Ginger Wildheart – Ghost in the Tanglewood (2018)

Ginger Wildheart har jag nämnt ett par gånger innan här på Sounds and Beyond, bland annat i recensionen av en av världens bästa plattor. Ginger har på senare tid kämpat med psykisk ohälsa och för ganska exakt ett år sedan blev han intagen på mentalsjukhus med dygnetrunt-övervakning efter att ha försökt ta sitt eget liv. Ginger har varit väldigt frispråkig när det kommer till sina problem och spelade för ett par år sedan in låten Fuck You Brain tillsammans med kompisen Ryan Hamilton som ett finger i ögat på folk som fortfarande inte fattar.

“My depression wants me dead. So far I’m winning on weight advantage, but the battle is never over.”

Ghost in the Tanglewood låter försiktigt positiv i all sin svärta, där han här och var konfronterar sina demoner i texterna, så jag hoppas att han är på bättringsvägen. Den är dessutom del av ett experiment, eftersom Ginger slutade ta sina piller under inspelningen och hoppas på att musiken är en bättre medicin, vilket låter hyfsat farligt.
Musiken låter i stora drag som en blandning av Jeff Lynne och Tom Petty, det vill säga själfull, nostalgisk och ofta grubblande gubbrock med en skopa country, fast med Gingers egendomlighet och briljans som twist på det hela och här och var spetsad med irländsk folkmusik. Stämsången skulle dessutom fått självaste David Crosby att tårögt inta fosterställning med tummen fastkilad mellan gaddarna. Välskrivet som alltid vad gäller Ginger och fullpepprat med steel guitar och ledsna vilda västern-fioler. Borde egentligen inte alls platsa på bloggen, men gör det by proxy.

Alla intäkter från plattan går oavkortat till The Samaritans, en organisation som jobbar med mental ohälsa i Storbritannien.

Spotify

Annonser

Shocker (1989)

Wes Craven är en ikon inom skräckfilmsgenren med bland annat The Hills Have Eyes, Terror på Elm Street och Scream-filmerna på sitt samvete. 1989 släpptes Shocker, en ganska bortglömd skräckis med en riktigt suverän grundidé som fullkomligt skriker efter en ordentlig remake. Med rätt manusförfattare och regissör skulle det kunna bli fruktansvärt bra. Som hårdrocksrulle är dock Shocker närapå oumbärlig i hyllan. Inte nog med att Kane Roberts flashar förbi som vaktmästare och att Alice Cooper själv dyker upp här och var, men sen har vi ju soundtracket. Jag kommer ihåg när det begav sig, hur mycket soundtracket vidgade mina vyer och preferenser, där det var okej att både gilla stenhård thrash och smörig AOR samtidigt. Det var någonstans i den här svängen som jag på riktigt insåg vidden av hårdrockens universala kraft. Vare sig man lyssnade på Dokken, Uriah Heep, Nuclear Assault eller Napalm Death så var man på något sätt samma skrot och korn.

Som sagt så är det soundtracket som står ut mest, även om filmen inte alls är så pjåkig. Desmond Child fick i uppdrag att fixa filmmusiken och inte på ett John Williams eller Ennio Morricone-vis, utan genom att samla ihop ett antal grupper och musiker och sedan skriva en bunt suveräna låtar, vilket han lyckades med. Bland soundtrackets tio spår så har Desmond bidragit till sju. Och den musikaliska spännvidden är mer än hyfsat bred. Å ena sidan har vi mjäkiga Sarayas Timeless Love och Bonfires Sword and Stone, å andra sidan finns Dangerous Toys Demon Bell och Dead Ons moshiga Different Breed. Megadeths version av Alice Coopers No More Mr. Nice Guy bör definitivt också nämnas.

Det som gör Shocker-soundtracket omistligt är dock första och sjätte låten, framförda av The Dudes Of Wrath, en supergrupp som även den sattes ihop av Desmond och där musikerna var hyfsat kända. Eller vad sägs om Paul Stanley, Alice Cooper, Vivian Campbell, Tommy Lee, Rudy Sarzo, Michael Anthony, etcetera?

Shocker finns numera i en riktigt suverän återutgåva på blu-ray, där nära halvtimmen av extramaterialet ägnas åt musiken, där Desmond Child, Kane Roberts, Dave Ellefson m.fl. ger sin syn på filmen i allmänhet och musiken i synnerhet. Plattan finns dock icke på Spotify.

