Gott & Blandat 2017 Part VI

Mirror Reaper

Bell Witch – Mirror Reaper
Knappast något för den som lider av kronisk depression eller de som saknar tålamod eller är sugna på något röjigt och fartfyllt. Funeral doom är förmodligen den enda musikstil där Skalman skulle kunna passa som trummis. Mirror Reaper är Seattle-duons tredje fullängdare och består av en enda magnifik låt som klockar in på 84 minuter och den är värd varenda minut. Väldigt spöklikt och stämningsfullt med vackra och melankoliska melodier. Lite som Pallbearer på nedåttjack.
Spotify

New Ways to Bear Witness

Byzantine – The Cicada Tree
Byzantine bildades 2000 i Charleston, West Virginia där det här är sjätte plattan i ordningen och världen har än så länge inte brytt sig många knop om detta band och jag har inga vanföreställningar om att jag skulle vara den som vänder den trenden. På mikronivå kan man dock uppnå storskaliga resultat, så vem vet? Byzantine låter i alla fall som riktigt bra groove metal blandat med modernare thrash, extreme metal och en gnutta industri med en ordentlig progressiv knorr. Tänk en hybrid av Corrosion Of Conformity runt Wiseblood, Pantera, Machine Head, Nevermore och Fear Factory. Sångaren Chris ”OJ” Ojeda står ut med en rejält variationsrik röst och kan förutom att låta aggro, growla, snarla och vråla som en hel karl även sjunga riktigt skapligt och påminner stundvis om både Dee Snider (Twisted Sister), Sebastian Bach (Skid Row), Warrel Dane (Nevermore) och Mike Scalzi (Slough Feg). Han har en röst som gjord för att sjunga episk metal och använder sin aggroröst aningen för mycket för plattans bästa. Bandet drar som synes åt alla möjliga håll, men bäst gör de sig definitivt när de låter den progressiva ådran lysa igenom och drar ner på tempot som i suveräna titelspåret. Extra plus för apsnygga gitarrsolon som ibland drar åt både John Petrucci- och Diamond Darrell-hållet.
Spotify

Songs for No One

Caligula’s Horse – In Contact
Detta Australiska band har fram till denna deras fjärde platta helt gått mig förbi men det ska det bli ändring på minsann! Caligula’s Horse spelar dynamisk och variationsrik progressiv rock/metal som spänner från det episka, übervackra och behagligt välljudande till det stenhårda och superkluriga. När de befinner sig på den mer lättlyssnade delen av skalan, vilket är större delen av tiden, låter de en hel del som Blackfield möter Fair To Midland och Haken kryddat med Opeth i sina mjukaste stunder och på den hårdare som Dream Theater runt Images and Words med inslag av Pagan’s Mind. Rent tekniskt är det ofta så makalöst snyggt att man blir alldeles knäsvag, även om sångaren Jim Grey kanske inte faller alla på läppen, eller i alla fall tar en stund att vänja sig vid då han ofta lägger sig i falsettregistret. Sam Vallens gitarrsolon och andra krumbukter är helt underbara och är man gitarrnörd lär man gå igång på hans John Petrucci- möter Joe Satriani-stil och nytillskottet Josh Griffins lika delar kraftfulla och lekfulla insats på trumpallen är också något alldeles i hästväg. Drygt femton minuter långa Graves är, trots bruket av vad som låter som det vederstyggliga instrumentet saxofon, plattans största stund och borde i en rättvis värld bli en framtida klassiker inom de klurigare genrerna. Gillar man progressiv musik centrerad kring undersköna melodier och bastant låtsnickeri lär denna platta bara växa och växa liksom den gjort för undertecknad. Enda plumpen står den onödiga monologen Inertia and the Weapon of the Wall för, men det må va hänt.
Spotify

Amduat

Dead Kosmonaut – Expect Nothing
Bandet bildades av Mattias Reinholdsson som även lirar bas, gitarr och trummor här och var på plattan och det räknas väl än så länge mer som ett projekt än ett band då sättningen på varje låt är ganska flytande. Pelle ”Hellbutcher” Gustafsson från Nifelheim som sjunger på sex utav spåren överraskar något oerhört med en röst långt ifrån vad man är van vid. Han har en stämma inte så långt ifrån sin idol Blaze Bayley med både pondus och galet snyggt vibrato som gjord för episk och doomdopad hårdrock. På avslutande Grey Hole återfinns Johan Längqvist som sjöng på Candlemass klassiska debut Epicus Doomicus Metallicus och även han gör ett strålande jobb. Bland övriga medverkande lär gitarristen Fredrik Folkare (Unleashed, Firespawn) vara mest namnkunnig och han bidrar sin vana trogen med en del svinsnygga solon. Musiken låter i det stora hela jordig, episk 70tals-hårdrock blandat med tidig doom och ett par Maiden-stölder här och var. Candlemass-influenserna skiner igenom, speciellt i Dead Men Walking och Craving Mad och inledande Amduat låter inte så lite som ett fartfyllt Uriah Heep när de var som allra bäst. Förhoppningsvis blir det en uppföljare och övergång från projekt till riktigt band framöver.
Spotify

