Gott & Blandat 2016 Part III

Allegaeon – Proponent for Sentience
Colorado-band som bildades 2008. I grunden prog metal i Dream Theater-stuk blandat med Göteborgs-döds i stil med At The Gates, kryddat med bombastiska inslag med drag åt galningarna i Biomechanical. Låter filmmusik på sina ställen med Carmina Burana-körer, orkesterarrangemang och stämningsfulla keyboardmattor i både bakgrunden och mer framträdande roll. Gitarrerna för tankarna till den eminente Jeff Waters (Annihilator), trummisen bjuder både på tvåtakt, helikopterkaggar och blastbeats. Nytillskott i bandet är sångaren Riley McShane, som har en hyfsat varierad stil som pendlar mellan toalettljuds-growl och rensångs-Devin Townsend. På Proponent for Sentience III – The Extermination gästsjunger förresten ingen mindre än våran egen Björn ”Speed” Strid (Soilwork). Det här är musik som man inte tar in i en sittning skulle jag nog vilja påstå. Extra plus för den avslutande fläskiga covern på Rushs Subdivisions.
Spotify

Trees Of Eternity – Hour of the Nightingale
En debut som också blev en svanesång då sångerskan Aleah Stanbridge (Amorphis, Swallow The Sun) gick bort i cancer i april, ett halvår innan plattan gavs ut. Det är således med ett visst vemod man lyssnar, och den melankoliska och tungsinta goth blandat med doom man bjuds på livar inte direkt upp stämningen. Bandet låter som en blandning av Katatonia, The Gathering, tidiga Within Temptation och Amorphis på sitt deppigaste humör. Dock är det genomgående smärtsamt vacker musik och Aleah är den som lyfter allt till astrala höjder med sin lite viskande trolska röst. Nick Holmes (Paradise Lost, Bloodbath) dyker förresten upp som duettpartner i den magnifika avslutningen Gallows Bird. Enda plumpen i protokollet är att det blir en smula monotont i längden, annars är det här en perfekt legering av himmelsk skönhet och bottenlös tragedi. Melankoli i kubik.
Spotify

Witherscape – The Northern Sanctuary
Snackar vi husgudar så hamnar Dan Swanö på sitt eget välsnidade podie, långt över och ifrån lägre stående kreatur. Snackar vi Witherscape så är det här andra plattan från en duo där Dan Swanö står för sång, trummor och keyboards och Ragnar Widerberg för gitarr och bas. Ibland låter det bedrägligt lättsamt, ofta atmosfäriskt hårt och storslaget, men alltsomoftast progressivt melodiskt dödsigt i stil med Swanös odödliga mästerverk Moontower med liknande inslag av Rush-vibbar, Göteborgs-döds och lite Opeth-drag runt Ghost Reveries. Swanö sjunger bättre än någonsin och growlet låter som det ska. Ragnar Widerberg är därtill en jävel på att lira gura. Även produktionen är i världsklass, men något annat hade jag inte väntat mig med Dan bakom spakarna. Höjdpunkten på plattan är den fjorton minuter långa titellåten som andas Edge Of Sanity när de var som bäst.
Spotify

Evil Masquerade – The Outcast Hall of Fame
Bandet bildades 2003 i Köpenhamn av svenske gitarristen Henrik Flyman. Eftersom det här är en ny bekantskap för mig så har jag ingen vidare koll på bandet, mer än att Tobias Jansson som sjöng på föregångaren The Digital Crucifix (2014) här har ersatts av inte mindre än fyra sångare: Mats Levén (Candlemass, Krux), Rick Altzi (Masterplan, At Vance), Nicklas Sonne (Defecto) och tidigare vokalisten Apollo Papathanasio (Spiritual Beggars). På avslutande (och bästa) mastodontlåten On No Way to Broadway får dessutom alla fyra plats. Resultatet låter drivig hårdrock med episk touch och power metal- och Dio/Rainbow-influenser och vissa gitarrgrejer låter en hel del George Lynch (Dokken). Undrar man hur Fredmans Epistel nr 81 (Carl Michael Bellman), även kallad Märk Hur Vår Skugga skulle låta i hårdrocksversion, finns svaret här. Undrar man däremot hur den skulle låta i doom-version och på engelska bör man i stället kika upp Candlemass’ Ancient Dreams.
Spotify

