Sixx Sense – My Favorite Riff


Nikki Sixx (Mötley Crüe, Sixx: A.M.) startade 2008 radiostationen Sixx Sense, som vid sidan om genom åren även släppt en hel del filmat intervjumaterial och annat smått och gott. Som långtida Mötley-fantast har jag stundom tyckt att Nikki är en riktigt dryg och uppblåst jävel, speciellt under åren då han missbrukade. Från att han släppte boken The Heroin Diaries 2007 har dock en mer ödmjuk och djup sida av Sixx vuxit fram och det märker man inte minst i hans roll som programledare, där det i första hand handlar om gästen och egot får förpassa sig till baksätet.

Senaste segmentet under Sixx Sense-flaggan kallas My Favorite Riff och är ungefär vad man föreställer sig: mer eller mindre världskända gitarrister sätter sig i Sixx Sense-soffan beväpnade med sin standardutrustning och utfrågas nyfiket om bästa riffet någonsin, sitt eget bästa riff, favoritgitarrister, effekter och pedaler man inte kan vara utan, etc. Nördigt så det förslår och Nikki agerar genomgående som en starstruck lärling som precis plockat upp instrumentet, vilket inte ligger långt från sanningen. Nikki har genom hela karriären skrivit huvuddelen av sina låtar på akustiska gitarrer som han har plinkat hjälpligt på, men det är först på senare tid han börjat ta instrumentet på blodigt allvar vad det verkar.

Hittills har soffan besökts av storheter som Joe Bonamassa, Tom Morello (Rage Against the Machine, Audioslave, etc.), Phil Collen (Def Leppard) och Steve Vai (Frank Zappa, David Lee Roth, Whitesnake, etc.) och Nikki sköter sig alldeles utmärkt och ställer de adekvata frågorna vi alla vill ha svar på. Och hade det inte varit för detta så hade jag inte fått upp ögonen för tumspelande (!) Jared James Nichols, en suverän gitarrist i Zakk Wylde-skolan som släpper sin andra fullängdare Black Magic 27 oktober.

Definitivt ögon- och örongodis för gitarrintresserade och musiknördar och går man efter kommentarerna på Youtube så lär My Favorite Riff förhoppningsvis bli en långkörare.

Procol Harum – Shine on Brightly (1968) – Gubbrockens antites

När jag var i tjugoårsåldern var min största fasa långt ifrån att tappa mitt fagra hår, bli vackert ölmagad eller att inte hitta den rätta käringen att dela sagda sorger med. Skräcken var att jag någon gång i framtiden skulle bli en nöjd och oengagerad gubbrockare som köper godtyckliga best of-samlingar och helt plötsligt börjar tycka att ”musik ska vara dansant”, eller att en dag finna att Kreators Extreme Aggression eller Kyuss Blues for the Red Sun är alltför svåra, hårda och jobbiga, men att Svensktoppen faktiskt inte är en så dum idé ändå. Det var min ultimata mardröm.

Gubbrock är ett ganska svävande men ändå träffande begrepp, och för mig betyder det trygg musik som inte vandrar allt för långt utanför de satta gränserna och som man kan skråla med i även med en promillehalt strax över sju. Gubbrock för mig är Status Quos och Bruce Springsteens 80-tal, Dire Straits, Ulf Lundell och Tom Petty, för att ge några exempel. Musik som känns lagom mycket rock, men som också skulle kunna funka som hissmusik på ett äldreboende. Rockmusik utan tillräckligt mycket stake och själ.

Oroväckande många av dagens korkade ungdom verkar dra likhetstecken mellan gubbrock och classic rock, vilket är ett gigantiskt mentalt felsteg. Kikar man på en tråd om ämnet på Flashback så nämns band som Metallica, Iron Maiden, Ramones, Nirvana, Led Zeppelin, Queen och Pink Floyd. Samtliga av dessa hamnar dock i classic rock-genren, även om Metallica är thrash fast de har doppat fötterna i ett flertal andra genrer, Maiden var NWOBHM fast numer är de ett av de största metalbanden, Ramones var punk men flirtade med både hårdrock och surfrock à la The Ventures och Beach Boys, Nirvana var grunge men gled från genre till genre i var och varannan låt, etc. Ett band som utvecklas och svävar mellan genrer kan aldrig bli gubbrock, hur korkad och infantil deras musik än har varit eller är.

Och med den svidande svadan klargjord och färdig så ska resten av inlägget tillägnas Procol Harums andra platta Shine on Brightly. En platta jag skulle sälja min själ för om jag plötsligt blivit fråntagen förmånen att höra den närhelst jag vill. En platta så långt ifrån definitionen gubbrock som man kan komma, även om en del av den nutida gubbrocken säkerligen hämtat inspiration från just Procol Harum.


Procol Harum bildades ur resterna av bandet The Paramounts i början av april 1967 och bestod då av Gary Brooker (sång och piano), Robin Trower (gitarr), Matthew Fisher (orgel och piano), Dave Knights (bas) och B.J. Wilson (trummor). Procols texter skrevs dessutom uteslutande av poeten Keith Reid, lite i stil med Hawkwind där sci-fi-författaren Michael Moorcock skrev många av texterna. Ett udda arrangemang idag kan tyckas, där det är musiken som ofta är det som går på entreprenad eller spökskrivs, vilket är många snäpp värre. Keith Reids texter är dessutom alltid hyfsat suveräna.

