The Claypool Lennon Delirium – South of Reality (2019)

The Claypool Lennon Delirium låter ganska precis så som man tror att det ska låta när man vet vilka som ingår i bandet. Sean Lennon låter hyfsat likt sin far röstmässigt och Les Claypool är en av världens bästa basister och ju mer man lyssnar desto mer låter det som det kluriga och tunga sjuttiotals-Yes med flirtar åt Rush-hållet runt samma tid med lite Primus-galenskaper här och där.

Ju mer jag lyssnar desto mer gillar jag plattan och är man sen på bollen, som jag tror många är, så finns det även en debutplatta och en EP att sätta vinylnålen i. Lyssna och förundras!!

Spotify

Annonser

Ring Van Möbius – Past the Evening Sun (2018)

Ring Van Möbius är en powertrio från Karmøy i Norge bestående av Thor Erik Helgesen (sång och klaviatur), Håvard Rasmussen (bas) och Dag Olav Husås (trummor). Bandet spelar progrock som det lät under det tidiga 70-talet i stil med Emerson, Lake & Palmer, Yes, King Crimson och Van Der Graaf Generator kryddat med Procol Harum på sitt mest episka humör. Det är kluriga riff och arrangemang som nästan slår knut på sig själva likt King Crimsons 21st Century Schizoid Man och Yes Astral Traveller och det hela låter väldigt analogt och förbannat bra.

Past the Evening Sun består av tre låtar som väl får anses som lagom svårlyssnade, men som med all välkomponerad musik blir den mer begriplig och bättre för varje lyssning. Det här kan vara första plattan jag skrivit om där det helt saknas gitarrist i sättningen, men Helgesen brötar på med skitig hammond, gamla Moog-syntar och andra klaviaturer så det var ärligt talat först när jag jag läste på om bandet som jag insåg det. Det finns endast ett litet minus och det är att de släppte in en saxofonist i studion som tutar lite väl mycket i öppningsspåret, annars är det här en oerhört bra och udda platta.

Extra kudos till bandet för att de valde den längsta låten att släppa som video och extra extra kudos för att den verkar vara filmad i en enda tagning med endast en kamera.

Spotify

Sigh – Heir to Despair (2018)

Japanska Sigh eller サイ har sedan debuten Scorn Defeat (1990) blandat extremmetall med en hel drös genrer som prog metal, opera, electronica, psykedelisk rock och avant garde och elfte fullängdaren Heir to Despair är inget undantag, för här finns allt och lite till. Musiken är helt underbart utflippad men också oerhört pampig, atmosfärisk och närapå lågmäld stundvis och för de allra flesta säkert galet påfrestande. Jag har dock en förkärlek för galna japanska band och avant garde och på Heir to Despair märks även flirtar med power metal, doom och influenser från den klassiska musiken här och var kryddat med traditionella asiatiska folkinstrument, sitarer, Jethro Tull-flöjter, neoklassiska gitarrsolon, vrickade samplingar och beats. Sången, som oftast är på japanska, spänner från black metal-gläfs, döds-growl, vocoder och georgianska körer till viskningar, skönsång och vad som kan vara den knarrigaste robotrösten någonsin.

Omslaget föreställer en kvinna som vattnar en till synes död planta med ett lite avigt och bortkommet leende och det passar musiken perfekt då galenskap, depression, skräck och människans mörkare sidor löper som en röd tråd genom plattan. Det här är musik för den som är redo att upptäcka något annorlunda och nytt, musik som kanske inte sätter sig förrän på trettionde lyssningen, musik som skaver, kräver och till en början känns lika obekväm som en rosa mankini på en allmän strand. Heir to Despair är definitivt den galnaste och bästa avant garde-metallen jag hört sedan Igorrrs Savage Sinusoid och den växer stadigt för varje lyssning.

Sigh är en ny upptäckt för mig och efter att ha plöjt den här plattan ett antal gånger är jag redo att dyka ner i resten av deras diskografi även om jag läst att den innehåller en del saxofon, vilket man tack och lov slipper på den här plattan.

Spotify

Alternativa jullåtar

I dagar som dessa då man bombarderas av undermåliga och ofta kräkframkallande, smetiga och inställsamma jullåtar från alla håll och kanter behöver man tamejfan alternativ. Dessa finner man nedan, allt från punk, power metal och grindcore till glamrock, progrock och grunge, vissa fullständigt gravallvarliga, andra rena skämten. Efter ett par års frånvaro tyckte jag det var dags för en uppdaterad version av denna lista, som nu även finns på Spotify (plus/minus någon låt hit och dit).

press play on tape

Ginger Wildheart – Ghost in the Tanglewood (2018)

Ginger Wildheart har jag nämnt ett par gånger innan här på Sounds and Beyond, bland annat i recensionen av en av världens bästa plattor. Ginger har på senare tid kämpat med psykisk ohälsa och för ganska exakt ett år sedan blev han intagen på mentalsjukhus med dygnetrunt-övervakning efter att ha försökt ta sitt eget liv. Ginger har varit väldigt frispråkig när det kommer till sina problem och spelade för ett par år sedan in låten Fuck You Brain tillsammans med kompisen Ryan Hamilton som ett finger i ögat på folk som fortfarande inte fattar.

