Legend Of The Seagullmen – Legend of the Seagullmen (2018)

Bandet består av gitarristerna Brent Hinds (Mastodon), Jimmy Hayward (Jonah Hex) och Tim Dawson, trummisen Danny Carey (Tool), basisten Peter Griffin (Zappa Plays Zappa, Dethklok), keyboardisten Chris DiGiovanni och sångaren David Dreyer.
Debuten, som även är ett konceptalbum, berättar en nautisk spaghettivästern-historia frammanad av Dreyer som jag inte riktigt tagit mig an än. Jag har haft fullt upp med musiken så texterna får vänta, men jag antar att de kommer att vara lika flummiga och suveräna som musiken.
Bandet låter varken Tool eller Mastodon för er som undrar. Danny Carey gör dock ett hästjobb bakom pukorna. Det låter tung episk metall med lite 70-tal, progrock, stoner, goth och punk under naglarna och sista minuten i avslutande Ballad of the Deep Sea Diver låter verkligen Ennio Morricone och spaghettivästern. Det enda gruset i hårdrocksmaskineriet avhandlar det viktigaste, nämligen sången. David Dreyer låter bra i balladläge, men låter i övrigt ganska tråkig. Hade Brent Hinds fått sjunga hade det här varit årets platta fanimej, för musiken är fantastisk. Nu är plattan bara lagom fantastisk, men väl värd en plats på bloggen.

Spotify

Annonser

Alien Weaponry – Tū (2018)

Alien Weaponry skrev jag kort om i ett inlägg för knappa året sedan. Då hade bandet kämpat med debuten ett bra tag och en del låtar var redan släppta och gjorda som videos. Jag trodde på ett albumsläpp runt tidiga 2019 men blev tagen på sängen fullständigt då jag fick se det übercoola omslaget i någon musiktidning som deklarerade att den var färdig. Och plattan överträffar mina vildaste förväntningar minsann. De låtar man bjudits på i förhand har varit hårda, thrashiga, tajta, aggressiva och trogna deras nyzeeländska ursprung med stompiga och hårda hakas. I det första inlägget hoppades jag att de skulle hålla fast vid sitt ursprung och sjunga huvuddelen på māori, vilket de har gjort. De fem låtar man bjöds på innan plattan var färdig var hyfsat suveräna, men på plattans övriga spår finns en hel del melodiösa inslag med suverän stämsång och kluriga riff och melodier som tar ett par lyssningar att smälta. Inte illa alls.

Vad man bör veta är att denna trio fortfarande är tonåringar och att bandet bildades 2010 då bröderna Lewis de Jong (sång och gitarr) och Henry de Jong (trummor) endast var åtta och tio år gamla och att basisten Ethan Trembath värvades 2013. Texterna som är både på māori och engelska är dessutom bättre än på de flesta metaldebuter jag hört, då mycket avhandlar tunga politiska ämnen som dessa unga grabbar egentligen inte skulle behöva bry sig om än. Skulle jag behöva nämna något negativt vore det kanske att man pumpar lite väl ofta på E ibland, men plattan som helhet är ganska fantastisk, precis som jag förutspådde. Lyckas de hålla ihop kan det här bandet bli hur stort som helst.

Kai Tangata

Urutaa

Whispers

 

 

Shocker (1989)

Wes Craven är en ikon inom skräckfilmsgenren med bland annat The Hills Have Eyes, Terror på Elm Street och Scream-filmerna på sitt samvete. 1989 släpptes Shocker, en ganska bortglömd skräckis med en riktigt suverän grundidé som fullkomligt skriker efter en ordentlig remake. Med rätt manusförfattare och regissör skulle det kunna bli fruktansvärt bra. Som hårdrocksrulle är dock Shocker närapå oumbärlig i hyllan. Inte nog med att Kane Roberts flashar förbi som vaktmästare och att Alice Cooper själv dyker upp här och var, men sen har vi ju soundtracket. Jag kommer ihåg när det begav sig, hur mycket soundtracket vidgade mina vyer och preferenser, där det var okej att både gilla stenhård thrash och smörig AOR samtidigt. Det var någonstans i den här svängen som jag på riktigt insåg vidden av hårdrockens universala kraft. Vare sig man lyssnade på Dokken, Uriah Heep, Nuclear Assault eller Napalm Death så var man på något sätt samma skrot och korn.

Som sagt så är det soundtracket som står ut mest, även om filmen inte alls är så pjåkig. Desmond Child fick i uppdrag att fixa filmmusiken och inte på ett John Williams eller Ennio Morricone-vis, utan genom att samla ihop ett antal grupper och musiker och sedan skriva en bunt suveräna låtar, vilket han lyckades med. Bland soundtrackets tio spår så har Desmond bidragit till sju. Och den musikaliska spännvidden är mer än hyfsat bred. Å ena sidan har vi mjäkiga Sarayas Timeless Love och Bonfires Sword and Stone, å andra sidan finns Dangerous Toys Demon Bell och Dead Ons moshiga Different Breed. Megadeths version av Alice Coopers No More Mr. Nice Guy bör definitivt också nämnas.