Anledningen till att jag skriver om den här plattan är som så många gånger förr för att folk i allmänhet inte har uppmärksammat den tillräckligt, trots att den snart fyller femtio. Frågar man folk i femtio- och sextioårsåldern vilka Procol Harum var så lär nittioåtta individer av hundra svara ”det var väl dom som gjorde A Whiter Shade of Pale?”och ha noll koll på resten av deras diskografi, den nittionionde kanske svarar ”men jag föredrar Homburg” och den hundrade svävar ut i en radda superlativ om den här plattan, kallar den ett mästerverk och börjar så småningom tokhylla Grand Hotel (1973) och får något drömskt i blicken. Jag är stolt representant av den sista kategorin. Jag fullkomligt tokdyrkar Shine on Brightly och i synnerhet då In Held Twas in I som kan vara den första mastodontlåten inom progrocken och klockar in på sjutton minuter och trettio sekunder där varenda sekund är ren och skär magi. Shine on Brightly är helt enkelt ett tvättäkta mästerverk från första till sista ton och jag låter hellre er upptäcka det själva än att jag ska vara en party pooper och analysera sönder plattan.

A whiter Shade of Pale i all ära men Procol Harum var så fruktansvärt mycket mer än bara den magnifika låten. Eller är faktiskt fortfarande. Senaste plattan Novum släpptes så sent som i april i år. Och ska ni införskaffa Shine on Brightly så leta då reda på versionen som lägger till ett Plus! i titeln. Där snackar vi musikalisk plusmeny å det grövsta, men mätt blir man fanimej aldrig.
Spotify

Gott & Blandat 2017 Part IV

Tre plattor till från 2017 som landar i väldigt spridda kategorier. Jag börjar få ont om bra idéer till ingresser till dessa inlägg, så bara läs och insup vad jag skrivit nedan så blir det bra.

Dead Cross – Dead Cross

Första gången jag hörde talas om Dead Cross var faktiskt i en intervju i Rolling Stone alldeles nyligen med trumguden Bill Ward (Black Sabbath) där han listar hårdrockens tio bästa album genom tiderna och detta knep tiondeplatsen (!). Tro fan man blir intresserad när en av världens svängigaste hårdrockstrummisar och numera även lycklig innehavare av en riktigt bra radioshow hävdar att en alldeles nysläppt platta platsar på tio i topp av alla tiders bästa metalplattor, innan vi andra dödliga ens hunnit höra en enda ton. Jag säger inte att Bill Ward har fel, men han kan ha förhastat sig en smula. Kanske, med extra mycket kursiv text. Fast ju mer jag lyssnar desto mer tokdyrkar jag plattan, och det faktum att sången levereras av sångguden Mike Patton (Faith No More, Mr. Bungle, Fantômas, Tomahawk, etc.) och trummorna av den där andra trumguden Dave Lombardo (Slayer, Fantômas, Suicidal Tendencies, Testament, etc.) borgar för intrikat och inte så lite utflippad musik. För utflippad är den, på ett alldeles underbart sätt. Patton är lika ombytlig i sångstilen som vanligt och det tog längre tid än jag vill medge att lista ut vem han lät som i låtar som Shillelagh, men till slut ramlade polletten ner: sentida Mille Petrozza (Kreator). Med minuten kortare än Slayers mästerverk Reign in Blood slungas man hejdlöst mellan hårdare genrer likt en vanmäktig flipperkula, där lejonparten av musiken landar någonstans mellan thrash, hardcore, punk och industri med bastanta melodikrokar att hänga upp låtskeletten på. Dead Cross lägger sig tills vidare på en hedersam bubblarplats strax under topp tio bland mina favoriter i år men kan definitivt avancera.
Spotify

 

Transport League – Twist and Shout at the Devil
Likt Sepultura som jag skrev om i G&B II borde inte ett så här pass gammalt och etablerat band platsa i ett Gott & Blandat-inlägg. Transport League bildades redan 1994 och har gett ut ett halvtjog plattor innan denna, men trots att bandet genom hela karriären hållit hög standard på precis alla släpp så har de fortfarande inte nått ut till de stora hårdrocksmassorna och blivit ett ”klassiskt svenskt hårdrocksband”, vilket de verkligen förtjänat vid det här laget och sålunda lyder min motivering till deras närvaro i detta inlägg. Plus att Twist and Shout at the Devil, förutom att ha en stenhård dubbelnorpad titel, är en fruktansvärt bra platta från början till slut. Sångaren Tony Jelencovich borde vara lika välkänd i Sverige som Messiah Marcolin, Anders Fridén, Tom S. Englund eller Jocke Berg (båda två, varav den från Hardcore Superstar faktiskt gästar på låten Werewolves in the Sink). Att Tony frontat coverband som Glanzig där han lät fruktansvärt mycket som Glenn Danzig och Plantera där han lät sanslöst likt Phil Anselmo visar på hans allsidighet. Att han dessutom sjöng på B-Thongs två första plattor gör honom till en av våra osjungna hårdrockshjältar. Första låten, som jag läste som Detroit Rock City men som egentligen heter Destroy Rock City, börjar dock som den gamla Kiss-dängan med en bilkrasch och det välkända gitarrintrot. Därefter är det stenhård och überstökig stoner blandat med ett par skopor death ‘n’ roll av allra bästa sort och rå Foo Fighters-känsla (speciellt i Thousand Eyes & One) som är så snygg att ett par manliga tårar rinner nedför kinderna när plattan tonar ut.
Spotify

 

