock, jazz, progrock, 50-tals doo-wop och dissonant skräckfilmmusik som kunde vara hämtat från Psycho eller Omen. Det låter lite som om Ziggy Stardust-David Bowie, The Who och Beatles jammar med Tony Iommi, Meat Loaf och tidiga Alice Cooper, för att då och då bli abrubt avbrutna av Fläskkvartetten eller en smått berusad Vincent Price som predikar om synder på ett väldigt Gandalfigt vis. Grisbrötig Hammondorgel, finstämd cello, kyrkorgel och Hitchcock-skrikiga fioler samsas med mer traditionella rockinstrument och allt är iklätt en passande men aningen maläten 60-talsskrud, vilket inte är konstigt med tanke på när den släpptes. Då och då gnäller en undernärd bebis i bakgrunden eller om det kan vara en skadeskjuten killing. Ingen lär längre veta. Jag har sett en del kommentarer på nätet som kallar skivan en kopia av Jesus Christ Superstar eller menar att den åtminstone skulle rida på popularitetsvågen som den skapade. Min google fu säger mig att Jesus Christ Superstar (med en ung Ian Gillan på sång för övrigt och som definitivt också bör kollas upp) släpptes 1970. Min google fu säger mig vidare att den här skivan släpptes 1969. Rätta mig gärna om jag har fel.

Men det som gör den här skivan briljant i slutändan är ändå låtarna…eller låtidéerna, för ibland går det lite väl fort mellan styckena. Ett dubbelalbum hade förmodligen krävts för att alla idéer och låtar skulle komma till sin fulla rätt och kunna bre ut sig ordentligt, men sådana kostade ohyggliga summor på den tiden. Således svävar detta mästerverk fortfarande i limbo, i stället för att ha klassikerstatus idag.

De enda musiker som nämns på konvolutet är Max Simms (bas), Tony Newman (gitarr) och Mike Newman (trummor). Vilket känns aningen tunt. Hälften av låtarna är skrivna av bröderna Newman, resten av producenterna Simon Napier-Bell och Ray Singer (som även tillskrivs Johann Sebastian Bach-stölden Gloria in Excelsis – ”Toccata”). Som tekniker nämns även en viss Andy Johns och jag ger mig fanken på att han hade en rätt stor del i tillkomsten av verket. Vilka resten av de medverkande var är höljt i evigt dunkel. Och för mig gör det skivan ännu mer spännande. I vilket fall som helst förtjänar den här skivan er fulla uppmärksamhet under 40 minuter. Se det som en lektion i svunnen sonisk galenskap och ta de fyra sista minuterna av lektionen till att förundras och begrunda vad ni just hört.

Gluttony: “Something is Threatening Your Family

Lust: “Maybe You’re the Same”

The Seven Deadly Sins (hela jämrans skivan, med en del enerverande och oförklarliga pauser)

Bortglömda Mästerverk – Damn The Machine (1993)

1993 var ett skumt musikår. Grungen var det nya svarta, den värmande men ack så urfula flanellskjortan hade tagits till nåder, genitalieavslöjande spandexbrallor (som icke på något vis var mindre urfula) var ett minne blott och någonstans i West Hollywood satt Don Dokken hulkandes hejvilt med en Tequila Sunrise i näven och undrade om hans storhetstid var förbi. Det var den minsann. Å det grövsta dessutom. Alla band som befann sig i rock/metal-fållan och vägrade anpassa sig någorlunda till grungen dog i stort sett ut, med några få undantag.

En del band anpassade sig så mycket att de inte längre gick att känna igen och dog således ut ändå. Grungedöden skördade många karriärer, varav Don Dokkens var en av de mindre signifikanta (men icke desto mindre kännbar för oss fans). Skulle man ha någon större chans inom den tyngre musiken 1993 så var det grunge som gällde.

Just därför var 1993 ett särdeles dåligt år att välja att släppa ett album fyllt med lättjefull men ösig och högst välspelad prog metal. Och just därför är förmodligen er första kontakt med Damn The Machine just här och just nu. Låt det inte bli den sista. Deras självbetitlade och enda skiva är ett rent mästerverk.

