Gott & Blandat 2016 Part II

Anderson/Stolt – Invention of Knowledge
Har man saknat Yes sedan Jon Anderson lämnade skutan 2001 och gillar de tidiga mer experimentella Yes-plattorna (Fragile, Close to the Edge, Tales from Topographic Oceans och Relayer) lär man älska detta. Parhästen och svenska stoltheten (hehe) Roine Stolt (Kaipa, The Flower Kings, Transatlantic, etc.) är en närapå lika tung figur inom progrocken och tillsammans skapar de ofta ren progmagi på Invention of Knowledge. Det går förresten knappast höra att Anderson snart fyller 72. Måhända är artikulationen och fraseringen inte vad den varit och jag inbillar mig höra att han har flappande lösgom, men själva rösten har ändrats väldigt lite sedan Yes-debuten 1969, vilket är ganska otroligt.
Spotify

Astrakhan – Adrenaline Kiss
Stockholmsband som Låter episkt och progressivt med rötterna i 70-talet garnerat med snygga Beatles-melodier. Blandning av sentida Opeth, Dream Theater och Avatarium med själfulle och suveräne sångaren Alex Lycke som låter snarlikt en hybrid av Glenn Hughes, Ian Gillan och Mats Levén. Klurig och tung som ett as på sina ställen, vacker, eftertänksam och spröd på andra. Gillar man snygga neoklassiska gitarr- och keyboardsolon i Deep Purple/Rainbowskolan får man sitt lystmäte stillat. Adrenaline Kiss är uppföljare till debuten Retrospective (2013) som jag tyvärr missat men som definitivt måste kollas upp. Plattan avslutas med en riktigt snygg hyllning till Stockholm på svenska.
Spotify

Babymetal – Metal Resistance
Det spelar ingen roll vem som sjunger eller spelar om det låter bra i min bok och vad gäller ofta hånade Babymetal stämmer det påståendet precis. Allt är skitsnyggt och fruktansvärt välspelat men den stora frågan man bör ställa sig är om den klistrigt japanska flicksången passar så bra ihop med den stundtals djentiga, ibland robotiskt precisa power metal kryddat med Dream Theater-influenser som pumpas ut. Det gör den för mig, mer ofta än inte faktiskt. Det kräver definitivt sina lyssningar för att man ska kunna insupa grejen, men har man liksom jag en förkärlek för Mucc och nyligen insomnade Girugämesh går det snabbare att förstå det japanska vansinnet. Bör kanske främst tilltala fans av Pain, Rammstein, Rhapsody och Dragonforce (vars gitarrister gästar plattan). Eller den äventyrlige.
Spotify

Bent Knee – Say So
Det här anser jag vara en av mina bättre upptäckter på senare tid och givetvis finns inte plattan på Spotify, fast de tidigare plattorna som låter hyfsat snarlikt går att avnjuta. Boston-baserat band som bildades 2009 och som låter avant-garde, art-rock, Skunk Anansie, Tori Amos och Faith No More. Genomsyras av svårmod och vacker tonkonst. Detta är tredje given och den låter överlag jättesvår. Inte svår som musikaliskt svår, utan svår som att bandet ofta låter som om de just mottagit ett dödsbud. Det låter i slutändan mer suveränt och originellt än vad jag kan uttrycka med några få ord och bandet är riktigt bra musiker så jag antar att ”svår” på det andra viset inte är helt missvisande det heller.

Desaster – The Oath of An Iron Ritual
Det första jag tänkte när jag hörde första låten Proclamation in Shadows var ”det här låter som Motörhead med John Tardy (Obituary) på sång”. Efter det avlöser de hårdare genrerna varandra tämligen sömlöst och snyggt. Lite death ’n’ roll här, lite black ’n’ roll där, lite NWOBHM här och lite tidiga Metallica där. Rent produktionsmässigt låter det nutid. Dock kvarstår intrycket av att det i grunden låter som ett lekfullt John Tardy-projekt. Gillar man således nämnda band och genrer (thrash givetvis inkluderat) lär man förmodligen också gilla den här plattan. Kan för övrigt vara det fulaste bandet jag skådat sedan Nifelheim. Börjar man få helmåne på skulten så är det fan dags att skaffa rakdoningar. Basta!
Spotify