Det som gör Shocker-soundtracket omistligt är dock första och sjätte låten, framförda av The Dudes Of Wrath, en supergrupp som även den sattes ihop av Desmond och där musikerna var hyfsat kända. Eller vad sägs om Paul Stanley, Alice Cooper, Vivian Campbell, Tommy Lee, Rudy Sarzo, Michael Anthony, etcetera?

Shocker finns numera i en riktigt suverän återutgåva på blu-ray, där nära halvtimmen av extramaterialet ägnas åt musiken, där Desmond Child, Kane Roberts, Dave Ellefson m.fl. ger sin syn på filmen i allmänhet och musiken i synnerhet. Plattan finns dock icke på Spotify.

Megadeth – No More Mr. Nice Guy

Dangerous Toys – Demon Bell

The Dudes Of Wrath – Shocker

Zeal & Ardor – Stranger Fruit (2018)

Gravedigger’s Chant

Jag har länge haft en förkärlek för experimentella och avantgardistiska artister och band som vågar ta ut svängarna ordentligt och i det facket hamnar definitivt Zeal & Ardor. Beståndsdelarna består av sakral och ofta stompig bluesgospel som får mig att tänka på bomullsfält, chain gangs och amerikanska södern under slaverieran, industrirock i stil med Nine Inch Nails och Marilyn Manson toppat med extremmetall och då i synnerhet black metal. Det hela bottnar dock i genuinitet och gediget låtsnickeri som gör att spretigheten lär vara överkomlig även för en del puritaner. De snygga sakrala körerna och stämningsskapandet med allehanda ljudeffekter är pricken över i:et. Bör definitivt höras för att begripas, för som någon (oklart vem) sa en gång: ”att skriva om musik är som att dansa om arkitektur”.

Spotify

Road To Jerusalem – Road To Jerusalem (2018)

Road To Jerusalem fick mig på kroken redan innan jag hört färdigt första låten, som låter lite asiatiska skalor och lite Led Zeppelin-episk, liksom andra låten Under Your Skin. Tredje låten Village låter dock som om Mastodon frontats av Axl Rose och här får man de första fingervisningarna på hur pass snorbra gitarristen Michael Skovbakke är. Fjärde låten Widowmaker låter megaflummig och innehåller en hel del skumma takter som ingalunda gör den svårlyssnad, men jävligt svår för framtida coverband att framföra. Femte låten Poison Ivy blandar alla intrycken man fått hittills, lite Zeppelin, lite Mastodon men här låter sångaren Josh Tyree mer egen och han har en riktigt fläskig röst i Glenn Hughes-skolan när han tar i. Sjätte låten Ragtime Woman låter synkoperad baktakt i stil med inledningen till Sabbaths Behind the Wall of Sleep och funkar alldeles utmärkt. Sjunde låten Behold Me Now låter mer Deep Purple doppad i nutida produktion med en ung Brian Johnson bakom micken. Åttonde låten Them ger i början svaga Tool-vibbar och passar bra i slutet av plattan och här låter Tyree faktiskt en hel del som Dave Meniketti (Y&T). Nionde låten Jack O’ Diamonds avslutar plattan lika episkt som den började och det är svårt att utse någon riktig favoritlåt.

Det var längesen jag gjorde en låt-efter-låt-recension och vad gäller denna plattan tyckte jag att det passade. Gillar man hårdrock och metal rotad i 70-talet som tänjer på gränserna, likt Von Hertzen Brothers eller Mastodon, så kan det här definitivt vara något att kolla upp. Josh Tyree lär ju dessutom vara den mest mångsidiga sångaren sedan Myles Kennedy.

Spotify 

Writing On The Wall – The Power of the Picts (1969)

Två saker förvånade mig när jag hörde Writing On The Wall första gången. Den första var hur förbannat bra de var och den andra var att jag faktiskt aldrig förr hört talas om bandet, trots min fäbless för protometal. Musikaliska jordbävningar i stil med detta är vad jag lever för.

Edinburgh-bandet bildades 1965 under det kittlande namnet The Jury och spelade ganska renrakad och välluktande soul innan de 1968 bytte namn och musikstil till det mer komplexa. Ett suveränt album och en dito singel fick de ur sig under sin stund i solen, men de gjorde även ett tappert försök att spela in en uppföljare 1973 och om deras instrument inte hade stulits tror jag att den musikaliska kartan för hårdare musik hade sett aningen annorlunda ut idag. Många återutgåvor av The Power of the Picts innehåller hela klabbet och den torde stå stolt i hyllan hos varje rockkonnässör.