Borknagar – Winter Thrice
Jag fastnade för Borknagar med albumet Empiricism (2001). En fantastisk blandning av black, prog, viking och folk metal som låter lika fantastiskt idag. Det som främst gjorde att jag nappade på bandet var Andreas ”Vintersorg” Hedlunds suveräna sång. På Winter Thrice får han dessutom sällskap av originalvokalisten Kristoffer ”Garm” Rygg (Ulver), Simen ”ICS Vortex” Hestnæs (Arcturus) och Lars A. Nedland (Solefald). Rent sångmässigt kan man säga att det stundvis är så vackert att man får en manlig tår eller tre i ögat. Musikaliskt går det heller inte att klaga på så mycket. Ödesmättat, välskrivet och välspelat. En av de bättre plattorna från 2016 helt enkelt.
Spotify

Insomnium – Winter’s Gate
Finska Insomnium har med Winter’s Gate gjort en Crimson (Edge Of Sanity). Det vill säga en progressiv death metal-platta med en enda låt uppdelad i stycken, som är exakt fyrtio minuter lång. Skillnaden ligger i att Crimson är uppdelad i åtta delar och Winter’s Gate i sju. Det, och att plattorna till stora delar inte låter ett skit lika. Insomnium är mer melodiska, episka, svårmodiga… överlag mycket mer finska i sin death metal. Amorphis med lite Opeth-tänk ploppar upp som möjlig referens. Texterna bygger tydligen på en novell skriven av frontmannen Niilo Sevänen. Oerhört suveränt!
Spotify

Sahg – Memento Mori
Norskt band som bildades i Bergen 2004 och som blandar doomkänsla med flummig stoner och psykedeliskt 70-tal. Sångaren Ole Iversen låter i lugnare stunder lite entonigt Ozzy-aktig och när han tar i (som i exempelvis Devilspeed) som en yngre Phil Anselmo. Plattan inleds med überflummiga Black Unicorn som låter lite som Voivods cover av Pink Floyds Astronomy Domine, men större delen av resten av plattan är riktigt tung med lite progressiva undertoner och snygga monsterriff och solon. Psykedelisk stonerdoom med progkänsla och Alice In Chains-svärta kort och gott.
Spotify

The Agonist – Five
Femte albumet, som dessutom verkar vara en konceptplatta, från detta Kanadagäng som blandar melodisk döds och metalcore med progressiv epik. Det som gör att bandet står ut är sångerskan Vicky Psarakis som blandar strävt, råförbannat growl med riktigt snygg och stark rensång. Refrängerna och körerna kan bli en aning sockersöta och klistriga på sina ställen men det vägs upp av den övriga aggressiviteten och det stundvisa manglandet. Simon McKays varierade trumspel är en annan höjdpunkt, liksom gitarrerna som smyckar låtarna med vackra solon där det krävs. Fjorton låtar på 57 minuter är kanske i mastigaste laget, men det är ett lyxproblem.
Spotify

Warfather – The Grey Eminence
Köttig, skoningslös och infernalisk döds för dem som saknat Morbid Angel i gammal god stil. Att jag jämför med just Morbid Angel beror på att hjärnan bakom bandet heter Steve Tucker, sångare och basist till och från i sagda band. Övriga band att jämföra med är Vader, Behemoth och Nile. Trummisen Bryan Bever är galet bra och helikopterkaggar, intrikata rytmer och blastbeats står som glödgade treuddar i backen. Dock blir plattan lite enahanda i längden och det tar några lyssningar innan saker och ting klarnar. Föredömligt producerad av Erik Rutan (Hate Eternal). Musik att förlösa uppdämd aggression till, dock bör man passa sig för att spela lufttrummor när man lyssnar om man inte vill hamna i gipsvagga.
Spotify

