Saigon Kick – Sleazens Queen?

Saigon Kick känns för oss som vet om dem som en väl bevarad hemlighet. Ett riktigt annorlunda band med sleazen som grund som aldrig riktigt fick chansen på grund av grungens intåg, trots att de definitivt hade både talangen och låtarna. Grungen, som vi ju alla vet, dirigerade om musikströmmarna under tidigt 90-tal vilket fick nästan alla söndersminkade, läderklädda och permanentade glamrockare att sjunka som ett perforerat stycke volfram rakt ner i Marianergraven med spandex, läppglans, hårspray och hela köret. Och trots att Saigon Kick slog de flesta genregiganter på fingrarna med både sina låtar och texter så gick även de i praktiken samma öde till mötes.

Saigon Kick bildades 1988 i Florida och från originalsättningen finns fortfarande sångaren Matt Kramer och sångaren/gitarristen Jason Bieler kvar idag, och det är dessa två som definierar Saigon Kick. Saigon Kick har dock inte släppt en platta sedan fickljumma Bastards (1999) utan sällar sig numera till nostalgibanden vilket är förbannat tråkigt. Dessutom är det en konstig inställning eftersom de flesta hårdrockare ju inte kommer ihåg bandet alls. Men jag ska göra mitt yttersta för att ni ska få upp öronen för detta tragiskt bortglömda band.

Bandet släppte fem fullängdare mellan 1991 och 1999 som svävar mellan Guns N’ Roses-sleaze, Red Hot Chili Peppers runt One Hot Minute, Jane’s Addiction på sitt hårdaste humör, Mother Love Bone och Warrior Soul med Beatlesmelodier som murbruk. Enastående referenser allihopa i min mening. Matt Kramer som sjöng på debuten och uppföljaren och som påminner inte så lite om Axl Rose på sina ställen blandat med en ung och hyfsat förbannad Kory Clarke (Warrior Soul, Space Age Playboys, Trouble) är fantastisk. Jason Bieler, sångare på de tre eftersläntarna i diskografin är lite mer flumfantastisk, minnande om Sebastian Bach (Skid Row), Billy Corgan (Smashing Pumpkins) och Mark Osegueda (Death Angel) i sina vänaste stunder och minst lika bra.

När det kommer till musiken så är det som sagt sleaze i grunden med en snortajt rytmsektion och är man gitarrnörd som undertecknad så lär man gå igång på både riff och solon. Och har man ett så pass österländskt bandnamn så borde ju musiken smyckas med österländska musikinstrument, vilket den gör stundvis med fusksitarer och annat skitsnyggt asiatiskt bling. Det område där Saigon Kick dock glänser starkast är balladerna i min mening. Going On, Fields of Rape och inte minst God of 42nd Street är så bra att man blir smått förbannad. Förbannad över att de aldrig legat på några listor, förbannad över att folk i allmänhet hellre lyssnar på skvalmusik som Drake, Justin Bieber och Taylor Swift. Förbannad över att texterna är så pass välskrivna trots att den stora massan endast lyssnar på refrängen.

Själv är jag övertygad om att Saigon Kicks bredd och brist på självcensur blev deras fall. Visst, de hade skitfläskiga sleazelåtar med arrangemang som andra band endast kunde drömma om att skriva, men de stoppade utöver det in låtar i plattorna som ingen blev riktigt klok på i sann Queen-anda. Bossanova-dängan Spanish Rain och swinglåten Victoria från annars suveräna Devil In The Details (1995) och indianmusiken som blandas med The Doors i Close to You från Water (1993) och den U2-aktiga titellåten från samma platta med sin pumpande bas och avslutande fantastiska gospelkörer är riktiga praktexempel. When You Were Mine från samma platta sticker också ut som ett välluktande långfinger till eftervärlden och låter filmmusik så det skriker om det. Saigon Kick lät dock alltid suveränt vilken slags musik de än spelade och varför de aldrig slog igenom går bara att spekulera om idag.

Som sagt existerar Saigon Kick fortfarande, men de lever än så länge på gamla meriter, vilket känns underligt. Fanskaran lär väl vara minimal, eller? Hur som helst är Saigon Kick ett band som precis alla med hyfsad musiksmak bör kolla upp å det snaraste. Basta och punktum!