Musiken låter fuzzig heavy psych blandat med bluesig protometal, lite som en blandning av tidiga och jammiga Black Sabbath, Jimi Hendrix och Procol Harum. Stjärnan i Writing On The Wall var definitivt Bill Scott som med sin bångstyriga hammond kanske tog över lite väl mycket för gruppens bästa. Fan vet. Sångaren Linnie Paterson har en soulig röst som fyller registret mellan Arthur Brown, Jimi Hendrix, Jim Morrison (The Doors) och Gary Brooker (Procol Harum) och i slutändan har man ett band som sticker åt alla håll och kanter, men så var det ju runt 60-talets slut och 70-talets början. Utan tillåtelse att göra vad banden ville och förtroendet från skivbolagen så hade Queen, Pink Floyd, Rush eller Cheap Trick knappast blivit det de blev i slutändan och vi hade levt i en tråkigare värld utan att veta om det.

När man hör de brusiga och svinbra låtarna som aldrig blev släppta så kan man inte låta bli att fundera på om musikvärlden gick miste om något riktigt stort när Writing On The Wall kastade in handduken. En hyfsad låtskatt lämnade de onekligen efter sig.

Undrar man förresten, som jag gjorde, var man har hört introt till Shadow of Man så är det hämtat från The Planets av Gustav Holst. Ett stycke som även inspirerade King Crimsons The Devil’s Triangle och Black Sabbaths självbetitlade mästerverk.

Spotify

 

Aries

Child on a Crossing

Shadow of Man

Sebastian Bach – 18 and Life on Skid Row (2016)

“One of Dad’s favorite bands was The Lovin’ Spoonful, fronted by John Sebastian. The two actually got to meet. Dad told me the story like this: John and my dad went up onto a grassy hill overlooking the Berkeley campus. As my father told me, John Sebastian smoked a joint with him, after which Dad told him that he was going to name his first son after him. And here I am, now. Smoking a joint. Writing this book.”

Sebastian Bach kom likt för miljontals andra in i mitt musikliv 1989 och såg man honom live under storhetstiden så undrade man var i helvete han fick all sin energi ifrån. Jag såg honom bland annat klättra farligt långt upp i kulisserna i Globen när Skid Row var förband till Guns N´ Roses och tänkte att ”Axl lär ju på sin höjd ta sig ut på scenen”, vilket stämde ganska hyfsat. Sebastian fyllde för övrigt 50 år för ett par veckor sen och har onekligen levt ett osedvanligt hårt och intressant liv jämfört med oss vanliga dödliga och när jag plockade upp 18 and Life on Skid Row så hade jag ganska höga förväntningar. Det här var ändå snubben som jag sett öppna för både Guns N’ Roses och Mötley Crüe och under fyrtiofem minuter lyckats fånga hela publiken och verkligen ägt scenen och i fullängdsformat var han faktiskt ännu bättre. Han har dessutom alltid haft språkets gåva och varit kvick som en vessla i tanken. En klassisk intervju är Famous Last Words med Kurt Loder från ’91.

“I used to joke around, “In Canada there are three pastimes: Hockey. Beer. And Rush.” Funny, yes. Truthful, more so.”

18 and Life on Skid Row inleds med karriärens kanske absoluta lågvattenmärke och man förstår i efterhand hur han tänkte. Incidenten då Sebastian inför 20.000 glada fans i Massachusetts blir träffad av en flaska i skallen och bestämmer sig för att först slänga tillbaka flaskan och i och med det göra slarvsylta av en oskyldig flickas ansikte och sen toppa det med att hoppa ner i vimlet och kicka ett annat oskyldigt fan i huvet är ingen händelse någon musiker vill ha på sin resumé. Men det hände. Och från den punkten går det nästan bara att ta sig uppåt och framåt. Vilket han gjorde.

Vad som sedan följer är en ganska rak tidslinje fram till nutid. Han började sjunga i kyrkan när han var åtta år och sticker ut lite bland andra rockstjärnor eftersom han hade en hyfsat lycklig barndom, var duktig i skolan och gillade idrott. Han var dock alltid klassens clown som ju är ett klassiskt utmärkande drag bland många framstående musiker. Eller i alla fall vilda hårdrocksmusiker. Tidigt i karriären frontade Bach kultbandet Madam X och det var då han som sjuttonåring runt 1985 stötte ihop med Pantera för första gången, ett band som han skulle turnera med långt senare.