Vain – Rolling with the Punches
När jag väl är igång med band som aldrig fått någon vidare uppskattning så hivar jag med Vain. Vain bildades 1986 i San Francisco och har från början skapat skitig och tidlös sleaze någonstans mellan tidiga Guns N’ Roses, L.A. Guns, Billy Idol och Bullet Boys. Beat the Bullet från debuten No Respect (1989) lär vara deras största hit till dags dato och den funkar precis lika bra idag. Davy Vain, som börjar närma sig femtioårsåldern, låter som en blandning av sitt åttiotalsjag, en ovanligt träffsäker (och ung) Vince Neil (Mötley Crüe) och plussar på det hela med det otvungna vibratot från Sean Harris (Diamond Head). Han har alltså knappt påverkats alls av tidens tand, utan tvärtom utvecklats i positiv riktning. Rolling with the Punches handlar i slutändan om röjig sleaze med både känsla och hjärta och var man musikmedveten på 80-talet som jag, så får man sig en rejäl nostalgismocka. Plattan blir dessutom bättre och bättre ju längre in man lyssnar, där åttonde låten Don’t Let it Happen to You just nu ligger i täten för min del.
Spotify

(I nästa G&B utlovar jag fler musikaliska dunungar och färre försummade halvpensionärer. Kanske, med extra mycket kursiv text.)

Gott & Blandat 2017 Part I

2017 har än så länge varit ett händelsefattigt år här på bloggen, så jag tänkte förgylla den med lite kortrecensioner från årets plattor framöver. Senaste ”Gott & Blandat”-inlägget i vintras avhandlade 30 plattor, vilket förmodligen är ett par tjog för mycket att ta in på en och samma gång.
Liksom förra året är 2017 hittills ett riktigt bra musikår vad gäller hårdare tongångar och som vanligt i Gott & Blandat-inlägg så förekommer inga välkända gamla stötar, jag fortsätter att koncentrera mig på nyare band och artister, samt lyfta fram mer obskyra äldre band som förtjänar en större publik.
Vi börjar lite lätt och lagom med tre plattor som ni borde ha hört i år, men som ni förmodligen aldrig har hört talas om.

Igorrr – Savage Sinusoid
Låt oss börja med det sjukaste och kanske mest svårlyssnade jag hört än så länge i år. Igorrr lär få de flesta att höja inte bara det ena ögonbrynet utan även det andra så pass högt att det riskerar att förenas med hårfästet och stanna där. Genrerna överlappar varandra i ett rasande tempo på Savage Sinusoid, från brötig extremmetall till electronica och industri med inslag av operasång, klassiskt, spansk gitarr, dragspel, sitar, fiol, flöjt, österländska instrument, o.s.v. Programmerade trummor och hackiga elektroniska effekter blir det också en del av, vilket jag vanligtvis avskyr men här funkar det förvånansvärt bra. Det är grandiost och sanslöst vackert tidvis, galet irriterande av och till, men i det stora hela sanslöst jävla bra. Igorrr låter lite som om Devin Townsend, Mike Patton, Tuomas Holopainen och Trent Reznor slagit sina galenpannor ihop, för att ge en fingervisning. Avant-garde och experimentellt är bara förnamnet. Bakom pseudonymen Igorrr hittar man multiinstrumentalisten Gautier Serre (Whourkr) från Frankrike och det här är tredje fullängdaren, där Gautier tagit hjälp från gästmusiker som Travis Ryan (Cattle Decapitation), Teloch (Mayhem) och dragspelarna Pierre Mussi och Adam Stacey som till vardags spelar i Secret Chiefs 3, ett projekt bildat av Trey Spruance (Mr Bungle, ex-Faith No More). Det finns även en operasångerska bland gästerna vars namn jag inte lyckats googla fram, men som sjunger så jävla vackert att klockorna stannar. ”Kräver sina lyssningar” kan vara årets underdrift vad gäller Savage Sinusoid.
Spotify

Apocalypse Orchestra – The End is Nigh
Gävlebandet Apocalypse Orchestra beskrivs på sin första fullängdare bäst som en blandning av melankolisk folk metal och episk doom med en medeltida touch. Sångaren Erik Larsson, som även spelar cittra och mandola, låter lite Hetfieldskt entonig och aningen svajig när han sjunger själv, vilket är ganska sällan. Ofta bidrar hela bandet med vikingakörer så pass snygga att Oden skulle offra även det andra ögat i Mimers brunn för att få höra dem på Sweden Rock Festival nästa år. Produktionen är svintung, skitsnygg och basbrötig å det grövsta och utöver de två museala instrument jag redan nämnt förekommer även vevlira, säckpipa och luta. Genomgående vemodigt, vackert och svinbra om än måhända en smula enahanda i längden. Ett fartfyllt stycke likt Candlemass’ Into the Unfathomed Tower insprängt någonstans i mitten hade gjort susen, men faktum kvarstår att det här är riktigt jävla bra och lagom udda. Hade Quorthon levat idag tror jag att han hade tokdyrkat Apocalypse Orchestra.
Spotify

Moonloop – Devocean
Progressiv och atmosfärisk death metal från Barcelona med en sångare som growlar både avgrundsdjupt och välartikulerat, lite som ett mellanting av Mikael Åkerfeldt (Opeth), Johnny Hedlund (Unleashed) och David Vincent (ex-Morbid Angel). Musiken låter en del Opeth runt Ghost Reveries, smyckat med blastbeats, akustiska gitarrer och atmosfäriska keyboardmattor, men även inslag av Enslaved, Gojira och Death från deras progressiva period kan skönjas här och var. Ibland drar Moonloop rentav iväg åt det dissonanta Voivod-hållet, vilket är dödsskönt. Den rena sången, som förekommer ganska sparsmakat, får mig att tänka på Steven Wilson (Porcupine Tree, Blackfield, etc.), medan stämsången faktiskt lutar en del åt Alice In Chains. Bandnamnet är förresten taget från en EP med nämnda Porcupine Tree. Trots att bandet funnits sedan 2001 är Devocean blott deras andra fullängdare i diskografin, där debuten Deeply from the Earth gavs ut för hela fem år sedan. Texterna berör bland annat miljöförstöring, naturen och havet och albumtiteln är givetvis en ordlek på orden devotion (hängivenhet) och ocean (hav). Moonloop är given lyssning om man föredrar sin death metal spetsad med diverse klurigheter och substans bortom gore, död och slafsigheter, eller om något av banden jag namedroppat ovan faller en på läppen.
Spotify

