The Sonics – Here Are The Sonics!!! (1965)

thesonics01

Från att ha skrivit om några av 2016 års bästa plattor i förra inlägget tänkte jag ta ett rejält kliv bakåt i musikhistorien till 1965 och The Sonics debutplatta Here are the Sonics!!! Bandet bildades 1960 i Tacoma, Washington av gitarristen Larry Parypa och de första åren var sättningen högst instabil och flytande, svängdörrarna fladdrade konstant såsom det ofta gör i bands barndom. När basist saknades på repen infann sig exempelvis Larrys morsa bakom fyrsträngaren. Den positionen skulle så småningom tillfalla Larrys bror Andy. Resten av The Sonics klassiska sättning som etablerades i slutet av 1963 utgjordes av Gerry Roslie (sång, piano, orgel), Bob Bennett (trummor) och Rob Lind (saxofon, munspel) och med den spelades bandets två första (och bästa) plattor in; Here Are The Sonics!!! och Boom (1966).

Själv upptäckte jag plattan via Robert Dimerys tegelstensbok 1001 Album du måste höra innan du dör och anledningen till att jag skriver om den är därför att utan den och uppföljarens inflytande är det tveksamt om band som Nirvana, Mudhoney, L7 och The Hives ens blivit till. The Sonics musikstil kan beskrivas som oborstad, primitiv, energisk och aggressiv protopunk/garagerock och har influerat såväl hårdrocken, punken som grungen utan att många idag ens vet om deras existens och de har även kallats ”punkens gudfäder”, vilket är ett tungt och rättvist epitet. Bland alla garageband i mitten av 60-talet var få lika högljudda, råa och sjövilda. Sångaren Gerry Roslie beskrivs ofta som en vit hybrid av Little Richard och Screamin’ Jay Hawkins och jag är benägen att hålla med.

Here Are The Sonics!!! spelades in live på en tvåkanalare med endast en mikrofon som dinglade och fångade upp trummorna. Ett trumljud som självaste Kurt Cobain tydligen tokdyrkade:

”I have to admit… The Sonics recorded very, very cheaply on a two track you know, and they just used one microphone over the drums, and they got the most amazing drum sound I’ve ever heard. Still to this day, it’s still my favorite drum sound. It sounds like he’s hitting harder than anyone I’ve ever known”.

Under tidigt 60-tal var det i stort sett kutym att halva plattan skulle bestå av covers av någon outgrundlig anledning, och så även på denna. Ursinniga versioner av Roll Over Beethoven (Chuck Berry), Money (That’s What I Want) (Barrett Strong) och Good Golly, Miss Molly (Little Richard) betas av men det är bandets originalkompositioner som står ut som ett välvässat uppåtriktat långfinger till eftervärlden. Även textmässigt stod de ut, He’s Waitin’ från Boom handlar om Satan, Strychnine om det livsfarliga centralstimulerande preparatet/giftet stryknin, singeldebuten från 1964 The Witch handlar självklart om häxor och Psycho likaledes självklart om psykopater. Tunga ämnen om man ser till att merparten av vad som låg på listorna 1965, bortsett från Barry McGuires Eve of Destruction och ett par andra dängor, mest handlade om surfing, bilar och brudar.

The Sonics klassiska sättning spelade även in Introducing the Sonics (1967) innan de gick skilda vägar året därpå, men bandet existerade som turnerande band fram till 1980, ofta utan en enda originalmedlem. 2007 återbildades bandet med originalmedlemmarna Gerry Roslie, Larry Parypa och Rob Lind i sättningen och har sedan dess kuskat runt och spelat och släppte förra året den första fullängdaren sedan 1980.

Trots min vid det här laget väldokumenterade avsky för saxofon står den här plattan ut som en riktig 60-talspärla. De få saxofonsolon som hörs är så pass distade att man med lite stålvilja kan intala sig att det är gitarrsolon. Sentida återutgåvor plussar på med en cover av Little Richards Keep A-Knockin’ och tre hyvens jullåtar (!).