Megadeth – No More Mr. Nice Guy

Dangerous Toys – Demon Bell

The Dudes Of Wrath – Shocker

Zeal & Ardor – Stranger Fruit (2018)

Gravedigger’s Chant

Jag har länge haft en förkärlek för experimentella och avantgardistiska artister och band som vågar ta ut svängarna ordentligt och i det facket hamnar definitivt Zeal & Ardor. Beståndsdelarna består av sakral och ofta stompig bluesgospel som får mig att tänka på bomullsfält, chain gangs och amerikanska södern under slaverieran, industrirock i stil med Nine Inch Nails och Marilyn Manson toppat med extremmetall och då i synnerhet black metal. Det hela bottnar dock i genuinitet och gediget låtsnickeri som gör att spretigheten lär vara överkomlig även för en del puritaner. De snygga sakrala körerna och stämningsskapandet med allehanda ljudeffekter är pricken över i:et. Bör definitivt höras för att begripas, för som någon (oklart vem) sa en gång: ”att skriva om musik är som att dansa om arkitektur”.

Spotify

Gott & Blandat 2017 Part VI

Som ett bokslut på 2017 och samtidigt 2018 års första inlägg väljer jag att tipsa om de plattor jag inte fick med i de andra G&B-inläggen förra året. Och som vanligt väljer jag att lyfta fram svenska band, nya band samt hyfsat obskyra band som folk kan ha missat. Musikstilarna är väldigt blandade som vanligt, från funeral doom och grindcore till rap metal. Något för alla således och jag är inte riktigt färdig än så det kan hända att ett par plattor till ramlar in i inlägget.

Press play on tape

Saigon Kick – Sleazens Queen?

Saigon Kick känns för oss som vet om dem som en väl bevarad hemlighet. Ett riktigt annorlunda band med sleazen som grund som aldrig riktigt fick chansen på grund av grungens intåg, trots att de definitivt hade både talangen och låtarna. Grungen, som vi ju alla vet, dirigerade om musikströmmarna under tidigt 90-tal vilket fick nästan alla söndersminkade, läderklädda och permanentade glamrockare att sjunka som ett perforerat stycke volfram rakt ner i Marianergraven med spandex, läppglans, hårspray och hela köret. Och trots att Saigon Kick slog de flesta genregiganter på fingrarna med både sina låtar och texter så gick även de i praktiken samma öde till mötes.

Saigon Kick bildades 1988 i Florida och från originalsättningen finns fortfarande sångaren Matt Kramer och sångaren/gitarristen Jason Bieler kvar idag, och det är dessa två som definierar Saigon Kick. Saigon Kick har dock inte släppt en platta sedan fickljumma Bastards (1999) utan sällar sig numera till nostalgibanden vilket är förbannat tråkigt. Dessutom är det en konstig inställning eftersom de flesta hårdrockare ju inte kommer ihåg bandet alls. Men jag ska göra mitt yttersta för att ni ska få upp öronen för detta tragiskt bortglömda band.

Bandet släppte fem fullängdare mellan 1991 och 1999 som svävar mellan Guns N’ Roses-sleaze, Red Hot Chili Peppers runt One Hot Minute, Jane’s Addiction på sitt hårdaste humör, Mother Love Bone och Warrior Soul med Beatlesmelodier som murbruk. Enastående referenser allihopa i min mening. Matt Kramer som sjöng på debuten och uppföljaren och som påminner inte så lite om Axl Rose på sina ställen blandat med en ung och hyfsat förbannad Kory Clarke (Warrior Soul, Space Age Playboys, Trouble) är fantastisk. Jason Bieler, sångare på de tre eftersläntarna i diskografin är lite mer flumfantastisk, minnande om Sebastian Bach (Skid Row), Billy Corgan (Smashing Pumpkins) och Mark Osegueda (Death Angel) i sina vänaste stunder och minst lika bra.

När det kommer till musiken så är det som sagt sleaze i grunden med en snortajt rytmsektion och är man gitarrnörd som undertecknad så lär man gå igång på både riff och solon. Och har man ett så pass österländskt bandnamn så borde ju musiken smyckas med österländska musikinstrument, vilket den gör stundvis med fusksitarer och annat skitsnyggt asiatiskt bling. Det område där Saigon Kick dock glänser starkast är balladerna i min mening. Going On, Fields of Rape och inte minst God of 42nd Street är så bra att man blir smått förbannad. Förbannad över att de aldrig legat på några listor, förbannad över att folk i allmänhet hellre lyssnar på skvalmusik som Drake, Justin Bieber och Taylor Swift. Förbannad över att texterna är så pass välskrivna trots att den stora massan endast lyssnar på refrängen.