Bortglömda Mästerverk – Colosseum II – Strange New Flesh (1976)

Jag har ett hundratal skivor på min ”to do”-lista vad gäller Sounds and Beyond och svårigheten är alltid vilken jag ska skriva om härnäst, så jag bad min bror välja den här gången. Denna var vad han valde… plus åtta till förstås, men allt inom sinom tid.

colosseumiifinal

Colosseum II var ett brittiskt band som bildades 1975 av trummisen Jon Hiseman efter att hans band Tempest gick i graven året innan. De är dessutom ett av de mest underskattade progrockbanden någonsin. Det var efter en konsert med Tempest som Hiseman sprang in i gitarristen Gary Moore (Thin Lizzy, BBM, etc.) backstage, som tyckte att det vore en god idé att slå sina progpåsar ihop. Hösten ’74 kungjorde Hiseman att ett nytt band var på gång, men det skulle dröja fram till sommaren därpå innan Jon och Gary fick sällskap av keyboardisten och geniet Don Airey (Deep Purple, Rainbow, Ozzy Osbourne, Black Sabbath, E.L.O., Judas Priest, Whitesnake, Jethro Tull, etc.), basisten Neil Murray (Whitesnake, Gary Moore, Black Sabbath, Michael Schenker Group, etc.) och den dittills oprövade och gröne sångaren Mike Starrs (som sedermera skulle ersätta John Lawton i Lucifer’s Friend). En supergrupp var således född, som från början kallade sig Ghosts, innan Bronze Records-grundaren Gerry Bron propsade på namnet Colosseum II.

Trots namnet så har de ganska lite gemensamt med original-Colosseum (1968-1971 & 1994-2015), förutom att Jon Hiseman bankade skinn även där. Originalet lät mer artrock, jazzrock och fusion. Mer svårsmält och pårökt med andra ord. Colosseum II lät tyngre och landar i progrock-genren, fast med grunden fast förankrad i vad föregångaren var. Efter att debuten visade sig vara en flopp sparkades Neil Murray och Mike Starrs sommaren ’76, basisten John Mole tillkom och gruppen förvandlades till ett instrumentalband närapå. De två nästkommande skivorna som bandet gav ut (War Dance och Electric Savage, båda 1977, även de floppar) innan de splittrades hade en ynka låt vardera där Gary Moore bidrog med sång, ganska långt innan han hittade sin naturliga röst. I augusti ’78 hoppade Gary av för att återförenas med Thin Lizzy och ersattes av Don Aireys bror Keith. En fjärde platta planerades men när även Don bestämde sig för att lämna skutan och gå med i Rainbow i december ’78 gick luften slutligen ur och sagan om Colosseum II var all.

De två senare plattorna är inget att fnysa åt minsann, gillar man instrumental 70tals-progrock med suveräna solon och intrikata låtuppbyggnader är de rentav majestätiska på sina ställen de också, med låtar som Intergalactic Strut, The Scorch, The Inquisition och Star Maiden/Mysterioso/Quasar. Och innan vi kommer till själva plattan som det här handlar om, så finns det ett sidospår vid namn Variations som behöver dryftas. Och varför är det viktigt? Jo, därför att att kompositören hette Andrew Lloyd Webber. Andrew och hans bror, cellisten Julian Lloyd Webber slog vad i en fotbollsmatch. Ett av lagen var Leyton Orient F.C., det andra laget verkar ha försvunnit i tiden. Själva vadet slutade i alla fall med att Andrew Lloyd Webber fick skriva celloarrangemanget till Niccolò Paganinis Caprice No. 24 där han valde att göra tjugotre varianter där Colosseum II’s blev den bästa. Jag hittar inte deras version på Youtube, däremot hittade jag en video där de jammar med Julian Lloyd Webber på cello. Så gott som något. Variations finns dock på Spotify.

Så till skivan Strange New Flesh och själva inläggets kärna. De flesta är överens om att Strange New Flesh rent instrumentalt är rent fenomenal; Gary Moores skira och själfulla solon, Don Aireys likaledes suveräna fingervandringar över keyboarden som blandar jazz och rock med klassiskt och Neil Murrays megafunkiga och briljanta basgångar. För att inte tala om Jon Hiseman. Fruktansvärt babianarseltajt, innovativ och sanslöst underskattad trummis som dessutom får bre ut sig i ett trumsolo som binder ihop näst sista låten On Second Thoughts med sista låten Winds. Återstår då Mike Starrs att begrunda. Enligt många fisförnäma och bajsnödiga prognördar är hans medverkan endast en distraktion, vars rockbluesiga röst de anser gifter sig särdeles dåligt med musiken. Sett från andra hållet av spektrumet, om man gillar classic rock och hårdrock så var det kanske Starss som gjorde att man faktiskt plockade fram Colosseum II 1976. Mike låter enligt mig ganska mycket som en omogen Freddie Mercury och det konstiga är att inte en enda förutom jag gör den kopplingen i de otaliga recensioner jag läst inför det här inlägget. Måhända har jag helt enkelt fel eller börjar få fel på hörseln. Ett annat alternativ är att alla de andra är idioter. Jag väljer att tro det senare. En ung Glenn Hughes under Trapeze-åren refererar en del till och det kan jag definitivt skriva under på. Slutligen vill jag lovorda produktionen, tydligen utförd av Jon Hiseman himself; varm, tydlig och tidlös. Det gäller även de demos jag hört från allehanda återutgåvor, med lite mysigt brus som topping.