Spotify

The Witch

Strychnine

Psycho

Annonser

Half Man – The Complete Field Guide for Cynics (1999)

Half ManFörsta gången jag besökte den lilla festivalen Rock i Dalen i skånska Örkelljunga var 1997, då för att höra Spiritual Beggars köra nya låtar som inte skulle komma att släppas förrän året efter på plattan Mantra III. På köpet den gången fick jag även stå ut med Backyard Babies och, befarade jag när Blanch Sebasthian presenterades, ännu ett taskigt coverband som skulle lira Black Sabbath-material på ett oinspirerat vis. Ibland har man lyckligtvis fel, detta coverband hade ett riktigt ess i ärmen i sångaren och munspelaren Janne Bengtsson som ju faktiskt gjorde låtar som exempelvis The Wizard rättvisa. Vilken förbenat bra och dramatisk sångröst han hade, tänkte jag. Men ändå, varför slösa bort sin talang på att göra andras låtar?

En stund senare stod dock Bengtsson med sin uttrycksfulla röst och en gitarr på scenen igen, denna gång med bandet Half Man som gudskelov satsade på mestadels eget och alldeles utmärkt material i sjuttiotalshårdrockspsykedeliabluesgenren. Det visade sig att Half Man redan vid det laget hade varit aktiva i många år, så givetvis var det läge att kolla upp om de hade släppt några plattor, eftersom de ju självklart måste ha gett ut något. Men inte, inget alls vad det verkade. I själva verket var det tydligen så att de inte heller gjorde särskilt många spelningar överhuvudtaget utan visade sig mest när det var dags för Rock i Dalen, där de var något av festivalens husband under 1990-talet. Tänka sig, en liten undangömd guldklimp i Örkelljunga!

Ett par år senare fick de i alla fall tummen ur ändan och spelade så in debutplattan The Complete Field Guide for Cynics, som gavs ut på egen hand på både CD och LP (i endast 500 exemplar). Tack och lov att denna kvartett till slut fick sin musik dokumenterad för eftervärlden, annars hade vi inte kunnat lyssna på låtar som tolkningen av PJ Harveys Hardly Wait, Searching for a Woman eller plattans absoluta höjdpunkt Nowhere Leading Road (part 1 & 2). Framför allt den sistnämnda är så bra att när jag hörde den första gången tänkte att den bara måste vara skriven av något annat band decennier tidigare – men nej, det är verkligen Half Man original! Min enda ynka invändning mot albumet skulle möjligen kunna vara produktionen som gärna hade fått låta aningen mer analog och retro, något som hade passat deras förr-i-tiden-musik ännu bättre.

Tack vare The Complete Field Guide for Cynics var mitt intresse för Half Mans förehavanden rätt stort under tiden som följde. År 2000 släppte de en split-7″ tillsammans med Mothercake och bidrog med en version av Round and Round på Aerosmith-hyllningen Right in the Nuts. Det skulle dock dröja till 2002 innan fullängdsuppföljaren Red Herring såg dagens ljus, ett album som dessvärre inte alls är lika övertygande som debuten där allt bra material uppenbarligen hamnade. Några hyggliga spår ska ändå nämnas, till exempel den instrumentala öppningen Repulsion och Willy the Pimp, där de nog lät sig inspireras åtminstone en smula av Stone the Crows Love. Därefter blev det inga fler album med Half Man. Janne Bengtsson och basisten Patric Carlsson hade dock vid ungefär samma tid sidoprojektet Tectonic Break som spelade in en demo med två låtar och medverkade på samlingen Sucking the 70’s, en hyllning till 1970-talets hårdrock med en riktigt förträfflig cover på Parish Halls How Can You Win. De båda befinner sig numera i bandet Skånska Mord.

Åtminstone LP-versionen av The Complete Field Guide for Cynics kan nog numera anses vara obskyr på samma sätt som de 60- och 70-talsplattor Half Man-medlemmarna själva hämtade sin inspiration ifrån. Lyckligtvis kan man med en kvick sökning fortfarande få tag i plattan på CD, eller helt enkelt lyssna på den på Youtube.

Mother Superior – The Mothership has Landed (1996)

mother superiorSatt man så och tittade på Grammisgalan i februari 1997 och de nominerade för årets hårdrock kom upp. Under 1996 hade Refused släppt Songs to Fan the Flames of Discontent, Spiritual Beggars låtit som 70-talet på Another Way to Shine och The Hellacopters fullängdsdebuterat med den distade Supershitty to the Max. The Hellacopters gick den gången hem med priset även om alla tre banden efter det gjorde sig namn och hade hyggliga till stora framgångar. Och sen hade vi då det fjärde nominerade bandet, Mother Superior från Uppsala med förstlingsverket The Mothership has Landed. Någon som kommer ihåg dem?