Despite – Synergi
Despite är ett band jag följt sedan början (2009, då de fick med legendaren Knut Agnred från Galenskaparna på suveräna MindPlague) och det här är deras tredje giv. Ligger definitivt i paritet med senaste fullängdaren Clenched (2011). Låter stenhårt stundvis, utan att de är rädda för att slänga fram mjäk-kortet när låten så kräver. I grunden death metal, men med lite Max Martin-varning. Låter elakt som satan i låtar som Give Me Life, men i bakgrunden ligger en skön schlagerkänsla (ni vet vad jag menar) med snygga körer och arrangemang både här och var. Stjärnan jämte sångaren Peter Tuthill är definitivt trummisen Janne Jaloma, vilket han bevisar på titelspåret.
Spotify

Dinosaur Jr. – Give a Glimpse of What Yer Not
Runt 1993 åkte min familj till Danmark (någonstans runt Ringkøbing vill jag minnas) där jag och brorsan fick dela en oerhört liten stuga på tomten med plats för en våningssäng och en bergsprängare på en byrå och inte mycket annat. Där och då bestämde brorsan musiken som jag minns det, som bland annat bestod av Dinosaur Jr.’s Where You Been. Och jag fullkomligt avskydde Dinosaur Jr. under tidigt 90-tal (mest på grund av J Mascis lite speciella röst). Liksom jag avskydde Kyuss, Down och Pixies som sedermera blivit stora favoriter. Folk förändras tack och lov, och så även jag. Give a Glimpse of What Yer Not låter likt mycket Dinosaur Jr. gjort innan fast bättre än på ett bra tag, vilket recensionerna och mottagandet också visat. Den här plattan fick i alla fall mina nostalgihår att ställa sig i givakt och för er som inte vet hur Dinosaur Jr. låter, tänk tidiga Foo Fighters, Nirvana och Sonic Youth med lite gubbiga Neil Young och Elvis Costello-vibbar. J Mascis låter för övrigt precis som han alltid låtit, även om han numer ser ut som en riktigt nördig Gandalf med hornbågade 60-talsbrillor.
Spotify

El Caco – 7
Ett norskt band som jag följt sedan debuten 2001. Hittigt, hårt, gungigt och argt stoner metal-aktigt i stil med Mustasch, fast med lite mer äventyrslusta. Jämför Ambivalent med Mustaschs I Hunt Alone så hör man inledningsvis kopplingen. Sångaren Øyvind Osa har dock en ljus röst som inte låter helt olikt Phil Lewis (L.A. Guns) blandat med Sean Harris (Diamond Head) och i låten Reach Out kryddas sången även med lite growl. Snål speltid på under halvtimmen och med endast åtta spår gör nästan att man förpassar plattan till EP-landet men vad gör det? En bra platta är en bra platta är en bra platta.
Spotify

Fallujah – Dreamless
Progressiv death metal från San Francisco med stundom skira melodier och jazz fusion-tendenser, stundvis total och brutal kaos med dubbelkaggar och monsterriff up the ying yang. Ett nyupptäckt band från min sida, trots att det här är bandets tredje platta. Oerhört svårlyssnat till en början, men efter några varv på skivtallriken inser man hur jävla bra och komplext det är. Fruktansvärt snygga gitarrsolon dessutom.
Spotify

Gadget – The Great Destroyer
Jag tänker inte låtsas ha följt Gadgets karriär, för det har jag inte. Det här är dock stenhårt och vinner de några fler fans via mig, så fine. I grunden grindcore med låtar som sällan når över två minuter med väldigt mycket hysteriska blastbeats och ett fåtal snygga Seasons in the Abyss-oaser av någorlunda stiltje. Annars fullt blås. Jag gillar det som fan och i brist på örontops är det bara att lägga örat mot högtalaren och maxa på full patte; blåser definitivt rent hus. Bästa låten är avslutande I Don’t Need You / Dead And Gone som klockar in på hela 5:30, vilket förmodligen säger mer om mig än om Gadget. Jag gillar långa låtar. Men jag gillar också Gadget.
Spotify