Spotify bjuder på en del, saknas gör plattorna Devil in the Details (1995) och Bastards (1999) som dock går att finna på Youtube. Men även Youtube hade sina brister så jag tvingades ladda upp i vanlig ordning. Även det visar på att detta är ett tragiskt bortglömt band.

Month of Sundays från Saigon Kick (1991)

Body Bags från The Lizard (1992)

One Step Closer från Water (1993)

Flesh and Bone från Devil in the Details (1995)

Nearer från Bastards (1999)

Annonser

Sixx Sense – My Favorite Riff


Nikki Sixx (Mötley Crüe, Sixx: A.M.) startade 2008 radiostationen Sixx Sense, som vid sidan om genom åren även släppt en hel del filmat intervjumaterial och annat smått och gott. Som långtida Mötley-fantast har jag stundom tyckt att Nikki är en riktigt dryg och uppblåst jävel, speciellt under åren då han missbrukade. Från att han släppte boken The Heroin Diaries 2007 har dock en mer ödmjuk och djup sida av Sixx vuxit fram och det märker man inte minst i hans roll som programledare, där det i första hand handlar om gästen och egot får förpassa sig till baksätet.

Senaste segmentet under Sixx Sense-flaggan kallas My Favorite Riff och är ungefär vad man föreställer sig: mer eller mindre världskända gitarrister sätter sig i Sixx Sense-soffan beväpnade med sin standardutrustning och utfrågas nyfiket om bästa riffet någonsin, sitt eget bästa riff, favoritgitarrister, effekter och pedaler man inte kan vara utan, etc. Nördigt så det förslår och Nikki agerar genomgående som en starstruck lärling som precis plockat upp instrumentet, vilket inte ligger långt från sanningen. Nikki har genom hela karriären skrivit huvuddelen av sina låtar på akustiska gitarrer som han har plinkat hjälpligt på, men det är först på senare tid han börjat ta instrumentet på blodigt allvar vad det verkar.

Hittills har soffan besökts av storheter som Joe Bonamassa, Tom Morello (Rage Against the Machine, Audioslave, etc.), Phil Collen (Def Leppard) och Steve Vai (Frank Zappa, David Lee Roth, Whitesnake, etc.) och Nikki sköter sig alldeles utmärkt och ställer de adekvata frågorna vi alla vill ha svar på. Och hade det inte varit för detta så hade jag inte fått upp ögonen för tumspelande (!) Jared James Nichols, en suverän gitarrist i Zakk Wylde-skolan som släpper sin andra fullängdare Black Magic 27 oktober.

Definitivt ögon- och örongodis för gitarrintresserade och musiknördar och går man efter kommentarerna på Youtube så lär My Favorite Riff förhoppningsvis bli en långkörare.

Procol Harum – Shine on Brightly (1968) – Gubbrockens antites

När jag var i tjugoårsåldern var min största fasa långt ifrån att tappa mitt fagra hår, bli vackert ölmagad eller att inte hitta den rätta käringen att dela sagda sorger med. Skräcken var att jag någon gång i framtiden skulle bli en nöjd och oengagerad gubbrockare som köper godtyckliga best of-samlingar och helt plötsligt börjar tycka att ”musik ska vara dansant”, eller att en dag finna att Kreators Extreme Aggression eller Kyuss Blues for the Red Sun är alltför svåra, hårda och jobbiga, men att Svensktoppen faktiskt inte är en så dum idé ändå. Det var min ultimata mardröm.

Gubbrock är ett ganska svävande men ändå träffande begrepp, och för mig betyder det trygg musik som inte vandrar allt för långt utanför de satta gränserna och som man kan skråla med i även med en promillehalt strax över sju. Gubbrock för mig är Status Quos och Bruce Springsteens 80-tal, Dire Straits, Ulf Lundell och Tom Petty, för att ge några exempel. Musik som känns lagom mycket rock, men som också skulle kunna funka som hissmusik på ett äldreboende. Rockmusik utan tillräckligt mycket stake och själ.