Det är lustigt ibland hur vissa artister fastnar och åtminstone blir ihågkomna, medan andra bara trillar in i musikbranschen ett litet tag för att sedan gå upp i rök och aldrig mer nämnas. Mother Superior får nog sägas höra till den sistnämnda kategorin, de släppte uppföljaren The Mothership Movement 1998 innan medlemmarna gick vidare till andra projekt. Men gillar man Supershitty to the Max och Another Way to Shine så finns det ingen ursäkt att inte också lyssna på utmärkta The Mothership has Landed. Det handlar om ren och skär rock influerad av de där tuffa banden från Detroit under sent 60- och tidigt 70-tal. Visst, det är en typisk och trött beskrivning av många grupper, men Mother Superior hade till skillnad från många grupper en skaplig sångare och framförallt starkt låtmaterial. Märkvärdigare än så behöver det inte vara.

Vill man ha ett fysiskt exemplar av The Mothership has Landed är det en smal sak att söka upp en nätbutik som har den. Annars finns den också på Spotify.

The Masters Apprentices – Future of our Nation (1971)

the mastersTUNGT!

Så beskrivs bäst australiensiska The Masters Apprentices Future of our Nation, öppningsspåret hämtat från 1971 års Nickelodeon. Låten är så massiv att när man lyssnar på resten av materialet på plattan så är det försumbart, vilket är ungefär samma fenomen som på Jerichos enda LP. Om alla låtarna varit likadana hade albumet varit ”so heavy you couldn’t get if off the turntable”, för att citera Spider Webb från Bad News.

Ta en lyss!

The Gun

TheGun

The Gun har en kringhistoria för omfattande för att återge i bloggen. Jag skojar inte, söker man tillräckligt länge i den här gruppens rötter så finner man fanimej Storbritanniens grundare. Därför skippar jag deras historia helt och hållet. Men som grupp skapade de två riktigt bra protometal-plattor 1968 och 1969 och fick dessutom till en hyfsad hit med Race with the Devil från debuten (som både Girlschool och Judas Priest gjort cover på). Förmodligen den enda låten som folk känner till idag, vilket är tragiskt eftersom de två skivorna de krängde ur sig är genomgående skitbra. Musiken är en blandning av Cream, Led Zeppelin, Black Sabbath, Procol Harum och The Who med betoning de två sistnämnda. Jag ”pluggar” alltid när jag skriver om band för bloggen och jag är glad att jag valde att skriva om The Gun för ju mer jag lyssnar på skivorna, desto mer gillar jag dem. Torde säga en del.

Race with the Devil från The Gun (1968)

Rat Race från The Gun (1968)

Head in the Clouds från Gun Sight (1969)

Dreams and Screams från Gun Sight (1969)

Råg i Ryggen – s/t (1975)

Råg i Ryggen 1975”Brommas Uriah Heep”, så har Råg i Ryggen skämtsamt men ändå ganska träffande beskrivits av gitarristen Dante Holmberg. Båda banden spelade progressiv rock och hade ungefär samma uppsättning, dock var Uriah Heep snäppet vassare musiker och hade framförallt en bättre sångare i David Byron än vad Råg i Ryggen hade i Jonas Warnerbring.

Råg i Ryggen släppte en självbetitlad debut-LP 1975 men fick därefter inte förnyat förtroende från skivbolaget för att göra någon uppföljare. Plattan sålde inte något vidare då den kom men har långt senare fått kultstämpel och blivit återutgiven på både CD och vinyl.

 

1990-talsåterutgåva på vinyl. På konvolutet står endast bandnamnet och låttitlarna, i övrigt ingen mer information.

Det är långt ifrån en helgjuten produktion och av de sju låtarna är fyra rena bagateller. Men med tanke på att hela albumet finns för gratis betraktande på både Spotify och Youtube kan det vara värt att kasta ett öra på de starka spåren: Det kan väl inte vara farligt, Jan Banan och Queen of Darkness (även om de borde ha hållit sig undan engelskan och bara sjungit på modersmålet). Framförallt Jan Banan med sin fåniga text och dess nödrim borde förtjäna svensk klassikerstatus vid det här laget.