Rabbit Hole

Dirty Thrills – Heavy Living
Bandnamnet fick mig inledningsvis att tänka på ett halvdassigt coverband med fokus på AC/DC och skränig och ostämd action- och garagerock. Vad man hör när nålen sänks är dock tung, funkig, fuzzig, riffig och bluestyngd 70tals-hårdrock i stil med Led Zeppelin, Cream, Trapeze och Bad Company på sitt tyngsta humör med drag åt sentida band som Rival Sons, Wolfmother och Queens Of The Stone Age och några stänk stoner och grunge. Sångaren Louis James är den som står ut mest och påminner om legender som Robert Plant, Paul Rodgers, Glenn Hughes och David Coverdale på den tiden han kunde falsettskrika kulorna av sig, men även om Myles Kennedy (Alter Bridge) och Chris Cornell (Soundgarden, Audioslave), den senare speciellt i Lonely Soul som minnar om Temple Of The Dogs Say Hello 2 Heaven. Londonbandet bildades 2012 och Heavy Living är andra fullängdaren i en förhoppningsvis lång karriär. Ett av de bättre ”retrobanden” jag hört de senaste åren och gillar man klassisk hårdrock med mycket swagger och lite skit i hörnen lär man gå igång på detta.
Spotify

En Synd Svart Som Sot

Ereb Altor – Ulfven
Ännu ett band som jag hört talas om, men som jag aldrig lyssnat på på riktigt förrän nu. Vanligtvis avskyr jag förekomsten av det svenska språket i hårdare musik lika mycket som det tyska eller franska, hur bra musiken än må vara. Detta är dock ett gigantiskt undantag från den regeln och en del av orsaken kan vara att de vokala insatserna oftast är helt fantastiska alternativt att sången ibland drunknar i det magnifika musikhavet som skapats av gitarristen Daniel ”Ragnar” Bryntse, trummisen Jonas ”Tord” Lindström och basisten Kristofer ”Mikael” Elemyr. Av recensionerna jag ögnat igenom att döma var denna deras sjunde fullängdare förmodligen helt rätt platta att upptäcka bandet med, eftersom många håller den som deras bästa allaredan. Vad man bjuds på i det stora hela efter det fjönsiga introt är viking metal i stil med Bathorys bästa stunder runt Nordland blandat med black metal och doom, men också en hel del snirklig heavy metal. Som metalförståsigpåare hör man blinkningar åt både King Diamonds läskigare verk och Black Sabbath då de frontades av Tony Martin (tänk The Shining och When Death Calls). Och på tal om Sabbath så låter introt till Gleipnir hyfsat likt After All (The Dead) från Dehumanizer, men den spinner givetvis vidare åt ett helt annat håll och låter det stanna vid en klapp på rumpan om man snackar musikaliskt flörtspråk. Sångaren Crister ”Mats” Olsson är definitivt den största anledningen till att jag kommer att vräka på den här plattan många gånger på repeat framöver och tacka min lyckliga stjärna att grannen är i det närmaste döv.
Spotify

My Mistake

Hallatar – No Stars Upon the Bridge
Trees Of Eternity och sångerskan Aleah Starbridge skrev jag om i ett inlägg 2016, där jag avhandlade deras debut som även blev en svanesång, då Aleah gick bort i cancer innan plattan hann ges ut. Hallatar kan ses lite som en fortsättning på den plattan, även om detta är mörkare, stundvis hårdare och andas mer svårmod. Inte konstigt då No Stars Upon the Bridge (briljant och passande titel) är ett resultat av pojkvännen Juha Raivios sorgearbete. Texterna är författade av Starbridge och hennes röst kan även höras i avslutande Dreams Burn Down. I nämnda inlägg jämförde jag Trees Of Eternity med Katatonia, The Gathering, tidiga Within Temptation och Amorphis, och det stämmer hyfsat bra in även på denna plattan där suveräne Tomi Joutsen från sistnämnda band står för huvuddelen av de vokala insatserna. Finskt musikaliskt mörker blir knappast svartare än så här.
Spotify