Själv är jag övertygad om att Saigon Kicks bredd och brist på självcensur blev deras fall. Visst, de hade skitfläskiga sleazelåtar med arrangemang som andra band endast kunde drömma om att skriva, men de stoppade utöver det in låtar i plattorna som ingen blev riktigt klok på i sann Queen-anda. Bossanova-dängan Spanish Rain och swinglåten Victoria från annars suveräna Devil In The Details (1995) och indianmusiken som blandas med The Doors i Close to You från Water (1993) och den U2-aktiga titellåten från samma platta med sin pumpande bas och avslutande fantastiska gospelkörer är riktiga praktexempel. When You Were Mine från samma platta sticker också ut som ett välluktande långfinger till eftervärlden och låter filmmusik så det skriker om det. Saigon Kick lät dock alltid suveränt vilken slags musik de än spelade och varför de aldrig slog igenom går bara att spekulera om idag.

Som sagt existerar Saigon Kick fortfarande, men de lever än så länge på gamla meriter, vilket känns underligt. Fanskaran lär väl vara minimal, eller? Hur som helst är Saigon Kick ett band som precis alla med hyfsad musiksmak bör kolla upp å det snaraste. Basta och punktum!

Spotify bjuder på en del, saknas gör plattorna Devil in the Details (1995) och Bastards (1999) som dock går att finna på Youtube. Men även Youtube hade sina brister så jag tvingades ladda upp i vanlig ordning. Även det visar på att detta är ett tragiskt bortglömt band.

Month of Sundays från Saigon Kick (1991)

Body Bags från The Lizard (1992)

One Step Closer från Water (1993)

Flesh and Bone från Devil in the Details (1995)

Nearer från Bastards (1999)

Sixx Sense – My Favorite Riff


Nikki Sixx (Mötley Crüe, Sixx: A.M.) startade 2008 radiostationen Sixx Sense, som vid sidan om genom åren även släppt en hel del filmat intervjumaterial och annat smått och gott. Som långtida Mötley-fantast har jag stundom tyckt att Nikki är en riktigt dryg och uppblåst jävel, speciellt under åren då han missbrukade. Från att han släppte boken The Heroin Diaries 2007 har dock en mer ödmjuk och djup sida av Sixx vuxit fram och det märker man inte minst i hans roll som programledare, där det i första hand handlar om gästen och egot får förpassa sig till baksätet.

Senaste segmentet under Sixx Sense-flaggan kallas My Favorite Riff och är ungefär vad man föreställer sig: mer eller mindre världskända gitarrister sätter sig i Sixx Sense-soffan beväpnade med sin standardutrustning och utfrågas nyfiket om bästa riffet någonsin, sitt eget bästa riff, favoritgitarrister, effekter och pedaler man inte kan vara utan, etc. Nördigt så det förslår och Nikki agerar genomgående som en starstruck lärling som precis plockat upp instrumentet, vilket inte ligger långt från sanningen. Nikki har genom hela karriären skrivit huvuddelen av sina låtar på akustiska gitarrer som han har plinkat hjälpligt på, men det är först på senare tid han börjat ta instrumentet på blodigt allvar vad det verkar.

Hittills har soffan besökts av storheter som Joe Bonamassa, Tom Morello (Rage Against the Machine, Audioslave, etc.), Phil Collen (Def Leppard) och Steve Vai (Frank Zappa, David Lee Roth, Whitesnake, etc.) och Nikki sköter sig alldeles utmärkt och ställer de adekvata frågorna vi alla vill ha svar på. Och hade det inte varit för detta så hade jag inte fått upp ögonen för tumspelande (!) Jared James Nichols, en suverän gitarrist i Zakk Wylde-skolan som släpper sin andra fullängdare Black Magic 27 oktober.

Definitivt ögon- och örongodis för gitarrintresserade och musiknördar och går man efter kommentarerna på Youtube så lär My Favorite Riff förhoppningsvis bli en långkörare.