Oroväckande många av dagens korkade ungdom verkar dra likhetstecken mellan gubbrock och classic rock, vilket är ett gigantiskt mentalt felsteg. Kikar man på en tråd om ämnet på Flashback så nämns band som Metallica, Iron Maiden, Ramones, Nirvana, Led Zeppelin, Queen och Pink Floyd. Samtliga av dessa hamnar dock i classic rock-genren, även om Metallica är thrash fast de har doppat fötterna i ett flertal andra genrer, Maiden var NWOBHM fast numer är de ett av de största metalbanden, Ramones var punk men flirtade med både hårdrock och surfrock à la The Ventures och Beach Boys, Nirvana var grunge men gled från genre till genre i var och varannan låt, etc. Ett band som utvecklas och svävar mellan genrer kan aldrig bli gubbrock, hur korkad och infantil deras musik än har varit eller är.

Och med den svidande svadan klargjord och färdig så ska resten av inlägget tillägnas Procol Harums andra platta Shine on Brightly. En platta jag skulle sälja min själ för om jag plötsligt blivit fråntagen förmånen att höra den närhelst jag vill. En platta så långt ifrån definitionen gubbrock som man kan komma, även om en del av den nutida gubbrocken säkerligen hämtat inspiration från just Procol Harum.


Procol Harum bildades ur resterna av bandet The Paramounts i början av april 1967 och bestod då av Gary Brooker (sång och piano), Robin Trower (gitarr), Matthew Fisher (orgel och piano), Dave Knights (bas) och B.J. Wilson (trummor). Procols texter skrevs dessutom uteslutande av poeten Keith Reid, lite i stil med Hawkwind där sci-fi-författaren Michael Moorcock skrev många av texterna. Ett udda arrangemang idag kan tyckas, där det är musiken som ofta är det som går på entreprenad eller spökskrivs, vilket är många snäpp värre. Keith Reids texter är dessutom alltid hyfsat suveräna.

Anledningen till att jag skriver om den här plattan är som så många gånger förr för att folk i allmänhet inte har uppmärksammat den tillräckligt, trots att den snart fyller femtio. Frågar man folk i femtio- och sextioårsåldern vilka Procol Harum var så lär nittioåtta individer av hundra svara ”det var väl dom som gjorde A Whiter Shade of Pale?”och ha noll koll på resten av deras diskografi, den nittionionde kanske svarar ”men jag föredrar Homburg” och den hundrade svävar ut i en radda superlativ om den här plattan, kallar den ett mästerverk och börjar så småningom tokhylla Grand Hotel (1973) och får något drömskt i blicken. Jag är stolt representant av den sista kategorin. Jag fullkomligt tokdyrkar Shine on Brightly och i synnerhet då In Held Twas in I som kan vara den första mastodontlåten inom progrocken och klockar in på sjutton minuter och trettio sekunder där varenda sekund är ren och skär magi. Shine on Brightly är helt enkelt ett tvättäkta mästerverk från första till sista ton och jag låter hellre er upptäcka det själva än att jag ska vara en party pooper och analysera sönder plattan.

A whiter Shade of Pale i all ära men Procol Harum var så fruktansvärt mycket mer än bara den magnifika låten. Eller är faktiskt fortfarande. Senaste plattan Novum släpptes så sent som i april i år. Och ska ni införskaffa Shine on Brightly så leta då reda på versionen som lägger till ett Plus! i titeln. Där snackar vi musikalisk plusmeny å det grövsta, men mätt blir man fanimej aldrig.
Spotify

Gott & Blandat 2017 Part IV

Tre plattor till från 2017 som landar i väldigt spridda kategorier. Jag börjar få ont om bra idéer till ingresser till dessa inlägg, så bara läs och insup vad jag skrivit nedan så blir det bra.