Ginger Wildheart – Year of the Fanclub
Trogna Soundsandbeyond-följare lär ha ögnat igenom min recension av en av världens bästa plattor, The Wildhearts’ Earth vs The Wildhearts. Ni andra, läs, lär och gå sedan vidare till den här plattan. Ginger har fortfarande det som gör en bra låtskrivare, musiken är fortfarande en blandning av sleaze, metal, industri och punk med inslag av 70-tals-glam och Beatles-melodier och det tar fortfarande sin tid att greppa helheten trots att det låter bedrägligt enkelt till en början.
Spotify

High Fighter – Scars & Crosses
Många undergenrer inom metal känns typiskt manliga. Metal i sig känns typiskt manligt. Och just därför känns det alltid skönt att kunna lyfta fram band med kvinnor som står ut i mängden. High Fighter är ett sådant. Mona Miluski besitter en vacker röst, men utöver det kan hon både growla och snarla på bästa black metal-vis. Riktigt snygga låtar bjuds det på, men utan Miluskis vokala akrobatik vore de förmodligen ett band i mängden. Tung stoner med både classic rock, sludge och extreme metal-influenser.
Spotify

Ivar Bjørnson & Einar Selvik’s Skuggsjá – A Piece For Mind & Mirror
Ivar Bjørnson hör vanligtvis hemma i det progressiva black metal-bandet Enslaved och Einar Selvik snickrar norsk folkmusik med Wardruna och har dessutom bidragit med musik samt skådespelat i serien Vikings. Sammantaget kan man säga att det här låter jävligt norskt med svenska influenser eller om man så vill progressivt med rötterna i black metal och nordisk folkmusik och körer till förbannelse i bästa Quorthon-stil. Väldigt mycket vikinga-vibe överlag och som jag skrev i ett tidigt utkast till det här inlägget: smalt, konstigt och jävligt bra.
Spotify

Jim Breuer And The Loud & Rowdy – Songs From the Garage
Jim Breuer är egentligen en hyfsad standup-komiker till yrket, men han gör sig bättre som sångare. Musiken rör sig ofta i mellanlandet mellan Megadeths Symphony of Destruction och Skid Rows Slave to the Grind med skojfriska och dum-smarta texter som låter som något som Scatterbrain värkte fram under tidigt 90-tal. Videon/låten Old School säger egentligen det mesta och gillar man skojfrisk hårdrock med lite tyngd lär man definitivt gå igång på den här plattan.
Spotify

Jinjer – King of Everything
Ytterligare ett band jag är mäkta stolt över att ha upptäckt på senare tid. Ukrainsk djent/deathcore med progressiva tendenser och den (oftast) skönsjungande sångerskan Tatiana Shmailyuk vid micken. Från början trodde jag hon delade sången med en man, för hon är helt jävla fantastisk när det kommer till att growla. Det låter förbannat modernt, tajt och aggressivt, men framför allt låter det bra! Man får faktiskt lite Alice In Chains-vibbar runt Dirt i inledande Prologue, men sedan blir det modernt och hårt så det förslår. Avslutande Beggar’s Dance låter för övrigt som om en kvinnlig Mike Patton fått helt fria tyglar, vilket resulterar i Twin Peaks-ig superjazz och superflum. Jättekonstigt och jättebra.
Spotify

Letlive – If I’m the Devil…
Någon gång framöver tänkte jag skriva om det bortglömda sleaze-bandet Love/Hate. Letlive påminner rent vokalt om Love/Hate. Raspigt, förbannat och nasalt. I övrigt låter det lika delar The Used, Blindside och post-hardcore. Gillar man The Used runt Liars for the Liars (2007) lär man älska detta.
Spotify

Lost Society – Braindead
Finnar som låter lite som en blandning av Avenged Sevenfold, tidiga Pantera, Nuclear Assault och M.O.D./S.O.D. Sången låter ofta snarlikt en bålgetingstungen Billy Milano från de sistnämnda banden. Stenhårt band som kanske vill låta sent 80-tal/tidigt 90-tal men som låter 2000-tal. På ett bra sätt. Plattan börjar lite försiktigt med Avenged Sevenfold-liknande dängan I Am the Antidote för att sedan trampa plattan i mattan. Fruktansvärt snygga gitarrsolon som rör sig mellan Dimebag- och Marty Friedman-stilen dessutom.
Spotify