Procol Harum – Shine on Brightly (1968) – Gubbrockens antites

När jag var i tjugoårsåldern var min största fasa långt ifrån att tappa mitt fagra hår, bli vackert ölmagad eller att inte hitta den rätta käringen att dela sagda sorger med. Skräcken var att jag någon gång i framtiden skulle bli en nöjd och oengagerad gubbrockare som köper godtyckliga best of-samlingar och helt plötsligt börjar tycka att ”musik ska vara dansant”, eller att en dag finna att Kreators Extreme Aggression eller Kyuss Blues for the Red Sun är alltför svåra, hårda och jobbiga, men att Svensktoppen faktiskt inte är en så dum idé ändå. Det var min ultimata mardröm.

Gubbrock är ett ganska svävande men ändå träffande begrepp, och för mig betyder det trygg musik som inte vandrar allt för långt utanför de satta gränserna och som man kan skråla med i även med en promillehalt strax över sju. Gubbrock för mig är Status Quos och Bruce Springsteens 80-tal, Dire Straits, Ulf Lundell och Tom Petty, för att ge några exempel. Musik som känns lagom mycket rock, men som också skulle kunna funka som hissmusik på ett äldreboende. Rockmusik utan tillräckligt mycket stake och själ.

Oroväckande många av dagens korkade ungdom verkar dra likhetstecken mellan gubbrock och classic rock, vilket är ett gigantiskt mentalt felsteg. Kikar man på en tråd om ämnet på Flashback så nämns band som Metallica, Iron Maiden, Ramones, Nirvana, Led Zeppelin, Queen och Pink Floyd. Samtliga av dessa hamnar dock i classic rock-genren, även om Metallica är thrash fast de har doppat fötterna i ett flertal andra genrer, Maiden var NWOBHM fast numer är de ett av de största metalbanden, Ramones var punk men flirtade med både hårdrock och surfrock à la The Ventures och Beach Boys, Nirvana var grunge men gled från genre till genre i var och varannan låt, etc. Ett band som utvecklas och svävar mellan genrer kan aldrig bli gubbrock, hur korkad och infantil deras musik än har varit eller är.

Och med den svidande svadan klargjord och färdig så ska resten av inlägget tillägnas Procol Harums andra platta Shine on Brightly. En platta jag skulle sälja min själ för om jag plötsligt blivit fråntagen förmånen att höra den närhelst jag vill. En platta så långt ifrån definitionen gubbrock som man kan komma, även om en del av den nutida gubbrocken säkerligen hämtat inspiration från just Procol Harum.


Procol Harum bildades ur resterna av bandet The Paramounts i början av april 1967 och bestod då av Gary Brooker (sång och piano), Robin Trower (gitarr), Matthew Fisher (orgel och piano), Dave Knights (bas) och B.J. Wilson (trummor). Procols texter skrevs dessutom uteslutande av poeten Keith Reid, lite i stil med Hawkwind där sci-fi-författaren Michael Moorcock skrev många av texterna. Ett udda arrangemang idag kan tyckas, där det är musiken som ofta är det som går på entreprenad eller spökskrivs, vilket är många snäpp värre. Keith Reids texter är dessutom alltid hyfsat suveräna.

Anledningen till att jag skriver om den här plattan är som så många gånger förr för att folk i allmänhet inte har uppmärksammat den tillräckligt, trots att den snart fyller femtio. Frågar man folk i femtio- och sextioårsåldern vilka Procol Harum var så lär nittioåtta individer av hundra svara ”det var väl dom som gjorde A Whiter Shade of Pale?”och ha noll koll på resten av deras diskografi, den nittionionde kanske svarar ”men jag föredrar Homburg” och den hundrade svävar ut i en radda superlativ om den här plattan, kallar den ett mästerverk och börjar så småningom tokhylla Grand Hotel (1973) och får något drömskt i blicken. Jag är stolt representant av den sista kategorin. Jag fullkomligt tokdyrkar Shine on Brightly och i synnerhet då In Held Twas in I som kan vara den första mastodontlåten inom progrocken och klockar in på sjutton minuter och trettio sekunder där varenda sekund är ren och skär magi. Shine on Brightly är helt enkelt ett tvättäkta mästerverk från första till sista ton och jag låter hellre er upptäcka det själva än att jag ska vara en party pooper och analysera sönder plattan.

A whiter Shade of Pale i all ära men Procol Harum var så fruktansvärt mycket mer än bara den magnifika låten. Eller är faktiskt fortfarande. Senaste plattan Novum släpptes så sent som i april i år. Och ska ni införskaffa Shine on Brightly så leta då reda på versionen som lägger till ett Plus! i titeln. Där snackar vi musikalisk plusmeny å det grövsta, men mätt blir man fanimej aldrig.
Spotify