Som all progressiv musik så kräver Strange New Flesh sina lyssningar innan polletten trillar ner och jag funderade länge på om jag skulle göra en ”låt-efter-låt-beskrivning”. Det må kanske funka på mindre kluriga plattor, men här skulle det nog bara sätta käppar i era fantasihjul. Låt således hjulen rulla medan ni lyssnar och bilda er egen uppfattning. Plattan har släppts i ett antal återutgåvor genom åren, varav många plussar på med demos från de efterföljande albumen. De är definitivt att föredra framför dem som plussar på med en blandning av demos och live.

Finns på Spotify

Dark Side Of The Moog


On Second Thoughts

Winds

Gott & Blandat 2016 Part III

Som jag nämnt förut så har 2016 varit ett särdeles suveränt musikår, där även många gamla rävar utfört stordåd (Metallica, Testament, Megadeth, Kansas, Watchtower, etc.) Därför tänkte jag klämma in en tredje del av Gott & Blandat, som får bli det allra sista inlägget för i år. Som vanligt förekommer inga gamla välkända stofiler i dessa inlägg, utan jag fortsätter att koncentrera mig på nyare band och artister, samt lyfta fram mer obskyra äldre band som förtjänar en större publik. Enjoy! Gott nytt musikår från oss på Soundsandbeyond!

Press play on tape

The Sonics – Here Are The Sonics!!! (1965)

thesonics01

Från att ha skrivit om några av 2016 års bästa plattor i förra inlägget tänkte jag ta ett rejält kliv bakåt i musikhistorien till 1965 och The Sonics debutplatta Here are the Sonics!!! Bandet bildades 1960 i Tacoma, Washington av gitarristen Larry Parypa och de första åren var sättningen högst instabil och flytande, svängdörrarna fladdrade konstant såsom det ofta gör i bands barndom. När basist saknades på repen infann sig exempelvis Larrys morsa bakom fyrsträngaren. Den positionen skulle så småningom tillfalla Larrys bror Andy. Resten av The Sonics klassiska sättning som etablerades i slutet av 1963 utgjordes av Gerry Roslie (sång, piano, orgel), Bob Bennett (trummor) och Rob Lind (saxofon, munspel) och med den spelades bandets två första (och bästa) plattor in; Here Are The Sonics!!! och Boom (1966).

Själv upptäckte jag plattan via Robert Dimerys tegelstensbok 1001 Album du måste höra innan du dör och anledningen till att jag skriver om den är därför att utan den och uppföljarens inflytande är det tveksamt om band som Nirvana, Mudhoney, L7 och The Hives ens blivit till. The Sonics musikstil kan beskrivas som oborstad, primitiv, energisk och aggressiv protopunk/garagerock och har influerat såväl hårdrocken, punken som grungen utan att många idag ens vet om deras existens och de har även kallats ”punkens gudfäder”, vilket är ett tungt och rättvist epitet. Bland alla garageband i mitten av 60-talet var få lika högljudda, råa och sjövilda. Sångaren Gerry Roslie beskrivs ofta som en vit hybrid av Little Richard och Screamin’ Jay Hawkins och jag är benägen att hålla med.

Here Are The Sonics!!! spelades in live på en tvåkanalare med endast en mikrofon som dinglade och fångade upp trummorna. Ett trumljud som självaste Kurt Cobain tydligen tokdyrkade:

”I have to admit… The Sonics recorded very, very cheaply on a two track you know, and they just used one microphone over the drums, and they got the most amazing drum sound I’ve ever heard. Still to this day, it’s still my favorite drum sound. It sounds like he’s hitting harder than anyone I’ve ever known”.

Under tidigt 60-tal var det i stort sett kutym att halva plattan skulle bestå av covers av någon outgrundlig anledning, och så även på denna. Ursinniga versioner av Roll Over Beethoven (Chuck Berry), Money (That’s What I Want) (Barrett Strong) och Good Golly, Miss Molly (Little Richard) betas av men det är bandets originalkompositioner som står ut som ett välvässat uppåtriktat långfinger till eftervärlden. Även textmässigt stod de ut, He’s Waitin’ från Boom handlar om Satan, Strychnine om det livsfarliga centralstimulerande preparatet/giftet stryknin, singeldebuten från 1964 The Witch handlar självklart om häxor och Psycho likaledes självklart om psykopater. Tunga ämnen om man ser till att merparten av vad som låg på listorna 1965, bortsett från Barry McGuires Eve of Destruction och ett par andra dängor, mest handlade om surfing, bilar och brudar.

The Sonics klassiska sättning spelade även in Introducing the Sonics (1967) innan de gick skilda vägar året därpå, men bandet existerade som turnerande band fram till 1980, ofta utan en enda originalmedlem. 2007 återbildades bandet med originalmedlemmarna Gerry Roslie, Larry Parypa och Rob Lind i sättningen och har sedan dess kuskat runt och spelat och släppte förra året den första fullängdaren sedan 1980.

Trots min vid det här laget väldokumenterade avsky för saxofon står den här plattan ut som en riktig 60-talspärla. De få saxofonsolon som hörs är så pass distade att man med lite stålvilja kan intala sig att det är gitarrsolon. Sentida återutgåvor plussar på med en cover av Little Richards Keep A-Knockin’ och tre hyvens jullåtar (!).

