Dennis Dunaway – Snakes! Guillotines! Electric Chairs! My Adventures in the Alice Cooper Group (2015)

Alice Cooper är ett bandnamn. Alice Cooper är ett bandnamn. Alice Cooper är ett bandnamn, Alice Cooper är ett bandnamn… DENNIS DUNAWAY

Eller OK, det är inte riktigt på det viset – längre! Men som gammalt fan av bandet önskar man ibland att gemene man som går igång på låtar som Poison och Bed of Nails eller för den delen de gamla hitsen som School’s Out och No More Mr. Nice Guy, och som tycker att han den där Alice Cooper är så himla bra, åtminstone ska känna till historien (även om gemene man förstås skiter i sådana nördiga detaljer). En gång i tiden var det i alla fall så att trummisen Neal Smith, basisten Dennis Dunaway, gitarristerna Glen Buxton och Michael Bruce och sångaren Vincent Furnier valde att döpa sitt band till kvinnonamnet Alice Cooper. Ett halvskumt, mystiskt och effektivt val eftersom det väckte både uppmärksamhet och frågor.

Alice Cooper kämpade sig upp från att vara ett gäng okända slynglar som i mitten av 1960-talet bildade ett rockband och som länge bodde ihop i samma hus, till att under året 1973 vara den grupp som drog in mest stålar med sin Billion Dollar Babies-turné och i samma veva sätta rekord med den största publiken under en inomhuskonsert: 158000 i São Paulo, Brasilien. Alice Cooper var ett kompisgäng där alla bidrog med idéer som ledde fram till den scenshow med skräckinslag i form av exempelvis avrättningar som blivit synonymt med namnet.

Visst låter det bra så långt. Problemet var bara att de fem vännerna i takt med den ökande framgången gled isär, till viss del på grund av ökande missbruk hos två i gänget men även på grund av att människorna runt bandet tyckte att det väl kunde vara lite smidigare att sätta sångaren på piedestal och förminska de övriga medlemmarnas inflytande genom att helt enkelt fatta beslut över deras huvuden. Till slut var Alice Cooper en sångare som hade ett kompband bakom sig, ett kompband som han sedan helt sonika lämnade för att gå solo med inhyrda proffsmusiker istället.

Allt ovanstående är med i basisten Dennis Dunaways bok om åren i Alice Cooper. Och trots att det ovanstående framstår som aningen bittert börjar han dock inte röra i de trista episoderna förrän ungefär två tredjedelar in i texten. Det är snarare så att han under större delen håller sig till det positiva och berättar storyn om ett gäng kamrater som tillsammans jobbade sig upp till att bli ett innovativt och förbaskat framgångsrikt amerikanskt band med en rad hits som håller än idag, över fyra decennier senare. Boken avslutas också i positiv anda med att beskriva hur hela det gamla bandet, inte bara sångaren, väljs in i Rock and Roll Hall of Fame, vilket åtminstone i USA förefaller vara en stor sak (undertecknad anser att det är en helt ovidkommande institution, men det är en annan femma).

Det är underhållande läsning där Dennis Dunaway ingående skildrar hur vissa idéer kom till, som till exempel sångarens ögonsminkning, användandet av elektriska stolen och hur ormen kom in i bilden (en hint: inget av dessa påhitt kom från sångaren). Han går även detaljerat in på hur vissa låtar arbetades fram, vilket är precis vad man som nördigt Alice Cooper-fan vill få insikt om. Vidare berättar han de typiska anekdoterna som hör rockstjärnelivet till, som exempelvis varför Jim Morrison hade på sig Glen Buxtons svarta tröja på omslaget till The Doors Waiting for the Sun (1968), hur Dennis hångel från kvällen innan valde att ha sex med Neal Smith istället – med en sårad Dennis liggandes i samma säng och, inte minst, så berättar han en annan version än den hittills kända om den mytomspunna kycklingincidenten i Toronto 1969. Den sorgligaste delen handlar om Glen Buxtons sista tid i livet, från att ha fört en turbulent tillvaro i många år till att ironiskt nog avlida just när han hittat kärleken och lugnet och vara på väg att gifta sig.

Redan 1997 gav Michael Bruce ut sin självbiografi, No More Mr. Nice Guy: The Inside Story of the Alice Cooper Group , och framstod emellanåt en aning förbittrad i den. Efter att nu ha tagit del av Dennis Dunaways bok får man dock en större förståelse även för Michael Bruce uppfattning om tiden i bandet. Som läsare är det enkelt att inse att det måste ha varit en lättnad att få ge sina egna tolkningar av vissa händelser i bandets karriär som i media framställts på sådana sätt som de båda uppenbarligen inte kunnat skriva under på, vilket lär ha gett upphov till inte så lite frustrationer under årens lopp. Dennis Dunaway ger också erkännanden till personer utanför bandet som var en viktig del av organisationen men som glömts bort av historien, såsom managern Joe Greenberg och Cindy Smith, som förutom att sy bandets kläder också ordnade kontakten med Frank Zappa vilket i sin tur ledde till det första skivkontraktet. Försenade credits om man så vill – men rätt ska vara rätt, även om det är decennier senare.