Mist

Ironbird – Ironbird
Ironbirds debut Black Mountain skrev jag kort om 2014 i ett inlägg och beskrev den som ”drivig, tung stoner metal som låter som ett mellanting av tidiga Black Sabbath, Corrosion Of Conformity och Fireball Ministry med Ozzy-minnande sång”.  Inte för att vara lat men detsamma skulle kunna sägas om senaste självbetitlade plattan, fast denna låter kanske aningen mer retro och mindre stoner. Något jag glömde att nämna i nämnda inlägg var att bandet är svenskt och att gitarristen Magnus Jernström tidigare huserade i hyfsade Mangrove. Gillar man det jammiga och flummiga Sabbath-stuket så lär man gå igång stenhårt på Ironbird även om riffen kanske inte alltid håller Iommi-standard, men väldigt få mäter ju sig med den mustaschprydde riffguden.
Spotify

The Plague That Stalks the Darkness

Lock Up – Demonization
Lock Up må ha släppt tre fullängdare innan detta fartvidunder och har funnits i tjugo år men hur många har hört dem? Bandet bildades 1998 och från originalsättningen återstår basisten Shane Embury (Napalm Death, Meathook Seed, Brujeria, etc.) och trummisen Nicholas Barker (Cradle Of Filth, Dimmu Borgir, etc.). På Demonization får de sällskap av gitarristen Anton Reisenegger (Pentagram) och kakmonstret Kevin Sharp (Venomous Concept, Brutal Truth) och resultatet är sanslöst. Grindcore blandas med döds, men det görs med finess och som lyssnare tröttnar man ingalunda på grund av variationen i låtsnickeriet då det fläckvis låter groove metal i hårdaste Pantera-stuk eller doomaktigt som i titelspåret, men i det stora hela lär det här blåsa huvudet av vem som helst som inte är beredd. Detta släpp är för övrigt det första utan en svensk i sättningen då Peter Tägtgren (Hypocrisy, Pain) sjöng på debuten och Tomas Lindberg (At The Gates) på efterföljarna, men med Kevin Sharp känns det som de hittat rätt frontman.
Spotify

Ulvinde

Myrkur – Mareridt
Många upptäckte detta udda band som balanserar mellan nordisk folkmusik, black metal och goth i och med den fantastiska debuten M (2015), men jag tänkte ändå upplysa de stackare som missat dem. Amalie ”Myrkur” Bruun bildade bandet 2014 och släppte samma år en EP där hon själv stod för större delen musicerandet. På Mareridt omger hon sig med dussintalet musiker som trakterar allt från kontrabas, mungiga och mandolin till vanligare rockinstrument, medan hon själv står för piano, nyckelharpa, violin, o.s.v. Debuten ståtade med mer black metal-inslag och var aningen bättre men Mareridt är ändå fantastisk. Det är kontrasten mellan Bruuns änglalika röst, de sakrala körerna och den karga folkmusiken gentemot den skitiga black metal som här förekommer ganska sparsmakat som gifter sig så oerhört galant. Icke alls svårlyssnat när man väl fattat grejen även om verser, refränger och allmänt vedertagna låtstrukturer frångås ideligen och stora delar av texterna är på danska.
Spotify

House of the Dead

Ordos – House of the Dead
När man hör Emil Johanssons stämma så tänker man inledningsvis pryglat husdjur i canidae-familjen blandat med Glenn Danzig påverkad av någon sorts psykofarmaka. Lite som en varulv som fastnat i en rävsax fast den njuter lite av det. Under plattans gång visar det sig dock att Emil är hyfsat mångsidig och i inledande The Infernal God skulle jag vilja säga att han munksångs-growlar. Musiken är ganska introvert, navelskådande och precis på gränsen till att kallas progressiv med inslag av black metal, stoner och doom. Jag får lite Tool-vibbar stundvis men det är kanske att dra det hela en smula för långt. Bandet bildades i Uppsala 2011 och detta är andra fullängdaren. Onekligen ett udda band som fler bör upptäcka.
Spotify