Spotify

The Witch

Strychnine

Psycho

Anders Johansson – Trumslagarpojken (2016)

AndersJohansson01

”Vi åkte till Leningrad (numera Sankt Petersburg) för att spela nio konserter på Yubileyny Palace of Sports, där en video/liveskiva spelades in på det sista giget. Under någon av de andra konserterna hade någon i publiken tagit med en jättelik fisk, en stör. Den slängdes rakt i ansiktet på Yngwie mitt i hans ensam-gitarrsolo och han blev helt paralyserad och omtöcknad av smällen. Han stod i spotlighten och tittade på den gigantiska fisken i någon minut på golvet, och gitarren bara tjöt. Sekunderna tickade och fisken låg där den låg i det vita ljuset. Efteråt övertygade vi Yngwie om att detta var ett meddelande från den ryska maffian att han skulle bli mördad samma natt.”

Jag skulle vilja påstå att de som haft lite koll på Anders Johanssons karriär genom åren främst faller inom två kategorier (och generationer). Dels det gamla gardet av hårdrockare som följde Yngwie Malmsteens tidiga solokarriär, dels de dryga årtiondet yngre spolingar som vuxit upp med HammerFall. Anders och hans keyboardspelande bror Jens föddes ju dock in i ”kändislivet” som söner till den legendariske pianisten Jan Johansson och logiskt nog är det där som Anders väljer att börja sin berättelse. Styckena om pappa Jan är intressanta även för de som inte spisar jazz, om hur han komponerade den berömda ”Pippi Långstrump-låten” och hur Sveriges mest sålda jazzplatta Jazz på svenska (som växt till en av mina instrumental-favoriter i och med det här inlägget) kom att bli till. Han berättar också om hur pappa Jan färgat av sig rent musikaliskt på sina söner och hur hans alltför tidiga död i en bilolycka 1968, då Anders endast var sex år, kom att färga hans humör nattsvart och hatiskt för lång tid framöver.

Som barn av det tidiga 70-talet känner jag igen en hel del av Anders beskrivning av sin 60-talsbarndom. Och hans och Jens överjävliga och ADHD-aktiga beteende (tänk er två mer nutida, överintelligenta och tekniskt väldigt begåvade Emil i Lönneberga-typer) känner jag igen från min yngre bror. Deras dödsföraktande barndomslekar får våra ”kasta isboll med sten i” och ”åka pulka ner för trapporna” att blekna rejält i jämförelse och det är ett under att deras mor (som fyller 88 i år) fortfarande är i livet med tanke på allt jävelskap de ställt till med. Efter att ha åkt dit för en bilstöld i tonåren ändras dock banan för Anders, som var på väg åt alldeles fel håll och proffsmusiklivet tog sina första stapplande steg med bandet Silver Mountain.

”En dag när mamma var nere i Limhamn för att handla, det vill säga sex kilometer hemifrån, släpade Jens upp orgeln och en högtalare på andra våningen av huset och spelade så högt det gick, ute på en balkong. Ljudet strömmade rakt ut. Vansinnigt högt. Mammas ådror frös till is av fasa när hon hörde de välbekanta tonerna nere i Limhamn.”

Del två i boken går under namnet Yngwie & Co och har man läst Yngwie-böckerna jag recenserade här på bloggen för ett par år sen funkar det här definitivt som kompletterande material, då man får en tredje och på många sätt annorlunda infallsvinkel eftersom Yngwie själv skönmålade och hoppade över mycket i sin bok och Anders Tengner utgick från vittnen i sin. Än en gång får man dock bekräftat vilken usel bilförare Yngwie var och än en gång blir man varse i ännu högre grad vilken skithög deras dåvarande manager Andy Trueman (ofta kallad Falseman) var. Att han kom undan med allt han gjorde (kokainsmuggling, lurade bandet på enorma summor pengar, etc.) är sanslöst. Det jag inte insett förrän nu är att mycket av skadegörelsen och upptågen som var vardag under den här tiden i mångt och mycket var en protest mot Andy för hur lite bandet fick betalt.

”Vi ansåg att vi kunde straffa Andy på två sätt. Genom att sluta i bandet eller ställa till med oreda, fortsätta turnera och upptäcka världen. Vi valde det senare.”

Trueman anges också som skälet till att Yngwies attityd och stil så sakteliga förändrades till det sämre (brittisk accent, lyxkonsumtion, kokainmissbruk, etc.) Fram till runt 1986 hade Yngwie faktiskt vänstersympatier och dedicerade plattan Trilogy till Olof Palmes minne. Idag skulle jag tippa på att han tänker rösta på Trump i november. Anders försvarar dock Yngwie i mycket hur konstigt han än betedde sig, dock erkänner han att Yngwie var en egocentrisk och empatiskt störd människa och att han dessutom var extremt homofobisk nämns mer än en gång. Yngwie-tidens omtalade upptåg och fylleslag ges det många exempel på och konstigt vore väl annars. ”You released the focking fury”-incidenten har givetvis ett eget stycke och en utförlig och förmodat mest sanningsenliga redogörelsen för hur det hela gick till. Bland bilderna i mitten hittar man dessutom tanten som var orsak till det hela.