Mangrove – Days of the Wicked
Stockholmsband som blandar lekfull stoner med 70-tals-Sabbath. Sångaren Jani Kataja låter mer än snarlikt en tidig Ozzy när han ligger i det högre registret, vilket han alltsomoftast gör. Tror inte jag hört något som låter så likt Ozzy-Sabbath sedan Hellfueled och Mangrove ligger dessutom närmre 70-tal stilmässigt än vad de någonsin gjort. Så gillar man tidiga Black Sabbath…
Spotify

Motorpsycho – Here Be Monsters
Så pass insnöad som jag varit i progrocken så är det ett under att dessa norrmän undgått min radar. Givet är att bandnamnet får en att tänka stoner eller kanske death, snarare än prog. De bildades tydligen redan 1989 och diskografin är ganska välfylld. Se mig som en inkörsport till detta excellenta band om ni missat dem. Det gör jag. Tack jag! Låter psykedeliskt 60-tal blandat med Yes, Porcupine Tree och Blackfield. Avslutande, nära 18 minuter långa, Big Black Dog är hypnotiskt tuggande entonig och alldeles underbar. Enligt progrock-konnässören Daniel Reichberg som skriver i Sweden Rock Magazine är det här lite av en mellanplatta så det är väl bara att hugga in på resten av diskografin.
Spotify

Oceans Of Slummer – Winter
Blandar man prog metal med Tool, Opeth, Pink Floyd och kvinnlig sång och kryddar med black metal och melodisk döds landar man någonstans i Oceans Of Slumber-landet. Inledande titelspåret aspirerar dessutom på titeln ”årets låt” och resten av plattan hamnar inte långt efter vad gäller kvalitet. Förutom bandets kollektivt skyhöga musikbegåvning och den inlevelserika och mångfacetterade sången från nytillskottet i bandet, änglalika Cammie Gilbert, bör nämnas att det är gott om blastbeats och nedslag i extreme metal-myllan som effektivt livar upp mellan partier av introvert melankoliskt Pink Floyd-grubbleri och Alice In Chains-svärta. Negativt lagda gnällspikar skulle kalla Winter splittrad, jag väljer att kalla den variationsrik. Definitivt en av årets höjdare, måhända till och med en framtida prog metal-klassiker.
Spotify

Port Noir – Any Way the Wind Carries
Trio från Södertälje som låter Tool, Muse, Thrice och Katatonia blandat med atmosfärisk post-rock och elektroniskt melankolisk 80-tals-new wave/synthpop i stil med Ultravox runt Vienna (1980). Stenhårt och mörkt på sina ställen, kontemplativt och deppigt melodiöst på de flesta andra. Suveräne sångaren Love Andersson är det stora utropstecknet och låter som en blandning av Maynard James Keenan (Tool/A Perfect Circle), Matt Bellamy (Muse) och Robert Smith (The Cure). Influenserna från och beröringspunkterna med andra band är som synes många, ändå lyckas Port Noir låta egna. Bandet kontrakterades förresten av självaste Anders Fridén (In Flames) och gillar man vad man hör bör även den hyllade debuten Puls (2013) kollas upp.
Spotify

Product Of Hate – Buried in Violence
Bandnamnet, liksom skivtiteln, är väl valda av dessa debutanter från Wisconsin. Blandar man Panteras elakaste platta The Great Southern Trendkill, Testament på sitt argaste humör och lite schysta nymodigheter som Lamb Of God och Hatebreed kommer man nära Product Of Hates sound. Brutal groove metal blandat med välspelad och stundtals moshig thrash och inte en tillstymmelse till glättig inställsamhet, möjligtvis med undantag av ett par melodiösa och snygga refränger. Plattan avrundas med Ozzy-covern (och sjukt underskattade låten) Perry Mason, som till skillnad från vad många recensioner vill låta gälla, låter alldeles förträffligt.
Spotify

Salem’s Pot – Pronounce This!
Förutom att ha ett stentufft och löjigt bra bandnamn så backar svenska Salem’s Pot upp det med att spela megakompetent skräckfilmsinspirerad stoner/doom i Hawkwind/Electric Wizard-skolan med inslag av tidiga Pink Floyd, Roky Erickson, bluesrock, country och classic rock. Bandet är liksom Ghost helt anonymt och maskerat utan att för den skull låta ett dugg som dem. Många gurgliga spaceljud i bästa Hawkwind-stil garnerar låtarna samt hammond, tvilling- och slidegitarrer där musiken så kräver. Svagaste länken kan vara sångaren som ofta kvider på ett lite punkigt vis mer än han sjunger, men rent musikaliskt är det här suveränt. Låter uppfriskande 70-talsaktigt produktionsmässigt, utan att det blir lo-fi som på föregående plattor. Stundtals tålamodsprövande musik som tar sin tid att få grepp om.
Spotify