Med tanke på att sångaren Alice Coopers självbiografi, Golf Monster: A Rock’n’Rollers Life and 12 Steps (2007), i mångt slätade över skildrandet av tiden i bandet så är Michael Bruce och Dennis Dunaways mer nyanserade och utförligare diton mycket välkomna bidrag till rockhistorien. Neal Smith nästa, tack!

Annonser

The Almighty vs. Alice Cooper: 1-0

1989 släppte Alice Cooper Trash och med hjälp av bland andra låtskrivaren Desmond Child rörde han sig nu snarast i Bon Joviland musikaliskt sett, och fick så givetvis megastora hits med Poison och Bed of Nails. ALLA gillade Alice Cooper! När Hey Stoopid (stavningen av ordet föreslogs av den svenske rockjournalisten Anders Tengner) släpptes 1991 gick det inte att följa upp framgångarna, även om han fortfarande kunde rida en del på vågen från Trash.

På turnén som följde tänkte jag att det äntligen var dags att se honom live. Jag hade i och för sig mest varit ett fan av originalbandet Alice Cooper (räkna med ett inlägg om dem också framöver) men sångaren Alice Cooper solo fick liksom vara bättre än inget. Sagt och gjort, biljetter köptes till konserten i Scandinavium lördagen den 9 november 1991, vilket också var sista spelningen på turnén. På parkeringen köpte jag en alldeles för stor turné-T-shirt men fick tipset av säljaren att tvätta den i 60 grader så skulle den krympa (vilket den inte gjorde, däremot sket sig trycket på plagget som antagligen inte var en officiell produkt. Tack för läxan, kompis!). AliceAlmighty

Alice Cooper gjorde ett OK gig, inte mer. Nog var intrycket att han mest var där för att stämpla in, utföra ett jobb och sen stämpla ut igen för att få åka hem. Det kändes en smula som ”fram med attiraljerna, vifta lite förstrött med ett blodigt svärd och gå igenom rutinerna en sista gång för denna vända”. I sista låten tackade han Stockholm för konserten, vilket passar mindre bra när man står på en scen i Göteborg.

Fast kanske är jag för hård mot Alice Cooper. Kanske är det bara så att intrycket från förbandet som hade spelat en stund innan fortfarande hängde kvar. The Almighty från Skottland hade jag nog aldrig hört talas om innan konserten och tänkte väl mest att man får genomlida dem först innan huvudattraktionen går på, en inställning som verkade delas med många andra på plats. När bandet gick ut på scenen och sångaren Ricky Warwick försökte se en smula tuff ut hördes spridda burop och även en hel del hånskratt, och då hade första riffet inte ens hunnits spelas än.

Nåväl, de öppnade med låten Loaded och lirade så igenom sitt set. Och publiken, som först hade häcklat bandet, reagerade med att bli en aning mer tystlåten och avvaktande i början till att mot slutet av spelningen vara helt på The Almightys sida. Ingen scenshow med rekvisita och häftiga effekter, utan bara ren och skär hårdrock’n’roll från unga, hungriga skottar som kunde skriva trevliga låtar. Det räckte långt den kvällen, längre än Alice Cooper. Under resan hem var det förbandet jag tänkte tillbaka på och väl hemma var det Soul Destruction, plattan de var ute på turné för, som inhandlades snarast. En av få gånger som förbandet gjort ett så stort intryck.The Almighty - Soul Destruction

The Almighty existerade huvudsakligen åren 1988-1996 och spelade förutom som huvudband på egna turnéer även som förband till storheterna Iron Maiden, Motörhead och Megadeth och medverkade på större festivaler som till exempel Milton Keynes. Något riktigt stort genombrott för en bred massa inträffade dock aldrig, trots att Rickys dåvarande fruga Vanessa pushade bandet på Headbangers Ball på MTV. Och kanske var de också lite trötta på harvandet när jag med spelningen från 1991 i minnet såg till att vara på plats när de uppträdde på Hultsfredsfestivalen 1995. De hade bokats in på en av de större scenerna men hade nog passat bättre på någon av de mindre då det knappast var tal om rusning till deras gig.

Det är framförallt nämnda Soul Destruction som är något att ha. Den låter ganska tidstypisk för det tidiga 90-talets hårdrock men håller fortfarande bra till skillnad från en hel del annat från samma period (t.ex. Love/Hate). Ricky Warwicks whiskyskrovliga röst passar utmärkt både till deras machorock och till de obligatoriska balladerna som följer med på plattan. Men bästa låten är ändå Jesus Loves You… But I Don’t (bland annat tack vare skönt baslir av Floyd London) som återfinns på Powertrippin’ från 1993.