”En mer anmärkningsvärd händelse inträffade ett par år senare i Michigan. Jag var sjuk så jag låg i mitt rum och mådde väldigt dåligt, men de andra gick till hotellbaren. Där började Yngwie och Jens diskutera vem som var bäst, Bach eller Beethoven. Bach tror jag de båda tycker egentligen, men på fyllan blev det någon förbistring dem emellan. Som så ofta när alkohol är med i bilden. Yngwies argument tröt så han ville visa Jens vem som bestämde och vem som var störst och starkast genom att ta ett glasbord och kasta baklänges i baren utan att se vart det hamnade. Det träffade vicepresidenten för General Motors rakt i huvudet så han skadades halvallvarligt. Här går historierna isär lite, tjugo stygn och medvetslös har jag till exempel hört. Groggy och fem stygn tippar jag och det är ju rätt illa det med.”

Något Anders och Jens sysselsatte sig med efter Yngwie-eran var att sätta samman en massa konstellationer som spelade progressiv jazz/fusion med skumma rytmer (”Vi körde 33/8-delar. 7-takt. Fem över fyra samt en hel hoper grupperingar man normalt inte hör”). Dessa avhandlas i tredje delen, betitlad Mellanspel. Basisten Jonas Hellborg förekom i flertalet av dessa, en snubbe som åtminstone jag blev nyfiken på att kolla upp närmare. Bakteria (kika in texten…) var ett annat projekt de startade runt den här tiden, med texter så pass sjuka att ingen ville ge ut plattan. De fåtal exemplar som letade sig ut på marknaden bär den tankeväckande titeln Defecate, Suffocate, Mutilate, Masturbate. För att väcka ännu mera anstöt hade de planer på att låta Christer Pettersson (?!) sjunga på ett par spår, men han var för nersupen och obehaglig att ha att göra med. Metal Blade som ratat dem stal sedan konceptet och startade det likartade men enligt Anders långt mesigare projektet Brujeria. Efter Yngwie och innan HammerFall spelade Anders dessutom in en platta med självaste Owe Thörnqvist (som kallades Owie ”för han hade lite likheter med Yngwie ibland”), vilket var nytt för mig. Nu är jag ju ingen vidare Owie-konnässör, men ändå.

HammerFall-tiden (del fyra) beskrivs i stora delar som rätt miserabel trots att Anders var med i femton år. Han var hårt hållen, den kreativa inputen han tilläts bidra med var minimal och känslan av ”inhyrd musiker” lyser igenom i mycket. Jag visste inte speciellt mycket om HammerFall då min fetish för bandet är ganska minimal och jag har följdaktligen heller inte läst Oscar Dronjaks bok Legenden om HammerFall (2014) utan bara vad som stått i diverse musikblaskor. Mina fördomar om HammerFall som ett toppstyrt posörband införlivades dock storligen. Läser man mellan raderna så förstår man vad Anders egentligen tycker om Oscar och Joacim Cans, men är för diplomatisk för att skriva rätt ut. Under HammerFall-tiden tog Oscar med bravur över den störiga rollen som fyllot som gick alla på nerverna (a.k.a. Yngwie), ett drag som Anders dock uppskattade. Det jag tycker är konstigt är att Anders trots att han verkar rätt framåt som person ändå under stora delar av sitt musikerliv varit en bifigur och funnit sig i det, för han vill ju egentligen ta plats.

”HammerFall kommer från en annan musiktradition än jag, som är omkring tio år äldre än de andra medlemmarna. Jag lyssnade på band som Deep Purple där improvisationer premierades. De andra i HammerFall lyssnade på Judas Priest, Manowar, Iron Maiden, Helloween och liknande. Inget fel på det, men det blev ofta klagomål då jag improviserade live, eller i studion. Jag försökte anpassa mig så gott det gick med mer eller mindre framgång. Ibland kunde jag inte hålla mig till de strikta ramarna, utan improviserade hej vilt, särskilt om någon annan trummis kollade.”

Jag hade på känn redan innan jag slog upp första sidan att den här boken skulle bli lite utöver det vanliga. Man får fniss i halsen redan i Jens Johanssons introduktion och efter det faller gapskratten tätt. Anders är av naturen en extremt nojig person som genom hela livet haft sina duster med diverse tvångstankar och slängar av Tourettes, vilket jag känner igen mig i (åtminstone vad gäller tvångstankar) och det är rätt skönt att läsa om någon som är flera snäpp värre och få lite perspektiv. I övrigt upplever jag honom som intelligent med ett rikt och målande språk och diplomatisk och schyst utan att för den skull skönmåla historien. Den han berättar mest pinsamma idiotier och dåraktigheter om är faktiskt sig själv (med Jens som god tvåa) och han försöker aldrig ge sken av att vara något han inte är, utan känns på det hela taget väldigt ärlig. Namedroppandet är för övrigt omfattande både vad gäller musiker, plattor och knepiga låtar och stycken man missat (såsom Frank Zappas The Black Page). Det festas med Metallica här och Svullo där, det pruttas i hissen på Mayflower Hotel i New York med en föga entusiastisk Prince och det trumråddas åt självaste surkarten Ginger Baker.

På minuskontot hamnar en del upprepningar här och var liksom en del stavfel och slarvfel, vilket är förvånande med tanke på att han nämner att bland annat Jens kontrolläst materialet. Lite störande och onödigt är det även när han citerar folk på engelska, men det må va hänt. Och eftersom Jens nämns i var och varannan mening hade det kanske inte varit en så dum idé att skriva boken ihop, eller i alla fall haft lite kommentarer här och var från honom. Men även om Jens inte varit med och författat så har han varit bollplank genom processen, och hans åsikter lyfts fram både här och där.

Boken är mer än en rockbiografi, då folk födda helt utan musikintresse lätt skulle kunna sluka den med behållning. De barnförbjudna Spinal Tap-historierna står stundvis som spön i backen och när jag läst ut den hade jag sju kollegieblocksidor fullkluddade på båda sidor, vilket är mer än jag haft någon gång jag fört anteckningar till en recension här på bloggen. Torde säga en del. Att sålla och skriva den här recensionen var således ett rent helvete, men också ett välsignat nöje. Läser ni bara en bok i år så rekommenderar jag starkt Trumslagarpojken.