Dead Cross – Dead Cross

Första gången jag hörde talas om Dead Cross var faktiskt i en intervju i Rolling Stone alldeles nyligen med trumguden Bill Ward (Black Sabbath) där han listar hårdrockens tio bästa album genom tiderna och detta knep tiondeplatsen (!). Tro fan man blir intresserad när en av världens svängigaste hårdrockstrummisar och numera även lycklig innehavare av en riktigt bra radioshow hävdar att en alldeles nysläppt platta platsar på tio i topp av alla tiders bästa metalplattor, innan vi andra dödliga ens hunnit höra en enda ton. Jag säger inte att Bill Ward har fel, men han kan ha förhastat sig en smula. Kanske, med extra mycket kursiv text. Fast ju mer jag lyssnar desto mer tokdyrkar jag plattan, och det faktum att sången levereras av sångguden Mike Patton (Faith No More, Mr. Bungle, Fantômas, Tomahawk, etc.) och trummorna av den där andra trumguden Dave Lombardo (Slayer, Fantômas, Suicidal Tendencies, Testament, etc.) borgar för intrikat och inte så lite utflippad musik. För utflippad är den, på ett alldeles underbart sätt. Patton är lika ombytlig i sångstilen som vanligt och det tog längre tid än jag vill medge att lista ut vem han lät som i låtar som Shillelagh, men till slut ramlade polletten ner: sentida Mille Petrozza (Kreator). Med minuten kortare än Slayers mästerverk Reign in Blood slungas man hejdlöst mellan hårdare genrer likt en vanmäktig flipperkula, där lejonparten av musiken landar någonstans mellan thrash, hardcore, punk och industri med bastanta melodikrokar att hänga upp låtskeletten på. Dead Cross lägger sig tills vidare på en hedersam bubblarplats strax under topp tio bland mina favoriter i år men kan definitivt avancera.
Spotify

 

Transport League – Twist and Shout at the Devil
Likt Sepultura som jag skrev om i G&B II borde inte ett så här pass gammalt och etablerat band platsa i ett Gott & Blandat-inlägg. Transport League bildades redan 1994 och har gett ut ett halvtjog plattor innan denna, men trots att bandet genom hela karriären hållit hög standard på precis alla släpp så har de fortfarande inte nått ut till de stora hårdrocksmassorna och blivit ett ”klassiskt svenskt hårdrocksband”, vilket de verkligen förtjänat vid det här laget och sålunda lyder min motivering till deras närvaro i detta inlägg. Plus att Twist and Shout at the Devil, förutom att ha en stenhård dubbelnorpad titel, är en fruktansvärt bra platta från början till slut. Sångaren Tony Jelencovich borde vara lika välkänd i Sverige som Messiah Marcolin, Anders Fridén, Tom S. Englund eller Jocke Berg (båda två, varav den från Hardcore Superstar faktiskt gästar på låten Werewolves in the Sink). Att Tony frontat coverband som Glanzig där han lät fruktansvärt mycket som Glenn Danzig och Plantera där han lät sanslöst likt Phil Anselmo visar på hans allsidighet. Att han dessutom sjöng på B-Thongs två första plattor gör honom till en av våra osjungna hårdrockshjältar. Första låten, som jag läste som Detroit Rock City men som egentligen heter Destroy Rock City, börjar dock som den gamla Kiss-dängan med en bilkrasch och det välkända gitarrintrot. Därefter är det stenhård och überstökig stoner blandat med ett par skopor death ‘n’ roll av allra bästa sort och rå Foo Fighters-känsla (speciellt i Thousand Eyes & One) som är så snygg att ett par manliga tårar rinner nedför kinderna när plattan tonar ut.
Spotify

 

Vain – Rolling with the Punches
När jag väl är igång med band som aldrig fått någon vidare uppskattning så hivar jag med Vain. Vain bildades 1986 i San Francisco och har från början skapat skitig och tidlös sleaze någonstans mellan tidiga Guns N’ Roses, L.A. Guns, Billy Idol och Bullet Boys. Beat the Bullet från debuten No Respect (1989) lär vara deras största hit till dags dato och den funkar precis lika bra idag. Davy Vain, som börjar närma sig femtioårsåldern, låter som en blandning av sitt åttiotalsjag, en ovanligt träffsäker (och ung) Vince Neil (Mötley Crüe) och plussar på det hela med det otvungna vibratot från Sean Harris (Diamond Head). Han har alltså knappt påverkats alls av tidens tand, utan tvärtom utvecklats i positiv riktning. Rolling with the Punches handlar i slutändan om röjig sleaze med både känsla och hjärta och var man musikmedveten på 80-talet som jag, så får man sig en rejäl nostalgismocka. Plattan blir dessutom bättre och bättre ju längre in man lyssnar, där åttonde låten Don’t Let it Happen to You just nu ligger i täten för min del.
Spotify

(I nästa G&B utlovar jag fler musikaliska dunungar och färre försummade halvpensionärer. Kanske, med extra mycket kursiv text.)