Ablaze My Sorrow – Black
Ett kärt återseende, då jag inte hört något från bandet sedan The Plague (1998). Melodisk death metal med lite drag åt sentida Unleashed och små nedslag i grind och old school-döds med en hel del furiös tvåtakt. Mycket tvåstämmiga tremologitarrer och snygga gitarrsolon bjuds det på och trummisen Alex Bengtsson bankar verkligen skiten ur trummorna. Jag har lite svårt för svenska texter i metal, men Tvåenighet står ut och för tankarna till ett svenskt Kvelertak med stilig rensångs-refräng.
Spotify

Messenger – Threnodies
Plattan låter inledande som lättvikts-progrock med britpop-känsla. Lite glättigt, lite 80-tal, lite torrt och instängt. Sedan tar det sig och andas organiskt pårökt 70-tal, Sabbath, sludge, stoner och luft. Låt nummer tre låter lättviktig Steven Wilson-prog blandat med Pink Floyd. Låt fyra låter som The Doors på jazzigt prog-humör. Och så fortsätter det. En oerhört svårdefinierad platta som måste höras för att förstås. Som helhet går den förmodligen under genren lättsammare progrock, men är lika svårbegriplig som om ett band skulle ha lyckats kombinera Yes’ 90215 med Clutchs Earth Rocker. Känns fullkomligt orimligt. Fruktansvärt bra dock.
Spotify

Crobot – Welcome to Fat City
Icke att förväxla med Dave Grohl-projektet Probot. Bandnamnet får mig annars att tänka Voivod, Kreator, o.s.v. Vad man finner här är dock inte klurig thrash, utan svincool, svängig, riffig och bluesbemängd hårdrock i 70-talsstil med lite stonerstuk. Tänk ett förbannat Slide It In-Whitesnake blandat med Audioslave och en nypa Clutch. Sångaren Brandon Yeagley sjunger suveränt och låter hyfsat egen, men man kan tydligt urskilja både David Coverdale och Chris Cornell-influenser här och var. Gillar man denna platta bör även debuten Something Supernatural (2014) falla i smaken. Bör gå hem stenhårt både hos dem som gillar 70-talshårdrock och den senare stonerrocken.
Spotify

Big Big Train – Folklore
Folkrock blandat med symfrock och progrock, där sångaren påminner inte så lite om Peter Gabriel. Äventyrslysten musik å det grövsta, där klassisk rockinstrumentering får slåss med mandoliner, fioler, flöjter, dragspel, cellos och andra mer udda instrument. Själv tänker jag Porcupine Tree, Jethro Tull, The Strawbs, Flower Kings, Ayreon på sitt lättsammaste humör och givetvis tidiga Genesis när jag lyssnar. Pampigt, vackert och oerhört storslaget, tänker jag också.
Spotify

Architects – All Our Gods Have Abandoned Us
Sjunde plattan från dessa engelsmän, som spelar djentig teknisk metalcore blandat med screamo och ambient post-rock. Lite som ett mellanting mellan Hatebreed, Lamb Of God, Meshuggah och Deftones, typ. Sångaren Sam Carter skriker ofta lungorna ur sig på ett snyggt sätt, men blandar upp det med stunder av ren sång. Bandet är hyfsat politiska av sig och har gjort kampanjer för PETA, deras texter avhandlar allt från krig till valfångeri och givetvis miljöförstöring. Dessutom är de allihop veganer. Men det som spelar roll är ju i slutändan hur det låter och jag tycker det här låter riktigt jävla hyvens. Plattan är inspelad i Göteborg och producerad av suveräne Fredrik Nordström. Bäst är den atmosfäriska åttaminutaren Memento Mori som blandar avant-garde electronica med post-rock i stil med Cult Of Luna och som smyckats med samplingar av filosofen Alan Watts. Även här skördade cancern ett offer när gitarristen och huvudsaklige låtskrivaren Tom Searle dukade under den 20 augusti efter att ha kämpat mot malignt melanom i tre år. Fuck cancer!
Spotify