DamnTheMachine01

Damn The Machine var ett (skulle det visa sig) kortlivat projekt startat av den före detta Megadeth-gitarristen Chris Poland. Resten av gruppen utgjordes av hans bror Mark (trummor), David Randi (bas) och Dave Clemmons (sång, komp- & sologitarr). Kan man sitt tidiga Megadeth så lär man nicka igenkännande när man hör gitarrsolona, men där slutar definitivt liknelserna. Vad som gör att skivan sticker ut i prog metal-träsket är de förhållandevis korta och melodiösa låtarna, där den längsta (som klockar in på 5:40) faktiskt är singeln och inledande spåret The Mission. Vad som gör att jag ändå väljer att kalla det prog metal är energin som känns väldigt thrash-busig, även om ljudbilden är lite för snäll och aningen för torr.

Arrangemangen och taktbytena är stundtals riktigt kluriga på ett ganska prog metal-aktigt vis. Lite som en blandning av thrash metal light och 80-tals-Rush med en gnutta jazz fusion insprängt här och där. Jag hör även en del som påminner om tidiga King’s X och Fates Warnings mer lättlyssnade stunder. Vad som är genomgående är låtarnas briljans och omedelbarhet. De klistrar sig obönhörligt fast i hjärnan efter bara ett par lyssningar. En annan sak som bör uppmärksammas är de ganska politiska och välskrivna texterna, kortfattade små observationer av den ganska galna, onda och till stora delar orättvisa värld vi lever i. Ett plus i kanten blir det också för det snygga och lagom skumma omslaget designat av Hugh Syme.

När jag lyssnar på skivan idag slår det mig att gitarrerna ligger ganska lågt i mixen. Chris hade förmodligen för avsikt att ta det här till en högre nivå, det var ingen egotrippad sologrej utan tänkt som ett riktigt band. Jag slås också av insikten att det är fullkomligt rimligt att ingen brydde sig nämnvärt när skivan släpptes och att skivbolaget valde att släppa bandet efter bara en skiva. Rimligt men ledsamt. De skulle alldeles säkert haft mycket lättare att göra sig ett namn om skivan släppts idag. Förbannad vare denna ignoranta pengamaskin kallad musikindustrin för att vi inte fick höra mer av Damn The Machine…

Skivan finns inte på Spotify och även på Youtube var det skralt med låtar, så jag fick helt sonika slänga upp två av låtarna själv. Ett äkta bortglömt mästerverk med andra ord.

The Mission (hela låten finns här)

Humans

Russians

Quartz – Quartz (1977)

Quartz är ett trevligt litet förbisett band från Birmingham som bildades 1974 under det gräsliga namnet Bandy Legs. 1977 släppte de sitt självbetitlade debutalbum, producerat av självaste Tony Iommi. Skivan är aningen schizofren i sin framtoning, där tung heavy metal blandas med Queen-stuk förgyllt med Jethro Tull-flöjtsolon, hyfsat rak hårdrock och en del harmlösare poprock. Även om Iommi endast står med som producent så är det lätt att tro att han även lagt en del av gitarrerna eftersom gitarristen Mick Hopkins gitarrljud och solon låter extremt Iommiska, speciellt då solot i Street Fighting Lady.

Har man någon gång hört Heaven and Hell med Black Sabbath, vilket huvuddelen av er som läser detta bör ha gjort, så torde man nicka igenkännande när man hör inledande Mainline Riders. Låtarna bygger på samma monotona pumpande basstomme och är snarlikt uppbyggda, vilket får mig att dra slutsatsen att Iommi helt sonika snodde konceptet och byggde vidare på det. Geoff Nicholls (gitarr/keyboard) gick sedermera med i Black Sabbath och är lite av en doldis i hårdrocksvärlden trots att han, förutom Tony Iommi och möjligtvis Geezer Butler (beroende på hur man räknar), är den som varit med längst i Sabbath. Även om han räknades som inofficiell medlem till och från var han med i bandet mellan 1979 och 2004.