Scorpion Child – Acid Roulette
Andra plattan från dessa Texasbor som dessutom sägs vara ett konceptalbum. Låter väldigt mycket classic rock i stil med Led Zeppelin, Whitesnake och Deep Purple med nutida ljudbild. Dock hör man influenser från hårdare 70-talsakter som Pentagram, Lucifer’s Friend och Budgie, men även en gnutta 80-tals-glam/sleaze skiner igenom. Sångaren Aryn Jonathan Black står ut och låter som en redigt förbannad Phil Lewis (L.A. Guns) runt plattan Hollywood Vampires (1991) blandat med tidiga Geddy Lee (Rush), Andrew Wood (Mother Love Bone) och Marc Bolan, med råstyrkan hämtad från Robert Plant och Ronnie James Dio. Nämnas bör också Aaron John ”AJ” Vincents ofta grisigt skitiga hammondmattor i bästa Jon Lord/Ken Hensley-stil, vilka ytterligare förlänar musiken en skön retro 70-talsskrud, samt trummisen Jon ”The Charn” Rice som plågar skinn alldeles förträffligt och skänker musiken både tajthet, styrka och groove.
Spotify

Textures – Phenotype
Femte albumet från dessa holländare. Musiken, som är komplex, djentig och ofta experimentell, låter som en blandning av Strapping Young Lad, Meshuggah och Soilwork med vibbar av tidiga Dream Theater och sentida metalcore. Proggigt, polyrytmiskt och stenhårt, men också stundtals keyboardmättat och melodiöst och den snygga rena sången i Björn ”Speed” Strid/Devin Townsend-stil som samsas med den avgrundsdjupa growlsången gör att aggressionen inte blir överväldigande. Svårlyssnat och svinbra.
Spotify

The Jelly Jam – Prophet Profit
Att inte tipsa om den här plattan vore tjänstefel om jag vore professionell recensent, vilket jag ju dock inte är. Men själva tanken att utesluta en platta som denna i ett inlägg som detta vore otänkbart. The Jelly Jam bildades 2002 och är en så kallad ”supergrupp” bestående av Ty Tabor (King’s X, gitarr & sång), John Myung (Dream Theater, bas) och Rod Morgenstein (Dixie Dregs, Winger, trummor & slagverk), där detta är bandets fjärde giv. Låter sångmässigt en del Beatles (både Lennon och McCartney) på grund av Ty Tabor, medan musiken låter tung och organisk progrock i stil med Bigelf och givetvis King’s X blandat med eftertänksam, lite lättviktigare alternativ rock och grunge typ Smashing Pumpkins med snygga melodikrokar som andas Foo Fighters på sitt lättsammaste humör. Ser man till vilka medlemmarna är och hur musiken låter skulle många säkert säga att medlemmarna är överkvalificerade. Vad The Jelly Jam gör är dock att låta låtarna helt få stå i centrum utan något som helst egotänk. Det genomgående konceptet (som även framgår med all tydlighet på det snygga omslaget) i texterna är att belysa västvärldens besatthet av pengar och oskäliga vinster berättat genom huvudkaraktären The Prophet, eller som bandet själva beskrivit det: ”A fight between progress and jobs at all cost and not thinking about any future payment that is going to have to be made. Lyrically, we follow The Prophet, the hero of the story who embarks on a journey to try and save the world, aiming to open the eyes of those who will not see”. Tänkvärt å det grövsta i dessa tider av själviskhet och falsk framåtanda.
Spotify