Prison Skin

Persefone – Aathma
Ultrasnårig och sanslöst välspelad progressiv melodöds från pyttelilla furstendömet Andorra. Och med sanslöst välspelad menar jag att det ofta håller Dream Theater-kvalitet i de instrumentala passagerna. Även produktionen låter lyxigt och crunchigt Dream Theater-stuk och inte det minsta trve-dödsig med Boss HM-2 Heavy Metal-pedaler, kakburkstrummor och allt vad det innebär. Bandet crowdfundade faktiskt för att ha råd att anlita Jens Bogren som stått för mixning och mastring och det var det definitivt värt. Enkelt förklarat är det här prog metal med enstaka brutalare partier uppblandat med atmosfäriska och rymdiga instrumentaler som bryter av snyggt där det behövs, toppat med välartikulerat growl, ödesmättad rensång och oerhört vacker stämsång om vartannat. Definitivt ett riktigt musiknördarband som man förmodligen antingen älskar eller hatar, själv tycker jag att det är bland de bättre musikaliska upptäckter jag gjort på senare år och som så ofta med klurig musik så är detta en riktig växarplatta. Gillar man detta så finns det fyra föregångare att ta sig an, där förra plattan Spiritual Migration i mångas öron är ännu bättre.
Spotify

Prophets of Rage

Prophets Of Rage – Prophets of Rage
En supergrupp med inriktning på rap metal, vad sägs om det? Jag ska vara ärlig och säga att det tog lång tid innan jag insåg Rage Against The Machines storhet och jag har alltid haft svårt för ren hip hop och rap, men hård rap blandad med hårdrock och metal blev jag itutad titt som tätt från ganska tidig ålder med Beastie Boys/Kerry King, Run-DMC/Aerosmith, Public Enemy/Anthrax och så vidare och rätt vad det var så insåg jag att musikalisk indoktrinering faktiskt funkar, eftersom jag plötsligt gillade det. Prophets Of Rage består av tre fjärdedelar Audioslave och Rage Against The Machine i form av Brad Wilk, Tom Morello och Tim Commerford, DJ Lord och Chuck D från Public Enemy och B-Real från Cypress Hill. Och resultatet låter precis som man förväntar sig, alltså som om Chuck D frontat Rage Against The Machine med lite pårökt flummighet hämtad från Cypress Hill. Bandet bildades under valrörelsen för att ventilera sin ilska gentemot Trump så texterna är hyfsat politiska minst sagt. Unfuck the World kan för övrigt vara förra årets bästa låttitel.
Spotify

United States of Hysteria

Reignsaw – Reignsaw
Modern stenhård melodisk metall som andas en del klassisk Bay Area-thrash i stil med Testament, Forbidden och sentida Exodus mellan varven. Gitarrerna låter stundvis nyklassiskt, speciellt i solona som allt som oftast är helt suveräna, och de få akustiska gitarrerna som hörs låter Jeff Waters. Bandet består av bandmotorn och basisten Jhonny ”Berget” Bergman (Rosicrucian, Slapdash, etc.), trummisen Ricky Evensand (Sorcerer, Chimaira, Therion, etc.), gitarristerna Magnus Söderman (Nightrage, Atrocity, Slapdash, etc.) och Petri Kuusisto (Carnal Forge, In Thy Dreams, etc.) och på sång en anonym maskerad snubbe som kallar sig Sergeant Reginald J. Sawyer. Vem den sistnämnde än är så har han en riktigt skön och varierad pipa som ena stunden låter lite James Hetfield och Chuck Billy och nästa som en fly förbannad och extra brölig Björn ”Speed” Strid. Texterna bygger på Sawyers mörka och våldsamma uppdiktade liv och Bergman gick in för det hela så pass mycket att han även skrev en novell om karaktären som de utgick ifrån.
Spotify

Lost in Oblivion

Sons Of Apollo – Psychotic Symphony
Amerikansk supergrupp bestående av trummisen Mike Portnoy (Dream Theater, Flying Colors, The Winery Dogs och ett par tusen andra band), basisten Billy Sheehan (Mr. Big, David Lee Roth, The Winery Dogs, etc.), keyboardisten Derek Sherinian (Dream Theater, Alice Cooper, Yngwie Malmsteen, etc.), Ron ”Bumblefoot” Thal (Guns N’ Roses, Lita Ford, etc.) och sångaren Jeff Scott Soto (Yngwie Malmsteen, Talisman, Journey, etc.). Kollar man på vilka band och artister medlemmarna spelat med innan så känns det ganska rimligt att Sons Of Apollo låter som melodisk progrock/metal med extra mycket soloutsvävningar och med tanke på att jag avgudat större delen av bandet på individuell nivå en längre tid känns det även ganska rimligt att jag också tipsar om dem. Rent musikaliskt är det här ganska svårtuggat men Jeff Scott Sotos gudabenådade stämma funkar allt som oftast utmärkt som musikalisk kardborr för de lyssnare som villat bort sig i arrangemangen så att de snart hittar tillbaka in i låtarna. Jeff låter faktiskt nästan lika fantastisk som första gången jag hörde honom 1985 på Yngwie Malmsteens Marching Out, vilket är ganska otroligt. Bumblefoot hade jag tidigare bara hört på Guns N’ Roses Chinese Democracy, så det var en rejäl överraskning att han här låter hyfsat mycket som en flyhänt Joe Satriani. Bör tilltala även de som inte gillar navelskådande progressiv musik, i alla fall fläckvis och är man navelskådarallergiker bör man för allt i världen undvika det magnifika och instrumentala sistaspåret Opus Maximus för att undvika en anafylaktisk chock.
Spotify