“My depression wants me dead. So far I’m winning on weight advantage, but the battle is never over.”

Ghost in the Tanglewood låter försiktigt positiv i all sin svärta, där han här och var konfronterar sina demoner i texterna, så jag hoppas att han är på bättringsvägen. Den är dessutom del av ett experiment, eftersom Ginger slutade ta sina piller under inspelningen och hoppas på att musiken är en bättre medicin, vilket låter hyfsat farligt.
Musiken låter i stora drag som en blandning av Jeff Lynne och Tom Petty, det vill säga själfull, nostalgisk och ofta grubblande gubbrock med en skopa country, fast med Gingers egendomlighet och briljans som twist på det hela och här och var spetsad med irländsk folkmusik. Stämsången skulle dessutom fått självaste David Crosby att tårögt inta fosterställning med tummen fastkilad mellan gaddarna. Välskrivet som alltid vad gäller Ginger och fullpepprat med steel guitar och ledsna vilda västern-fioler. Borde egentligen inte alls platsa på bloggen, men gör det by proxy.

Alla intäkter från plattan går oavkortat till The Samaritans, en organisation som jobbar med mental ohälsa i Storbritannien.

Spotify

Shocker (1989)

Wes Craven är en ikon inom skräckfilmsgenren med bland annat The Hills Have Eyes, Terror på Elm Street och Scream-filmerna på sitt samvete. 1989 släpptes Shocker, en ganska bortglömd skräckis med en riktigt suverän grundidé som fullkomligt skriker efter en ordentlig remake. Med rätt manusförfattare och regissör skulle det kunna bli fruktansvärt bra. Som hårdrocksrulle är dock Shocker närapå oumbärlig i hyllan. Inte nog med att Kane Roberts flashar förbi som vaktmästare och att Alice Cooper själv dyker upp här och var, men sen har vi ju soundtracket. Jag kommer ihåg när det begav sig, hur mycket soundtracket vidgade mina vyer och preferenser, där det var okej att både gilla stenhård thrash och smörig AOR samtidigt. Det var någonstans i den här svängen som jag på riktigt insåg vidden av hårdrockens universala kraft. Vare sig man lyssnade på Dokken, Uriah Heep, Nuclear Assault eller Napalm Death så var man på något sätt samma skrot och korn.

Som sagt så är det soundtracket som står ut mest, även om filmen inte alls är så pjåkig. Desmond Child fick i uppdrag att fixa filmmusiken och inte på ett John Williams eller Ennio Morricone-vis, utan genom att samla ihop ett antal grupper och musiker och sedan skriva en bunt suveräna låtar, vilket han lyckades med. Bland soundtrackets tio spår så har Desmond bidragit till sju. Och den musikaliska spännvidden är mer än hyfsat bred. Å ena sidan har vi mjäkiga Sarayas Timeless Love och Bonfires Sword and Stone, å andra sidan finns Dangerous Toys Demon Bell och Dead Ons moshiga Different Breed. Megadeths version av Alice Coopers No More Mr. Nice Guy bör definitivt också nämnas.

Det som gör Shocker-soundtracket omistligt är dock första och sjätte låten, framförda av The Dudes Of Wrath, en supergrupp som även den sattes ihop av Desmond och där musikerna var hyfsat kända. Eller vad sägs om Paul Stanley, Alice Cooper, Vivian Campbell, Tommy Lee, Rudy Sarzo, Michael Anthony, etcetera?

Shocker finns numera i en riktigt suverän återutgåva på blu-ray, där nära halvtimmen av extramaterialet ägnas åt musiken, där Desmond Child, Kane Roberts, Dave Ellefson m.fl. ger sin syn på filmen i allmänhet och musiken i synnerhet. Plattan finns dock icke på Spotify.

Megadeth – No More Mr. Nice Guy

Dangerous Toys – Demon Bell

The Dudes Of Wrath – Shocker

Zeal & Ardor – Stranger Fruit (2018)

Gravedigger’s Chant

Jag har länge haft en förkärlek för experimentella och avantgardistiska artister och band som vågar ta ut svängarna ordentligt och i det facket hamnar definitivt Zeal & Ardor. Beståndsdelarna består av sakral och ofta stompig bluesgospel som får mig att tänka på bomullsfält, chain gangs och amerikanska södern under slaverieran, industrirock i stil med Nine Inch Nails och Marilyn Manson toppat med extremmetall och då i synnerhet black metal. Det hela bottnar dock i genuinitet och gediget låtsnickeri som gör att spretigheten lär vara överkomlig även för en del puritaner. De snygga sakrala körerna och stämningsskapandet med allehanda ljudeffekter är pricken över i:et. Bör definitivt höras för att begripas, för som någon (oklart vem) sa en gång: ”att skriva om musik är som att dansa om arkitektur”.

Spotify