På vissa utgåvor av albumet finns även bonusspåret Circles med, en singelbaksida där inga mindre än Ozzy Osbourne och Brian May medverkar. Gillar man den här skivan så bör man också kolla upp resten av diskografin, även om det då handlar om lite rakare hårdrock utan krusiduller. Bandet återförenades förresten 2011 och släppte så sent som förra året en liveskiva. Både denna skivan och den mer NWOBHM-doftande uppföljaren Stand Up and Fight (1980) finns att finna på Spotify.

Mainline Riders

Devil’s Brew

Around and Around

Jericho – Ethiopia (1972)

Jericho 1972Ibland kan en öppningslåt vara alldeles för bra för en skivas eget bästa. Så är fallet med den israeliska rockgruppen Jerichos enda platta från 1972 och dess första spår, den snyggt arrangerade Ethiopia. Låten är ett 4:30 minuter långt riffkalas där sångaren inte tar sig ton förrän bandet spelat sig halvvägs igenom.

Problemet är att om man antar att öppningsspåret slår an tonen för hur resten av plattan kommer att te sig så misstar man sig här. Efter att låten tagit slut vill man ju gärna ha mer av samma slags häftiga riff, jättetuffa sång och drivande bas som i Ethiopia. Men så blir det inte. Även om det egentligen inte är något fel på de övriga fyra låtarna, så tvärdör skivan när nummer två sätter igång och hämtar sig sedan inte mer. Det låter som två helt olika enheter, första låten – och sedan resten som egentligen borde ha hamnat på ett helt annat och mycket lugnare album. Eller om Ethiopia, som är en av 70-talshårdrockens bästa okända låtar, istället kunde ha hamnat på exempelvis Captain Beyonds självbetitlade debut, även den från 1972, så hade det varit en match made in heaven.

Hela Jerichos platta finns på youtube, men söker man specifikt på Ethiopia dyker det även upp ett klipp från 2011 där man kan se ett gäng äldre farbröder spela låten. Det visar sig att det är några av de gamla medlemmarna i bandet som träffas nästan fyra decennier senare för att lira sina gamla alster. Sevärt.


H. P. Lovecraft

Jag tänkte fortsätta på samma tema som föregående inlägg, nämligen ett obskyrt gammalt band uppkallat efter en för länge sedan död och begraven skräckförfattare. Den här gången Cthulhu-mytologins skapare, H. P. Lovecraft. Skillnaden rent textmässigt mellan dessa och Bram Stoker som jag skrev om i förra inlägget, är att H. P. Lovecraft skrev en del texter byggda på sin namnes berättelser. Genremässigt rör det sig om ambient folkmusik blandat med psykedelisk rock. Hippiemusik för att förenkla det hela. Lite som en blandning av The Doors och The Byrds med spöklika stämmor och ett uppbåd av halvskumma instrument som cembalo, guitarrón, klarinett, blockflöjt och timpani.


Bandet existerade i sin ursprungliga form mellan 1967 och 1969 och släppte plattorna H. P. Lovecraft (1967) och H. P. Lovecraft II (1968) innan de gick skilda vägar. H. P. Lovecraft II, som till stora delar improviserades fram i studion, sägs förresten ha varit den första skiva släppt på ett större skivbolag där samtliga musiker var höga på LSD under inspelningen. 1969 satte trummisen Michael Tegza ihop en ny sättning under det förkortade namnet Lovecraft. De släppte året därpå plattan Valley of the Moon, vilken är lite mer mainstream och ”enkel” med inslag av funk och country i stil med Crosby, Stills & Nash, även den värd att kollas upp. Lovecraft hann dock att splittras redan innan skivan ens var släppt. 1975 satte så Tegza ihop en sista variant som kallade sig för Love Craft. Gruppen frontades nu av en Diana Ross-wannabe vid namn Lalomie Washburn och de släppte skivan We Love You (Whoever You Are). Såvida man inte gillar urtråkig funkrock med inslag av soul och disco bör den undvikas helt.

Debuten finns på Spotify och de två första skivorna samt samlingsskivan Dreams in the Witch House finns att beställa hos bland annat Record Heaven.

The White Ship från H. P. Lovecraft (1967)

Electrollentando från H. P. Lovecraft II (1968)

Blue Jack of Diamonds från H. P. Lovecraft II (1968)