Zodiac – Grain of Soul
Som jag skrivit på bloggen innan så skyr jag ofta tyska band utanför deras eget gebit (power metal, thrash metal och tidig kraut med vissa undantag såsom Scorpions, Accept och några till). Må låta onödigt hårt och trångsynt, men grunden till det hela är hur tyskar behandlar det engelska språket och sitt eget, nämligen alldeles för vårdslöst och tungfotat. Jag är således inget större Rammstein-fan. Zodiac lyckades dock övertyga mig med sin lekfulla stoner i stil med Clutch och en del riktigt bra låtar. Något som gnagde i skallen var dock att de påminde mig om ett band från tidigt 2000-tal som jag för mitt liv inte kunde vaska fram ur minnet. Till slut kom jag dock på det: Dust For Life, ett numera avsomnat post-grunge-band från Memphis. Sångarna låter nästintill identiska och musiken är hyfsat lika. Så ni som gillar Zodiac, släng ett öra på Dust For Life och vice versa.
Spotify

 

VÄRNAMO-BONUS:
(Jojjomensan, även Soundsandbeyonds hemstad har lyckats krama ur sig ett par metalpärlor under året, vilket jag utan finhandskar tänkte avhandla nedan.)

Brick – Faceless Strangers
Brick blandar Göteborgs-döds i stil med The Haunted och At The Gates med mer traditionell metal och lagom mycket smyckande keyboard-inslag. Ösigt, modernt, välspelat och välkomponerat. Jag har dock lite svårt för sångaren Johan Hultgren som har ett (vad jag kallar) ”tvunget vibrato”. Johan har en riktigt snygg grundröst, så om han bara lär sig bemästa och underkuva vibratot en aning till nästa giv kan det här bli riktigt jävla bra. Konstruktivt eftertraktar jag även lite mer egen identitet (luddigt begrepp, jag vet) och att Gurra överger plattans glättigare keyboardljud på de inledande spåren och inriktar sig mera åt det senare hammondsoundet med lite mer skitighet och framför allt volym. Få kan motstå ett snyggt grisigt hammondljud och det skulle gifta sig galant med resten. Jag låter nog mer negativ och hård än jag känner mig, för Faceless Strangers är hur man än ser på den en riktigt jävla bra debut och 7:an (av 10) i Sweden Rock säger mig att fler tycker detsamma.
Spotify

Dethrone – Incinerate All
Incinerate All är bandets andra giv och hårdare än pannbenet på Fan skulle jag vilja påstå. Old school thrash/death-rens blandat med tillräckligt mycket nutida metalcore och lagom mycket tremolo-black metal-gitarrer för att genre-puritaner ska få hicka för livet. Även här klankar jag ner på sången (eller i det här fallet käka-taggtråds-growlet) som Mattias Vestlund levererar. Variationen är minimal, men det är måhända en petitess i sammanhanget för de flesta andra med tanke de höga betyg plattan fått nätet runt och det faktum att även ett miljonsäljande band som Meshuggah fortfarande frontas av likaledes variationsfattige Jens Kidman. Rent musikaliskt är dock Incinerate All helt suverän och styvast i bandet är trummisen Simon Lundh som piskar och hamrar fram metalmönster likt en symaskin på syra. Får de bara till lite mer låtkänsla (luddigt begrepp det också, jag vet) till nästa platta lär de bli ostoppbara.
Spotify

My Regime – Dogmas
Kryddan, även känd som Spice, och kanske mest känd som Spiritual Beggars första sångare för den stora massan skulle jag vilja påstå är Sveriges svar på Lemmy och Tom Araya. Man vet definitivt var man har honom, men samtidigt är han en idéspruta utan dess like, och i banden han frontat jämte och efter Beggars (Band Of Spice, Kayser, Mushroom River Band) har han alltjämt stått för huvuddelen av låtskrivandet. My Regime är dock det hårdaste bandet han någonsin frontat och Dogmas lär vara det närmsta man kommer Slayers storhetstid (med Reign in Blood som den självklara höjdpunkten för de flesta), med tremolo-riff och solon som alltsomoftast slår slarvpellarna King/Hanneman på fingrarna. Rent textmässigt lär plattan fungerat som säkerhetsventil där Kryddan luftar vad som är fel med världen i det stora hela. På hyfsat kompetent bas finner man ingen mindre än min kollega här på Soundsandbeyond, Alexander ”Saso” Sekulovski, vilket gör att det faller på min arma lott att skriva om bandet utan att det blir alltför obekvämt. Stämningen lär väl förvisso vara fortsatt god med tanke på vad jag nyss skrev.
Spotify

Annonser