Gott & Blandat 2017 Part I

2017 har än så länge varit ett händelsefattigt år här på bloggen, så jag tänkte förgylla den med lite kortrecensioner från årets plattor framöver. Senaste ”Gott & Blandat”-inlägget i vintras avhandlade 30 plattor, vilket förmodligen är ett par tjog för mycket att ta in på en och samma gång.
Liksom förra året är 2017 hittills ett riktigt bra musikår vad gäller hårdare tongångar och som vanligt i Gott & Blandat-inlägg så förekommer inga välkända gamla stötar, jag fortsätter att koncentrera mig på nyare band och artister, samt lyfta fram mer obskyra äldre band som förtjänar en större publik.
Vi börjar lite lätt och lagom med tre plattor som ni borde ha hört i år, men som ni förmodligen aldrig har hört talas om.

Igorrr – Savage Sinusoid
Låt oss börja med det sjukaste och kanske mest svårlyssnade jag hört än så länge i år. Igorrr lär få de flesta att höja inte bara det ena ögonbrynet utan även det andra så pass högt att det riskerar att förenas med hårfästet och stanna där. Genrerna överlappar varandra i ett rasande tempo på Savage Sinusoid, från brötig extremmetall till electronica och industri med inslag av operasång, klassiskt, spansk gitarr, dragspel, sitar, fiol, flöjt, österländska instrument, o.s.v. Programmerade trummor och hackiga elektroniska effekter blir det också en del av, vilket jag vanligtvis avskyr men här funkar det förvånansvärt bra. Det är grandiost och sanslöst vackert tidvis, galet irriterande av och till, men i det stora hela sanslöst jävla bra. Igorrr låter lite som om Devin Townsend, Mike Patton, Tuomas Holopainen och Trent Reznor slagit sina galenpannor ihop, för att ge en fingervisning. Avant-garde och experimentellt är bara förnamnet. Bakom pseudonymen Igorrr hittar man multiinstrumentalisten Gautier Serre (Whourkr) från Frankrike och det här är tredje fullängdaren, där Gautier tagit hjälp från gästmusiker som Travis Ryan (Cattle Decapitation), Teloch (Mayhem) och dragspelarna Pierre Mussi och Adam Stacey som till vardags spelar i Secret Chiefs 3, ett projekt bildat av Trey Spruance (Mr Bungle, ex-Faith No More). Det finns även en operasångerska bland gästerna vars namn jag inte lyckats googla fram, men som sjunger så jävla vackert att klockorna stannar. ”Kräver sina lyssningar” kan vara årets underdrift vad gäller Savage Sinusoid.
Spotify

Apocalypse Orchestra – The End is Nigh
Gävlebandet Apocalypse Orchestra beskrivs på sin första fullängdare bäst som en blandning av melankolisk folk metal och episk doom med en medeltida touch. Sångaren Erik Larsson, som även spelar cittra och mandola, låter lite Hetfieldskt entonig och aningen svajig när han sjunger själv, vilket är ganska sällan. Ofta bidrar hela bandet med vikingakörer så pass snygga att Oden skulle offra även det andra ögat i Mimers brunn för att få höra dem på Sweden Rock Festival nästa år. Produktionen är svintung, skitsnygg och basbrötig å det grövsta och utöver de två museala instrument jag redan nämnt förekommer även vevlira, säckpipa och luta. Genomgående vemodigt, vackert och svinbra om än måhända en smula enahanda i längden. Ett fartfyllt stycke likt Candlemass’ Into the Unfathomed Tower insprängt någonstans i mitten hade gjort susen, men faktum kvarstår att det här är riktigt jävla bra och lagom udda. Hade Quorthon levat idag tror jag att han hade tokdyrkat Apocalypse Orchestra.
Spotify