Plus – The Seven Deadly Sins (1969)

Det här är ett tidigt exempel på fenomenet ”rockopera”, ett fenomen som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Säger någon att en skiva är en rockopera gillar jag den utan att ens ha hört den. Eller åtminstone fram tills jag har hört den. En riktig rockopera utlovar ett musikaliskt äventyr där det händer mycket och ibland är rätt tvära kast mellan olika genrer. Lite som musikens svar på Indiana Jones, Star Wars, Sagan om Ringen… eller Spy Kids. Ibland blir det väldigt rätt och ibland blir det väldigt fel med andra ord. Plus01 Att ens försöka beskriva detta smått briljanta och extremt schizofrena mästerverk på ett adekvat sätt är nästintill omöjligt. Det här är galenskap som måste höras för att förstås och sedermera uppskattas. Men jag gör ändå ett tappert försök. The Seven Deadly Sins är ett verk uppenbarligen byggt runt de sju dödssynderna. Texterna lämnar en hel del att önska vilket ni lär märka, men rent musikaliskt är det här en riktig pärla. Under 36 magnifika minuter avverkas genrer på löpande band. Psykedelisk 60-talspop, klassisk musik, sakral munksång och opera blandas med hårdrock, jazz, progrock, 50-tals doo-wop och dissonant skräckfilmmusik som kunde vara hämtat från Psycho eller Omen. Det låter lite som om Ziggy Stardust-David Bowie, The Who och Beatles jammar med Tony Iommi, Meat Loaf och tidiga Alice Cooper, för att då och då bli abrubt avbrutna av Fläskkvartetten eller en smått berusad Vincent Price som predikar om synder på ett väldigt Gandalfigt vis. Grisbrötig Hammondorgel, finstämd cello, kyrkorgel och Hitchcock-skrikiga fioler samsas med mer traditionella rockinstrument och allt är iklätt en passande men aningen maläten 60-talsskrud, vilket inte är konstigt med tanke på när den släpptes. Då och då gnäller en undernärd bebis i bakgrunden eller om det kan vara en skadeskjuten killing. Ingen lär längre veta. Jag har sett en del kommentarer på nätet som kallar skivan en kopia av Jesus Christ Superstar eller menar att den åtminstone skulle rida på popularitetsvågen som den skapade. Min google fu säger mig att Jesus Christ Superstar (med en ung Ian Gillan på sång för övrigt och som definitivt också bör kollas upp) släpptes 1970. Min google fu säger mig vidare att den här skivan släpptes 1969. Rätta mig gärna om jag har fel.

Men det som gör den här skivan briljant i slutändan är ändå låtarna…eller låtidéerna, för ibland går det lite väl fort mellan styckena. Ett dubbelalbum hade förmodligen krävts för att alla idéer och låtar skulle komma till sin fulla rätt och kunna bre ut sig ordentligt, men sådana kostade ohyggliga summor på den tiden. Således svävar detta mästerverk fortfarande i limbo, i stället för att ha klassikerstatus idag.

De enda musiker som nämns på konvolutet är Max Simms (bas), Tony Newman (gitarr) och Mike Newman (trummor). Vilket känns aningen tunt. Hälften av låtarna är skrivna av bröderna Newman, resten av producenterna Simon Napier-Bell och Ray Singer (som även tillskrivs Johann Sebastian Bach-stölden Gloria in Excelsis – ”Toccata”). Som tekniker nämns även en viss Andy Johns och jag ger mig fanken på att han hade en rätt stor del i tillkomsten av verket. Vilka resten av de medverkande var är höljt i evigt dunkel. Och för mig gör det skivan ännu mer spännande. I vilket fall som helst förtjänar den här skivan er fulla uppmärksamhet under 40 minuter. Se det som en lektion i svunnen sonisk galenskap och ta de fyra sista minuterna av lektionen till att förundras och begrunda vad ni just hört.

Gluttony: “Something is Threatening Your Family

Lust: “Maybe You’re the Same”

The Seven Deadly Sins (hela jämrans skivan, med en del enerverande och oförklarliga pauser)