The Adventures of Ford Fairlane (1990)

AdventuresOfFordFairlane

Vince Neil försökte sig på en karriär på vita duken precis som många andra musiker. Problemet var att han helt saknade talang för skådespeleri. I egenskap av übernördigt Mötley Crüe-fan vet jag att han fick en liten roll i Polisskolan 6 – Går under jorden. Vinces scener blev dock rättvist bortklippta i slutändan, men jag har dem arkiverade på en VHS i nån låda. Jag hittade dock en del av inspelningen på Youtube.

Det blev istället i The Adventures of Ford Fairlane som Vince debuterade som ”skådespelare”. Ingen talroll den här gången, men hela intrigen bygger på det förmodade mordet på Vinces karaktär Bobby Black. Jag har förmodligen sett den ett tvåsiffrigt antal gånger genom åren och större delen av handlingen ligger fortfarande i baksätet och letar febrilt efter trepunktsbältet. På ett bra sätt. The Adventures of Ford Fairlane är i grunden en suverän, hyfsat smart och fartfylld actionkomedi regisserad med en jefla sisu av finnen Renny Harlin (Die Hard 2, Cliffhanger, The Long Kiss Goodnight). Skulle man göra en nyinspelning idag vetefan var man skulle hitta en ny Andrew Dice Clay. Det går bara inte. Han är ett unikum i samma klass som Denis Leary, Sam Kinison och Jim Carrey. Han är själva nidbilden av ”The Italian New Yorker”.

“So many assholes… So few bullets…”

Resten av rollistan upptas av legendarer som Wayne Newton, Priscilla Presley, Robert ”Freddy Krueger” Englund och Ed ”Al Bundy” O’Neill. Tillhör man MTV-generationen lär man känna igen torrbollen Kurt Loder och har man monokeln rejält fastkilad i ögonhålan lär man även känna igen bandet bakom Vince Neil; Randy Castillo (Lita Ford, Ozzy Osbourne, Red Square Black, Mötley Crüe), Carlos Cavazo (Quiet Riot, Ratt) och Phil Soussan (Ozzy Osbourne, Billy Idol, Beggars & Thieves). The Adventures of Ford Fairlane är en redig hårdrocksrulle med samma pliktkoll som Spinal Tap, School of Rock och Trick or Treat och borde ha sin naturliga plats i varje hårdrockares hjärta (och DVD-hylla).

“Conversation with Zuzu Petals was like masturbating with a cheese grater: slightly amusing, but mostly painful.”

Gillar man 80-talsmusik och manschauvinistisk humor ofta riktad under bältet garnerat med alldeles nödvändiga oneliners i bästa Schwarzenegger-stil lär man älska den här filmen. Andrew Dice Clay passar som handen i handsken i huvudrollen. Så jävla vidrig, cool, underbar och överdriven på samma gång. Lite som om John Travoltas karaktär i Grease rumlat runt i buskarna med John Travoltas karaktär i Pulp Fiction och trökat ut en obstinat avkomma med en cigarett mer ofta än inte guppande i mungipan. Enda minuset står Gilbert Gottfried för. Ingen frisk människa i världen står ut med Gilbert Gottfried i mer än tio sekunder.

“Johnny was the only guy who could out-disgust me. When we were kids we had gross-out contests. I coughed a pile of phlegm on a table, he said ”nice try” and pulled out a straw…”

Soundtracket är också värt att nämna, detta är ju trots allt en musikblogg. Mötley Crüe bidrog med Rock ’n’ Roll Junkie, Billy Idol med Cradle of Love och Queensrÿche med Last Time in Paris. Största utropstecknet stod dock Richie Sambora för med Jimi Hendrix-covern The Wind Cries Mary. Här bevisade han att han kunde stå på egna ben och faktiskt även klå chefen på fingrarna vad gäller sången. Spola fram till ungefär hälften och det står utan tvivel: Sambora var överlägsen Jon röstmässigt, vilket lär ha svidit rejält i Jon Bons ego. Därav deras långtida hatkärlek till varandra, månne? Soundtracket innehåller dessutom en suverän cover på Yardbirds I Ain’t Got You med Andrew Dice Clay på sång och med aningen modifierad text. Säga vad man vill, men nog piskar den det stelbenta originalet rejält?

 “1969 Fender Stratocaster, original pick-ups, maple neck, strung upside down for a left-handed motherfucking genius, Jimi Hendrix.”

Alternativa jullåtar 3.0

EddieSantaClaus01

En jul utan en alternativ jullåtslista från oss på Soundsandbeyond är ju faktiskt ingen vidare jul alls. Och jag kan lova att åtminstone någon av dessa låtar har potential att bräda någon av era nuvarande julfavoriter. Lagom effektivt kräkmedelmaterial blandas hejdlöst med gigantiskt mycket kvalitativt tomtemys. Vad som är vilket bestämmer ni alldeles själva.
Och som vanligt gäller följande: ”Musikstilarna varierar kraftigt, från punk, soul och death metal till hårdrock, jazz och rap. Seriositeten är en annan sak som varierar, från innerligt och känslosamt till buskis, parodier och rena julhatarlåtar. En del av texterna kan uppfattas som aningen stötande, så mitt råd är att inte trycka runt på måfå i listan om lättinfluerade små barn befinner sig i närheten”.
Från oss båda, till er alla… Listan hittar ni här.