Exuvia

The Ruins Of Beverast – Exuvia
Enmansband bestående av multiinstrumentalisten Alexander von Meilenwald som varit aktivt sedan 2003. Gemene hårdrockare lär dock knappast ha någon koll på denna udda fågel och därför läser ni detta just nu. Vanligtvis har jag ganska lätt för att hitta referenser för att beskriva hur musik låter, men The Ruins Of Beverast tillhör de få där jag i stort sett är mållös. Detta måste således höras för att förstås. Jag kan i och för sig ge generella vinkningar och då skulle jag säga att det rör sig om überflummig och idéspäckad extremmetall med inriktning på black metal och doom med extra mycket atmosfär och rymd, där sången varierar mellan gläfs, growl, spöklika viskningar och riktigt snygg körsång som ibland liknar en blandning av det Bathory fick till på Nordland-plattorna, Burton C. Bell (Fear Factory) och gregoriansk sång. Här och var dyker även indiansk ritualmusik upp. Svårlyssnat så det smäller om det och att låtarna ibland sticker iväg bortåt en kvart gör sitt till. Exuvia eller exuvium är förresten den tomma rest som blir kvar efter att exempelvis ormar och insekter ömsat skinn och efter att ha plöjt Exuvia några gånger känner man sig lite som en nyömsad och bortkommen kackerlacka.
Spotify

Strangers

Vulture Industries – Stranger Times
När jag googlade Vulture Industries var det många som beskrev dem som prog metal eller avant garde metal i stil med Mr. Bungle vilket fick mig att klia mig i skallen rejält tills jag insåg att de på nya plattan ändrat sitt sound en hel del. Stranger Times låter nämligen varken speciellt utflippad eller metal utan är i grunden tung, ofta ganska pampig, lagom flummig, atmosfärisk och progressiv hårdrock med influenser hämtade från goth, doom, stoner och diverse andra mindre väntade musikstilar som 80-talspop och karnevalmusik. Jag såg någon göra en jämförelse med Ghost och det stämmer väl hyfsat stundvis, men den här plattan är nästan lika stilblandande som exempelvis Faith No Mores Angel Dust, vilket gör generella jämförelser med andra band svåra. Karismatiske sångaren Bjørnar E. Nilsen sticker ut rejält och även om han är ganska egen påminner han om Aaro Seppovaara i finska Blake, Glenn Danzig, Ian Astbury (The Cure) och faktiskt även Nick Cave och David Bowie. Vulture Industries bildades 2003 i Bergen, Norge och eftersom jag har en förkärlek för utflippad prog metal och Mr. Bungle så lär jag även gräva mig bakåt i deras diskografi. Stranger Times är dock riktigt bra och blir bara bättre och bättre för varje lyssning.
Spotify

Silhouettes

Warbringer – Woe to the Vanquished
Att thrashen fått ett uppsving de senaste åren lär knappast gått någon hårdrockare förbi och trots att Warbringer bildades redan 2004 och har fem fullängdare i ryggsäcken så har de lyckats undgå mina öron fram tills nu. Kalifornienkvintetten förenar många av de gamla klassiska banden i sitt sound, där storheter som Nuclear Assault, Exodus, Slayer, Kreator och Overkill flimrar förbi när man lyssnar. Vad som står ut extra mycket är Carlos Cruz snortajta och flyhänta trumspel, John Kevill som förutom att bräka och growla alldeles utmärkt även får till pungsparksskrik i John Connelly-skolan (Nuclear Assault) och materialets bredd där avslutande elvaminuterseposet When the Guns Fell Silent är en riktig pärla. Dessutom är produktionen alldeles utomordentlig och basen får ta ordentlig plats i ljudbilden, något man inte kan säga om en del 80-talsplattor inom genren.
Spotify

Annonser