Moonloop – Devocean
Progressiv och atmosfärisk death metal från Barcelona med en sångare som growlar både avgrundsdjupt och välartikulerat, lite som ett mellanting av Mikael Åkerfeldt (Opeth), Johnny Hedlund (Unleashed) och David Vincent (ex-Morbid Angel). Musiken låter en del Opeth runt Ghost Reveries, smyckat med blastbeats, akustiska gitarrer och atmosfäriska keyboardmattor, men även inslag av Enslaved, Gojira och Death från deras progressiva period kan skönjas här och var. Ibland drar Moonloop rentav iväg åt det dissonanta Voivod-hållet, vilket är dödsskönt. Den rena sången, som förekommer ganska sparsmakat, får mig att tänka på Steven Wilson (Porcupine Tree, Blackfield, etc.), medan stämsången faktiskt lutar en del åt Alice In Chains. Bandnamnet är förresten taget från en EP med nämnda Porcupine Tree. Trots att bandet funnits sedan 2001 är Devocean blott deras andra fullängdare i diskografin, där debuten Deeply from the Earth gavs ut för hela fem år sedan. Texterna berör bland annat miljöförstöring, naturen och havet och albumtiteln är givetvis en ordlek på orden devotion (hängivenhet) och ocean (hav). Moonloop är given lyssning om man föredrar sin death metal spetsad med diverse klurigheter och substans bortom gore, död och slafsigheter, eller om något av banden jag namedroppat ovan faller en på läppen.
Spotify

Bortglömda Mästerverk – Colosseum II – Strange New Flesh (1976)

Jag har ett hundratal skivor på min ”to do”-lista vad gäller Sounds and Beyond och svårigheten är alltid vilken jag ska skriva om härnäst, så jag bad min bror välja den här gången. Denna var vad han valde… plus åtta till förstås, men allt inom sinom tid.

colosseumiifinal

Colosseum II var ett brittiskt band som bildades 1975 av trummisen Jon Hiseman efter att hans band Tempest gick i graven året innan. De är dessutom ett av de mest underskattade progrockbanden någonsin. Det var efter en konsert med Tempest som Hiseman sprang in i gitarristen Gary Moore (Thin Lizzy, BBM, etc.) backstage, som tyckte att det vore en god idé att slå sina progpåsar ihop. Hösten ’74 kungjorde Hiseman att ett nytt band var på gång, men det skulle dröja fram till sommaren därpå innan Jon och Gary fick sällskap av keyboardisten och geniet Don Airey (Deep Purple, Rainbow, Ozzy Osbourne, Black Sabbath, E.L.O., Judas Priest, Whitesnake, Jethro Tull, etc.), basisten Neil Murray (Whitesnake, Gary Moore, Black Sabbath, Michael Schenker Group, etc.) och den dittills oprövade och gröne sångaren Mike Starrs (som sedermera skulle ersätta John Lawton i Lucifer’s Friend). En supergrupp var således född, som från början kallade sig Ghosts, innan Bronze Records-grundaren Gerry Bron propsade på namnet Colosseum II.

Trots namnet så har de ganska lite gemensamt med original-Colosseum (1968-1971 & 1994-2015), förutom att Jon Hiseman bankade skinn även där. Originalet lät mer artrock, jazzrock och fusion. Mer svårsmält och pårökt med andra ord. Colosseum II lät tyngre och landar i progrock-genren, fast med grunden fast förankrad i vad föregångaren var. Efter att debuten visade sig vara en flopp sparkades Neil Murray och Mike Starrs sommaren ’76, basisten John Mole tillkom och gruppen förvandlades till ett instrumentalband närapå. De två nästkommande skivorna som bandet gav ut (War Dance och Electric Savage, båda 1977, även de floppar) innan de splittrades hade en ynka låt vardera där Gary Moore bidrog med sång, ganska långt innan han hittade sin naturliga röst. I augusti ’78 hoppade Gary av för att återförenas med Thin Lizzy och ersattes av Don Aireys bror Keith. En fjärde platta planerades men när även Don bestämde sig för att lämna skutan och gå med i Rainbow i december ’78 gick luften slutligen ur och sagan om Colosseum II var all.