“Steven Adler would walk around his house explaining to me how everybody was mean to him, and how he would never let the band down. As he would tell me this, he would walk into his bathroom, look me straight in the face, and tell me he didn’t even do dope. Then, he would remove a loose brick from the wall behind his toilet. Reaching into his bathroom wall, he would pull out a stash of dope. Which he would then do in front of me. The whole time, explaining to me how he didn’t do it.”

När tonårssynderna är avklarade och han halkar in på Skid Row så får man en rejäl inblick i turnélivet, med både droger, alkohol och sex och det förekommer en hel del bakom kulisserna-historier om andra band men man får inte reda på så mycket snaskiga godsaker om just Skid Row, vilket är konstigt. Han berättar faktiskt mer om Lars Ulrich, Axl Rose och Ace Frehley än han gör om Rachel Bolan, Scotti Hill och Dave Sabo på ett personligt plan och jag misstänker att det har att göra med att han ännu hyser en längtan om att åter fronta bandet och inte vill sabba chanserna. Vilket ju i sin tur gör att historien haltar lite, men det må va hänt. Man får dock reda på hur klassiker som Slave to the Grind och In a Darkened Room kom till och varför Sebastian är våt nedanför midjan i videon till I Remember You. En detalj som dock är utanför kamerans blickfång.

“I loved other bands as well. Cheap Trick, Van Halen, and Rush came after Kiss. But there simply never was, and never will be, another band that captured the imagination, quite like Kiss. My relationship with this band, their music, and the impact they have had on my family, and career, is nothing short of a lifelong obsession.”

Det finns gott om historier om andra rockstjärnor och det som får boken att sticka ut rejält i rockbiografi-träsket är hur mycket Sebastian Bach själv är ett fan. Han är genomgående väldigt osjälvisk och talar ofta och mycket om sitt favoritband Kiss och hur mycket de betytt för inte bara hans egen historia utan för alla som väljer att spela musik i någon form. Hans egna anekdoter och möten med originalmedlemmarna gör den här boken till ett måste i hyllan för Kiss-fans, där i synnerhet Ace Frehley förekommer ett flertal gånger.

Boken handlar nästan lika mycket om Sebastian som ett fan som en artist, där exempelvis historien om när han råkar armbåga en bamsig Hells Angel i trynet under en Mötley Crüe-konsert ’96 resulterar i den aningen knotigare näsa vi är vana att se på senare år. Man får givetvis också Sebastians version på varför Skid Rows klassiska sättning splittrades, vilken känns väldigt ärlig och säkerligen skiljer sig en hel del från hur resten av bandet tolkat saken. Att Sebastian efter Skid Row hamnade på Broadway i musikaler som Jekyll & Hyde och Jesus Christ Superstar och gjorde ett alldeles galant jobb talar för hans mångsidighet. Och inte ens Broadway är främmande för fördärv och utsvävningar visar det sig.

“We would do shots of ginseng before we went onstage with the guys in Bon Jovi. Whereas Pantera would line up forty shots of Crown Royal and Coke before they went out to perform. Going on the road with Pantera was like being on tour with Mike Tyson. An incredibly talented fighter who would think nothing of biting your ear off.”

På minussidan ligger drogbikterna och utsvävningarna. The Dirt i all ära, men här känns det fördärvliga festandet i sina skildringar rent tröttsamma i slutändan, men samtidigt överraskade det mig hur lite turnén Skid Row gjorde med Pantera omnämndes. Den lär ju ha varit episk i sin moraliska dekadans och filmades dessutom i stora delar bakom kulisserna både från Skid Rows och Panteras håll och gavs ut som turnévideos. Ett annat minus är att de insprängda bilderna helt saknar bildtexter så man får gissa vilka personerna är, men eftersom det ofta rör texten runtikring kan man ofta gissa ganska rätt. Största minuset är dock att min favoritplatta med Skid Row, sUBHUMAN rACE, förbigås nästan helt, men det tänker jag minsann råda bot på i ett framtida inlägg.

“By the time we got to the hotel I couldn’t form a sentence. My last memory of this bus ride with Slayer was them all checking into the hotel, as I sat out in the front valet area under a tree, talking to myself. This was back In 1994. I don’t do that shit anymore. I count myself lucky at how I abused my body, over the years, and am still here to tell the tale. Sitting under a tree talking to myself is not my optimum idea of a good time. Cocaine sucks.”

18 and Life on Skid Row är i slutändan något så ovanligt som en rockbiografi skriven av stjärnan själv, där han sprider sin tacksamhet till de som hjälpt honom och dessutom ursäktar sitt beteende till andra han gjort illa på något vis. Ett väldigt kanadensiskt beteende, även om Sebastian råkades födas på Bahamas. Det finns säkert gott om överdrifter och halvsanningar som i vilken annan biografi som helst, men på det hela taget känns boken som en ärlig berättelse av en man som vill återge sin historia utan mellanhänder och skönmålningar.