Candiria – While They Were Sleeping
Ett band från Brooklyn som gått mig förbi trots att de har mer än tjugo år på nacken och som definitivt tål en djupdykning även vad gäller det äldre materialet. Candiria blandar hejdlöst mellan olika genrer; från att i grunden låta som någon hybrid av metalcore, hardcore och post-rock, så blandar de även in death metal, rap, funk, grindcore och jazz. De är dessutom riktigt suveräna musiker och så även sångaren Carley Coma. Gillar man band som Dillinger Escape Plan, Dog Fashion Disco, Incubus, Korn eller Faith No More och känner sig lite äventyrlig kanske det här kan vara något?
Spotify

Lugnet – Lugnet
Att det här är svenskt lär väl höras på namnet. Särskilt stillsam är musiken dock inte. Låter på inledande dängan All the Way som en hybrid av 70-tals-Deep Purple och stonerrock i senare Spiritual Beggars-stilen. Deep Purple-gunget blandas sedermera ut med Rainbow-tyngd och Roger Solander kommer hyfsat nära en hybrid av de gamla Black Sabbath-sångarna Tony Martin, Ian Gillan och Ronnie James Dio med betoning på den senare. Snygga och lagom grisbrötiga hammond-mattor vävs det i var och varannan låt och musiken låter överlag jävligt spontan på gränsen till liveinspelad ibland. Små skavanker här och där med lite nerv som förhöjer känslan.
Spotify

Atlas – Death & Fear
Tunggungig och fläskig stoner metal från Karlstad, som låter en hel del som finska Blake. Riktigt välspelat och lekfullt på sina ställen, där de flirtar både med 70-tals-Sabbath och mer nutida metal. Sångaren Alexander Huss låter en hel del Ozzy blandat med Aaro Seppovaara från tidigare nämnda Blake. Enda minuset är att det känns lite snålt med endast sex spår och en speltid på dryga halvtimmen.
Spotify

Serpentine Dominion – Serpentine Dominion
Om Killswitch Engage och Cannibal Corpse hade rumlat runt på höskullen och fått en kärleksbebis hade den låtit ungefär så här. Vilket inte är så konstigt om man kikar in vilka bandmedlemmarna är. Bandet består nämligen av Adam Dutkiewicz (Killswitch Engage), George ”Corpsegrinder” Fisher (Cannibal Corpse) och den riktigt flinke skinnpiskaren Shannon Lucas (The Black Dahlia Murder). Plattan är EP-lång (28 minuter), men med så här pass intensiv musik gör det inte så mycket.
Spotify

100 Years – 100 Years
Svensk debut av ett band som blandar många stilar utan att det låter för splittrat. Bland mixen av stilar finns sludge, doom, death, hardcore med små nedslag i grunge och black metal. Dystopi, depp och dissonans blandas med livsbejakande energi och röj. Sångaren Roger Petersson brölar som Cronos (Venom) på steroider med lite mer growl-bett i rösten och anpassar rösten snyggt till de olika stilarna som ryms inom musiken.
Spotify

Whispered – Metsutan – Songs of the Void
Stenhård experimentell samurai-metal från Finland. Lite för experimentell för många. Låter lika delar death, folk, black och power metal med inslag från orienten. Svänger sanslöst stundvis och om vrickad finsk symfonisk melodöds med en japansk twist låter intressant bör man definitivt kolla upp Whispered, där denna plattan är deras tredje i ordningen. Närmare beskrivning än så är svår att få till, då det är klurigt att sätta ord på galenskapen.
Spotify

Inferior – The Red Beast
Svenska Inferior låter som en blandning av Slayer, The Haunted och Sepultura med taggtrådsgrowl levererad av Kristian Karlsson (Cult Of Luna). Det rasslar, smäller, brötar och dånar alldeles tillräckligt och lite till. Det saknas dock inte dynamik, då snygga, grooviga riff bryter av precis där det krävs. De melodiska inslagen är ganska få men effektiva. En rejäl käftsmäll som heter duga!
Spotify

Annonser