De två senare plattorna är inget att fnysa åt minsann, gillar man instrumental 70tals-progrock med suveräna solon och intrikata låtuppbyggnader är de rentav majestätiska på sina ställen de också, med låtar som Intergalactic Strut, The Scorch, The Inquisition och Star Maiden/Mysterioso/Quasar. Och innan vi kommer till själva plattan som det här handlar om, så finns det ett sidospår vid namn Variations som behöver dryftas. Och varför är det viktigt? Jo, därför att att kompositören hette Andrew Lloyd Webber. Andrew och hans bror, cellisten Julian Lloyd Webber slog vad i en fotbollsmatch. Ett av lagen var Leyton Orient F.C., det andra laget verkar ha försvunnit i tiden. Själva vadet slutade i alla fall med att Andrew Lloyd Webber fick skriva celloarrangemanget till Niccolò Paganinis Caprice No. 24 där han valde att göra tjugotre varianter där Colosseum II’s blev den bästa. Jag hittar inte deras version på Youtube, däremot hittade jag en video där de jammar med Julian Lloyd Webber på cello. Så gott som något. Variations finns dock på Spotify.

Så till skivan Strange New Flesh och själva inläggets kärna. De flesta är överens om att Strange New Flesh rent instrumentalt är rent fenomenal; Gary Moores skira och själfulla solon, Don Aireys likaledes suveräna fingervandringar över keyboarden som blandar jazz och rock med klassiskt och Neil Murrays megafunkiga och briljanta basgångar. För att inte tala om Jon Hiseman. Fruktansvärt babianarseltajt, innovativ och sanslöst underskattad trummis som dessutom får bre ut sig i ett trumsolo som binder ihop näst sista låten On Second Thoughts med sista låten Winds. Återstår då Mike Starrs att begrunda. Enligt många fisförnäma och bajsnödiga prognördar är hans medverkan endast en distraktion, vars rockbluesiga röst de anser gifter sig särdeles dåligt med musiken. Sett från andra hållet av spektrumet, om man gillar classic rock och hårdrock så var det kanske Starss som gjorde att man faktiskt plockade fram Colosseum II 1976. Mike låter enligt mig ganska mycket som en omogen Freddie Mercury och det konstiga är att inte en enda förutom jag gör den kopplingen i de otaliga recensioner jag läst inför det här inlägget. Måhända har jag helt enkelt fel eller börjar få fel på hörseln. Ett annat alternativ är att alla de andra är idioter. Jag väljer att tro det senare. En ung Glenn Hughes under Trapeze-åren refererar en del till och det kan jag definitivt skriva under på. Slutligen vill jag lovorda produktionen, tydligen utförd av Jon Hiseman himself; varm, tydlig och tidlös. Det gäller även de demos jag hört från allehanda återutgåvor, med lite mysigt brus som topping.

Som all progressiv musik så kräver Strange New Flesh sina lyssningar innan polletten trillar ner och jag funderade länge på om jag skulle göra en ”låt-efter-låt-beskrivning”. Det må kanske funka på mindre kluriga plattor, men här skulle det nog bara sätta käppar i era fantasihjul. Låt således hjulen rulla medan ni lyssnar och bilda er egen uppfattning. Plattan har släppts i ett antal återutgåvor genom åren, varav många plussar på med demos från de efterföljande albumen. De är definitivt att föredra framför dem som plussar på med en blandning av demos och live.

Finns på Spotify

Dark Side Of The Moog


On Second Thoughts

Winds

Gott & Blandat 2016 Part III

Som jag nämnt förut så har 2016 varit ett särdeles suveränt musikår, där även många gamla rävar utfört stordåd (Metallica, Testament, Megadeth, Kansas, Watchtower, etc.) Därför tänkte jag klämma in en tredje del av Gott & Blandat, som får bli det allra sista inlägget för i år. Som vanligt förekommer inga gamla välkända stofiler i dessa inlägg, utan jag fortsätter att koncentrera mig på nyare band och artister, samt lyfta fram mer obskyra äldre band som förtjänar en större publik. Enjoy! Gott nytt musikår från oss på Soundsandbeyond!

Press play on tape